Vilhelm Johansson och Linda född Marklund. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Anders Vilhelm Johansson kom till världen 2 mars 1882. Hans vagga stod i Åbyn, Burträsk. De lyckliga föräldrarna var bonden Johan Andersson, bördig från Åbyn och hans andra hustru Fredrika Antonietta Åman, barnfödd i Gammelbyn, Burträsk.

Vilhelm var äldst av fyra syskon. Han hade dessutom två halvsyskon eftersom fadern varit gift tidigare. När Vilhelm var tio år gammal avled hans mor. Året efter gifte fadern om sig. Sommaren 1896 dog även Vilhelms far. A. V. som Vilhelm också kallades, hade alltså förlorat båda sina föräldrar innan han hade fyllt 15 år. Vid 17 års ålder kom A. V. till Björnberget i Skellefteå socken som dräng. Hans arbetsgivare var bonden Olof Andersson Boman, gift med Marta Helena Varg.

1901 kom Vilhelm till Krångfors, Skellefteå som dräng. Han arbetade hos hemmansägaren Olof Forssell med familj. Vilhelm blev familjen trogen fram tills han gifte sig 1914. Olof Forssell var gift med lärarinnan Margareta Johanna Marklund från Bergliden. Vilhelm fattade tycke för Margaretas yngre syster, Linda Amalia Marklund född 16/9 1890 i Bergliden, dotter till Per Leontinus Marklund, barnfödd i Bergliden och hans hustru Mariana Lundström, bördig från Skråmträsk.

De tre första åren efter vigseln bodde Vilhelm och Linda i Krångfors, där föddes också deras första barn. 1917 flyttade familjen till Södra Nyfors, Skellefteå där de köpt en gård. Familjen utökades med sex barn.

1937 såldes hemmanet i Södra Nyfors och familjen flyttade till Boliden. A. V. arbetade som kusk åt Bolidens gruvaktiebolag. Som sådan blev han uppskattad för sitt goda humör, sin tjänstvillighet och sin duglighet. 1953 slutade han sin tjänst vid Boliden gruvab. Samtidigt lämnade han och hustrun också sitt egnahem. De fick det istället stilla och skönt i pensionärshemmet i Boliden.

A. V. Johansson var en gladlynt, pratsam och prima herre. Den 12 juli 1961 somnade han in i sitt hem. Hustrun Linda var kristligt intresserad. Hon var en trogen besökare vid olika möten och andra sammankomster i gruvsamhället. Snäll och fryntlig vandrade Linda sin väg genom livet. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett 9 september 1961.

Garvare Anders Lundberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Garvare Anders Lundberg föddes i Rensjöliden, Burträsk 5 mars 1858 som näst äldst av tio barn till fältjägare Johan Anton Blanksvärd och hans hustru Stina Kajsa Samuelsdotter. 1860 flyttade Anders med sina syskon och föräldrar till Långträskliden.

1876 flyttade Anders till Gammelbyn, Burträsk. Där blev han lärling hos garvare Carl Abraham Häggström. Efter att Carl Abraham avlidit 1881 övertogs garveriet av Erik Anton Lindberg, som tidigare arbetat hos Carl Abraham. Garveriet låg vid Kyrktjärn men är sedan länge rivet. Anders hade ungefär i samband med flytten tagit sig efternamnet Lundberg. (Även bröderna Samuel och Karl Fredrik kom att bära efternamnet Lundberg). Det berättas att främsta anledningen till namnbytet skulle vara att de av vissa jämnåriga hånades för soldatnamnet Blanksvärd. Deras far gick under smeknamnet ”Blank-Ant”. Med motsvarande öknamn tyckte inte pojkarna om att kallas. Kanske skulle det verka förminskande inför pigorna i ”kyrkstan”. I dag skulle säkert många med stolthet bära det pampiga namnet Blanksvärd.

1879, vid 21 års ålder, blev Anders Lundberg antagen som garvargesäll. 1883 gifte han sig med Klara Åström f. 1862-07-09 i Gammelbyn, Burträsk. Hon var dotter till Nils Ulrik Åström och hans maka Christina Catharina Sundqvist. Klara var yngst av sju syskon.

Garveriyrket var ju ett aktat sådant med säkra inkomster men det förde inte alltid goda saker med sig. Det alltmer florerande spritmissbruket ute i socknarna vid 1800-talets slut hade även i Burträsk blivit en allvarlig plåga. Framförallt för kvinnor och barn. Eftersom garveriet dagligen var en livlig besöksplats i skinn- och läderaffärer, förorsakade ofta dessa besök, att flaskan kom fram. Priserna på varor och tjänster kunde då bli till den bjudandes fördel. För de anställda blev spriten mer och mer en lockande dagligvara. Detta medförde att garveriet i sin tur dessutom kom att fungera som en träffpunkt för olika ”löskekarlar”, som ville bjuda garvaren samt hans hustru på en sup.Anders Lundbergs gesällbrev. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Denna ovana hade Klara till förgäves kämpat emot. Slutligen tog hennes tålamod slut. Hon påpekade i hårda ordalag, att nu fick det vara slut. Hon lyckades också att förmå sin make att lämna det dåliga umgänget och flytta till någon lämpligare plats. Det var då Kalvträsk kom in i bilden. Där saknades garveri och platsen låg bra till nära till samernas vintervisten och renslaktningsplatser. Gott om villebråd i skogarna och närheten till garveriet gjorde jakten samt därmed tillgången på skinn mera lönsam för närliggande trakter. I augusti 1895 flyttade familjen till Kalvträsk.

I Kalvträsk uppförde Anders eget garveri och bostadshus. Folk anställdes och arbete fanns det gott om. Tyvärr blev även detta garveri en samlingsplats för folk med smak för alkohol. Till dessa hörde även samerna, som hade sina renhjordar i området. Det hände vid flertalet tillfällen att sonen Eugén, som var en ivrig nykterhetskämpe, gjorde upprensningar i garveriet från dessa suputar. Älgjakt och renskiljningar bidrog i mycket hög grad till garveriets utveckling. Allt hår från hudar och skinn som lämnades in för beredning, sparade Anders på vinden. Åren gick och det stora lagret av djurhår växte. Hustrun och barnen ville att Anders skulle köra bort samt bränna det, men han lyssnade inte på dem. Samlandet fortsatte därför. En dag skulle hans förhoppningar om en lämplig köpare av djurhår bli verklighet. Upp till Kalvträsk kom en fint klädd uppköpare från huvudstaden på besök till garveriet. Han ville köpa djurhår. Hur han fått nys om det stora hårlagret hos Anders Lundberg var för alla en gåta. Förmodligen besökte han garverierna på sin Norrlandsresa särskilt i detta ärende. Möjligen skulle garnet användas till stoppning av möbler, garn eller dylikt. Affär blev det. Det blev en väldig uppståndelse hos ”Garvars”. Ingen pratade mer om bränning. Hela byn engagerades i utbärning och buntning av allt hår. Samtliga hästar och lastfordon som fanns att tillgå togs i anspråk för transporten ned till järnvägsstationen i Åsträsk. Aldrig, varken förr eller senare, har en så lång hästfora skådats efter den vägen. Det av alla, förutom Anders såklart, värdelöst ansedda djurhåret gav nu efterlängtad sysselsättning och kontanter till byborna.

Anders, som i samband mGarvare Lundbergs gård i Kalvträsk. Okänd fotograf. Privat bildsamling.ed byggnationer samt införskaffande av mat och kläder till familjen, hade satt sig i skuld hos de flesta av bönderna i byn, var nu en ganska välbärgad man. Personligen besökte han alla fordringsägare, deras namn hade han sparat i sitt minne, och betalade alla sina skulder. Gissa om Anders efter detta blev populär bland befolkningen. Från den dagen log lyckan mot familjen.

I Anders och Klaras hem fostrades nio barn. När det yngsta barnet var tre månader gammalt, avled Klara. Efter hustruns död levde Anders ensam i nästan 30 år. 1921 gifte han om sig med den kraftiga och manhaftiga Karolina ”Karin” Charlotta Olofsson f. 1874-12-13 i Degerfors, Västerbotten. Hon hade före giftermålet arbetat som sömmerska och varit bosatt i exempelvis Lubboträsk. Hon tyckte att familjens gamla stuga var alldeles för liten och trångbodd. Karin, som hon kallades, var van vid hårda tag. Hon sparade inte på sina krafter, då det gällde att bygga om huset. 3 oktober 1931 gick Anders bort.

