När jag börjat släktforska på uppdrag åt andra insåg jag ganska snart hur viktigt det kan vara att lösa släktmysterier och få svar på släktgåtor. De förfrågningar och uppdrag jag får har mer och mer den karaktären, alltså inte bara en allmän önskan om att få veta mer om sin släkt. Kanske är det släktforskningsprogrammen i tv som drivit fram detta. De presenteras ju ofta som att de löser släktmysterier.

Det kunderna i flera fall har nämnt är att de vet så lite om sin släkt och undrar varför. Varför berättade aldrig pappa om sin mor? Varför träffar morfar aldrig sina syskon, jag vet ju att han har fem systrar och en bror. Min mamma vet ingenting om sina morföräldrar, varför? Vilka hemligheter är det som döljer sig i släkten? Det är det som många vill få uppdagat. Och när jag väl kommit igång med släktforskningen åt kunden kan det ganska snart uppenbarat sig vad som ligger bakom. Eller snarare vad som är en rimlig förklaring.

Att få växa upp med båda sina föräldrar, eller ens en av dem, var inte alla barn förunnat. Det skapade säkert trauman för livet i många fall och kanske en ovilja att tala om sitt ursprung med efterlevande. Foto: Anna Wilhelmina Hedström. Bild från Örebro Läns Museums bildsamling på Digitalt Museum.

En kund ville ha sin morfars släkt utforskad. Hon uppgav att han var ensambarn och hennes mor kände inte till något alls om sina farföräldrar. Morfar var död sedan flera år så de hade ingen att fråga. Det visade sig att morfar var ett av flera barn som hans mor fött i ett mångårigt förhållande med en gift man. I sitt äktenskap fick fadern barn parallellt med de utomäktenskapliga och jag tror att det totalt finns 17 eller 18 hel- och halvsyskon till kundens morfar. Så det kan jag första varför detta inte talades om i den släkten.

En annan kund hade ungefär samma utgångspunkt, en morfar som inte tycktes ha någon egen familj innan han bildade familj själv. Det visade sig att den här morfadern var den yngste i en lång rad av syskon födda på 1880- och 90-talen. När han var omkring ett år gammal hade hans mor dött. Fadern och de äldsta syskonen emigrerade till Amerika, några av de yngre syskonen kom till fosterhem men kundens morfar och en syster kom till fattighuset och fick växa upp där. Jag gjorde ingående efterforskningar för att se om någon av de vuxna på fattighuset var släkt med barnen, men hittade ingen sådan koppling. Efter drygt 15 år kom fadern hem från Amerika och systern och några syskon till följde med honom tillbaka men inte kundens morfar. Jag tänkte när jag såg detta att kanske kände han sig sviken och övergiven och aldrig kom över det.

Ett litet barn vid ingången till fattigstugan i Broddetorp. Foto: Karl Fredrik Andersson. Bild från Falbygdens Museums bildsamling på Digitalt Museum.

Så mycket tragik som kan uppdaga sig i arkiven.

Det där med gammaldags moral har ju ställt till det för så många i släkter där barn lämnats bort som fosterbarn eller senare för adoption. Ett exempel från min uppdragsforskning är en ung kvinna som bara 16 år gammal fick barn med en något år äldre pojke. Han var placerad på en uppfostringsanstalt och därifrån utlånad till en bonde i trakten för att hjälpa till med arbetet under sommaren. På våren året efter födde bondens dotter en dotter. Bonden var nog en ganska välbärgad storbonde för det var en stor gård, och därmed kanske extra stor social skam. I kyrkboken skrev prästen vem som var far till barnet men de nutida släktingarna var inte släktforskare och visste inte var de skulle leta för att få veta detta, därför vände de sig till mig. Dottern födde barnet som lämnades bort på fosterhem. Själv flyttade hon direkt därefter hemifrån till en släkting och återvände aldrig. Enligt barnets nutida barnbarn hade mormodern aldrig fått veta vilka hennes verkliga föräldrar var. Nu vet i alla fall barnbarnen.

Att bli mor i tonåren var så klart en mycket svår situation och många tvingades lämna bort sina barn, troligen många gånger för att inte vara en skam för familjen. Foto: Johan Johansson. Bild från Bohusläns museums bildsamling på Digitalt Museum.

Att vara gammal och sjuk var nog inte alltid så lätt förr i världen. Många gånger när vi följer våra gamla släktingar i husförhörslängderna in i ålderdomen ser vi att de får sluta sina liv som inhysehjon, oftast hos något vuxet barn eller hos någon annan släkting.

Idag är många kritiska till äldrevården och de neddragningar som sker. Går vi några generationer tillbaka kan det kanske ha varit betydligt svårare än idag. Då var en gamling beroende av den egna familjen på ett helt annat sätt än nu. De som kunde skulle vårdas av anhöriga och inte ligga socknen till last. Kanske kände många gamla att de var till besvär. Det måste ha varit svåra situationer för många.


Förr i tiden skulle den som blev gammal tas om hand av den egna familjen, om det gick. Den här bilden är från Brogården, Suntak men vilka personerna är framgår inte. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

I litteraturen finns en hel del skildringar av detta. En som skriver om åldringsvården i familjen för hundra år sedan är författaren Ivan Oljelund i sin bok "Stockholmsbarn". I början av 1900-talet var han fosterbarn hos en familj i Loftahammar (på en gård han i boken kallar Lekvik) och det är dessa upplevelser han skriver om. I hans fosterfamilj ingår också fostermammans far, som ligger till sängs i en kammare på övervåningen sedan flera år tillbaka. En dag kommer hennes bror Birger med sin hustru roende över viken och föreslår att de ska ta hand om gamlingen i stället. Fostermamman heter Gerda och fosterpappan kallas bara Larsson.

