En liten betraktelse runt en av många små händelser som bara uppstår så där, baserat på den vanliga, traditionella släktforskningen. Inga konstigheter, bara en vanlig liten händelse.

För 10–12 år sedan letade jag några emigranter, ett brödrapar som verkade ha gått upp i rök. Två av min egen farfars bröder, de var som uppslukade och när jag frågade en som borde veta så var svaret att det vara bara att glömma, dra inte i det här.

Efter att en tid ha följt rådet, så började jag ändå att leta, något borde återfinnas i de register som fanns tillgängliga då. Passagerarlistor visade inget brödrapar, och hade de bytt namn så borde de ändå ha behållit något förnamn som påminde om deras. Fruktlösa försök, tills jag började använda några kusiner till bröderna som hade lämnat sin socken vid ungefär samma tid. De kunde återfinnas, även om de fått sina namn lite förvanskade, eftersom de fått rätt socken angiven. På samma båt fanns en person som kunde vara den ena brodern, initial stämde, efternamn fel, och socknen angavs till grannsocknen. Inget spår efter brodern.

Att det var den ena brodern framkom vid ankomsten till USA, och av den andra har jag inte hittat ett spår. Så något måste ha hänt, kanske något hemsk, men jag vet inte mer om det. Kanske fanns det någon grund för talet om att inte dra i det.

Men han som kom fram, hur gick det för honom. Jodå, han klarade sig bra, gifte sig och fick barn, som fick barn och så vidare. Jag lyckades hitta de flesta efterkommande och kunde få kontakt med en del av dem. Några led ner fanns en pojke, som intresserade sig för sin härkomst, och när man i hans skola läste en bok om Flat Stanley, pojken som blev tillplattad och sedan kunde resa i ett kuvert (och mycket mera), så klipptes en figur ut, döptes av Ethan, som pojken hette, till Flat Ethan och skickades ut i världen. Ett av stoppen blev i Stockholmstrakten, till Ethans mormors syssling, som fick bära den lilla figuren i bröstfickan några dagar. Figuren fick följa med till jobbet, vara med olika möten och naturligtvis delta i de vanliga familjebestyren. Att det skulle skrivas dagbok var också en del av tanken med projektet, så det blev ett returkuvert med Flat Ethan och en dagbok och några småsaker som avslut på besöket.

b2ap3_thumbnail_Ethan.jpg
Så kunde det ha slutat, men i måndags morse träffades Ethan och jag, som alltså är hans mormors syssling, ”igen”. Den lille pappfiguren har blivit universitetsstudent och har tillbringat några veckor i Sverige, som en del av sin kurs. Det blev mycket berättande om de delar som vi hade gemensamt och även om det som hänt och händer i våra liv. Av den lilla Flat Ethan har det nu blivit en framgångsrik brottare, som kombinerar studier till lärare med sin brottningskarriär. Och det syns, den lilla pappfiguren har vuxit åt alla håll och är inte så lätt att stoppa i bröstfickan längre.

Horace Engdahl, den gamle kämpen, har gjort det igen. I ett mail till Svenska Dagbladet i lördags är huvudbudskapet att

”Sara Danius körde Akademien in i väggen.

Svårare än så är det inte, och det är mystiskt att folk inte kan förstå denna enkla sanning.”

När man inte trodde att det kunde bli så mycket värre, så blir det det. Underförstått i den andra meningen är att folk i allmänhet, till skillnad alltså från de vittra bröderna och systrarna i Svenska Akademien, är lite korkade. De hajar helt enkelt inte enkla sanningar, som att kvinnor inte passar att leda anrika akademier, eller att vivören Jean-Claude Arnault står för en så ljuvligt ren intellektuell och kulturell förfining att han, liksom kungen och främmande ambassadörer, borde ha immunitet mot alla slags rättsliga påföljder av eventuella felsteg. Men mailet slutar inte där. Helt obetalbart är detta stycke om kravet på hans egen avgång:

”Akademiens ledamöter är i realiteten oavsättbara och tar inte kommandon, har ingen ’ledare’. Jag medger att detta kan vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk underordning, ibland kallad ’demokrati’, men så är det.”

Här framskymtar inte bara ett makalöst von-oben-perspektiv, utan också en sorts förakt för den styrelseform vi lär våra barn är den enda acceptabla; demokratin. "Hierarkisk underordning" är annars en spännande konstruktion. Ni har väl alla hört ölglasdefinitionen på optimister och pessimister? Den ena sorten menar att glaset är halvfullt, den andra att det är halvtomt. En hierarki brukar annars beskrivas som olika nivåer ovanpå varandra och högst upp sitter chefen, byrådirektören, statsministern, presidenten eller vad det nu är för sammanhang. Alltså högre och högre. Men Hr Engdahl talar om underordning, snarare än överordning. Att vanliga människor måste ordna in sig i ledet, något som han och hans nu nio kamrater i börshuset, tack vare Gustav III:s statuter från 1786, inte behöver göra.

Med en sådan elitistisk inställning, på gränsen till narcissism, befarar jag att Akademiens höge beskyddare till sist kommer att bli tvungen att ingripa en gång till och helt enkelt entlediga samtliga ledamöter för en absolut nödvändig omstart (Tryck: Ctrl + alt + delete)

Vad har nu detta med släktforskning att göra - eller handlar det bara om att bloggaren inte längre kan tiga ...?

Våra förfäder, dem vi ständigt letar efter och vill veta mer om, levde under radikalt andra förhållanden än de vi idag har att kämpa med. Där kunde man verkligen tala om underordning och demokratin lämnade väl också mycket i övrigt att önska. Man hade att frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Men det fanns fler överheter: den lokale adelsmannen, patron på herrgården, kyrkoherden, häradshövdingen, länsman, kvartermästaren, fogden, inspektorn o.s.v. För att inte tala om den patriarkala strukturen inom familjen, familjens överhuvud till exempel och förhållandet till pigor och drängar, barn och inhyses. Eller inom militären, där hierarki-stuket i alla tider firat orgier.

Var två eller tre svenskar är församlade bildar de till sist en förening. Så var det åtminstone förr, men idag får man vara glad om man kan hålla liv i befintliga föreningar. Detta gäller inte minst inom släktforskarnas mycket speciella värld. Den digitala revolutionen, som gjort all forskning så bekväm och så mycket roligare har också en stor nackdel: Isoleringen! Var och en sitter idag på sin kammare. Där man förr träffades vid och möjligen slogs om läsapparaterna på biblioteket eller i landsarkivets forskarsal sker kontakterna numera endast via nätet, mestadels i olika Facebookgrupper. Den sociala funktion och möjlighet till hjälp och stöd som den lokala släktforskarföreningen tidigare stod för är snart ett minne blott.

Det kan hända att föreningskostymen numera är för stor för gemene släktforskare. Kanske måste släktforskarföreningarna börja leta efter nya umgängesformer, nytt innehåll och en ny sorts hierarki. Ordförande - Arbetsutskott - Styrelse - Lokal förening - Regionalt förbund - Nationellt förbund kanske inte längre är det mest optimala sättet att arbeta på? Är vi på väg mot Arbetsgrupp - Nätverk - Projekt eller kanske Ansvarsområde - Ledningsgrupp - Koordinator? Klart är att det inte går att göra som vi alltid gjort. Nya kreativa lösningar är av nöden.

En personlig reflektion är att det hierarkiska tänket kanske har spelat ut sin roll - att vi människor numera känner oss så jämlika att vi har svårt att acceptera överhet och myndighetsutövning, särskilt om vi inte förstår den eller tycker att den är orättvis. Vi tål inte längre "kommandon". Klok är den chef eller ledare som vet att platta till den hierarkiska pyramiden så mycket som det bara går. Inne är delegerat ansvar, samarbete och god motivation. Ute är gammaldags ordergivning och pekande med höger hand. Detta gäller i alla sammanhang och på alla nivåer - även i den lokala släktforskarföreningen.

Vad ska vi då göra med Horace och andra gamla uvar, som så mystiskt vägrar förstå att tiden gått ifrån dem, att det inte längre går att hävda oföränderligheten som grundprincip, och som inte klarar av att umgås med nya kvastar?

Går vi mot ett nytt nödår? Knappast. För inte är väl dagens samhälle lika sårbart som det var under nödåren på 1860-talet? När Sverige svalt och både barn och vuxna dog av undernäring. Eller 1917, det år då hungerupproret nästan ledde till revolution i Sverige för att folk inte hade mat till sina familjer.

Torkan i år är besvärlig, mest för bönderna så klart men även för oss med lite trädgårdsodlingar. Fortsätter det så här kan det bli katastrof. Jag minns inte när vi hade regn senast, men det var nog i början av maj. Då fick vi 5-6 mm i alla fall. I övrigt har våren varit torr och varm. Gräsmattorna är redan bruntorra och kirskålen i hörnet börjar sloka. Vi snålar på vattningen här i grannskapet, för att spara ifall regnet inte kommer.

Vår gräsmatta är torr och har blivit brun där solen ligger på.

Nödåren 1867-1868 är nog välkända av de flesta av er. Våren var kall och sen 1867 och följdes av en tidig vinter. Det som såtts hann inte mogna och skördar uteblev. 1868 var torr och varm med missväxt som följd. Nödhjälpen kom igång för sent och till för få. Folk svalt ihjäl, det ser vi i dödböckerna. Författaren Magnus Västerbro har skrivit en bok om svältåren, den ska bli intressant att läsa.

1917 var det kriget och avspärrningarna ihop med export av maten som var orsaken till hunger och svält. Dessutom var skörden av både råg och potatis dålig 1916. Ransoneringarna och för dålig tilldelning av mat tände revolutionsgnistan i Sverige.

1987 hade det gått 70 år sedan hungerrevolutionen, där arbetarna i Västervik spelade en avgörande roll. Det året intervjuade jag Gustav Andersson, 94 år gammal, om den tiden. 1917 var han en ung man med en nystartad familj och en av de många arbetarna på tändsticksfabriken i Västervik som deltog i hungerupproret. Han byggde sig sedan ett litet egnahem i utkanten av stan och berättade att då planterade han många äppelträd så att det skulle finnas äpplen och potatis att äta om det blev svältår igen. Jag förstår honom.