Efter Anders Lundbergs död såldes gården till hans yngsta dotter Judit. Styvmodern Karin, som bodde kvar, hade skaffat sig en fosterson, Rolf. Karin köpte huset av Judit och överlät det så småningom till fostersonen. Huset står fortfarande kvar i Kalvträsk. Själva garveriet är rivet sedan länge och har troligtvis slutat som kolved. Karin avled 24 augusti 1945.

Ester och Manfred Boman. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling.Nils Manfred Boman föddes 1894-08-10 i Loberg, Skellefteå som son till Olof Nilsson Boman, barnfödd i Finnfors och hans hustru Anna Lovisa Nilsdotter, bördig från Loberg.

1920 gifte sig Manfred med min mormors faster Ester Emilia Lundström född 1893-12-18 i Dalliden (Dalvik), utanför nuvarande Boliden. Hennes föräldrar var Petter Svensson Lundström och Emma Kristina Johansdotter Lundgren. Manfred och Ester övertog hälften av hans föräldrars jordbruk i Loberg. I deras hem fostrades tre barn. Vid sidan av jordbruksarbetet var Boman med och uppförde Krångforsens kraftstation som byggdes 1926-1928. Under denna tid såldes hemmanet i Loberg och 1930 erhöll Manfred anställning vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Året efter flyttade Manfred och Ester samt de tre barnen till Inre Ursviken där de köpt en gård. Familjen utökades med ytterligare en dotter.

Manfred Boman var en varmt religiös person. Han var Klemensnäs DUF:s vice ordförande samt medarbetare i söndagsskolans ledning. Hans plats var ytterst sällan tom vid mötestillfällena inom den kristliga verksamheten.

Som person var Boman ärlig, lugn och försynt. Han hade därför skaffat sig en stor skara vänner och var omtyckt i sin bekantskapskrets.

Fram till cirka 1946 var han anställd vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Därefter började hans hälsa att vackla och han intogs på Skellefteå lasarett i slutet av januari 1950. Han avled senare på sjukhuset 5 februari samma år, 55 år gammal.

Ester var omtalad som en skicklig sömmerska och väverska. Liksom sin make var hon varmt religiös. Hon var en rar människa, gladlynt och trevlig, varför hon hade förvärvat en stor krets av vänner. Hon lagade köttbullar med mycket lök i. Ester insomnade, precis som sin make, på Skellefteå lasarett på dagen 26 år efter hans bortgång, 1976-02-05. 82 år ung blev hon.

Albert Sandström stående i mitten längst bak. Troligtvis det enda foto som finns av honom. Foto av hans hustru saknas. Fotograf: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Farmors morfar Albert Sandström föddes 23 augusti 1855 i Svarttjärn, Lövånger som son till Erik Mattsson Sandström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Johanna Andersdotter, bördig från Mjövattnet, Burträsk. Makarna var kusiner. Albert var äldst av tre syskon.

1878 dog Alberts mor. Samma år gifte han sig med Maria Fredrika Persdotter född 1849-12-29 i Mångbyn, Lövånger, dotter till Per Anton Andersson, barnfödd i Gärde, Lövånger och hans hustru, soldatdottern Anna Brita Charlotta Norman, härstammande från Mångbyn. Vigselförrättare var kyrkoherde Per Robert Holm i Lövånger. Maria Fredrika hade en son med sig in i äktenskapet. Tillsammans med Albert fick hon tre döttrar, den yngsta blev min farmors mor Karin.

Albert blev änkeman redan vid 39 års ålder när Maria Fredrika dog 28 juni 1895. Då var min farmors mor Karin nio år fyllda. Barnaskaran splittrades. Karin fick växa upp hos sin 15 år äldre halvbror samt hans familj i Svarttjärn.

Det berättas att Albert Sandström var väldigt fattig. Liksom sin far var han smed, en duktig sådan. Han bodde med sin familj på ett litet torp i byn, som enligt uppgift bestod av ett rum och kök samt ett rum vilket han använde som smedja. På sitt torp hade familjen en ko, en gris, höns och fyra får. De odlade säd och potatis.

Enligt vad som berättats kunde Albert på grund av fattigdom, inte skaffa sig en ordentlig smedja med alla verktyg och redskap som behövdes. Därför gick han ofta längs en stig genom skogen till grannbyn Brattjärn och familjen Eriksson för att nyttja deras smedja som var mer komplett. Albert hjälpte bönder i trakten att reparera skadade saker. Han tillverkade/lagade bl.a. lastvagnar, schäsar (en slags hästdragen vagn), liar m.m. Han bodde i Brattjärn under veckorna men reste hem på helgerna.

En av Alberts döttrar "skötte ut" honom när han blev gammal. Han avled på Skellefteå lasarett den 13 mars 1934 kl. 13 efter en tids cancersjukdom. Han hade alltid varit en arbetsam och god människa. I dag är hans lilla torp sedan länge borta.

Emma Lindqvist gift Stenmark. Fotograf: Elof Olofsson. Privat bildsamling. Emma Fredrika Persdotter Lindqvist föddes 10 september 1845 i Åbyn, Burträsk som dotter till inhysemannen Per Olofsson från Nysätra socken och hans hustru Eva Fredrika Fredriksdotter. Familjen, som bestod av föräldrarna samt 13 barn, var mycket fattig. Redan som 13-åring fick Emma ge sig ut och tjäna för sitt uppehälle. Hon vallade kor och var till en början borta för maten, vilket var brukligt på den tiden. Så småningom skulle dock arbetsuppgifterna förändras så att det blev vanligt hushållsarbete för henne, enligt dåtidens sed. När hon blev "vuxen" fick hon den gängse lönen för året, 20 kr, vilket ju var mycket pengar på den tiden. 

Tidningen Skelleftebladet intervjuade Emma i samband med att hon skulle fylla 90 år. I intervjun finns bland annat följande att läsa om henne: 

"Hon fick frågan om hur en flicka skulle klä sig för den summan?

-Vi klarade oss utmärkt med detta. Nog var det lite förstås men vi hade inte större fordringar, sa hon själv och log förnöjsamt.

Få 90-åringar fanns det med välbehållna kropps- och själskrafter som hon hade. Att ha både synen och hörseln i behåll vid så hög ålder var inte alla förunnat. 90 år gammal var hon fortfarande pigg. Hon promenerade omkring på hemmet och spred värme i sin omgivning."

Lite mer information om hennes liv:

Som 19-åring fick Emma tjänst som piga i Lidfors, Burträsk hos nybyggaren Anders Eriksson med familj. 20 år gammal arbetade hon som piga i Granträsk, Burträsk hos bonden Anders Gustaf Lindberg och hans familj i ett års tid. Därefter flyttade hon till Risliden, Norsjö och bonden Nils Fällman. Hon tjänstgjorde som piga hos olika familjer där i sju års tid. 1873 flyttade hon hem till Burträsk socken igen och erhöll jobb som piga i Fiskberget hos en familj där. Året därpå var hon piga i Kalvträsk hos Per Salomonsson Söderström med familj. Någon gång mellan 1878-1880 tog hon sig namnet efternamnet Lindqvist. Under samma period arbetade hos i Åsen, Åsträsk. 1880 återvände hon till Kalvträsk som piga. 1881 tjänade hon åter som piga i Åsen, Åsträsk. 1882-1883 var hon piga i Villvattnet, Burträsk.

1889 gifte hon sig med änkemannen och bonden Per Gustaf Stenmark i Ljusträsk, Burträsk. Hon och Gustaf hade året innan fått en son tillsammans. Sonen levde dock endast i ett halvår innan han dog. Emma och Gustaf bodde med hans barn från första äktenskapet i Ljusträsk, därefter i Lidfors och senare i Åsen, Burträsk socken. Gustaf och Emmas äktenskap varade i drygt 40 år innan Gustaf avled 17 april 1930. I november samma år flyttade Emma till Bergsvedjan, Burträsk. 1932 erhöll hon plats på kommunalhemmet i Grannäs, Burträsk.

Där avled hon 1939-03-05, 93 år gammal av cancer. Vid sin bortgång var hon Burträsk kommuns äldsta invånare. Hon var en rar och trevlig kvinna, lugn och fridsam. Närmast sörjande vid hennes död var en styvdotter och en syster.

Josef Holmgren till höger. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling.Josef Emanuel Holmgren kom till världen 27 februari 1910. Hans vagga stod i Klockträsk, Jörns socken. Han var näst äldst av fem syskon. Föräldrarna var Johan Oskar Holmgren, barnfödd i nämnda by och hans hustru Maria Teolinda Lindmark, bördig från Gråliden, Jörn.