"Det är inte mer än rätt att vi byter av er nu, säger Birger. Vi tänkte ta en med oss idag", skriver Oljelund. Både Gerda och Larsson blir glada "men det var inte passande att visa för stor glädje, den kunde misstolkas och Larsson ansåg sig böra ådagalägga en lämplig betänksamhet."

"Gubben har inte varit svår att ha, de kan vi inte säje, och vi har heller inte klagat" framhåller Larsson till sin svåger. Birger instämmer i att hans far haft det bra hos Gerda och svågern men tycker nu att det är deras tur att hjälpa till med bördan. Gerda blir rörd, "hon kände ömhet inför fadern inför skilsmässan, hon var trots allt glad att slippa honom och ledsen över sig själv, som kunde känna det så."

"Plikten mot gamla föräldrar tillkommer envar" konstaterar Larsson.

De diskuterar flyttningen. Den gamle har inte varit ute i fria luften sedan han fraktades till Lekvik för sju år sedan. Där har han legat på kammarn och fått hjälp med mat och tömma pottan. Han har fått banka i golvet med sin käpp när han behövt hjälp med något. Ibland har Mikael (Ivan Oljelund) fått gå upp till honom och läsa ur postillan på söndagar.

Birger och Ester har lagt täcken och filtar och halmmadrass i båten och tagit med skinntröja, mössa, vantar och stövlar. Det tar de in i köksvärmen innan han ska kläs på. När de klär på honom säger han "Om jag kunde begripa varför jag ska hän? Det är närmre te körgårn frå Lekvik än frå Nordhamn. Jag har väl inte gjort nå ille?"

Han har varit förlamad i 13 år och kan inte gå. De bär honom på en bår till båten. Utanför dörren tar alla farväl av honom, även från granngården. "Med fötterna före bars den gamle utför vedbacken, genom grinden och vidare ner till sjön. Det var som ett sorgetåg." skriver Oljelund.

Vi kan verkligen förstå hur utsatta och beroende gamla människor kunde vara. Även om familjemedlemmarna behandlar honom både ömsint och respektfullt så är han ändå i händerna på dem och har inte egentligen någon egen handlingsfrihet. Men så många alternativ fanns förstås inte, inte för de unga heller. De gjorde så som var brukligt och att inte ta hand om den gamle fanns nog inte i deras tankevärld.


En annan okänd familj från Falbygden, med kanske en gammal mormor eller farmor i hushållet. Fotografiet ingår i Falbygdens Museums samlingar och finns på Digitalt Museum. Fotograf okänd.

Den här unga kvinnan hette Ingeborg Johnsson. Någon gång i maj 1901 blev hon fotograferad ombord på emigrantfartyget S/S Ariosto på väg från Göteborg till Hull.

Ingeborg Johnsson ombord på S/S Ariosto 1901. Fotograf okänd. Bild från Nordiska Museets fotosamling.

Bilden hittade jag när jag sökte efter en bild på fartyget S/S Ariosto, till en artikel jag skrev i förra veckan. S/S Ariosto var ett stort och välkänt emigrantfartyg vid förra sekelskiftet. Fartyget lämnade Göteborg den 10 maj 1901 på väg till Hull där passagerarna fick gå iland och åka vidare till Liverpool för den fortsatta resan. Ingeborg reste tillsammans med närmare 550 andra emigranter.

När jag såg den här bilden så fångades jag av henne. Inte minst för att hon kom från Köinge, grannsocken till min födelseförsamling Ljungby i Halland. När jag växte upp på 60-talet hade vi postadress Postlåda 1196, Köinge. En del av min släkt kommer från Köinge, så det klingar hemtoner.

Så klart bodde det mycket folk i socknen vid förra sekelskiftet och släkt är vi inte. Men som släktforskare blir en ju nyfiken. I bildtexten till bilden på Digitalt Museum står det ”Ingeborg Johnsson, gift Frankmar, emigrerade till Amerika 1901, när hon var 17 år. Ingeborg var folkskollärardotter från Köinge, i Halland. Hon ville gå i folkhögskola, men familjen hade inte råd, därför emigrerade hon. Ingeborg reste med fartyget Ariosto från England och vidare till Amerika med fartyget Ivernia. Efter sex år i Amerika återvände hon hem till Sverige 1907”. Hon är inte svår att hitta i arkiven. För jag blev ju tvungen att stilla min nyfikenhet.

Jag undrar hur det kom sig att just hon blev fotograferad. Kanske bara för att hon var en söt ung kvinna. Hon ser lite blyg ut men det är ju lätt att misstolka. Fotografiet ingår i Nordiska Museets fotosamling och har ämnesordet emigration. Hur som helst har jag inte kunnat släppa tanken på henne. Och det visade sig att hon faktiskt har en viss men mycket avlägsen koppling till min släkt i Köinge socken. När hon emigrerade var hennes far Jöns Johansson organist och folkskollärare i skolan som låg vid Svenstorps gård, som ligger precis på gränsen mellan Köinge och Svartrå socknar. Skolan var gemensam för båda socknarna. Jöns Johansson kom dit som lärare 1887 och 1904 flyttade de till Köinge samhälle där han fortsatte arbeta som lärare, sedan Köinge socken fått eget skolhus. Båda föräldrarna kom från Glimåkra i Skåne och när de flyttat till samhället köpte de sig så småningom en tomt och byggde ett hus som de sedan kallade Glimåkra.