Gustav Andersson, född 1893 i Loftahammar, var med under hungerupproret i Västervik 1917. Fortfarande vid 94 års ålder var han en starkt engagerad berättare. Foto: Rolf Lavergren 1987.

Äppelträden blommade rikligt för några veckor sedan och nu har vi gott om kart på träden. Men fortsätter torkan kanske de skrumpnar bort.

Min potatis har ännu klarat sig bra och växer fint. Men jorden är torr och frågan är hur skörden blir i år.

Jag tycker också att det känns bra att kunna odla min egen potatis och lök och ha äppelträd i trädgården. Inte för att få mat utan för att det är så mycket godare att hämta pärerna direkt i jorden före middagen och plocka äpplena själv till äppelkakan. Men många gånger har jag funderat på förfädernas livsvillkor, när den egna skörden kunde vara avgörande för om barnen skulle överleva eller dö.

Nej, inte blir det som på 1860-talet igen, det tror jag inte. Vi kommer att klara oss i år. Men förmodligen blir det än värre med ökande klimatförändringar under kommande år, det ska vi nog förvänta oss.

Jag såg ett TV-program om renässansen i söndags. Började fundera när man pratade om den för sina lätt skräckfilmsartade målningar kände Hieronymus Bosch. Det visade sig att Hieronymus Bosch inte alls hette Hieronymus Bosch, utan Hieronymus van Aeken. Däremot kom han från en ort som då hette Hertogbosch, numera oftast kallad Den Bosch. Således uppträdde han som 'Hieronymus från Bosch'. Utan efternamn!

Själv hör jag till den generationen som fått lära sig att alltid säga efternamnet när man svarar i telefon. Möjligen, för att låta lite trevligare, för- och efternamn. Följaktligen blir jag skvatt galen när jag ringer någonstans, och så är det en röst som svarar 'Ja, det är Camilla' eller 'Hej, Johan här'....

Camilla vem då? Johan var då? Det är ju inte alldeles spiksäkert att man vet exakt vad nye golfkompisens barn heter i förnamn. Eller vilka nya styrelsekollegan händelsevis råkar dela telefon med.

Mobilgenerationen är ännu värre. De gallskriker 'HALLÅ!' i telefonen så att det slår lock för öronen på en. Och behagar inte ens tala om vad de heter i förnamn...

Men åter till Hieronymus-som-inte-heter-Bosch. Jag kom att tänka på att han långt ifrån är den ende person i konsthistorien som saknar efternamn.

Leonardo da Vinci betyder ju helt enkelt 'Leonardo från Vinci', och där var han ju född, enligt uppgift. Men vad hette han egentligen i efternamn?

Rembrandt är förnamnet på en viss konstnär. Van Rijn heter han i efternamn. Fast det betyder väl bara att han kom från Rijn, var det nu ligger.

El Greco är helt i klass med mobilgenerationen. Det betyder ju bara 'Greken'!

Konstnärer är inte de enda. Franciscus av Assisi kommer väl gissningsvis från den orten. Hade han något efternamn, så la han förstås av det när han blev munk.

Jag gissar att de flesta av oss släktforskare någon gång har svurit ve och förbannelse över någon födelsebok från tidernas begynnelse (kyrkböckernas begynnelse alltså), där prästeländet bara har skrivit: 'Katarina, döpt 12 juli, till Nils i Backen'.... Nils vem då? Och barnets mor, som haft hela jobbet, så att säga, var förstås inte nödvändig att nämnda i kyrkboken. Prästen visste ju vad hon hette!

Nej, det där med att bara använda förnamnet är inget nytt. Men förr i världen la man åtminstone till platsen de kom ifrån.

Så om Camilla möjligtvis kunde utsträcka sig till att svara 'Ja, det är Camilla på Timotejvägen' eller Johan svarar 'Hej, det är Johan i Sundbyberg' så kan man möjligen gissa sig till om man kommit rätt i telefon!

Önskar vördsammast

Helena på Fridhemsplan

Bilden: Här är i alla fall en grav med efternamnet ordentligt påskrivet! Från Vinbergs gamla kyrkogård i Halland...

Det ska kanske inte kallas släktforskning, men med den nya tekniken som vi har tillgång till nu så finns det uppenbara kopplingar. Jag tänker främst på de som tagit DNA-test och byggt på med de delar som kan kallas pappa- och mamma-linjer.

Vi är vana vid att leta och säkra spår i skrivna källor, numera finns det en uppsjö av dessa på nätet och fler tillkommer. Vi nästan drunknar i nyheter avseende källmaterial, speciellt om vi har vår släkt utspridd över olika kontinenter. En del är bra, andra kanske mindre bra men de ger ledtrådar och många gånger får vi hjälp att komma fram till det som kan förmoda är den riktiga uppgiften.

Allt fungerar så länge vi kan hitta dessa dokument och då naturligtvis kunna läsa dem. Men vad händer sen, när det inte finns skriftliga källor, när det verkar vara stopp. För en del kommer det ganska snabbt, andra kan gå långt tillbaka eftersom deras släkt satt spår på ett eller annat sätt långt tillbaka.

Min släkt är sådan att jag kommer en bit bak, jag kan hitta spår och jag kan numera med hjälp av DNA säkerställa, eller åtminstone göra troligt, att det jag skrivit ner är rätt några hundra år tillbaka. Inga präster, adel, bergsmän eller andra som ger ledtrådar ytterligare hundratals år tillbaka, som många andra kan, men det bekymrar mig inte.

b2ap3_thumbnail_Nica.jpg

En god väns släkt har lite andra utgångspunkter, det finns inga säkra skrivna källor som visar mer än hundra år tillbaka. Det finns muntliga traditioner, men de ska vi kanske undvika, de kan ju vara ändrade och förskönade på alla möjliga sätt. Men ett DNA-test kan kanske hjälpa till att spåra släkten bakåt. Kanske, kanske inte, jag har själv alltid sagt att DNA utan en riktig släktforskning som grund inte ger så mycket. Efter moget övervägande spenderas ändå en del slantar. Resultatet som visar på alla nära släktingar, det som kallas autosomalt, visar på ganska många träffar, men ingen i närtid. Kanske inte så konstigt eftersom det inte är så många som testat sig i området.  

Men testet för pappalinjen, den raka manliga linjen bakåt i tiden och även mammalinjen visar på intressanta resultat.  Innan vi går vidare så bör jag berätta att släkten befinner sig i Mellanamerika, på den del där spanjorerna inte härjade utan där gammal tradition fortfarande lever kvar. Berättelser om det mindre kungariket, som inte ens Inka kunde lägga under sig, berättas om och om igen.  Det berättas om många generationer som levde på det naturen gav och att det inte var vanligt med kontakt utanför området innan de första, som rymt från slaveriet på de karibiska öarna, dök upp för att undkomma förföljare.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Vad kan då ett DNA-test visa i en miljö som denna?  Genom att låta Y-testet, som visar på en grupp inom Q, kollas mot olika databaser så framkommer snart ett mönster. På de vanliga företagen syns ingenting, mer än att han är ensam om det mesta. Men genom att få tillgång till tester som tagits för att spåra äldre kulturer och civilisationer, hur de uppstått och flyttat på sig, så kommer det träffar. När två eller fler testade har samma genetiska utseende så kan man skapa en undergrupp, en grupp som då är unik i förhållande till andra. Sedan kan nya rön göra att en sådan grupp splittras och nya undergrupper tillkommer. Det är det vi ser när det genetiska trädet får fler grenar, vi kommer längre och längre ut mot löven. En del kan se detta mönster i närtid, för andra så blir det lite längre tillbaka i tiden. I det aktuella fallet så kom det fram två träffar och han blev placerad i deras grupp. Spännande, vad kan det ge? Med hjälp av analyser så har den ungefärliga tiden när den här gruppen om tre skapades räknats fram och då säger forskarna att det var för ungefär 6 500 år sedan. Inte lätt att hitta någon gemensam ana då inte. Finns inte så mycket dokumentation från den tiden att tillgå. Och går vi tillbaka till den ana som var först med en mutation i ledet före, så pekar det på nästan 12 000 år sedan. Vi börjar faktiskt närma oss den tid då den amerikanska kontinenten befolkades. För mig är det fascinerande att vi kan följa utvecklingen bara genom ett enkelt DNA-test.

Hur var det nu med mamma-linjen, vad visade den?  Ursprunget, baserat på att gruppen anges till L3, kommer från Västafrika. När och hur vet vi inte, men troligt är att det är en kvinna som flydde från slavarbete, som sedan införlivats i släkten.

Det är kanske inte är släktforskning som vi ser, men det är hur spännande som helst!

Häromdagen behövde jag slå upp en student eller två i Carl Sjöströms berömda matrikelsvit över studenter tillhörande olika "nationer" vid Lunds universitet. Tyvärr är jag själv inte lycklig ägare till några av dessa faktaspäckade och därmed oumbärliga standardverk - och långt är det, ack så långt, till närmaste Universitetsbibliotek. KB, de flesta landsarkiv och Genealogiska Föreningen har också uppsättningar av dessa nyttiga matriklar, men dit är det minst lika långt att färdas ...

Sjstrm-2.JPG

Så här kan en sida i Sjöströms Skånska Nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) se ut. Knastertorr för den oinvigde, fullt njutbar för att inte säga begärlig för alla oss ivriga kalenderbitare och matrikelnördar.

Någonstans på nätet hade jag dock sett en digital version av någon eller några av dessa studentmatrikel - aber wo? Så slog det mig: RUNEBERG förstås:

a1sx2_Thumbnail1_Projekt.JPG

Vad är då detta? 