Under uppväxten hjälpte Josef sin fader med jordbruket. Efter detta började han att intressera sig för vad som skulle bli hans kall i livet, malmletning. Han blev anställd vid Bolidens Gruvaktiebolag år 1929 och var snart en resande man som letade malm runt om i Sverige. Yrket som geolog och malmletare gav honom även möjligheten att vistas utomlands. 1938 vigdes han med Ida Sofia Köhler född 1909-03-06 i Gällivare. Hon var barn nummer tre av nio till Gustaf Valfrid Köhler, barnfödd i Gällivare och hans maka Brita Johanna Ståhlnacke från Jukkasjärvi. Sin fru Ida hittade Josef när han var i Gällivare och letade malm på 1930-talet. Det talades om att hon var av samesläkt. Josef och Ida blev föräldrar till en son. 1939 reste Josef till Finland och fick anställning vid ett prospekteringsföretag. Under denna tid studerade han geologi. I januari 1944 återvände han hem till Sverige och Klockträsk. Han byggde ett hus i byn till sig och sin familj. Ett hus som senare såldes till samlingshusföreningen i Klockträsk-Hedträsk.

1954 vistades Josef i Mocambique i sydöstra Afrika och senare under samma år på Grönland där han arbetade för Nordisk Mineselskab. Året därpå blev det en ny prospekteringsresa för honom till Afrika. Om den gode Josef kunde man nog säga att han fann sin melodi i sökandet efter jordens rika innandömen, malmen. Han älskade friluftsliv. Det var självklart till stor nytta för honom då yrket krävt att han ofta tvingats bo i ödemarker under ytterst fältmässiga förhållanden. Hans jaktintresse från tidig ålder var nog också ett plus, när han skulle freda sig från rovdjuren i Afrikas djungler. Flera är nog de stenblock Holmgren hittat och som säkert gett värdefulla uppslag för fortsatta undersökningar.

I slutet av 1950-talet flyttade Josef med sin familj till Boliden där de uppförde ett hus på Yttervägen 21. Hustrun Ida hjälpte honom att se till att hemmet alltid var gästfritt och trivsamt. Josef var som sagt berest, en erkänt duktig och intresserad arbetare. Omtyckt av chefer samt kollegor. Såsom människa var han en ovanligt trevlig karl. Alltid vänlig, sympatisk och tolerant. Tack vare dessa egenskaper hade han tillvunnit sig allmän uppskattning.

Josefs yrke gjorde att han och familjen fick överge Boliden för att flytta söderut. De kom till Hedemora på 1970-talet. Josef somnade in 24 februari 1993. Ida gick bort 9 juli 2001, då bosatt i Horred, Västra Götalands län.

Per Holmgren. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling. Per Villehad Holmgren föddes 9 januari 1892 i Södra Olofsberg, Skellefteå som ett av tre barn till Anders Persson Holmgren, barnfödd i Södra Olofsberg och hans hustru Ulrika Karlsdotter, bördig från Svanström. Under några månader bodde familjen i Norra Grundfors innan de 1899 blev torpare i Mullkälen, Skellefteå socken, bara ett stenkast från Södra Olofsberg.

Per var jordarbetare i Mullkälen fram till 1940 när han slog sig ner i Kankberg, Jörn. Han tjänstgjorde där som dräng åren 1940-1942 hos Anders Holmström med familj. Det sistnämna året flyttade Per till Grönliden, Skellefteå socken. Algot Stenmark med familj blev Pers nya arbetsgivare. Där blev Per kvar en tid innan han började att arbeta vid AB Finnfors snickerifabrik, Finnforsfallet, Skellefteå socken.

1948-11-05 lämnade Per sitt arbete vid Finnfors snickerifabrik i Skellefteå socken och flyttade till Fagersta, Västanfors socken. Han arbetade där vid järnbruket. 1951-03-13 styrde han kosan hemåt till Plan 1:6, Finnforsfallet, Skellefteå socken. Han tjänstgjorde som gårdskarl vid Finnforsfallets kraftstation. Per Holmgren var en snäll och fridsam människa med många vänner. Han avled den 1 augusti 1960 efter en tids sjukdom.

Miriam Jonsson född Häggmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Miriam Sofia Häggmark föddes 18 oktober 1902 i Sjöbotten, Skellefteå socken som ett av många barn till föräldrarna Nils Häggmark, bördig från nämnda by och hans hustru, lärarinnan Lovisa Ljuslinder, härstammande från Västanträsk, Burträsk socken.

Redan i unga år visade Miriam intresse för att följa sin mors fotspår och bli lärarinna. Hon kom in vid småskollärarinneseminariet i Skellefteå och examinerades där 1922. Hennes första tjänstgöring blev vid skolorna i Renfors och Bergnäs inom Burträsk skoldistrikt. En tjänst hon innehade från 1923 tills undervisningen inom denna skola centraliserades till Lappvattnet 1947. Hon fortsatte därför sin lärartjänstgöring vid skolan i Lappvattnet.

Om hennes gärning som lärarinna finns endast gott att säga. En f.d. elev till henne har beskrivit Miriam som en genomsnäll människa. Gladlynt och vänlig var hon till sin personlighet. Tack vare dessa egenskaper hade hon vunnit allas uppskattning och fulla förtroende. Såväl bland kollegor, elever och föräldrar. Missionen och det kristliga arbetet låg henne nära hjärtat. Ungdoms- och missionsarbetet upptog hela hennes fritid.

1934 vigdes Mirjam med Jonas Optatus Jonsson, född 1898-06-04 i Sjöbotten, son till Anders Jonsson och hans hustru Vendla Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från Sjöbotten. Jonas var stuveriarbetare. Han och Miriam ägde en liten gård i Sjöbotten. De hade skapat sig ett vackert hem. Jonas var, liksom sin maka, en trevlig och gemytlig person. Han tillhörde inte den skara människor som byter åsikt allt eftersom det lämpar sig, utan han stod fast vid sin åsikt och vid sitt ord. Makarna Jonsson fick inga egna barn men de adopterade en son. I sitt hem i Sjöbotten avled Miriam 18 maj 1974. Jonas somnade in på nyårsafton 1977. 

Jonas och Gustava Brännström, med antagligen yngste sonen Torsten f. 1904. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Jonas Anton Brännström, ”Brännvass-Jonk” kallad, kom till världen 30 mars 1862 i Brännvattnet, Burträsk. Han var barn nummer fyra av sex till föräldrarna Olof Brännström, ”Brännvass-Oll”, och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. När Jonas Anton skulle döpas frågade prästen, Magnus Uneus vad pojken skulle heta. Fadern ”Brännvass-Oll” svarade: ”Jä ha tainkt om kall’n Jonas Anton men hä vahl fäll sä myttju skrivning, sä jä kall’n fäll bara för Jonas.” (Jag har tänkt att kalla honom för Jonas Anton men det blir väl så mycket skrivning, så jag kallar honom väl bara för Jonas.) Sedan frågade prästen efter faddrar, då replikerade ”Brännvass-Oll”: ”Jä troo att jä taa sjölvä prästen för daa behöfs hä ju ingen määr.” (Jag tror att jag tar själva prästen, för då behövs det ju ingen mer.) Enligt födelse- och dopboken döptes pojken till Jonas Anton. Ett flertal faddrar närvarade vid dopet.

Om ”Brännvass-Oll” berättas vidare följande. Han hade försovit sig en sommarmorgon. När han yrvaken kom ut på bron och såg hur långt dagen hade framskridit sprang han in till sina söner som sov djupt i Morfei armar. Han ropade så att alla vaknade: ”Oppen, oppen pajkar, sola stamp einni stallom, å hästarn vara högt oppa himmelom.” (Upp, upp pojkar, solen stampar inne i stallet och hästarna är högt på himlen.)

En annan gång hade hästarna brutit sig ut ur inhägnaden och simmat över till holmen i Risåns utbuktning. När ”Brännvass-Oll” fick se detta blev han het och ropade till sina pojkar: ”Pajkar, pajkar, hästarn ha fyry över dita holmen, vä jetta dit å ta igen däm, ska vä roo eller ska vä spreint?” (Pojkar, pojkar, hästarna har farit över till holmen, vi måste dit och ta igen de, ska vi ro eller ska vi springa?) 