Tillbaka till Svenstorp. Min morfars farfar ägde Svenstorps gård på 1860-talet men sålde den sedan. 1871 sålde köparen fyra tunnland av gårdens jord till skolhuset (det måste ha varit de två socknarna som köpte) och då byggdes skolhuset. Så den mark där skolan stod hörde från början till den gård som morfars farfar Lars Arvidsson hade. 2013 hade vi Amerikasläktingar på besök, barnbarnsbarn till Lars Arvidssons dotter Albertina som var faster till min morfar. Då besökte vi Svenstorp (som är i släktens ägo igen) och fick då utpekat för oss av en släkting var skolhuset legat. När mina släktingar gick i skola var långt före Jöns Johanssons och Ingeborgs tid på Svenstorp. Världen är liten ibland.

Skolan där Ingeborgs pappa var lärare. Troligen bodde de i skolhuset också. Bilden kommer från Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening som publicerat fotografiet på sin Facebooksida. Kanske är det Ingeborgs mor och syskon på fotot?


Borta vid detta gamla hus ska skolhuset ha legat, enligt vad jag fått utpekat för mig. Men jag är inte helt säker på att det stämmer. Bild från 2013.

Svenstorps gård när mina Amerikasläktingar var på besök 2013.

Passagerarlistan för S/S Ariosto när Ingeborg reste i maj 1901. Bildkälla: Arkiv Digital, Göteborgs poliskammare (-1900) (O) EIX:69 (1902-1902) Bild 1100 / sid 215.

Ingeborg var ju bara 17 år när hon emigrerade. Hon verkar ha rest ensam, ingen mer från socknen reste då och i passagerarlistan står hon ensam. Kanske reste hon ändå med någon släkting eller bekant. Enligt passagerarlistan skulle hon till Hartford i Connecticut. Vad hon gjorde de här sex åren i Amerika vet jag inte, jag har inte lyckats hitta någon information om hennes tid där. Hon kom i alla fall hem ogift 1907 och bodde hos sina föräldrar i Köinge till sommaren 1914 då hon flyttade till Solna. Ingeborg var född i november 1883 så hon var då 31 år gammal. I Solna blev hon massör på Eugeniahemmet. Kanske hade hon lärt sig det i USA?

På Eugeniahemmet arbetade redan då diakonen Gerhard Vilhelm Andersson. I församlingsboken står det både student och diakon, kanske gjorde han praktik på Eugeniahemmet. Det var en så kallad vanföreanstalt där sjuka och handikappade barn vårdades. Ingeborg och Gerhard Vilhelm gifte sig 1917, så småningom blev han präst och de bytte efternamn till Frankmar. En son föddes i äktenskapet 1920.

Ingeborg hade flera syskon och en av dem emigrerade också, den ett år äldre John Bernhard. Han kom efter till Amerika 1902 och reste också med S/S Ariosto. Han var då på väg till Galesburg i Illinois, kanske bodde Ingeborg där vid den tiden. Brodern verkar ha trivts bättre i Amerika än Ingeborg. Han gifte sig där med Selma Andersson från Norrköping och de fick två barn. 1922 kom familjen hem till Sverige men återvände efter fem år. Enligt amerikanska folkräkningen 1930 bodde de i Minneapolis där John arbetade på en bilfabrik.

Ingeborg levde till 1960 och hennes make till 1978.

Tillägg 31 maj:

En bild på fartyget ska det ju också vara. Den kommer från Wikipedia och är ett vykort från någon gång kring förra sekelskiftet. När jag skrev blogginlägget glömde jag den här bilden.

Vi svenskar sägs vara ovanligt intresserade av vädret, jämfört med många andra nationaliteter. Om det stämmer vet jag inte, men själv är jag mycket intresserad, både av prognoser och hur det har varit. Och jag förstår att våra gamla släktingar förr i tiden troligen var det också, eftersom vädret kunde vara avgörande för liv och död, trots att prognoserna då mest byggde på Bondepraktikan. Idag kan vädret ställa till mycket, det vet vi, och värst kan verkningarna bli i fattiga länder.

Du som släktforskar känner troligen till att vi haft en del nödår under historiens gång. Värst var det förmodligen under andra halvan av 1860-talet, framför allt 1867. Det var ett "satans år" som Olle Häger och Hans Villius uttrycker det i sin dokumentärfilm (kan ses i SvT:s öppet arkiv).

1867 var maj månad så kall i norra Svealand och Norrland att sådden försvårades och därmed även den kommande skörden. Frosten kom redan i juli i vissa delar och senare på hösten tog frosten en stor del av skörden redan i början av september. En sträng vinter följde och sedan en torr och väldigt varm sommar då skörden i stället torkade bort.

Det är alltså 150 år som nu gått sedan folk for illa och senare svalt ihjäl under de här nödåren 1867-1869. Framför allt var det många barn som dog under dessa svältår. I dödböckerna kan vi se hur dödsfallen ökar markant i många socknar under dessa år. Hungersnöden dröjde kvar några år och fick många att emigrera till Amerika. Jag har för mig att just missväxten var ett skäl till att Karl Oskar och Kristina gav sig av, men kanske minns jag fel.