Projekt Runeberg [www.runeberg.org] är ett ideellt initiativ för att digitalisera äldre nordisk litteratur och göra den fritt tillgänglig över Internet. Det grundades i december 1992 av Lars Aronsson och drivs som ett projekt inom studenternas datorförening Lysator vid Linköpings universitet. Bland mycket annat har man publicerat Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och August Strindberg samt första och andra upplagorna av Nordisk familjebok – alla verk som på grund av ålder inte längre skyddas av upphovsrätt. En förutsättning för verksamheten är tidsbegränsningen i upphovsrättslagen som gör att verk av upphovsmän som varit döda i mer än 70 år (tidigare gällde 50 år) är allmän egendom och får spridas fritt. Projektet är organiserat som en liten redaktionsgrupp med anknytning till Lysator och ett stort antal frivilliga medarbetare ute i världen. [Wikipedia] 

All heder åt de eldsjälar som i över 25 år hållit på med detta projekt, skannat och OCR-tolkat. Det handlar ju om frivilliga insatser varför man inte kan begära att gränssnittet eller sökfunktionerna skall vara helt moderna. Det är de inte heller. För 25 år sedan var Projekt Runeberg banbrytande - idag upplevs det nog tyvärr som aningen förlegat eller i alla fall lite "trött". Själva idén är dock fortfarande utmärkt, något som också Sveriges Släktforskarförbund och Genealogiska Föreningen med egna liknande resurser har upptäckt. Ju fler matriklar och personhistoriska samlingar som digitaliseras, desto bättre! Men det är också viktigt att sökfunktionerna hänger med i utvecklingen och att layouten - gränssnittet - är aptitligt och lockande. 

Som alltid jämför jag med amerikanska motsvarigheter - har de kommit längre eller uppfunnit bättre metoder och presentationer. Kanske det. Jag kikar in på 

a1sx2_Thumbnail1_SF-sajt.JPG

där man bjuder på mängder av digitaliserade böcker, inte minst då SAN FRANCISCO CITY DIRECTORIES [https://sfpl.org/?pg=2000540401] - med tanke på att så mycket källmaterial gick förlorat i den stora jordbävningen 1906 utgör de en förnämlig ersättningskälla. Man klickar på den volym man vill studera och efter några få sekunder har man den i sin hand, så att säga. Det här är verkligen så nära man kan komma känslan av att bläddra i själva boken. Så här kan det se ut:

a1sx2_Thumbnail1_SF-uppslag.JPG 

Om man vill ta sig framåt eller bakåt i boken är det bara att ställa sig i marginalen och klicka till - då bläddrar programmet snyggt och prydligt, och det ser verkligen ut som om man vänder blad. Man kan naturligtvis också hoppa fritt mellan sidorna och via en PDF-funktion går det att utföra fritextsökningar inom volymen, efter ett personnamn kanske eller en gatuadress. Föredömligt!

Projekt Runeberg är verkligen en flott och generös resurs som helt kostnadsfritt ställts till vårt förfogande. Men den, liksom flera andra liknande skannade resurser, skulle nog behöva en ny kostym, en liten makeover.

Från och med igår gäller GDPR, EU-förordning om integritet och som innebär att vi inte längre får hantera personuppgifter hur som helst. Det har nog inte undgått någon.

De här bilderna på min mamma, mormor, mormors mor och mormors mormor får jag publicera eftersom de alla är döda.

Det gäller enbart nu levande personer men även om vi släktforskare mest forskar om de döda så kommer det förmodligen att påverka släktforskningen en hel del. Redan nu har Riksarkivets digitala forskarsal (tidigare Svar) förändrats. Nu måste du ha ett konto och vara inloggad (men det är fortfarande gratis) för att se uppgifter som är yngre än 110 år. Och du får bara tillgång till det som är mer än 70 år gamla uppgifter, med ett undantag. En del arkivhandlingar har tagits bort. Läs mer på Riksarkivets hemsida.

På Sveriges släktforskarförbunds hemsida finns information om GDPR, publicerat i december förra året. Så vitt jag kan förstå krävs från och med nu samtycke från varje enskild nu levande person som du har i ditt släktträd – om du publicerar det. GDPR gäller däremot inte personuppgifter vi som privatpersoner sparar på våra hårddiskar.

Så tolkar jag det som skrivs om GDPR. Men se till att informera dig innan du publicerar uppgifter från ditt släktträd, på nätet eller i tryckt form.

Själv har jag nu gjort om mina släktträd som jag har på nätet så att bara döda personer visas. Jag har numera bara med generationerna före mig, och de är alla döda. Tidigare hade jag med namn och födelseår för båda mina föräldrars syskon, men eftersom flera av dem lever fortfarande så ändrade jag det nu. Jag tror inte de hade sagt nej till att vara med, men har inte hunnit fråga alla.

Annorlunda är det för företag, så vitt jag vet. Jag som släktforskar på uppdrag åt kunder kan få uppdrag från en kund som vill ge sin förälder eller make ett släktträd som present och som då ska utgå från den personen. Samtidigt kan ju inte hen tillfrågas eftersom det ska vara en överraskning. Frågan är om jag kan ta sådana uppdrag i fortsättningen. Det här är något att fundera på för alla som släktforskar professionellt.

Läs om GDPR hos Datainspektionen.

EU:s sajt om GDPR.

På engelska Wikipedia och på svenska Wikipedia.

Två amerikanska släktforskares tolkning av GDPR, Thomas Macentee och Dick Eastman.

Även alla på den här bilden är döda och därför kan bilden publiceras utan att ta hänsyn till GDPR. Året är 1940. I mitten sitter min pappa och han är 14 år då. Till vänster hans farbror Karl och till höger en annan äldre släkting. De gräver till källaren på det nya huset som min farfar och farmor byggde detta år, efter att det gamla brunnit ner.

Förlåt, nu är det färdigt igen. Nu blir det Halland i bloggen återigen....

Jag har varit bortrest i fyra dagar, och förutom en resa fylld med bländande skönhetsupplevelser (en riktig bokskog och mitt livs första riktiga vattenfall bland annat) har jag lärt mig massor, blivit släkt med min värdinna och kommit hem med två böcker till....

Jag lärde mig att Berte kvarn har ett museum, där en storsamlande eldsjäl fått ihop i stort sett allt vad jordbruksredskap och dito maskiner som funnits och finns. Tyvärr var museet stängt när vi var där.

Jag lärde mig i Äskhult att medan jordbrukare idag lägger ner massor med tid och möda på att få bort stora stenar ur åkrarna för att inte dagens moderna jordbruksmaskiner ska skadas på dem, så la forna tiders brukare istället gärna dit stora stenar! Och varför? Jo, därför att stenarna var snabba med att dra till sig vårsolens värme, bidrog därför till att tina upp den frusna jorden, och därmed kunde man börja plöja och så tidigare!

Jag lärde mig att i Varbergs fästningsarkiv finns inte bara folkrörelser och gamla brev och tidningar, utan även gamla affischer ända fram till vår egen tid.

Jag har sett vita sandstränder och barrskogshöjder, jag har fotograferat medeltida murar och nutida glasslådor, jag har blivit vettskrämd av en orm och nästan blivit ifrån mig av glädje över en bok som Varbergs arkiv visade sig ha en dubblett av. Det var en bok som jag sökt antikvariskt i många år!

Jag har sett svindlande utsikter, men också smaklösa exempel på nutidsbyggnation som bara utstrålar snabba pengar. Ska i rättvisans namn också säga att Varbergs fästnings nya café faktiskt var både mysigt och smakfullt.

Och alla dessa människor som så vänligt och glatt lyser upp när man kommer! Alla hälsar på alla, och alla har en historia att berätta om den kyrka eller den by man besöker. Förutom deras otroliga hjälpsamhet förstås. Finns det inte i lager... då hämtar de, eller ringer efter det.

Och lugnet. Tänk att vakna på morgonen och höra fågelsång (utomhus alltså, jag är ju lycklig nog att få ha den inomhus hemma) och inget annat än fågelsång!

Dessutom har jag blivit inspirerad att vidga min forskning omkring mina prästanor i Lidhult. Kapellet från 1725 flyttades ju genom en märklig historia till Tjuvahålan i Tylösand. Mina präster var förvisso verksamma i Lidhult före 1725, men någon eller några av deras ättlingar bör faktiskt ha besökt det nu befintliga, om än bortflyttade, kapellet.

Det är konstigt. När jag kom till Halland som släktforskarpionjär i slutet av 1990-talet hade jag aldrig varit där, som jag nämnt tidigare. Ändå, jag citerar: 'Det sa bara klick!'....

Rubriken? Jag lovade mitt generösa värdfolk att jag skulle ta med ordet i min nästa blogg.. Försök gärna uttala det!

Bilden: Skrivarklippan, en liten ö, sedd från Varbergs fästning

Hur noterar jag att min farfar inte är min farfar?  Enligt alla kända källor, väl dokumenterade i mina källhänvisningar, så är det helt klart att min farfar är min farfar. Jag har skrivit upp varenda källa, oberoende vilken typ av bok det är, oberoende av hur självklar den kan tyckas, allt för att vara helt säker på att det finns full spårbarhet. Ibland blir det lite svårt och det är när det saknas sidnumrering i boken och hans namn inte står där det borde, men då har jag lagt till uppgifter från de söksajter jag använt, trots att man kanske inte ska det. På så sätt hoppas jag att det ska vara lätt och möjligt att kontrollera mina uppgifter den dag jag själv inte kan presentera uppgifterna, verbalt, på papper eller digitalt.

Men vad hjälper det, min farfar är inte min farfar. Hur ska jag kunna berätta det?  Vilka underlag ska följa med och hur dokumentera en sådan ändring av den sanning som inte längre gäller?

b2ap3_thumbnail_melcher.jpg

Trots att jag gjort allt enligt alla kända regler, följt varenda handbok och plockat fram allt som går att få fram, så sitter jag nu och funderar på hur jag ska göra. Om jag raderar farfar ur mitt släktträd så försvinner han, men han var ju gift med farmor så jag kan inte ta bort honom helt. Och tittar jag på farmors uppgifter så finns ju farfar nämnd på samma ställe, i födelseboken där min pappa finns, i församlingsbok som far till min pappa. Så det går inte att ta bort min farfar, som inte är min farfar, helt och hållet.