Jonas gifte sig första gången med Maria Matilda Nilsdotter född 1857-10-01 i Bodbyn, Burträsk, dotter till Nils Jacob Nilsson och hans hustru Eva Maria Olofsdotter. Makarna övertog hälften av Jonas föräldrahem. I äktenskapet mellan Jonas och Maria Matilda föddes tre barn, två pojkar och en flicka. Båda pojkarna dog i barnaåren. Barnens mor, Jonas hustru, Maria Matilda avled i barnsäng när yngste sonen var nio dagar gammal. Det var 1888-08-29.

Redan året därpå, 1889, gifte Jonas om sig med Katarina Gustava Lundberg som sedan november 1888 varit piga hos honom. Hon var född 1868-10-10 i Ljusvattnet, Burträsk, som ett av elva barn till Johan Lundberg och hans hustru Erika Ersdotter Lindberg. I Jonas och Gustavas äktenskap föddes sex barn. En stor sorg för dem var när ena sonen dog av tuberkulos i mars 1916, knappt 18 år gammal.

”Brännvass-Jonk” insjuknade i magcancer och avled 17 oktober 1919. Vid hans bortgång bestod kreatursbesättningen på gården av nio får, en gris, två ston, en tjurkalv, sex höns samt fem kor. Efter makens bortgång bodde Gustava hos två av sönerna. 1932 flyttade hon till Boliden, Skellefteå landsförsamling. Hon bodde där hos yngste sonen Torsten med familj. Gustava avled 22 september 1933 i sviterna av sockersjuka.

Olof Stenmark. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Olof Vilhelm Stenmark föddes 1879-04-18 i Källheden, Burträsk som tvilling. Tvillingbrodern hette Nils Oskar. Han dog knappt sju månader gammal. Föräldrarnas namn var Per Anton Stenmark och hans hustru Christina Johanna Johansdotter Burén. Förutom Olof Vilhelm och Nils Oskar fanns ytterligare fem syskon i familjen.

Som femåring blev Olof moderlös. Syskonskaran hade då utökats med ytterligare två telningar. Fadern gifte om sig 1887 med Emma Johanna Nyström från Tvärtjärn, Burträsk. I det andra äktenskapet kom tre barn till världen, så det var en stor familj som bodde i det lilla hemmet i Källheden. I unga år arbetade Olof med diverse arbeten. Bland annat jobbade han en tid vid järnvägen i Norrbotten och bygget av Skelleftebanan. Omkring 26 års ålder gick han i smedslära under två års tid. Efter att ha lärt sig grunderna i yrket, följde praktiken, dels på egen hand och dels hos andra. Exempelvis arbetade han i två år hos den kände yrkesmannen Frans Grahn på Berget i Norsjö socken. Olofs skicklighet i yrket medförde att han anlitades vid flertalet byggen av landsväg samt inlandsbanebygget osv.

Olof vigdes i Norsjö 1915 med Safira Eleonora Bäcklund född 1892-05-15 i Åmliden, dotter till Nils Oskar Bäcklund och hans hustru Kristina Eleonora Lidström. Safira hade elva syskon. Familjen flyttade 1896 till Kronås, Lycksele. 1914 kom Safira som piga till Lillholmträsk, Norsjö. Där bodde hon fram tills giftermålet med Olof och flyttade då till honom i Källheden. Makarna bodde där i två år innan de reste vidare till Avanäs, Sorsele 1917. 1922 slog sig makarna ner på skogstorpet Norrgård, Kvarnbränna inom Sorsele församling. Där blev de nybyggare. Samma år tog de hand om Ebba Andersson född 1920-01-18 i Lilltjärn, Lycksele som fosterdotter. Makarnas nybyggargärning omtalades till och med i ortspressen. Somrarna ägnade Olof åt nybyggarlivet. Vintertid tillverkade han till exempel harvar med flera andra smedsalster. 1935 flyttade Olof, Safira och Ebba till Malåträsk, Malå där de hade köpt sig en gård. Olof uppförde en smedja på tomten och ägnade sig åt tillverkning av i huvudsak lyftkrokar.

Olof Vilhelm Stenmark var en person man kunde lita på i alla lägen. Hela hans personlighet präglades av fasthet och karaktär, ett föredöme för de flesta. Under ett tillfälligt besök i sin hembygd avled Olof hastigt den 25 mars 1949. Han hade gjort sig känd som en redbar och skicklig människa. Därför väckte hans bortgång stor förstämning i bygden. Närmast sörjande var makan Safira, fosterdottern Ebba samt två systrar och syskonbarn. Safira Stenmark avled 4 februari 1974.

Jenny Landström som nybliven lärarinna. Fotograf: Franke, Skellefteå, Privat bildsamling. Jenny Maria Landström föddes 1890-10-22 i Inre Ursviken, Skellefteå som dotter till stuvaren Johan Leopold Landström och hans andra hustru Gustava Gustafsdotter Bergstedt. Fadern dog när Jenny var ett år gammal. Modern Gustava gifte om sig 1894 med sågverksarbetaren Karl Robert Hedström i Stenbacka (Stämningsgården), Skellefteå där Jenny växte upp. Hon hade inga helsyskon men flera halvsyskon.

Jenny avlade småskollärarexamen vid Skellefteå småskollärarseminarium. Hon tjänstgjorde åren 1911-1913 vid Bjurvattnet-Bjurlidens mindre folkskola, därefter i Gamla Falmarks skola och slutligen i Holmsvattnet dit hon kom år 1919. Där träffade hon också sin blivande make Gustaf Herbert Häggström född 1889-02-13 i Holmsvattnet, son till Mattias Ludvig Häggström och Vendla Holmqvist. Jenny och Gustafs äktenskap berikades med fyra barn.

Åren 1919-1927 tjänstgjorde Jenny som lärarinna i Holmsvattnet. Skolan i Holmsvattnet var vid denna tid förlagd till lilla salen i det som i dag är byagård. Den ganska stora backen nedanför användes som skidbacke. Man byggde hopp och fick upp en hög fart. Det var inte lätt att hålla balansen enda ner på åkern nedanför. Jenny kom ut och ville åka med. Hon hade en ganska tajt kjol på sig. Hon ställde sig bak på en av elevernas skidor och det bar iväg utför. Hur det gick? Jo efter ett tag kom ett hopp och hon flög av skidorna. Hon tog några stora steg innan hon dök på huvudet. Vid uppstigandet visade det sig att hennes kjol hade spruckit hela vägen upp. Hur hon klarade resten av skoldagen med dessa kläder förtäljer inte berättelsen.

1927 bosatte sig Jenny med sin familj i Bureå. 1946 flyttade hon och maken Gustaf till Skellefteå stad. Samma år den 22 november blev hon änka. Jenny var långt upp i åren ungdomlig och spänstig för sin ålder. Hennes stora intresse förutom sin lärargärning var barnen och hemmet. Hon var kristligt intresserad och medlem i EFS. Dessutom var Jenny mycket aktiv inom Skellefteås gamla syförening och missionen låg henne nära hjärtat. Med fru Häggström hade en snäll och uppoffrande mor, en god vän som var redbar, stillsam samt försynt slutat sina dagar här på jorden. Hon somnade in på Skellefteå lasarett lördagen 13 april 1968, 77 år ung.

Fritz Kautsky sittande till vänster med sina kollegor Olof Baeckström och Erland Grip. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Friedrich Victor Johan Kautsky, mer känd som Fritz Kautsky, föddes i Wien, Österrike 5 mars 1890. Fritz Kautskys intresse för det vetenskapliga väcktes tidigt och han berättade själv om en episod som gjorde ett bestående intryck på honom. När han var fem år gammal dödade hans mamma en råtta. Till skillnad från de flesta kvinnor var hon inte rädd för sådana djur. Hon visade råttan för sin lilla Fritz. Eftersom han var intresserad dissekerade hon djuret, visade honom tarmarna, musklerna, skelettet och förklarade för honom de olika organens funktioner. Fritz Kautsky trodde själv att denna barndomsupplevelse väckte ett biologiskt intresse hos honom som han närde under hela sitt liv. 

Fritz farfar var en välkänd målare i Österrike. Fritz far var också konstnär och chef för dekorationsavdelningen på den berömda Wiener Staatsoperan. Fritz ärvde säkert från dem den konstnärliga talang som kom till uttryck på så många olika sätt i hans karaktär. Under skolåren i Wien brukade han tillbringa sina kvällar på operan, där han gjorde sina läxor under föreställningen. Där hörde han alla stora operor och eftersom han var musikalisk lärde han känna dem grundligt. Både på operan och hemma träffade han skådespelare samt musiker. Pappans önskan var att Fritz skulle bli skådespelare, men detta ville inte Fritz. När han efter gymnasiet deklarerade att han ville läsa naturvetenskap för att bli geolog tyckte inte hans pappa om det.