Från tidningen Fäderneslandet. Bilden visar hur många skodde sig på nödhjälpen innan den nådde de nödställda som fick nöja sig med lite.

Fler nödår på grund av vädret har plågat våra förfäder men är mindre kända. Ibland när jag släktforskar så tänker jag att det nästan är konstigt att så många ändå överlevde.

Läs mer om nödåren och hur de påverkade livet i Sverige hos SMHI och på Wikipedia.

På bussen hem från Stockholm igår kväll läste jag ut en intressant deckare. Den är skriven av den skotske författaren Peter May och har titeln "Entry Island - där ödet väntar". Det som gör den intressant är att en viktig del av intrigen utgår från släktforskning.

Så här ser det ut på Entry Island. Bild från Wikipedia, fotograf: Cortomaltais.

Boken utspelar sig i Kanada där polisen Sime Mackenzie är med och utreder ett mord på en ö utanför Quebec. Ön heter Entry Island (även på riktigt) och ingår i Madeleineöarna (Magdalen Islands på engelska) i Lawrence Bay, den stora bukten där man åker in till Quebec, med Newfoundland på östra sidan. (Googla Maps) Sime Mackenzies farfars farfars far med samma namn utvandrade till Kanade i mitten av 1800-talet från Yttre Hebriderna, som hör till Skottland. Sime Mackenzie arbetar hos polisen i Quebec. När han kommer till Entry Island och möter mordoffrets änka känner han genast igen henne men de har aldrig träffats förut.

Parallellt med deckarhistorien berättas Sime Mackenzies emigrerade förfaders historia. Den utspelar sig framför allt under potatispestens år i slutet av 1840-talet, som drabbade Irland så hårt men även de skotska öarna och skotska fastlandet. Mängder av torpare vräktes av landägarna sedan skörden slagit fel och de inte kunde betala sina arrenden.

Yttre Hebriderna. Bild från Wikipedia, fotograf: Magnus Manske.

Vart historien bär hän i boken ska jag ju inte avslöja, då spolieras spänningen för kommande läsare. Men både släktforskningen och det historiska skeendet har avgörande betydelse för upplösningen, vilket är intressant. Just den här deckaren ger dessutom en inblick i Kanadaemigranternas liv. En hel del svenskar emigrerade ju till Kanada, fast deras historia inte är lika omskriven som de många USA-emigranternas historia.

Det här är bara en av flera nutida deckare där släktforskningen har en viktig roll. Händelser i en släkts tidigare generationer får efterverkningar idag. Säkert har det skrivits en hel del sådana deckare tidigare också men det verkar som om det är en ökande trend. Eller är det bara jag som plötsligt hittar fler? För jag har läst flera på samma tema de senaste åren. Jag kommer tyvärr inte ihåg författare och titlar, deckarläsning är en stund underhållning och jag lägger det inte på minnet. Men bland svenska författare kan jag rekommendera Tobias Olsson vars debutantbok "Av samma blod" handlar om grekisk släkthistoria, och Ann Rosman som är känd för sina deckare med historisk anknytning. Det finns fler.

För ett par år sedan bloggade jag på samma tema som idag och har några fler tips där för den som vill hitta lite lättsam läsning.

På nätet finns mängder av sjöfartsrelaterad information, vilket jag sett nu när jag arbetar med den nya släktforskarhandboken om sjöfolk. Här får du diverse tips på intressanta webbplatser, med allt från sökbara databaser till sjöfarares personliga minnen.

Jag kommer att uppdatera blogginlägget framöver, när jag hittar nya hemsidor som kan vara användbara för dem som har sjömän i sin släkt.

Tipsa gärna i kommentarer om du själv har hittat hemsidor som du vill dela med dig av.

I boken, som kommer ut till Släktforskardagarna i augusti, finns många fler internetlänkar bland de källor jag använt.

Sjömän som arbetar i riggen ombord på barken Beatrice. Foto från Sjöhistoriska Museets samlingar.

Tillägg 2019: Calle Bergs hemsida www.roskarl.se (som jag nämner i boken) är nedlagd. Norrtelje släktforskarförening har övertagit hans databas över sjömän och den finns numera på http://old.norrtelje-sff.se/Forskning/Berg/folkhav/index.htm

Fartyg och rederier:

Om Branteviks fartygshistoria och många fartyg:
http://www.branteviksmuseum.se/index.php/skeppslistor/

En anonym båtologs hemsida med information om över tusen fartyg:
http://sextanten.eu/hem

Mats med okänt efternamn har hemsida om fartyg och rederier med mycket information:
http://kommandobryggan.se/index.htm

Om Ostindiska kompaniet:
http://www.ostindiskakompaniet.se/

Om Rederi Nordstjernans arkiv:
http://www.engelsberg.se/Arkivet

Om Salénrederierna:
http://blog.zaramis.se/2008/11/10/salens-familjen-bakom-en-av-sverige-storsta-konkurser/

Sjöolyckor och skeppsbrott

Register för sjöförklaringar i domböckerna från Malmö rådhusrätt:
http://malmo.se/Kultur--fritid/Kultur--noje/Arkiv--historia/Stadsarkivet/Anvand-arkiven/Sokregister/Sjoforklaringar.html