Fast även om min farfar inte är min farfar, så är han det ändå. Det var i farfars knä jag kände trygghet, det var hans valkiga hand som ledde mig, det var han som lärde mig allt om skogen, om var svampen växer, om de olika djur som lämnade spår på olika sätt. Min farfar kommer alltid att vara min farfar, men han är inte min farfar.

Åter till min släktforskning, till de ordentliga källhänvisningarna, som nu måste kompletteras med en ny form av källa och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva. DNA-testerna som gjorts visar svart på vitt att det finns en annan farfar, en genetisk farfar som jag inte vet vem det är. Inte än i alla fall, kanske någon gång i framtiden kan det hittas ett svar på den gåtan.  Då kommer nästa problem, den okände personen finns inte i några källor som kan kopplas till mig och min släkt. Hur ska han dokumenteras och hur ska kopplingen till den sidan redovisas.

b2ap3_thumbnail_19022678_10212550780222426_793465106_o.jpg

Med ny teknik, som ännu inte satt sig när vi pratar källhänvisningar i vår släktforskning, så kommer det nya utmaningar. Hur beskriver vi det som blir klart efter DNA-tester, upptäckande likväl som kontrollerande. På vilket sätt, med vilken information och med vilken spårbarhet ska vi dokumentera en genetisk släkting? Räcker det med en utskrift av en leverantörs påstående om DNA-likhet eller ska det krävas en leverantör till som har någon annan form av dokumentation? Ska det skrivas in konstiga förkortningar på haplogrupper, som ändras över tid baserat på nya rön? Många frågetecken blir det och det är dags att vi tar oss en riktig funderare på hur vi vill att det ska se ut så att vi får en någorlunda likartad nomenklatur att sätta in i fotnoter, källförteckningar eller andra dokumentationsfält.

Ovanstående baseras på beskrivningar jag fått mig tillhanda, än så länge ser det ut som farfar i mitt träd är min farfar. Jag kan inte låta bli att berätta om en person som jag talade med som var riktigt ledsen, hens farfar var inte hens farfar enligt DNA. En tid senare mötte jag samma person, som nu fått klarhet i vem som var genetisk farfar, och hen utbrast med glädje: Vet du, jag är lyckligt lottad, jag har numera två farfar.

Beakta följande lilla text, som utgör början på en känd saga:

En gång för länge sedan¹  fanns det en liten flicka², som alla tyckte mycket om, men mest av alla hennes mormor³. Hon skulle kunna ge detta barn vad som helst. En gång gav hon henne en liten röd luva⁴, som passade henne så bra att hon aldrig ville ha på sig något annat. Hon kallades därför för Rödluvan.

En dag sa hennes mor⁵ till henne: ”Kom Rödluvan, här är en bit av den nybakade kakan⁶ och en flaska vin⁷. Tag med dem till din mormor, hon är lite sjuk⁸ och det skulle göra henne gott. Gå innan det blir för varmt. Gå försiktigt och lämna inte vägen⁹, för då kan du ramla och slå sönder flaskan. När du kommer in i hennes rum¹⁰ skall du inte glömma att säga god morgon¹¹, innan du springer runt i varje hörn.”

”Jag skall vara försiktig”, sa Rödluvan till sin mamma och gav sig iväg¹².

__________

*********

Ni förstår säkert vart detta är på väg. Dagens blogg handlar alltså om onödiga fotnoter, överflödig information som tynger och stör läsningen. Ibland är sidorna så belamrade med fotnoter att grundtexten knappt får plats. Overkill!

Det finns två typer av fotnoter; KOMMENTARER och KÄLLHÄNVISNINGAR. De förstnämnda kan ibland vara av stort intresse, t.ex. när det gäller att avgöra hur man rätt skall förstå en källa. Den kan utmynna i en diskussion kring varför man till sist väljer en tolkning framför en annan. Det kan också handla om små utvikningar och exkurser som inte hör till huvudspåret i texten, men som ändå kan vara av intresse för läsaren. Sådana inslag får dock inte dominera sidan varför det kan vara klokt att antingen arbeta in dem i brödtexten, placera dem i små faktarutor, i utökade bildtexter, eller som bilagor i slutet av artikeln. Slutnoter (Endnotes) är f.ö. ofta att föredra eftersom de inte stör läsandet av själva brödtexten.

a1sx2_Original2_Kllkritik.jpg

Källhänvisningar är ett känsligt ämne och här hamnar jag förmodligen på kollisionskurs med 2018 års mottagare av Viktor Örnbergs hederspris – GRATTIS! – Michael Lundholm, som 2016 gav ut förbundets värdefulla handbok: Källkritik och källhänvisningar. Ungefär så här brukar sådana noter se ut:

Hedvig Eleonora kyrkoarkiv, volym F:3, död- och begravningsbok, sid 178. [Stockholms stadsarkiv]

För mig är detta en onödig fotnot. I varje släkt- eller personhistorisk utredning eller artikel där födelse-, vigsel- och dödsnotiser presenteras är det en självklarhet, menar jag, att uppgifterna är hämtade ur respektive ministerialböcker. För den som känner för att dubbelkolla källorna är det bara att gå tillbaka till rätt volym, numera extra bekvämt via nätet, och se efter. Det klarar varje läsare utan hänvisningar.

Om uppgiften däremot INTE är hämtad från den självklara kronologiska källan, utan kanske från en dubblettbok eller en husförhörslängd, måste författaren vara EXTRA NOGA med källhänvisningen, som då gärna får innehålla såväl volymnummer som sida och t.o.m. rad. Lika självklart är det att fotnota ned alla andra källor som kan ha använts: bouppteckningar, mantalslängder, domböcker, gamla brev o.s.v. Däremot är det alldeles onödigt att använda bildleverantörens [Arkiv Digital / SVAR / Ancestry] system för bildnumrering – det räcker så väl med arkivverkets volymnummer och sida.

Med de onödiga fotnoterna avskaffade blir framställningen plötsligt mycket mer aptitlig och lättillgänglig. ”Don efter person” brukar man säga, men här gäller också devisen ”Don efter innehåll”. Innan du fattar pennan – tangenterna – bör du tänka efter vilka som skall läsa din text, det som på nysvenska heter MÅLGRUPP. Är det ”bara” din familj och släkt eller skriver du för en större krets, en hembygdsförening kanske eller för släktforskarföreningens medlemsblad? Eller handlar det om en nationell publikation? Alla texter behöver inte vara akademiska till sin utformning, i en del sammanhang är det klart olämpligt med ett sådant format. Det viktiga, förutom att grundforskningen är korrekt och noga utförd, är att berättelsen kommer fram, att den blir intressant och lockar till läsning.

Släktforskarnas årsbok, 2018 års upplaga kommer i lådan strax före midsommar, kan sägas vara ett smörgåsbord av både ämnen och format. Här samsas glada amatörer med erfarna akademiska forskare om utrymmet. Och så ska det vara, en mix som visar både bredden, omfattningen och divertissemanget i svensk släktforskning. Välkommen med ditt bidrag, med eller utan fotnoter, till 2019 års upplaga av Släktforskarnas årsbok.

a1sx2_Original2_footnote_example.png

Vad är ett torp och vad är en backstuga? Är ett torp större och en backstuga mindre? Är en backstuga ett litet hus ingrävt i en backe? En sådan föreställning är ganska spridd. Här ska jag reda ut begreppen.

Torpet Sörlunda under gården Risen i Sibbarps socken i Halland, numera fritidsbostad åt en tysk familj. Här bodde jag de första fem åren av mitt liv. Eget foto 2016.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark. Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Grönsaker odlade backstugusittaren som regel intill hemmet men potatis kunde odlas hos en bonde i byn.

Husen stod på ofri grund. Det var först vid slutet av 1800-talet som torparna fick möjlighet att börja köpa ut sina torp som då kunde bli egna småbruk, bostäder eller sommartorp.

Torpen fanns i flera olika varianter:
1. Kronotorpen var torp på allmänningar i de norra delarna av Sverige och torparen fick betala skatt. Kronotorp uppodlades från 1500-talet och in på 1900-talet.
2. Nybyggen på enskild mark, som är det vanligast förekommande torpet sedan 1700-talet, framför allt i södra och mellersta Sverige. Torparen fick odla upp mark som tillhörde en gård och betalning skedde med dagsverken eller pengar. Någon skatt betalades inte, marken var inte friköpt utan torparen hade bara nyttjanderätt.

Dessutom fanns det undantagstorp, förpantningstorp, bördetorp och soldattorp. Undantagstorpet var ett litet hus, ibland med lite mark att odla, där en gårds ägare fick bo efter försäljningen av gården. Förpantningstorp betalades inte med dagsverken utan med en pant och kontraktet gällde på en bestämd tid som oftast var 49 år. Villkoren för återlösning var svåra och kostsamma så i praktiken blev det oftast på livstid. Bördetorp var torp som avsattes för de arvingar som inte fick ärva gården när man inte ville klyva hemmanet. Soldattorpen byggdes av rotebönderna till rotens knekt, ryttare eller båtsman.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur. I Skåne kallades de gatehus. I de flesta fall betalade backstugans boende inte någon hyra för marken och stugan fick man bygga själv eller överta en befintlig stuga.

Det var inte bara de fattiga som bodde i backstugorna, här kunde också hantverkare bo och ibland ganska välbärgade sådana. Så tro inte att det bara var fattigt folk i backstugorna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Många backstugor försvann vid laga skiftet, för då togs byns allmänningar bort och byns mark fördelades på de enskilda gårdarna. Den bonde som tilldelades mark där backstugan stod kanske inte ville ha ett hus där eller ville ha ersättning som backstugusittaren inte kunde betala.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken Torp, torpare och torpinventeringar utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Blandade torp och backstugor:

Torp med okänt namn i Östergöl i Älmeboda socken i södra Småland. Eget foto 2012.

Soldattfamiljen utanför soldattorpet Fröset i Hånger socken i Småland. Soldaten hörde till Östbo kompani vid Jönköpings regemente. Fotograf okänd, från Miliseums bildsamling.

Klasatorpet i mitten med sin undantagsstuga till vänster. Torpet ligger i Långasjö socken och det var här Karl Oskar och Kristina bodde i Vilhelm Mobergs utvandrarfilm. Eget foto 2012.