Universitetsstudierna avbröts av första världskriget. Då tjänstgjorde Kautsky som reservofficer i den österrikiska armén. Det var en tid som han inte gillade att prata om. Han avskydde militär disciplin, kollektivism och ogillade våldshandlingar liksom allt tvång. Som stark individualist ville han leva ett fritt liv enligt sina egna idéer. År 1916 påbörjade Kautsky och hans blivande hustru Cilli, som också studerade geologi, på förslag av sin lärare professor F. E. Suess en detaljerad jämförande analys av jordbävningar samt deras spridning i östra delen av östra Alperna. Verket försenades av världskriget och kunde publiceras först 1924, endast i väsentligt förkortad form.

Våren 1921 kom en lång, mörk österrikare till norra Sverige. Det var Fritz Kautsky. Han var geolog, 30 år, och skulle delta i den malmletning som nyligen startats av Centralgruppens Emissionsaktiebolag, företaget som var föregångare till Bolidens Gruvaktiebolag, numera Boliden AB. Han hade under vintern varit assistent åt professor Helge Backlund vid Åbo Akademis geologiska institut i Finland, och han tillträdde nu en sommartjänst, vilket var början på en mer än 40 år lång malmprospekteringskarriär, under vilken han ledde till upptäckten av en lång rad sulfidmalmsfyndigheter i norra Sverige. Fritz Kautsky, som blev en av sin tids mest framgångsrika malmletare, var ingen utbildad malmgeolog. Under sina universitetsstudier hos de välkända professorerna F. E. Suess och K. Diener i Wien plus Pompeckj i Berlin fick han en bred samt grundlig geologisk utbildning. Fältstudier i Alperna lärde honom också att använda sina stratigrafiska och tektoniska kunskaper i praktiken. Sedan Kautsky började att malmprospektera i Sverige 1921 reste han till Wien för att besöka sin familj varje vinter. Vid universitetet fortsatte han sitt vetenskapliga paleontologiska arbete och presenterade resultaten i flera uppsatser och avhandlingar.

1919 gifte sig Fritz med Cecilia "Cilli" Urban (1886-1952), också hon från Österrike. Tillsammans fick de två söner. Familjen Kautsky splittrades av kriget. Eftersom de två sönerna, som studerade geologi i Wien, var i värnpliktsåldern fick de stanna i Österrike. Även Cecilia stannade där. Den ena sonen drunknade i floden Volga, men den andre, Gunnar (1921-2002), en geolog som sin far, kom till Sverige med sin mor strax före krigsslutet. Han arbetade flera somrar, ibland tillsammans med sin far, i Skelleftetrakten och i de kaledoniska högfjällen, där han bl.a. samlade material till sin doktorsavhandling innan han blev anställd på Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Västerbotten och norra Sverige hade på 1920-talet en helt annan karaktär än nu. Vägnätet var inte särskilt utvecklat. Det fanns många gårdar och större byar som låg långt från landsvägarna. Man levde på vad mark, skog och vatten gav. Det lilla man behövde köptes eller byttes mot egna produkter under de sällsynta besöken i kyrkbyn som man kunde göra ett antal gånger om året. Livet var enkelt och språket behöll fortfarande sin ursprungliga prägel. Det fanns ingen radio och postförbindelserna var dåliga. Varje främling som reste togs väl emot och välkomnades in i hushållen. På den tiden kunde man räkna med att kunna övernatta nästan var som helst i norra Sverige och särskilt främlingar som hade något att berätta kunde snart bli vän med folket i gårdarna. Fritz Kautsky fann sig väldigt snabbt som hemma i Västerbotten. Han tyckte om att leva tillsammans med invånarna. Hans humor och glada humör gjorde honom till en välkommen gäst i hemmen. På kvällarna njöt han av att sitta i köket och prata med folk. Han var mycket intresserad av människor och deras livsöden. Han var också en ovanligt duktig psykolog. Bönderna med sin naturliga natur intresserade honom mycket mer än stadens befolkning. Han menade att bönder ofta hade ett eget, fräschare perspektiv på livet och sina problem. Han gillade att diskutera saker med kvinnor eftersom de enligt hans mening ofta hade en mer originell syn på tillvaron och andra tankeprocesser än män. Kautsky var okänslig för både värme och kyla. Han gick alltid utan mössa, även på vintern, vilket var mycket ovanligt i Sverige på 1920-talet. Barhuvad, med sitt rikliga krulliga hår väckte han uppståndelse vart han än vandrade. Under fältarbete i högfjällen sov han och hans kollegor i tält till senhösten. Han gillade fältarbetet mycket bättre än vinterarbetet på kontoret, som han tyckte var tråkigt. Han avskydde stora fester och stela traditioner, men han kände sig bekväm i sällskap med några goda vänner.

Den stora majoriteten av Västerbotten är täckt av morän och hällar är ganska sällsynta. En malmletare kommer inte så långt om han bara letar efter malm i omedelbar närhet. Kautsky fann dock snart att mycket värdefull information kunde erhållas genom att studera blocken i moränen. Metoden att söka efter malm med hjälp av malmblock var inte ny, men den utvecklades till en fin konst av Kautsky. För att hitta malmblock behövde han anställda och efter ett strikt urval hittade han dem bland de unga bönderna. Blocksökning har sedan successivt utvecklats till ett yrke. Både privata och statliga organisationer använder nu regelbundet blocksökning. Många av de blocksökare som kom att arbeta i Bolidenföretaget spårades upp av Kautsky och introducerades till tekniken för block- samt malmsökning. Att vandra i terrängen varje dag på sommaren för att undersöka stenar i moränen kan verka som ett tråkigt arbete, särskilt när man betänker att det är sällsynt att hitta ett bra malmblock; Framgång kommer ofta först efter veckor av ansträngning. Eftersom Kautsky brukade följa sina blocksökare i fält, kunde han alltid hålla dem intresserade av deras uppgift.

Lokalbefolkningen gav ofta viktig information när de letade efter malm. Kautsky beskrev för bönder hur malm såg ut, och de kunde ofta berätta för honom var de hade sett stenar som kan innehålla malm när de arbetade på fältet eller i skogen. Detta var information som ibland ledde till upptäckten av malmblockskoner eller zoner av malmmineralisering. Kautsky försökte alltid visa upphittaren hur mycket han värderade informationen han fick. Han väckte intresset ytterligare genom att erbjuda premier för malmblock som hittats på detta sätt. Under sitt första år i Västerbotten gjorde Kautsky omfattande spaningsturer i Skelleftefältet, delvis tillsammans med en annan österrikisk geolog, Karl Krejci-Graf, som senare innehade geologiprofessuren i Frankfurt am Main. Han kunde lokalisera flera områden med malmmineralisering där fyndigheter värda att bryta senare hittades. Till exempel påträffades i byn Renström ett malmblock. Genom senare ingående undersökningar påträffades där de båda Renströmmalmerna. Det fanns dessutom en till österrikisk geolog, Otto Meier, som även han kom att delta i prospekteringarna i Skelleftetrakten. Han blev också en god vän till Fritz.

Kautsky och Krejci-Graf, som redan då talade svenska, pratade ofta med folk i byarna på kvällarna. En kväll hörde de en man berätta hur han flera år tidigare, när han grävde ett dräneringsdike, hittat ett stort, tungt, rostigt block. Han kom inte ihåg exakt var den låg, men på Kautskys brådskande begäran spände han sin häst till kärran och körde med geologerna i riktning mot Skellefteå. När de kom till den lilla byn Svanfors kom han ihåg att blocket måste finnas där och han kunde faktiskt hitta det igen. Det stora blocket, som bestod av svavelkis, hade en stor betydelse för malmletningen i detta område. Malmblocket gav en tydlig indikation på att det måste ske fler undersökningar i detta område och detta block gav den första stimulansen för intensiv prospektering i den östligaste delen av Skelleftefältet. Andra malmletare från företaget fortsatte sedan att utforska området tills Bolidenfyndigheten, 5 km väster om Svanforsblocket, upptäcktes i december 1924. Kautsky var delaktig i att flera olika fyndigheter hittades i det så kallade ”Skelleftefältet”. Fyndigheten i Laisvall kom kanske att framstå som Kautskys största fynd. Den största malmkroppen som hittades där fick namn efter honom, Kautskymalmen.