Terje Fredhs skriver om sjöfartsminnen från Tanum:
https://www.tanum.se/kommunpolitik/kommunfakta/kommunenshistoria/terjewfredhsarkiv.4.7664b4813898b7df9844616.html

Tryggve Foghelins berättelse om galeasen Lovisa från Karlskrona, sänkt 1801:
http://www.sjohistoriskasamfundet.se/fn_split/fn49_a05.pdf

Sperling Bengtsson skriver om strandade fartyg utanför Halmstad:
http://www.steninge.halmstad.net/hela.htm

Morgan Lundbergs hemsida med information om många sänkta och saknade svenska fartyg:
http://sanktafartyg.hagmanstorp.com/

Per Åkesson skriver om svenska vrak:
https://www.abc.se/~pa/mark/vrakmost.htm

Delar av Lennart Lundbergs bok “Handelsflottan under andra världskriget” i Google books:
https://books.google.se/books?id=sJ3enOt_vUEC

En mycket sevärd och bra film om Titanic, The last signals:
https://www.youtube.com/watch?v=7-AWbrdNo58

Lotsverket:

Hans Runske har publicerat utdrag ur Södra lotsdistriktets handlingar:
http://www.langoraslakten.org/dokument/nostalgi_historiskt/arkivresurser/utdragsdralotsdistr.pdf

Om fyr- och lotshistoria på Landsort:
http://www.landsort.com/historia.html

Om lotshistoria från Ljugarn på Gotland:
http://www.ljugarn.net/historia/Lotsar/Lotsarna.html

Blandat:

Sökbar databas med uppgifter om personer som dött ombord på brittiska fartyg 1781-1968:
http://search.findmypast.co.uk/search-world-records/deaths-at-sea-1781-1968

Databas med uppgifter om överlevande och från passagerlistor från skeppsbrott utanför amerikanska östkusten 1817-1875:
https://newyorkfamilyhistory.wordpress.com/2016/09/30/new-records-added-to-our-elibrary-shipwrecked-passengers-1817-1875/

Lars Melchiors sammanställning över sjöfartsrelaterade arkiv på Landsarkivet i Göteborg:
http://www.resandemannen.se/page54/files/page54-sjofartskallor.pdf

Om sjöfarare och äventyrare från Gävle, bland andra Anna Wilhelmina Rahm som födde barn på havet:
http://www.gavledraget.com/10000-historia/10800-1800-talet/kvinnor-under-segel-del-1-av-ingvar-henricson/

Om Christina Axmar, skeppsredare i Gävle på 170- och 1800-talet:
http://www.gavledraget.com/20000-kultur/christina-axmar-gavles-framsta-kvinnliga-skeppsredare-under-1700-och-1800-talet-av-hakan-nihlman/

Anne Malms blogg om beredskapstiden och om handelsflottan under denna tid, med berättelser om arbetslivet och om fartyg:
http://www.tornsvala.se/category/handelsflottan/

Om sjömannen Arne Larssons arbetsliv, publicerat av hans son Lars-Åke Larsson:
http://www.cybis.se/forfun/farsan2/indexs.htm

John Svenssons berättelser om sitt liv som sjöman:
http://jsbat.se/PDF-filer/30%20ar%20som%20sjoman.pdf

Om Göteborgs sjöfartshistoria:
http://gamlagoteborg.se/framsidan/handel-och-sjofart/

Film om seglingar runt Kap Horn 1929-1936:
https://vimeo.com/191160685

Torbjörn Dalnäs tipsar om litteratur:
http://www.sjofartstidningen.se/bloggar/utkiks-bloggen/sjolivets-berattare/

Om isbrytaren S/S Sankt Eriks hundraåriga historia:
https://mitti.se/noje/kultur/100-arig-flytande-hjalte-3/

Sjöhistoriska Samfundets tidskrift:
http://www.sjohistoriskasamfundet.se/Forum_navale.html

Digitaliserad bok om Lotsverkets personal 1914-1924 (beställning av cd-skiva):
http://www.obdr.se/lotsverket.html

Delar av Kjell Håkanssons bok “Med döden i kölvattnet” i Google books:
https://books.google.se/books?id=yEP2PNdh324C&pg

Frivakt på barken Beatrice 1922. Foto från Sjöhistoriska Museets samlingar.

Så här ser det ut på många sidor i rullorna från Allmänna barnhuset i Stockholm. Barn som dör tidigt, i dessa fall väldigt snabbt efter att de kommit till fosterhem. Men många överlevde också.

Selinda Maria Forsman och Anna Sofia Judith Larsson dör samma år de föds visar journalen från Allmänna barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:42 (1875-1875) Bild 310 / sid 5044.

Jag måste berätta om Helge Schultz, eller Schoultz som han senare kallade sig. Han föddes den 2 juni 1879 och lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm den 17 juni. Hans mor var den ogifta Matilda Wilhelmina Petronella Schultz och hon (eller kanske barnets far) betalade 400 kronor för att han skulle tas emot.

Översta delen av första sidan om Helge Schultz i Allmänna barnhusets journal. Listan med omplaceringar fortsätter en och en halv sida till. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139.