Torp under gården Melltorp, Hova socken i Västergötland. Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester. Foto: Gustav Heurlin, bild från Nordiska museet.

Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Detta hade jag som sommartorp i några år, 2004-2009. Eget foto 2005.

Torpet Skogen i Borsna i Ryssby socken i västra Småland. Här bodde min svärfars fars familj en tid. Numera verkar det vara en vanlig familjebostad eller en mindre gård. Eget foto 2013.

En backstuga. Dalskogen vid Lysekil 1899. Foto: Hugo Hallgren, bild från Bohusläns museum.

Backstugan Olofstorpsstugan, Herrljunga. Foto: Erik Björnänger, bild från Vänersborgs museum.

Så här kunde en backstuga också se ut. Backstuga vid Storeklev, Västra Tunhem. Foto: Vänersborgs museum.

Bara en dryg flygtimme bort ligger den mycket stora staden Sankt Petersburg, en gång det mäktiga Rysslands huvudstad. Det är en spännande stad, fylld med kultur, historia och vackra byggnader. ”Nordens Venedig” kallar den sig gärna och frågan är om den inte med sina många floder och kanaler har större rätt till denna hederstitel än konkurrenten Stockholm.

Under en intensiv vecka har jag besökt så många pampiga palats och grandiosa parker i och i närheten av Sankt Petersburg att det går runt i huvudet:

·       Vinterpalatset

·       Marmorpalatset

·       Stroganovpalatset

·       Yusopovpalatset

·       Mikhailovskypalatset

·       Sankt Mikhails slott

·       Peterhof

·       Pavlovsk

·       Tsarskoje Selo

·       Oranienbaum

Förutom guld och glitter och det arkitektoniska överdådet är jag framför allt intresserad av invånarna, de gamla tsarerna och deras familjer. Ätten Romanov, som på 1700-talet höll på att dö ut, växte på 1800-talet explosionsartat för att på 1900-talet omfatta bortemot 100 medlemmar, inklusive alla ingifta prinsar och prinsessor. För storfurstar och storfurstinnor hade inte mycket val, de måste gifta sig med europeiska prinsar och prinsessor som dessutom var tvungna att konvertera och bli rysk-ortodoxa.

Finns det då några kontakter mellan det svenska kungahuset och det ryska?

a1sx2_Original1_Karl-Friedrich-2.jpg

Hertig Karl Friedrich av Holstein-Gottorp 1700-1739. Liknar han någon?

1.     Kejsarinnan Elisabeth (1708-1762) var barnlös. Enda tänkbara arvinge var hennes systerson, Hertig Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, son till Hertig Karl Friedrich och Storfurstinnan Anna av Ryssland. Karl Friedrichs mor var Karl XII:s syster, Prinsessan Hedvig Sofia av Sverige. Karl Peter Ulrik – en gång påtänkt som tronföljare i Sverige – flyttades till Ryssland och blev så småningom Tsar som Peter III. Totalt olämplig som självhärskare över det väldiga Ryssland blev han snart nog brädad av sin fru, som vi känner som Katarina II eller Katarina den stora.

2.     Sagda kejsarinna, född prinsessa av Anhalt-Zerbst, var kusin till Gustav III – Kung Adolf Fredrik var alltså bror till Katarinas mor, Johanna av Holstein-Gottorp.

b2ap3_thumbnail_Gustav-III-2.jpg

 Mon chére Cousin - där hänger han ju, Gustav III, bland alla bilder på Kejsarinnan Katarina på slottet Sankt Mikhail.

3.     När det var dags för Gustav IV Adolf att gifta sig riktades blickarna mot arvfienden Ryssland. Vore det inte alldeles förträffligt med en allians mellan dessa båda länder på det att framtida konflikter måtte kunna förhindras. Sagt och gjort, ett äktenskap mellan den unge Gustav IV Adolf och Katarinas sondotter, Storfurstinnan Alexandra, arrangerades men när den envise kungen vägrar att låta bruden behålla sin religion föll projektet.

4.     Prinsessan Sofia av Sverige (1800-1865) – Gustav IV Adolfs äldsta dotter – gifter sig med sin morfars halvbror (!) Storhertig Leopold av Baden och får många barn. Yngsta dottern heter Cäcilie, men får i samband med giftermålet med Storfurst Mikhail Nikolaevich byta namn till Olga Feodorovna.

a1sx2_Original1_Maximilian-2.jpg

 Maximilian av Leuchtenberg, Furst Romanovsky. Bror till Drottning Josefina och Kejsarinnan Amalia av Brasilien, samt svåger till Tsar Alexander II och till den portugisiska drottningen Maria da Gloria. 

5.     Drottning Josefina av Sverige (1807-1876) hade en lillebror, Maximilian av Leuchtenberg, som gör ett storartat kap när han 1839 gifter sig med Storfurstinnan Maria Nikolaevna (1819-1873). Familjen kallar sig Romanovsky och parets många barn är således kusiner till Karl XV och Oskar II.

6.     Drottning Lovisa av Sverige (1828-1871) var född Prinsessa av Nederländerna. Hennes giftasfaster var Storfurstinnan Anna Pavlovna (1795-1865) och hennes riktiga moster ingen mindre än Kejsarinnan själv, Charlotte av Preussen (1798-1860), i Ryssland känd som Alexandra Feodrovna.

Mikhail-de-torby-2.jpg

Storfurst Mikhail Mikhailovich som Henrik IV av Frankrike med sin hustru, Sofia de Torby, Pushkins dotterdotter. 

7.     Drottning Sofia av Sverige (1836-1913) var född prinsessa av Nassau. Hennes halvbror, Hertig Adolf av Nassau, senare Storhertig av Luxemburg (1817-1905) gifte sig första gången 1844 med Storfurstinnan Elisabet (1826-1845); ett mycket kort äktenskap. Det var f.ö. samme Adolf som uppfann grevetiteln ”af Wisborg” som utstötta svenska prinsar sedan dess tröstats med. Drottning Sofia hade också en helbror, Prins Nicholas av Nassau (1832-1905) som 1868 gifte sig morganatiskt med en dotter till den store poeten Alexander Pushkin. Deras dotter, med titeln grevinna de Torby, gifte sig 1891 med Storfurst Mikhail Mikhailovich. Till yttermera visso var Drottning Sofias moster, Charlotte av Württemberg, alias "Elena Pavlovna", gift med Storfurst Mikhail Pavlovich. Dessa två var föräldrar till ovan nämnda Elisabet.

8.   Änkehertiginnan av Dalarne, Prinsessan Therese av Sachsen-Altenburg, var kusin till Storfurstinnan Alexandra Josephovna, mormors mor till Prins Wilhelms hustru, Maria Pavlovna (Punkt 11). Hon var dessutom nära släkt med Storfurstinnan Elisaveta Mavrikiena - gift med Storfurst Konstantin Konstantinovich - son till ovannämnda Alexandra Josephovna.

9.     Drottning Victoria av Sverige (1862-1930) var född prinsessa av Baden. Hennes faster, Cäcilie (1839-1891) gifter sig som nämnst ovan (Punkt 4) med storfurst Mikhail Nikolaevich och blir mor till bl.a. den Mikail Mikailovich, som nämns i punkt 7. Dessutom var Victorias farbror Wilhelm av Baden (1829-1897) gift med Maria Romanovsky (1841-1914), en dotter till Maximilian och Maria, nämnda i punkt 5. Deras son var den rätt berömde Prins Max av Baden.

10.   Drottning Louise (1889-1965) var född prinsessa av Battenberg, senare Lady Louise Mountbatten. Hennes ena moster var Storfurstinna Elisabet (Ella) av Ryssland, den andra självaste Tsaritsan Alexandra (Alix) – gift med den siste ryske Kejsaren, Nikolaj II. Drottning Louise var således kusin till de fem mördade tsarbarnen, Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej. Drottning Louise farfars syster var Marie av Hessen, gift med Tsar Alexander II.

a1sx2_Original1_William_of_Sweden_and_Maria_Pavlovnas_wedding_1909_crop.jpg

11.  Prins Wilhelm av Sverige (1884-1965) var 1908-1914 gift med Storfurstinnan Maria Pavlovna (1890-1958). Bröllopet ägde rum i just den kyrka som syns längst ut till höger på ingressbilden – sammanbyggd med Katarinapalatset i Tsarkoje Selo. Maria var kusin till den siste Tsaren, men också barnbarn till en annan Storfurstinna, Olga, Drottning av Grekland, dotter till ovan nämnda Alexandra Josipovna.

Se där, ett litet axplock av furstliga förbindelser österut. Det går säkert att hitta fler relationer i detta det pyssligaste av alla genealogiska pussel – den furstliga äktenskapsmarknaden. Kanske kommer det en fortsättning på denna blogg, där jag i så fall penetrerar alla de dansk-ryska förbindelserna, förmodligen ännu fler till antalet än de svensk-ryska ...

Lästips: Tsarer och Samovarer av Staffan Skott (1980)

Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur lång tid vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:


Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanshus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord på S/S Westervik. Kanske är det den första förekomsten av kvinnor i sjömanshusarkiven? Känner du till någon tidigare uppgift så berätta gärna om det i en kommentar här.

Troligen var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön. Det var framför allt de mindre fartygen som trafikerade hamnar i Östersjön som hade kvinnor anställda ombord, plus passagerarfartygen, både i oceantrafik och här hemma på kanaler och utmed kusterna. Kvinnorna arbetade i köket, städade och serverade. Det dröjde till mitten av 1900-talet innan andra yrken ombord på fartygen öppnades för kvinnor. Själv gick jag till sjöss som telegrafist 1974, men det är en annan historia...

På Isbrytaren II (som senare kom att byta namn till Sankt Erik) arbetade fem kvinnor när den här bilden togs av Eric Hedström, som var telegrafist ombord. Vilket år det är framgår inte, inte heller vad kvinnorna hette. Befälhavare var Georg Hilding. Några fler i besättningen är namngivna här. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets bildsamling.