Den tyska ockupationen av Österrike 1938 fick Fritz Kautsky att besluta sig för att ansöka om svenskt medborgarskap och efter att ha fått det tillbringade han även vintrarna i Sverige. Även hans hustru Cecilia blev svensk medborgare. Efter Cecilias bortgång 1952 gifte Fritz sig 1954 med Alma Åman (1895-1987) från Björkliden, Jörn. Fritz somnade in på Skellefteå lasarett 3 december 1963, efter en lång tids sjukdom. Han efterlämnade ett sällsynt glatt minne av en god människa och en god vän.

Amanda Marklund. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Anna Amanda Marklund föddes 1870-10-24 i Myckle inom Skellefteå socken som dotter till Anders Marklund och hans hustru Anna Lovisa Persdotter, båda bördiga från nämnda by. När Amanda var åtta år gammal förlorade hon sin far.

Amanda utbildade sig till lärarinna och avlade småskollärarinneexamen vid 20 års ålder 1890. Samma år började hon sin tjänstgöring vid skolan i Medle som hon var trogen hela sitt yrkesverksamma liv. 31/12 1930 avgick hon med pension. I en matrikel över tjänstgörande lärare i Skellefteå landskommun vid denna tid finns hennes anställning som lärarinna dokumenterad. I matrikeln är det noterat följande om henne: "Nitisk i arbetet. Avhållen av alla. Från ex. dagen har hon aldrig för sjukdom eller annan angelägenhet försummat en enda timme." Inte en enda timmes frånvaro under 40 tjänstgöringsår, det tycker jag är imponerande!

1931, efter sin pensionering, gifte sig Amanda med snickaren Karl Otto Fahlgren född 1860-05-25 i Sörböle, Skellefteå, son till Lars Larsson Fahlgren och hans hustru Katarina Charlotta Persdotter. Otto och Amanda bosatte sig på Strandgatan 47 i Skellefteå. De hade varit förlovade i 30 år men ingick alltså äktenskap först efter att Amanda hade pensionerats som lärarinna.

Amanda insjuknade i cancer och avled 22 april 1935. Otto levde till 1943-03-26.

Lova Larsson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Magdalena Lovisa ”Lova” Larsson föddes 1853-09-06 i Bygdeträsk, Burträsk som barn nummer tre av fem till bonden Lars Gustaf Persson, barnfödd i Bygdeträsk och hans hustru Christina Regina Olofsdotter, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

När Lova Larsson gick och läste (deltog i konfirmationsundervisningen) 1870 vistades hon i Svedjan (nära gamla mejeriet). Där kom hon i kontakt med Eleonora Lindström, föreståndaren för mejeriet i Burträsk. Hon anställde Lova som sin piga. Eleonora Lindström hade ofta två elever samt en piga. Det berättas att Lova var med när Burträskosten (Västerbottensosten) kom till.

Det finns många olika berättelser om hur Burträskosten (Västerbottensosten) kom till. Från Svedjan i Burträsk (granne med gamla mejeriet) kommer denna berättelse. Eleonora bjöds på kaffe till Lundströms gård i Svedjan. De satt vid köksbordet, skrattade och pratade. Eleonora glömde därför bort osttillverkningen. Glömskan innebar att en läckerhet blev till.

Lova tyckte att mejerska var ett intressant yrke. Hon utbildade sig till mejerska i Härnösand och Stockholm. Åren 1878-1880 var hon piga i Bodbyn hos bonden Per Anton Österlund med familj. 1881-1883 arbetade hon på Gammelbyns mejeri i Burträsk. Lova återvände hem till sina föräldrar i Bygdeträsk 1883. 1885-1886 bodde Lova i Mångbyn, Lövånger och var då antecknad som mejerska. 1886 flyttade hon till Gammelbyn, Burträsk och arbetade som piga åt fanjunkare Johan Otto Sundström. 1887-1888 tjänstgjorde Lova som piga i Gammelbyn hos handlare Carl Johan Skog. 1888 återvände Lova till Gammelbyns mejeri i Burträsk och fick på nytt Eleonora Lindström som sin arbetskamrat. Lova fick ersätta Eleonora när hon inte hade hälsan att fortsätta. 1892, samma år som Eleonora dog, flyttade Lova till Vebomark. Hon tjänstgjorde vid mejeriet där under fem års tid. 1897 flyttade hon till Nedre Bäck, Skellefteå socken. Hon blev kvar där till och med år 1903 när hon flyttade till Selet, Lövånger. Där var hon i knappt ett år. 1904 flyttade Lova tillbaka till Gammelbyn, Burträsk och arbetade på mejeriet i elva år. Hon utbildade unga flickor som skulle bli mejerskor. Utbildningen tog två år. Därefter var de färdiga för anställning vid andra mejerier. Vid denna tid fanns det mejerier i många byar runt om i bygden. Lova Larsson var en av dem som förde arvet efter Eleonora Lindström vidare.

1915 flyttade Lova till Bursiljum och bosatte sig i en stuga på fastigheten som ägdes av Nikanor Emanuelsson. Nikanors hustru Augusta var syster till Lova. Det var troligtvis anledningen till att Lova bosatte sig i Bursiljum på ålderns höst. Hon avled 1923-02-24 och stugan revs efter hennes bortgång.

Karl och Ruth Bergmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Antonius Boström föddes 7 januari 1900 i Långviken, Skellefteå socken som ett av nio barn till föräldrarna Nils Johan Boström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Anna Margareta Forsman, bördig från Östra Falmark.

I unga år erhöll Karl anställning vid Bure AB:s sågverk. Han arbetade där i cirka 20 års tid. 1925 vigdes han med Ruth Johanna Valborg Bergmark född 1901-11-23 i Ersmark, Skellefteå. Hon var äldst av åtta barn till verksägare Nils Teodor Bergmark, barnfödd i Ersmark och hans hustru Maria Sofia Larsson, bördig från Bygdeträsk, Burträsk. I samband med giftermålet köpte Karl och Ruth en mindre jordbruksfastighet i Långviken där de bosatte sig. Där föddes även deras tre barn.

Fastigheten i Långviken såldes och 1938 flyttade familjen till Ersmark, Kågedalen där de övertog en del av Ruths föräldrars hemman. 1945 fick Karl anställning vid Skega AB. Han blev så småningom förman vid fabriken. Där blev han kvar fram till sin pensionering.

Karls fritidsintressen var jakt och fiske. På fritiden såg man honom därför ofta ute i skog och mark. Många är de olika villebråd han fällt. Som person var Karl gladlynt och språksam. Han var omtyckt i sin omgivning, av såväl vänner som grannar.

Ruth var liksom sin make munter och uppskattad i sin närhet. Hon somnade in 9 juni 1973. Karl somnade in 19 januari 1988 på Servicehuset i Kåge där han bodde i slutet av sitt liv.

Edla Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Edla Matilda Eriksson föddes 18/9 1898 i Räftkläppen men hon växte upp i Bjurvattnet, utanför nuvarande Boliden. Hennes föräldrar var "Stor-Erik" Eriksson och Hulda född Nilsson.

I unga år hade Edla tjänst som husföreståndarinna på flera olika platser. 1920 erhöll hon plats i Tvärålund. Hon utbildade sig vid postkontoret därstädes. Våren 1924 fick hon anställning hos postföreståndare Carlsson i Bergsholmen, Skellefteå. 1928 flyttade Edla till Selsjön i Resele församling. Där arbetade hon som hushållerska hos trafikbiträdet och änkemannen Axel Vilhelm Karlsson född 1884-09-30 i Ragunda, Jämtland. Han hade två barn från sitt första äktenskap. Edla gifte sig med Axel 26 april 1931. Endast nio dagar senare avled Axel i sviterna av magcancer. I slutet av oktober samma år flyttade Edla med sina styvbarn (Axels från första giftet) till Boliden. Edla hade under tiden i Selsjön även tjänstgjort för postverket som biträde. Som postbiträde var hon verksam i Norra Strömfors, Boliden från 1934. En tjänst som hon länge skötte till allas fulla belåtenhet.

1945 gifte hon sig med förrådsförmannen vid Boliden Gruvab Knut Stenlund född 24/4 1888 i Svanström, Skellefteå. Han var änkeman och far till sju barn. Som yrkeskvinna var fru Stenlund allmänt uppskattad och känd för sin duglighet, noggrannhet och ett föredömligt sätt att behandla postens kunder.