Den här lille gossen åkte ut och in i fosterhem under hela sin uppväxt. Men det verkar ha gått bra i livet för honom ändå. När han var tre månader kom han till en statarfamilj i Huddinge. Under sin uppväxt hann han vara fosterbarn i sju familjer. Fyra gånger återlämnades han till barnhuset. Så här höll det på tills han var 13 år och hans mamma hämtade honom. Då hade hon gift sig och tog med honom till Amerika. Därifrån skrev han 1954 ett brev till Allmänna barnhuset och begärde en födelseattest. Alla uppgifter och all korrespondens finns i Allmänna barnhusets arkiv, som fotograferats av Arkiv Digital. I Chicago var han gift med Constance och arbetade som expedit i en mataffär visar folkräkningen 1930. 1902 blev han amerikansk medborgare och när han skrev och begärde sin födelseattest 1954 skrev han på engelska.

Helge Schultz brev 1954. Då bodde han i Chicago och var 65 år. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 790 / sid 9139b.

När jag ser listan med alla flyttningar mellan fosterhemmen och återlämnandena till barnhuset, då undrar jag förstås hur hans uppväxt egentligen var. Alla dessa uppbrott. Hur påverkade det honom? Och alla andra barn som var med om samma sak? Så många barn som skyfflades hit och dit.

Barnhemsbarn och fosterbarn var de kanske mest utsatta barnen. De lämnades ut till fosterföräldrar så snart sådana kunde hittas, verkar det som. En del var bara några månader, andra var äldre. Sjuka barn ville fosterföräldrar inte ha, fosterbarnen skulle helst vara starka och friska för att klara av att arbeta, åtminstone när de blev större. Hjälp i arbetet på torp och gård var i de flesta fall syftet med att ta emot fosterbarn, vid sidan om att få betalt för att ta hand om barnet. Fosterbarnen var både arbetskraft och inkomst. Från 1881 ser jag ett kvitto där fostermodern fått 40 kronor för att ta hand om ett fosterbarn det året. De som hade flera fosterbarn kunde kanske leva på inkomsten.

Själv är jag inte alls släkt med Helge Schoultz, jag bara råkade se detta i barnhusrullan när jag tittade efter annat. Och jag kan inte annat än gripas av dessa barns historier. Väldigt många gick det inte så bra för, misstänker jag. Många dör ju redan som småbarn, andra försvinner ut ur kyrkböckerna som vuxna. Ett par pojkar som jag råkade få ögonen på, de blev sjömän och hamnade sedan i obefintlighetsboken.

Men Helge Schoultz är långt ifrån den ende som hör av sig som vuxen. Vid flera av barnen i rullan finns det antecknat att de själva eller något barn hört av sig och frågat om vilka föräldrarna är. I flera fall är föräldrarna okända och då svarar barnhusföreståndaren (eller senare arkivpersonalen antar jag) att det inte går att få veta mer.

Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 490 / sid 9079.

Hilda Josefina Stark kom till Allmänna barnhuset tre månader gammal. Hon hann vara på tre olika fosterhem, återlämnas till barnhemmet och sedan komma till ett nytt fosterhem innan hon dog två år gammal. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 190 / sid 9027.

I kontrast till de många som flyttade runt mellan olika fosterhem finns det en hel del som kom till ett ställe och sedan stannade där. Och dessutom är det inte så få som hämtas tillbaka av föräldrarna, i de flesta fall av modern.

Det som slår mig är också att så många av barnen lämnades till barnhuset redan samma dag de föddes eller bara några dagar gamla. Det skär i hjärtat att läsa detta. Så tragiskt, men en bister verklighet för så många ogifta nyblivna mödrar förr i tiden.


Barnhusbarn nr 9004 på Allmänna barnhuset var Carl Oskar född den 21 januari 1879 av okända föräldrar. De har betalat 400 kronor för att han ska tas in på barnhemmet samma dag han föds. I maj lämnas han som fosterbarn till en soldatfamilj i Södertälje men flyttas efter två år till mamsell Amalia Landström på Johannes Östra Kyrkogata 10. Sedan bor hon på Ragvaldsgatan 14. Vad hände sedan? Någon på barnhuset har antecknat med blyerts "Var finns barnet? Har fostermodern rest till Amerika? 12/3 83 Barnet lär vara dött". Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2JA:46 (1879-1879) Bild 80 / sid 9005.


Allmänna barnhuset startade redan 1633 och fanns kvar som barnhem till 1922. Rullor över barnen finns fotograferade från 1713. I en av de äldre rullorna hittar jag tre syskon som kom in på barnhemmet i augusti 1791. Deras far var soldaten Olof Tingstedt och deras mor Christina Tingstedt hade dött. Storasyster Maria Elisabeth var född 1779, lillasyster Gustav 1781 och deras bror Olof 1785. Alla tre barnen kom till fosterfamiljer i Askaby socken. Kanske fick de möjlighet att hålla kontakten under den fortsatta uppväxten. I rullorna syns att det inte var ovanligt att flera syskon lämnades in på barnhuset. Bildkälla: Allmänna barnhuset (AB, A) D2FA:3 (1789-1793) Bild 600 / sid 1111.

Mitt tidigare blogginlägg om fosterbarn.
 

Har du Amerikaemigranter i din släkt är Familysearch en guldgruva. Väldigt mycket information finns att hämta i mormonernas databaser. De är dessutom gratis. Under mina år som släktforskare har jag hittat mycket uppgifter om emigranter där, både i min egen släkt och åt kunder. Databaserna fylls hela tiden på med nytt innehåll, så hittade du inget för något år sedan kan det vara idé att söka igen.