Två av de oidentifierade kvinnorna på Isbrytaren II. Den ena var kocka, den andra troligen uppasserska. Fotograf Eric Hedström, Sjöhistoriska Museets bildsamling. Läs mer om Isbrytaren II/Sankt Erik.

Restauratrisen Elli Pihlava på kanalbåten Nils var med om en dramatisk förlisning i januari 1929 och bidrog till att hennes arbetskamrater överlevde. Hon var enda kvinnan ombord och fungerade i stort sett som hushållerska åt besättningen. Västerviks-Tidningen den 21 januari 1929.

Besättningsbild från ett okänt fartyg 1917 i Arkösunds hamn. Minst två, kanske tre av besättningsmedlemmarna är kvinnor. Fjärde personen från vänster är Hans Oskar Flack, senare sjökapten. Fotograf okänd, foto från Katarina Frölings privata album.

Bogserbåten Stor-Erik såg ut så här 1916. Kockan står längst till vänster. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Jag blir ibland lite fundersam. Som släktforskare sitter man ju gärna i timtal med någon för utomstående obeskrivligt kladdig kyrkbok, på jakt efter någon sedan länge avdöd ana. Numera kan jag sitta hemma framför datorn, och det kommer ju ständigt nya hjälpmedel; databaser, små usb-pinnar och allt möjligt. Det är nog bra.

Men för vissa verkar elektroniken och tekniken inom släktforskningen ha blivit ett självändamål: det handlar inte om att släktforska så mycket man någonsin kan och hinner, och att dela sina resultat med andra släktforskare. Det verkar handla mer om att ha den senaste appen, det senaste smarta verktyget eller den senaste versionen av släktforskningsprogrammet. Och de stora jättarna Arkiv Digital, Ancestry och allt vad de heter, utökar febrilt sina tjänster för att få och behålla fler abonnenter. Också bra. Men har vi inte lite grann kommit bort ifrån själva kärnan i släktforskningen?

För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia - hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?

Ibland tror jag att vi människor medvetet gör tillvaron mer tillkrånglad för oss än nödvändigt. Kanske påverkade av de många och långa manualer till datorer och elektroniska redskap som man numera tvingas läsa. Och kanske, någonstans längst bak i huvudet, inser att datorer inte alls har gjort tillvaron lättare för oss människor, snarare tvärtom...
Men stopp! Så får man ju inte tänka, det är ju inte PK (= politiskt korrekt)! Givetvis har datorerna underlättat för oss, att det krävs tusentals sidor papper för att få oss att förstå hur man ritar två raka streck tvärsöver skärmen, är ju en baggis!
Och att människan numera förväntas gå ett halvt dussin kurser i att hantera olika typer av dataprogram, när det förr räckte med penna, papper och suddgummi, är väl ingenting att orda om heller...

Eller också är det inte alls datorernas fel. Kanske har vi rent allmänt fått det för lätt här i livet? Åtminstone här i den så kallade västvärlden. När vi nu inte längre tvingas kämpa som besatta för att slippa dö av svält eller överansträngning före trettio års ålder, så komplicerar vi tillvaron för oss själva på andra sätt istället.
Och varför? För att visa våra efterkommande att 'ni vet inte hur bra ni har det?'

Nej, hur mycket teknik det än kommer, hur många tilläggstjänster som än dyker upp - maskiner och teknik kan ALDRIG ersätta ett vänligt ansikte som lyser upp tvärs över kaffebordet när ni inser att ni har gemensam släkt!
Eller hur?

Den senaste veckan har det talats en hel del, inom DNA-kretsar, om den amerikanska polisens metoder vid en jakt på en massmördare. Det har framförts åsikter om både det ena och det andra. En del har varit baserade på kunskap, andra på rena fantasier.

Att vi lämnar DNA som spår var vi än är, var vi än rör oss och ibland långt ifrån där vi faktiskt varit, tror jag de flesta känner till. Utvecklingen inom området går med rasande fart och ibland blir det lite väl yviga svängar i debatten.

b2ap3_thumbnail_blogg-talaut.JPG

I det aktuella fallet med seriemördaren Golden State Killer så framkom det uppgifter om att polisen lyckats fånga mannen med hjälp av släktforskningsDNA. Det är en lång historia som ligger bakom gripandet. Att polisen använde an öppen databas använd av många släktforskare är riktigt. De kunde skicka in ett testresultat baserat på mördarens DNA och fick då fram ett antal personer som angavs som avlägsna släktingar till mördaren. Sedan satte de igång en gigantisk släktutredning, de arbetade fram ett antal generationer bakåt från släktingarna och när de funnit alla de ställen där linjerna korsades så gick de framåt i tiden. Trädet växte till flera tusen personer och när de nått nutid så hade de en stor mängd personer som de behövde sålla bland. Hur många personer de följt, hur de gjorde urskiljningsprocessen vet vi inte, hur många DNA-tester som gjorts innan de hittade den skyldige finns det inga uppgifter om. När de, genom att fånga upp något som den skyldige slängt, kunde få fram DNA på personen så fick de träff och kunde gripa honom. Polisen hade alltså inte tillgång till DNA, bara till information om släktingar, det är viktigt att poängtera. Resultatet kunde inte användas till att spåra sjukdomar eller annat kopplat till de testades DNA.

I USA så har de starkt integritetstänk, så hur kunde polisen hitta de avlägsna släktingarna? De kunde inte, och fick inte använda de företag som säljer tjänsterna runt DNA och släktforskning. Reglerna gör att det är mycket svårt och kräver domstolsutslag från mycket hög nivå.

Men det finns Öppna databaser, dit DNA-tester kan överföras av den som är ansvarig för administrationen av resultatet. Det kan vara den testade själv eller kanske någon släkting man hjälper. När man överför testinformationen till en sådan databas måste man ta reda på vilka villkor som gäller och vara beredd på de konsekvenser som kan uppkomma. Om det i avtalet står att materialet kan användas på andra sätt än ren släktforskning, så måste man ta det i beaktande. I det aktuella fallet var den en produkt som heter Gedmatch som användes. Den används av många svenskar idag och det kan vara på plats att lägga fram tankar runt hanteringen.  Följande bör beaktas av de som använder Gedmatch

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Gedmatch är en öppen databas med möjlighet att ladda ner testresultat från olika företags autosomala tester. Resultatet är listor som visar sannolika kopplingar till andra testade. De uppgifterna kan sedan användas för att söka vidare genom att använda träffarnas identitet och få fram ytterligare matchlistor som visar respektive träffs lista. Sedan kan man klättra vidare bland dessa listor.

Gedmatch visar inte nerladdat rådata.

När du laddat ner filer från testbolaget har du samtidigt medgett det som står i villkoren, och det innebär i praktiken att uppgifterna kan användas för olika syften i framtiden.

Du själv ansvarar för ditt eget test, men tänk på att du bör ha ett uttryckligt (och skriftligt) samtycke från de vars data du laddar upp till Gedmatch, eller från de du instruerar om uppladdning. Det ska visa att de förstått var deras uppgifter hamnar och hur det kan användas.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Om vi hanterar vårt DNAdata på rätt sätt så är det väl skyddat, men visst väcks funderingar när nyheter som den om den nyligen infångade mördaren. Svensk polis visar intresse och det har förekommit uppgifter i press, radio och TV om de nya möjligheter som visar sig finnas. En del av de uppgifter som cirkulerar visar på en stor kunskapsbrist hos polis likväl som hos journalister/reportrar.
Flertal tycks tro att de aktuella testföretagen finns i Sverige och i Sverige gäller svenska lagar och då kan polisen göra vissa saker. Att det inte bara är att skicka in ett hårstrå utan att det krävs betydligt mer har inte kommit alla till del. Att det krävs underskrift av den testade innebär att försöker man fejka identiteten så är det faktiskt urkundsförfalskning och det får man inte göra, inte ens som polis. Det kommer säkert att behöva diskuteras ytterligare många gånger, inte minst från polishåll, eftersom det finns så mycket skydd för datat när det finns på rätt plats.  Att det dessutom finns en hel del etiska frågor inom området när det gäller användning för brottsbekämpning är ytterligare en faktor.

Precis som med många andra uppgifter vi sprider om oss själva, via sociala medier och liknande tjänster, så finns det ett personligt ansvar. Ta reda på vad uppgifterna kan användas till när du sprider dem och lita samtidigt på försäkringar om handhavande du får från ansvarstagande aktörer.

Med sunt förnuft kommer vi långt, och det gäller även i frågor runt DNA.

För fyra veckor sedan bloggade jag här om de Svenskamerikanska kyrkoböckerna som nu äntligen, efter femtio år av frustrerad väntan, skulle bli tillgängliga för alla med Ancestry-abonnemang. Jag berättade också att materialet var indelat i tre grupper:

• U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
• U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
• U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

De två första databaserna, de som "släpptes" i förra månaden, var förhållandevis små: I de personregister som Ancestry tagit fram har Evangelical Covenant Church 65,775 och Evangelical Free Church 7,794 poster. Den stora databasen, Evangelical Lutheran Church - den som motsvarar Svenska Kyrkan, skulle komma senare i år, skrev jag. Senare i år är alltså redan nu - och här handlar det om rejäla tal:

3,508,934  poster

Av dessa uppges 9,590 avse danskar,  9,741 norrmän, hela 331,305 finländare och 466 islänningar. Som ivrig släkt- och emigrantforskare tar man omedelbart Time Out från världen för att under ett par dygn helt kunna ägna sig åt alla de "hopplösa fall" man under åren samlat på sig. Det blev en fröjdesam sejour där problem efter problem antingen kunde bockas av eller tillföras nya spännande ledtrådar. Ett sådant fall var:

Klara Lovisa Lundblad *1883 11/5 i New York +1915 25/11 i Chicago

1905 gifte hon sig i Chicago med min släkting John Ivar Woodström (1883-1918) - efternamnet en förvanskning av Nordström. [Ingressbilden föreställer Ivar Woodström - till vänster - med sin mor och tre syskon. Någon bild på Klara tycks inte ha bevarats] Äktenskapet blev kort, barnlöst och tragiskt. Båda drabbades av Tuberkulos och tynade bort. För mina tabeller saknade jag emellertid uppgifter om vilka som var hennes föräldrar. Jag hade förstås gjort åtskilliga tappra försök, men aldrig lyckats komma vidare. Så, snabbt in med hennes namn i sökmenyn till den nya resursen, och ut kommer följande:

a1sx2_Original2_Klara-1.JPG

Ser bra ut - men finns det några fler detaljer? Jo, på högersidan:

a1sx2_Original1_Klara-2.JPG

Hmmm ... Står det inte att Klara har invandrat från Sweden 1902 och kommit till Chicago från California 1904? Invandrat? Hon var ju född i New York! Raskt in i gamla hederliga Emibas, där följande uppenbaras:

Lundblad, Klara Lovisa, Dotter (ogift kvinna) f. 11/5 1883 i New York, USA. Utvandrad 13/6 1902 från Råglanda, Mellomgården, Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland) till Amerika tillsammans med sin mor:

Lundblad, Hedda Davida, Moder (ogift kvinna)  f. 2/10 1854 i Lyrestad, Skaraborgs län (Västergötland)

En ogift mor ser det ut som. Fram med Lyrestads husförhörslängder, där det efter lite bläddrande fram och tillbaka framgår att Klara inte alls är dotter till Hedda, utan fosterdotter och egentligen brorsdotter! Titta här:

a1sx2_Original1_Klara-4.JPG

Pappan heter således Adolf Fredrik Lundblad, en emigrant som 1893 återvänder till hembygden tillsammans med sin lilla dotter. Det framgår att han sedan 1886 är änkeman, men hustruns namn nämns inte. 1895 dör han - Lungsot står det i dödboken - och ansvaret för flickan hamnar hos faster Hedda.

Se där, tack vare SAKA och Ancestry har jag i alla fall kommit halvvägs med Klara Lovisa Lundblads bakgrund. Återstår att hitta modern, förmodligen i New York, som är en STOR stad ...

Ancestrys svenskamerikanska kyrkoböcker i digital form och med utmärkta sökmöjligheter är en enastående julklapp mitt i sommaren till alla oss som söker våra försvunna släktingar i Amerika. F.n. ligger databasen så att säga i "karantän" - men du hittar den antingen via kortkatalogen eller på hemsidans förteckning över nya resurser - du trycker på knappen som heter:  See all new records  

Innan jag slutar vill jag påminna om att det finns en fjärde liknande databas:

• All U.S., Evangelical Lutheran Church in America  Church Records, 1826-1945  

Den innehåller häpnadsväckande 8.574.203 poster - mest danskar och norrmän, men 166,357 poster sägs faktiskt handla om svenskar. Så om du inte hittar dina försvunna svenska emigranter i någon av de tre förstnämnda resurserna, finns det all anledning att också leta i den fjärde. 

För ett tag sedan höll jag en skrivarkurs för släktforskare på annan ort och lyckades chocka dem rejält. Precis som jag själv fått en chock.
Gunnar Dahl är historiker och släktforskare. För ett par år sedan skrev han en bok om sin släkt, boken heter Sanning, skröna och muntlig tradition. Mycket intressant och en bra inspiration för den som vill skriva sin släkthistoria.

Boken inleds med ett avsnitt där han berättar om hur hans mor Anna-Lisa och morfar Alex kommer till en avliden släktings hus i Sundsvall 1964 för att ta hand om dödsboet och röja bland allt lösöre i huset. Morfadern går upp på vinden och hittar en kartong full med brev. Han ropar på sin dotter och berättar att “det här är Amerikabrev”. Breven har skickats för länge sedan av utvandrade släktingar. Anna-Lisa läser några och tänker att här finns mer av hennes släkts historia än vad hon någonsin hört talas om av dem som stannade kvar.

Hon lägger tillbaka breven i kartongen och går ner i sovrummet och fortsätter packa. Så hör hon sin far gå in i vardagsrummet. När hon kommer in dit ser hon honom stå och elda upp breven i kakelugnen.

Elda upp breven! Vilken chock! Även som läsare blev jag chockad och alldeles kall. Sådant kan bara inte få hända.

På skrivarkursen använde jag detta som ett exempel på hur man med en dramatisk händelse kan inleda en släktberättelse. Alla deltagarna stelnade till när de insåg vad det var jag läste upp för dem.

Bränna gamla Amerikabrev! Aldrig i livet! Det får man ju bara inte!

Jo, det gjorde författarens morfar. Förklaringen han gav dottern var att “vi ska inte rota i det gamla, låt det vara glömt”.

Rotar i det gamla, det är det vi släktforskare gör hela tiden. Och varför skulle vi inte göra det? Det är ju så vi hittar vår egen historia. Vad kan vara mer spännande och intressant?


Gamla brev kan betyda mycket mer än du tror. De kan vara nyckeln till din släkts historia. Själv är jag så tacksam för alla sparade brev i min familj och släkt.

När Selma Lagerlöf fick frågan varför hon inte tagit med Halland i 'Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige' så lär hon ha svarat: 'Halland?! Där finns ju bara sand och tattare!'.

Jag har alltid beundrat Selma, vi är dessutom  släkt på lite krokigt håll, men där rasade hon flera pinnhål på min rangskala. Konstigt att en annars så välutbildad och omsorgsfullt grundforskande författare inte hade bättre koll på sina fakta!

Inte för att jag själv hade så värst mycket mer att komma med där jag satt i min släktforsknings begynnelse, tittande i Falu Kristines husförhörslängd och konstaterande att farfars mormor Justina var född i 'Falkenberg, Hallands län'.

Öh.... Halland.... det ligger norr om Skåne, va? ungefär.

Sedermera inhämtade jag inte bara att nordväst nog är en bättre färdriktning från Skåne. Jag inhämtade också att ovan nämnda Justina hade både en farfar och en morfar som var präster. Ni som forskar i präster vet ju hur det brukar vara då... Efter en tids forskande i Göteborgs stifts herdaminne och Göteborgs nation i Lund, stod det klart för mig: Jag var absolut överlastad med präster!

Jag har sedermera myntat uttrycket: 'Hittar du en präst, står dig tusen åter'. För det räckte ju inte med Göteborgs stift, sedermera klev svartrockarna också över gränsen in i Växjö stift och Skara stift.

Men Halland alltså. Jag tror det var 1998 som jag för första gången kom åkande till landskapet ifråga. Tog in på hotell Gästis i Varberg - och blev störtförälskad. Inte i hotellet, men i staden. Fästningen, med fängelsehålor och Bockstensmannen, den nästan medelhavslika sandstranden, hamnen med sina hantverksbodar och världens godaste glass.... Brunnsparken med Societeten, där brunnsorkestern spelade vareviga kväll...

Fästningsarkivet, där man kunde läsa allt från lokala tidningsklipp till uppgifter om tunnbindarskrået. För att nu inte tala om folkminnesarkiven! Varbergs bibliotek som hade mikrokort i pärmar från golv till tak i släktforskarrummet (ja, det var då det...)

Jag har återkommit till Varberg flera gånger. 2008 var det ett särskilt minnesvärt besök, då jag blev guidad både i staden och andra platser runtomkring av ett par som verkligen kände för och kunde sin stad! Jag ville bevara deras kunnande, och därför blev det en bok av den resan.

Esaias Tegnér besökte Varberg för kurbad, och tyckte att 'det var den fulaste stad han någonsin sett'.

Pleff!

Som tur är finns det andra som vet bättre. Johan Rosén, en 1700-talets version av skjutjärnsjournalist, publicerade en skrift om staden, som sedermera i bearbetat skick gavs ut 1923 (om jag minns rätt). Den är inte så lätt att hitta, men väl värd besväret, för han behandlar allt från präster ur historien till jordbruksproblem med flygsand, på ett väldigt underhållande sätt dessutom.

Året efter fick Halmstad besök, och där gjorde jag mitt livs släktforskarfynd hos Hallands släktforskarförening. En av mina mer svårfångade präster visade sig ha suttit och skrivit dagbok! Han har alltså noggrant suttit och präntat när vart och ett av hans barn föddes, när han själv föddes i början av 1600-talet med datum och allt, när hans föräldrar och svärföräldrar föddes. Familjen bodde i Halmstad från början, men min präst hamnade i Sibbarp.

Några år senare blev det Laholm, en stad som jag också hade som bas år 2011, när jag besökte Hasslöv. I denna vackra ort uppe på Hallandsåsen, som fortfarande med stolthet bevarar minnet av Linnélärjungen och prästen Pehr Osbeck (ingift släkting till mig) föddes en bok till....

Skulle nog kunna skriva många spaltkilometer till om detta fantastiska landskap som innehåller både blånande skogskullar, vidsträckta jordbruksfält och vita sandstränder, men det kanske är dags att sluta för denna gång, innan det blir en bok till!

Bilden: Brooktorpsgården i Halmstad anno 1999.

Det var århundradets skandal när Prinsessan Victoria av Schaumburg-Lippe, född som Preussisk prinsessa och syster till Tysklands siste kejsare, Wilhelm II, år 1927 gifte sig med sin ryske tennispartner; Alexander Zoubkoff. Hon var 61 och han var 27. Vad fick henne att ta detta steg? Handlade det om extrem ensamhet, ett sätt att hjälpa en stackars jagad flykting, eller var det rent av en sorts revansch på den översittare till bror, kejsaren, som 40 år tidigare förstört hennes liv genom att vägra henne tillstånd att gifta sig med den hon verkligen älskade, Prins Alexander av Battenberg, Bulgariens furste? Eller var det kärlek? Förälskelse? Ett sista desperat försök att få uppleva lycka? Kanske blev hon helt enkelt förtrollad av den unge mannens uppvaktning. 