Hon var även delaktig i Bolidens föreningsliv där hon stod för stora insatser. Exempelvis var hon sedan flera år aktiv inom samhällets lottakår och vice ordförande i dess styrelse. I husmodersföreningen var hon under åtskilliga år kassör. Edla var inte den som sparade sig. Hon var alltid villig att jobba och göra en riktig prestation. Hon var allmänt omtalad för sin vilja att ställa upp för föreningarna. Såna bra egenskaper tillsammans med vänlighet mot alla och ett aldrig sviktande gott humör hade försett den ungdomliga fru Stenlund med allas aktning och en talrik vänkrets.

Personligen var fru Stenlund pålitlig, gladlynt och uppriktig i allting. Hjälpsam och dessutom anspråkslös för egen del hade hon lätt för ett erhålla sympati hos alla hon kom i kontakt med. Ett exempel på hennes hjälpsamhet, som var ett utmärkande karaktärsdrag hos henne, var när cirka 700 finska flyktingar var förlagda i Boliden. Då sågs fru Stenlund varje morgon i tidigaste ottan på väg till samhället (Boliden), där hon under många timmar varenda dag utförde ett fysiskt krävande arbete vid kokvagnen för att sedan skynda tillbaka till sin tjänst vid posten.

Edla insomnade på Skellefteå lasarett efter en längre tids svår sjukdom 2 juni 1953, 54 år. Maken Knut gick bort 23 april 1957 hos en av sina söner i Falun. Han blev 68 år.

Lars och Hulda Hällgren. Foto: F. W. Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Lars Vilhelm Hällgren föddes 1869-03-30 i Orrträsk, Skellefteå socken som ett av tretton barn till Anders Gustaf Hällgren, barnfödd i Grönliden, Norsjö och hans hustru Brita Kristiana Löfgren, bördig från Rismyrliden, Burträsk.

1878 flyttade den stora familjen till Brännby, Burträsk. 1883 bosatte de sig i Nya Risliden. Lars var tidigt musikintresserad. Han skaffade sig en klarinett med fem klaffar. Priset var tre kronor. Han övade med den och höll till bakom uthusen eller i skogen, rädd att någon skulle höra honom. På ett bröllop i trakten skulle ”Karl Nischa” spela tillsammans med någon fler. Lars tog med sig klarinetten och åkte dit för att ”koxa” (titta) som var vanligt på den tiden. När brudparet fick veta att Lars var en av ”koxarna” gick de ut och tog in honom bland spelmännen. Nu fick han sitta bredvid den 24 år äldre ”Karl Nischas” sida, som var en skicklig spelman, men hade ett hetsigt humör. Med uselt dold ilska konstaterade Karl att intresset låg på Lars och vad han skulle prestera i musik.

Lars började att spela men ”Karl Nischa” ofredade honom på olika sätt och tutade honom i öronen med klarinetten. (Båda spelade klarinett). Lars fortsatte att spela. Då tappade ”Karl Nischa” humöret och skrek allt vad han orkade: ”He laat som da jejta rämi” (det låter som då geten bräker). ”Jag måste skaffa mig en trevligare spelkamrat” tänkte Lars och hans tankar gick direkt till ”Spel-Viktor” Burman i Ljusvattnet, Burträsk. De träffades snart, spelade tillsammans flera kvällar och snart fick Lars följa Burman på ett bröllop. Det gick så bra och de fick så mycket beröm att de beslöt att hädanefter spela ihop. Lars skaffade sig en bättre klarinett.

1891 gifte sig Lars med Hulda Maria Degerman född 1866-10-03 i Degernäs, Burträsk, dotter till Lars Fredrik Degerman, barnfödd i Risåkläppen och hans hustru Maria Johanna Emanuelsdotter, bördig från Lappsjön, Burträsk. Hulda hade åren 1885-1886 samt 1889-1890 varit piga i Brännvattnet, Burträsk hos Johan Anton Brännström med familj. Lars och Hulda bosatte sig i Nya Risliden. De fick fem barn i rask takt, varav två dog samma år som de föddes. Lars och Huldas bröllop ägde rum i Degernäs. Som spelman vid bröllopet hade Lars anlitat sin kompis ”Spel-Viktor”. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet dem emellan inleddes på 1880-talet och pågick fram till 1904 när Lars med sin familj flyttade till Renfors, Burträsk där de köpt en gård.

Under dessa många år hade de spelat på otaliga bröllop och andra tillställningar. Repertoaren bestod av gamla låtar efter ”Fjeru-Jani”, Lappojken, ”Anners Orsa” i Kattisträsk, och ”Spel-Viktors” tolv kadriljer som han lärt sig av ”Elias-Orsa-Johan-Anton”. ”Karl Nischa” hade också efterlämnat en melodi som Lars spelade så mycket att den till slut och numera kallas för Lars Hällgren-marschen.

När Lars mönstrade på Gumboda Hed fick han det tveksamma nöjet att gå först och spela marsch. Det var ett tufft jobb att spela ensam, han hade inte hunnit få den behövliga erfarenheten. Väl framme skramlade de övriga ihop en liten men dock kollekt till ”klarinettisten borta Risliin”.

Under Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade ett missöde av mera ovanlig typ. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det sades att som bruddansen gick så skulle livet också bli. Därför var det viktigt att hålla koll på repriserna i kadriljen. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av på mitten! Som tur var tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Tänk om även fiolen hade tystnat och kadriljen avbrutits. Då hade det blivit en stor olycka. Nu slutade ju allt bra och lyckligt.

Lars och hans kompis var med på flera långa spelningar. Man åt och drack, dansade, vilade, åt samt dansade på nytt. Spelmännen hade det jobbigt men fick jämt extra förplägnad. ”Man kände sig urblåst”, sade Lars vid ett tillfälle. Spelningen började alltid på kvällen, pågick hela den första natten, den första dagen och sedan flera dagar i följd. Ett riktigt bondbröllop kunde pågå i alltifrån tre dagar till en vecka. Lars mindes ett bröllop i Ljusvattnet den 3 juli 1899 när Andreas Nyström gifte sig med sin Maria Vilhelmina Lundberg. Lars och Viktor hade spelat bröllopsmarsch vid stugtrappen. Lars Hällgren med sin kompis fortsatte att spela i Ljusvattnet, Lappvattnet, Åbyn, Renbergsvattnet, Mjövattnet och andra byar i Burträsk socken samt på många platser i länet. Viktor hade hela tiden bott i Ljusvattnet och Lars alltså sedan 1883 i Nya Risliden. Det var arbetsförhållandena som skiljde kompanjonerna åt. Viktor lockades av stambanebygget och flyttade till Norrbotten. Lars hade efter utbildning till skomakare, köpt ett hemman i Renfors, Burträsk 1904. Han hade också fattat ett annat viktigt beslut. Han skulle sluta spela. På en marknad sålde han sin klarinett. Därmed var det slutspelat för honom.

I Renfors fick Lars och Hulda ytterligare tre barn men ett av dessa dog vid drygt ett års ålder. Dessutom avled äldsta dottern 1909, 13 år ung. Barnaskaran bestod alltså därefter av fyra barn, tre döttrar och en son. Hemmanet överläts senare till sonen men Lars fortsatte att hjälpa till med jordbruket parallellt med arbetet som skomakare.

Makarna Hällgren hade nog tänkt att få fira guldbröllop 1941 men så blev det inte eftersom Hulda hastigt gick bort 28 februari 1939. Som person var Lars lugn och harmonisk. Han vandrade sin väg genom livet stilla och försynt. Han hade ett rikt och varmt hjärta. Därför var han som vän och granne den bästa tänkbara. Mycket omtyckt hade han en stor skara vänner men inga ovänner. Lars avled på Skellefteå lasarett den 24 mars 1944 efter en kort tids sjukdom.

Valborg och Gustav Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Gustaf Antonius Pettersson föddes 1904-06-18 i Bergsbyn, Skellefteå som son till arbetaren Anton Pettersson och hans hustru Ida Augusta Jonsson, båda bördiga från Bergsbyn. Gustaf växte upp tillsammans med en äldre syster och en fosterbror.