Med hjälp av amerikanska dokument kan det gå att följa en person genom livet, även om det inte ger en lika fyllig bild som våra svenska husförhörslängder och församlingsböcker. Det går att hitta inresor via passagerarlistor (många reste flera gånger) eller något annat dokument. Inkallelseorder för första och andra världskriget finns för många Sverigefödda män. Giftermålslicencer, dödsbevis, passansökningar och ansökningar om medborgarskap finns också. Detta är de vanligaste dokumenten. Dessutom kan det bli träff i folkräkningarna, som gjordes vart tionde år.

Har din emigrant ett vanligt namn blir det svårare, för då kan det vara svårt att urskilja vilken Anna Swanson i Chicago det gäller. Då får du pussla med olika uppgifter. Kanske står födelsedatum i en handling och inresedatum i en annan och båda uppgifterna i en tredje. Med ett ovanligt namn är det naturligtvis lättare.

Med några exempel här ska jag visa vad man kan hitta:


Ett exempel på inresa som inte sker via Ellis Island (som du bäst söker i på Ellis Islands databas): Arvid Broms lämnade Sverige den 14 juli 1905 har jag sett i passagerarlistan från ångfartyget Calypso som då avgick från Göteborg till Hull. I England bytte han till en ny båt men kom inte till New York som de flesta andra utan till Quebec i Kanada, troligen till staden Montreal. Därifrån har han passerat gränsen till USA vid St Albans i Vermont för detta inresekort har som källa arkivet Vermont, St. Albans Canadian Border Crossings, 1895-1954. Vi får veta att han kommer från Söderfors i Sverige och att han tänker bege sig till Chicago där hans bror Charley bor på 2612 Wayne Avenue. På fickan har han 8 dollar och 50 cent och hans avsikt är att stanna i USA.


Den emigrant som tänkte stanna i USA ansökte troligen om amerikanskt medborgarskap. Det gjorde Selma Maria Swanson, född den 8 januari 1883 i Sverige (jag tror att det är den Selma Maria Svensdotter som föds i Väne Åsaka församling detta datum). Hon bor på 3303 Balmoral Avenue i Chicago och inreste via Boston den 20 oktober 1910. Den 13 juli 1928 blir hon amerikansk medborgare. Källa: Illinois, Northern District Naturalization Index, 1840-1950.


Carl Gustaf Peterson inkallades som soldat i amerikanska armén under första världskriget. Om han tjänstgjorde som soldat framgår inte, bara att han blev inskriven den 12 september 1918. Han bodde med sin hustru Anna på 622, 11th Avenue i Duluth i Minnesota. Här får vi veta att han arbetar som joiner, vilket jag tror betyder ungefär finsnickare, och är anställd på McDougall Duluth Co i Riverside i Duluth. Han är född den 27 februari 1881 och kan vara den pojke med samma namn som föds detta datum i Stora Skedvi församling. På baksidan ser vi att han är av medellängd, har blå ögon och brunt hår. Källa: United States World War I Draft Registration Cards, 1917-1918.


Även under andra världskriget gjordes inkallelser av amerikanska män och det verkar framför allt ha skett 1942. Oscar Wilhelm Holmstrom, född i Heljum i Sverige den 6 april 1885 är en av dessa. Han var alltså redan 57 år och behövde troligen inte tjänstgöra i kriget. Han bodde på 10166, N W St Helens Road i Portland, Oregon och arbetade hos Clark & Wilson Lumber Co (alltså ett skogshuggarföretag). Vi får inte veta något om hans eventuella amerikanska familj men han uppger Christine Hazlett i Kalifornien som närmast anhörig. Kanske kan det vara en dotter? Källa: United States World War II Draft Registration Cards, 1942.


Vigselbevis kallas marriage license på engelska. Här är det de svenska emigranterna John Helgesson och Anna Lindstrom som gifter sig den 7 juni 1902. De kommer från Ramsey County i Minnesota. Vittnen är Edwin Helgeson och Lina Dickmann. Prästen som viger dem verkar också vara emigrant från Sverige, han heter Hjalmar Sundquist. I en del andra vigselbevis har jag sett att även makarnas föräldrars namn finns noterade, vilket är en hjälp att identifiera att det rör sig om rätt personer. Källa: Minnesota, County Marriages, 1860-1949.


Dödsbevis skrevs för dem som dog. Här är det Anna P Swanson som avlidit på julafton 1919, 35 år gammal. Dödsorsaken är puerperal septicemia vilket jag tror är blodförgiftning vid förlossning. Hon är född i Sverige den 18 januari 1884, föräldrarnas namn är Petter Peterson och Anna Sköld. Maken heter Peter Swanson och de bor i Troy i Idaho. Vilken sorglig jul det blev det året! Källa: Idaho Death Certificates, 1911-1937.

En verklig skatt är de passansökningar där det också finns foton bifogade. Nu får ni scrolla ordentligt för det är långa bilder:


Algot Verner Theodor Carlsson och hans hustru Alma Carlsson ansöker om pass den 17 april 1922. Han är född den 27 januari 1890 i Sverige och han kom med fartyget Baltic från Liverpool till USA den 22 juli 1910. Den 1 juni 1918 blev han amerikansk medborgare och det ser ut som om han bor i Moline i Illinois. Hans handstil är lite svårläst men han verkar ha skrivit labourer, dvs arbetare, som yrke. Makarna ska resa från New York med S/S Stockholm den 18 april. Källa: United States Passport Applications, 1795-1925.