Äktenskapet blev naturligtvis en katastrof, och Alexander, känd inom familjen som Sasja, slösade snabbt bort prinsessans pengar varefter han lämnade henne. Victoria avled den 13 november 1929, möjligen som en följd av ett krossat hjärta. Sasja själv överlevde henne inte länge. Han dog i Luxemburg den 28 januari 1936, troligen p.g.a. en livsstil som innefattade lösa förbindelser, alkohol och droger. Hela den tragiska historien har återgivits i oräkneliga tidningsartiklar och även i en bok: ”The Great Hohenzollern Scandal”, författad av .J. Lynx. Boken förefaller att vara en historisk essä eller dubbelbiografi, men den är också en roman med påhittad dialog där författarens fantasi spelar en stor roll i handlingen. Den är m.a.o. mestadels skräp! 

Som svensk läsare rycker man emellertid till när den ryske gigolons mor plötsligt nämns som MARY FRYKBERG. Det låter väldigt svenskt! Vem var hon och varför hamnade hon i Ryssland. Och hur gick det för henne och hennes familj efter den ryska revolutionen?

Svaret får ni i Släktforskarnas Årsbok 2018, vars sista kapitel ägnas denna makalöst spännande och annorlunda historia.

Idag är det allra sista dagen att förbeställa Årsboken till specialpriset 250 kronor [i stället för 350]. Missa inte detta gyllene tillfälle!

https://www.genealogi.se/om-roetter/nyhetsarkivet/nyheter-2017/123-nyheter/2013/2039-nu-gar-det-att-foerkoepa-arsboken

b2ap3_thumbnail_Urnan.jpg

Hur kunde en luspank rysk flykting med svenska rötter bli svåger till Wilhelm II? Läs hans oförskämda brev till Kejsaren ... 

Store Bengts kvarn står kvar än i Äspelunda. Den byggdes 1856-57, för Store Bengts räkning. Han hade gården Äspelunda 4 och Äspelunda 2 i Morups socken i mellersta Halland. Kvarnen ingår idag i ett hotell och där bodde vi en helg förra sommaren när mina syskon och jag samlades för att tömma pappas hus inför försäljningen. Pappa begravdes i april men det tog tid att bli klara med huset.

Att vi kom att bo vid Store Bengts kvarn var bara en tillfällighet. Det fanns rum ledigt och det såg fint ut. Hotellet ligger nära havet utanför Glommen norr om Falkenberg och det är förstås alltid fint att kunna bo vid Västerhavet även om det bara blev ett par nätter.

Givetvis blev jag nyfiken på vem Store Bengt var när jag hörde att kvarnen kallas så. Och en släktforskare är ju aldrig rådlös när det gäller att kolla upp historiska fakta.

En del finns att läsa om Store Bengt på Morup-Stafsinge hembygdsförenings hemsida på Bygdeband. Där finns historien om själva kvarnen, att den byggdes av ett gäng skåningar och att den var igång till 1949. Store Bengt själv hann inte begagna den utan det fanns en mjölnare, antingen anställd eller som arrendator. Där finns också information om Store Bengts familj och barn och barnbarn som sedan tog över.

Går man från hotellet och ner mot havet ligger en gård inne bland träden på höger sida, och det ska ha varit Store Bengts gård som hette Äspelunda nr 4 på hans tid. Eget foto (liksom bilden på kvarnen ovan)

Store Bengt bodde på gården Äspelunda 4, som var en skattegård på 1/3 mantal. Hur gammal byn Äspelunda är vet jag inte, i den äldsta husförhörslängden från 1763-1810 har jag inte hittat den för boken är delvis skadad så det är svårt att se alla gårdsnamnen. Men kanske är det någon av er som läser detta som vet mer om gårdens och byns historia.

Det är i hans bouppteckning vi hittar spår efter kvarnbygget. Store Bengt dog den 27 januari 1857, vilket alltså måste vara precis när kvarnen var färdigbyggd. Enligt dödboken dog han av blodslag som lär innebära hjärnblödning eller slaganfall. Vid sin död var han en välbärgad man som ägde både sin egen gård nr 4 och gården nr 2 i Äspelunda. Och så ägde han hälften av "en nyligen uppförd och skattlagd väderkvarn". Det fanns alltså minst en delägare till, förmodligen äldste sonen Nils Aron eftersom kvarnen var uppförd på gården nr 2 som brukades av honom.

Gården nr 4 värderades till 2666 riksdaler banco, gården nr 2 till 1333 riksdaler banco och den nybyggda väderkvarnen till 3000 riksdaler, alltså mer än någon av gårdarna. Kvarnen står där än, hög och fin, och påminner om den här mannen som levde för mer än 160 år sedan. Bildkälla: Arkiv Digital.


Längst bak i bouppteckningen listas skulderna i dödsboet. Och där är kvarnen igen. Store Bengt hade vid sin död inte hunnit betala byggaren Nils Svensson för kvarnbygget utan var skyldig honom 350 riksdaler plus ränta för fyra och en halv månad. Förmodligen hade han hunnit betala en hel del av bygget redan för den lär ha kostat mer än så att bygga. Kanske var det till kvarnbygget som Store Bengt lånade 2000 kronor i Växjö hypoteksförening den 4 september 1856. Det lånet hade han ännu inte betalat tillbaka, utan det står kvar i bouppteckningen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är väldigt intressanta. De kan ge en blick in i vardagsliv och levnadsvillkor för en person och dennes familj. I det här hushållet hade man det gott ställt. Sida upp och sida ner med lösöre. 23 riksdaler i lösa pengar, en del silver och mängder av husgeråd, verktyg och redskap, möbler och porslin. De hade fyra hästar, en hingst och ett sto betingade ett värde av 166 riksdaler vardera. Två oxar, fyra kor, stutar, får och svin, tre gäss, 14 höns och en tupp. Jag kan se dem framför mig där de går och sprätter på gården.

En persons kläder, det som kallas gångkläder i bouppteckningarna, brukar vara en fingervisning om hur man haft det. Det fanns de fattiga som knappt hade något ombyte ens, och så de som var rikare och hade både päls och rockar och sidenväst. Det hade Store Bengt. Två pälsar, två rockar, flera byxor och skjortor, fyra rödrandiga västar och en blommig silkesväst. Den västen skulle jag vilja se. Han hade glasögon, inte bara ett par utan två, en plånbok av läder och fyra par strandstövlar. Vad var det för sorts stövlar? Var det extra höga stövlar? Han hade en del fiskeredskap så fiskade gjorde han nog, men det skedde väl från båt?

Totalt beräknades fastigheternas värde till 7000 riksdaler, lösöret till 1987 riksdaler, de säkra fordringarna till 149 riksdaler och en osäker fordran till 8 riksdaler. Förutom lånet och byggskulden hade han två mindre skulder, en till en handlare och en till sin dräng, och behållningen blev 6394 riksdaler. En ansenlig summa vid denna tid.

Det var inte bara att dela ut arvet till de sju barnen för Bengt hade skrivit ett testamente som innebar att hustrun Helena Larsdotter skulle få sitta kvar i orubbat bo så länge hon levde. Men efter hans död är det sonen Lars Peter Bengtsson som står som brukare på gården enligt husförhörslängden. Modern Helena bodde kvar ända till sin död 1893, hon var alltså änka i 35 år.

Store Bengt hette Bengt Nilsson och föddes den 4 februari 1795. Vid sin död skulle han alltså snart fylla 63 år. Han gifte sig i ungdomen med den tre år äldre Olena Andersdotter, dotter till Anders Olofsson och Inger Larsdotter i Äspelunda. Han gifte sig alltså till gården. Han kom dit från Sjöbol där hans föräldrar Nils Andersson och Kerstin Nilsdotter var arrendatorer, men han var född i grannbyn Huvhult. Innan Bengt och Olena gifte sig var det hennes syster och svåger Anna Andersdotter och Nils Larsson som brukade gården. Systern Anna var 13 år äldre än Olena och varför de inte fick behålla arrendet vet jag inte. Eller så delades gården på två fastigheter.

Det var Olenas mor Inger som kom från Äspelunda. Hon föddes där den 28 maj 1754, hennes föräldrar hette Lars Torsson och Karin Pettersdotter. De ska ha bott på den gård som sedan blev Äspelunda nr 2. Enligt hembygdsföreningen var Store Bengt den förste ägaren av Äspelunda nr 4 och då antar jag att den tillkommit efter en hemmansklyvning av nr 2. I bouppteckningen nämns fastebrev (som nutida lagfart) från 1828 och 1829 för gård nr 2 och fastebrev från den 23 december 1853 för gård nr 4. 


Storskifte genomfördes 1821 i Äspelunda by och laga skifte 1838. Vid båda dessa skiften står Bengt Nilsson som brukare på en gård med beteckning D (litt D på skifteskartorna). Det finns två kringbyggda gårdar med beteckning D och det är den längst ner som är den där Store Bengt bodde med sin familj. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Vid laga skiftet fanns gården nr 4 och enligt protokollet var det en gård som skulle flyttas ut från den tidigare samlade byn. Vid storskiftet samlade man ihop marken så att den inte låg utspridd på många skiften och vid laga skiftet skulle också husen flyttas ut till den mark som gården tilldelats. Så den gård som idag ligger mellan kvarnen och havet måste alltså vara den utflyttade gården. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Bengt och Olena fick två söner, Nils Aron 1820 och Carl Johan 1822. Det blev den äldste sonen som så småningom tog över gården nr 2. Efter Olenas död gifte Bengt om sig med Helena Larsdotter och fick fem barn till. Äldste sonen i denna syskonkull, Lars Peter, tog över gården nr 4.

Bengt Nilsson kallades också Morpe Bengt (för er som inte är från Halland kan jag berätta att Morp är förkortning av sockennamnet Morup). Han måste ha satt ett stort avtryck i sin hemsocken, trots att gården ligger alldeles på gränsen till grannsocknen Stafsinge, i utkanten av Morups socken. Kanske kallades han Store Bengt på grund av att han var storväxt, men det vet jag inte.

Det här blev ett långt inlägg men det är ju så intressant med släkthistoria. Jag är inte släkt med Store Bengt, åtminstone inte vad jag vet. Men sådant kan man aldrig vara helt säker på, även om min släkt kommer från trakterna lite längre inåt i Halland.


Jag måste ju få visa hur vackert det är här vid havet några hundra meter från Store Bengts kvarn en försommarmorgon. Eget foto.

Och en försommarkväll. Eget foto.