Gustaf arbetade bland annat vid Scharins söner och kom som elektrikerlärling till Forsbergs el. Han flyttade 1931 till Boliden där han startade en elinstallationsfirma. Året efter vigdes han med Valborg Kristina Boman född 1905-07-29 i Långselet, Skellefteå men uppvuxen i Sörböle, Skellefteå. Hon var äldsta dotter till tummare Johannes Boman, barnfödd i Långselet och Hulda Ulrika Eriksson, härstammande från Finnforsberget. Enligt dåtidens sed föll det på hennes lott att stanna hemma som hjälp tills hon gifte sig. I Boliden föddes Gustaf och Valborgs två äldsta barn, en dotter och en son innan flyttlasset bar iväg till Sörböle, Skellefteå. Där föddes ytterligare en son i familjen. Dit överflyttade Pettersson sin verksamhet som fick namnet G. A. Petterssons Elektriska Byrå. Denna huserade i lokalerna på nuvarande adress Brogatan 10. Till denna rörelse hörde en elektrisk verkstad med reparationer av generatorer och motorer. Med åren blev Gustaf sjuk varför rörelsen övertogs av äldste sonen.

G. A. Pettersson var i sina krafts dagar en skicklig elektriker och en driftig affärsman. Han var också en lojal vän samt en präktig människa. Han somnade in lördagen 13 januari 1962 på Skellefteå lasarett, blott 57 år gammal.

Valborg, eller "Bojan" som hon kallades av sina äldsta vänner, hade en stor vänkrets. Ett enda ord, hemmet, sa allt om hennes största intresse och livsinriktning. Först föräldrahemmet och sen det hem hon skapat med sin make samt de tre barnen. Väldigt få människor hade som Valborg visat så många en så stor och samtidigt en engagerad samt respekterande kärlek. Hon var en glad och varm människa som med optimism bevarat sin livsglädje. Barnens familjer och de många barnbarnen fanns alltid i hennes tankar. En stor glädjekälla för henne var att hon fick tillfälle att överföra sina stora matlagningskunskaper till den yngre generationen. Kanske var trots allt tillfredsställelsen för henne ännu större över att barnbarnen delat hennes stora intresse för sömnad och handarbete. Hon saknade inte motgångar i livet. Den stora sorgen efter äldste sonen och makens alltför tidiga bortgång samt svåra sjukdomar kunde aldrig ta ifrån henne hennes stora livsglädje. Det var en sällsynt mycket älskad, känslomässigt rikt utrustad, kärleksfull och stark människa som lämnade jordelivet på Skellefteå lasarett tisdagen 30 mars 1993 i en ålder av 87 år.

Johan Andersson. Foto: Okänd fotograf. Från Lövångers hembygdsförenings bildsamling. Johan Ernst Andersson föddes utom äktenskapet 1854-08-30 i Bissjön, Lövånger som son till pigan Ulla Carolina Eriksdotter. Fadern var Anders Andersson i Broänge, Lövånger. Johan, som kallades för "Janne", växte till en början upp hos modern i Bissjön men flyttade senare till faderns familj i Broänge. Hans hemmiljö har beskrivits som mycket svår. Hans far var på flera sätt hård och omedgörlig. Sin oäkta pojke betraktade han som den olycka dåtidens samhälle stämplade dessa barn. Han fick i första hand stryk för att han fanns till. "Janne" lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på. 1873 flyttade "Janne" till Örnsköldsvik där han arbetade som dräng hos färgaren Lars Erik Bergman. 1874 flyttade "Janne" till Umeå stad och var lärling hos färgaren Carl Fredric Sandberg. 1878 bosatte han sig i Luleå och fick jobb hos fabrikör Johan Oskar Röckner.

1879 gick "Janne" till sjöss. Fram till 1886 vistades han utomlands. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Han fick sannerligen lida för att han var född utanför äktenskapet och det fanns inte mycket att välja på för denna yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta. Det blev upptakten till hans liv som sjöman och i främmande länder. "Janne" slet ont, frös och svalt. Han hatade, var aggressiv, slogs och fick ibland ordentligt med stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts. "Janne" var okuvlig, han hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han efter en omgång pryglad av en skeppare och sedan ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde denne skeppare att "Janne" skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna, för en Lövångersbo, så främmande och skrämmande stad, fick "Janne" bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår. Det var många faror som lurade på "Janne", främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen, men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. "Janne" var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. Efter ett tag befordrades han till förman och han brukade skämtsamt säga, när han berättade om den tiden, att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen. Disciplinen var det nog lite si och så med. Bland utrustningen i färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När denne kittel tömdes, gjordes detta som regel när förmannen "Janne" passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade "Janne" förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd till detta. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och "Janne" var strax medveten om att repressalierna kunde bli ödesdigra för honom. Nu blev det bråttom att lämna färgeriet och försvinna bland mängden i staden. Han visste också att han måste lämna den med det snaraste. Han gav sig ut på landsbygden, ut på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och hem till Sverige igen. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge (vilket han gjorde 1886). "Janne" Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han av Jonas Broman en avsöndring från hans hemman och på den jordlotten byggde han sedan upp de byggnader som erfordrades. Mangårdsbyggnaden står för övrigt ännu kvar. "Janne" byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn".

1895 gifte han sig med grannens piga, Karolina Amanda Olofsdotter född 1868-11-09 i Degerfors (Vindeln). Makarna hade en fosterson Johan Helge Burman född 1895-01-08 i Nysätra. Han kom år 1903 till familjen. Tre år senare fick makarna en biologisk son. Äktenskapet tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat Johans humör utan fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville. Folk köpte, färgade garner och tyger hos färgarn. När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd där. Han drev jordbruket till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade och han betecknades som en bra arbetsgivare. Hans aggression gentemot sina medmänniskor hade han kvar men de dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa. Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd var han också iförd sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården och han försäkrade att "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej". Han använde sig aldrig av Lövångersdialekten utan han talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att "Färgarn" talade en god engelska.

År 1910 sålde "Färgaren" sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Hjuken, Vindeln, där han dog vid nära 66 års ålder, 1920-04-01 av lunginflammation. När han förstod att slutet var nära förestående hade han erkänt något han aldrig förr omtalat, han hade med sin pistol dödat en man. En gång i ett främmande land hade han blivit trängd upp på en landgång till ett fartyg av ett gäng slagskämpar. "Janne" hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly. Han hade mötts av kärlekslöshet när han tvangs göra entré i denna världen. Barn var vid denna tid fullständigt utlämnade åt sina föräldrar, själv hade han ingen rätt att åberopa. Man bör nog till slut ge färgaren "Janne Andersson" det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt. Hustrun Karolina Amanda dog 1936-07-22 i Hjuken, Degerfors (Vindeln).

Levnadsbeskrivning skriven av Axel Rönmark, Mångbyn, Lövånger, med reservation för att allt kanske inte är sant. Uppgifter ur kyrkböckerna kommer från undertecknad.

Arvid och Emilia Lindberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Arvid Nikanor Lindberg såg dagens ljus den 25 oktober 1889 i Örliden, Skellefteå socken. Föräldrarna var Nikanor Lindberg, bördig från Eriksberg, Skellefteå och hans hustru Emma Fredrika Sundqvist, härstammande från Örliden.

1915 erhöll Arvid anställning vid SJ som vagnkarl. Året därpå flyttade han till Kallholmen som då tillhörde Skellefteå Sankt Olovs församling. 1918 vigdes Arvid med Tilda Emilia Nygren född 1895-10-20 i Finnforsfallet, dotter till Ernst Salomon Nygren och hans maka Tilda Margreta Johansson. 1919 blev Arvid och Emilia föräldrar till en dotter. De bodde då i Kallholmen. 1924 flyttade de till Vännäs. 1928 välsignades familjen med ytterligare en dotter. 1931 befordrades Arvid till stallförman. På grund av hälsoskäl avgick Arvid från sin tjänst med pension vid 60 års ålder.

Arvid Lindberg innehade även en del offentliga uppdrag. Han var fattigvårdsstyrelsens ordförande under 16 år. Under denna tid var det kanske inte alltid så roligt att ha den befattningen men tack vare sin stillsamma och blida personlighet klarade han av svårigheterna. På 1930-talet var Lindberg även ledamot i kommunalnämnden och kommunfullmäktige i Vännäs köping. Arvid var känd som en skicklig och bra karl. Han var uppskattad av såväl kollegor som överordnade. Den 26 februari 1953 somnade han in, 63 år ung.

Emilia var en hemmets kvinna. Hon var liksom sin make aktiv i kommunen. Emilia var ledamot i skolstyrelsen, kommunalnämnden och i kommunfullmäktige. Kvinnoklubben räknade henne som en av sina medlemmar. Emilia somnade in 20 april 1973, 77 år ung.