Nästa sida av Verner Carlssons passansökan. Vi får en beskrivning av hans utseende med blå ögon, brunt hår, kort näsa mm. Passansökan har intygats av Olaf Hooker som känt honom i två år. Längst ner finns fotografier på de båda makarna.


Verner Carlsson har också skickat med ett brev där han ber att passet skickas till New York eftersom det är bråttom inför resan.


Bilderna här är i betydligt större storlek i Familysearch databas och går att ladda ner till din hårddisk.


När du söker på Familysearch hemsida kan du välja att begränsa sökningarna till vissa typer av dokument. Gör du inte det och får många träffar kan du efter sökningen välja att titta i träffarna för vissa dokument, t ex bara militära handlingar eller bara ansökningar om medborgarskap (naturalization). Till vänster ser du hur du kan avgränsa din sökning, detta finns i vänsterkanten på söksidan under sökformuläret. Till höger ser du exempel på hur du kan filtrera de resultat du fått vid en bredare sökning. Detta finns också till vänster under sökformuläret, lite längre ner.

Det finns också tillgång till flera av de amerikanska folkräkningarna på Familysearch, men de ska jag berätta mer om en annan gång.

Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".

Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

En sådan här dag är det svårt att blogga. Allt är svårt. I går eftermiddag stannade jag upp i arbetet när jag fick ett meddelande från sonhustrun att "vi är i säkerhet". Då visste jag ingenting men förstod genast att något hänt och en snabb titt på en mediesida bekräftade farhågorna om en terrorattack i Stockholm. Chocken sitter nog i lite än, en dag senare.

Jag fick snabbt tag på mina barn och ingen, varken barn eller barnbarn, hade varit i närheten av Drottninggatan. Den spontana reaktionen är just denna, kolla den egna familjen först. Troligen är det så för de flesta av er. Sedan kommer reaktionen och medkänslan med offren och deras familjer, och den oerhörda sorg och smärta som en terrorattack ger upphov till.

I det här sammanhanget blir släktforskarfrågorna små. Igår när detta hände, arbetade jag med den kommande handboken om hur man släktforskar om sjömän. Jag vet precis vad jag höll på med i det ögonblick jag fick meddelandet och blev varse vad som hänt. Så brukar det vara när något stort händer.

Idag blir det inte mycket släktforskat, fast jag hade planerat så. I stället följer jag medierapporteringen. Kanske vore det bättre att inte göra det, att vila från inflödet av information. Men det är svårt att avstå. Så var det säkert för våra förfäder också även om nyheterna då dröjde dagar och veckor, en vill veta vad som händer för att förstå hur det påverkar både det egna livet och omvärlden.

Det är ändå en tröst att läsa om hur solidaritet och viljan att hjälpa spränger gränserna när något sådant här händer. Stockholmare som öppnar sina hem för dem som är strandsatta eller skjutsar hem folk när kollektivtrafiken är avstängd. Att vi bryr oss om varandra och inte bara oss själva.

Den här bilden har inget med gårdagens terrorattack att göra, men jag tycker om den för att den förmedlar ett lugn som jag minns från tiden när jag själv var till sjöss ute på det oändliga havet. Fartyget är Salénrederiernas tankfartyg Sea Spirit, fotograferat 1966 av en okänd fotograf. Bilden finns i Sjöhistoriska Museets samlingar.

Sedan 2010 har jag grottat ner mig i släktforskning. Innan dess var mitt intresse för släktens historia förhållandevis ljummet men absolut inte obefintligt. Jag har växt upp med stora släkter, både på mammas och pappas sida, men med mest kontakt med mammas släkt som bodde närmast.

Sedan min mamma gått bort 2009 kom jag förstås på allt möjligt jag önskat att jag frågat henne om men inte längre kunde. Som tur är har hon de flesta av sina syskon fortfarande i livet, nu i åldern 75-95 år. Och så min pappa. Det var nog först efter mammas död som jag insåg att en dag skulle han inte heller vara kvar. Honom har jag ställt många frågor till sedan dess. Jag lärde mig att fråga innan det blev för sent. För nu är min pappa död. Han blev 90 år gammal och somnade in den 2 mars. Igår begravdes han.

Pappa har berättat mycket om sin barndom och uppväxt, senast för några månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. Jag har fått veta mycket jag inte väntat mig.

Släktutflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken börjat sina, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti, och utflykter varje dag, sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Det är jag innerligt glad för idag, att min pappa så gärna berättade och ville följa med till ställen i släktens historia och på besök hos äldre släktingar, både i hans egen och i mammas släkt. Och genom detta lärde jag känna min pappa på ett helt annat sätt än när jag växte upp.

Nu är en port till min barndom stängd för alltid. Men det finns fler som fortfarande står öppna genom hans syskon och mammas syskon, och mina egna syskon.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du som släktforskar talar med dina äldre släktingar innan de är borta.

Pappa och jag tog en fikapaus på Öströö mellan Falkenberg och Varberg en dag i somras efter att vi sett oss om i trakten.

I somras besökte vi bland mycket annat en plats högt uppe på ett skogklätt berg där morfars förfäder bott på 1600-talet. Pappa gick med, i sin egen takt och så långt han orkade.

Pappa med syskon och föräldrar, troligen 1937 eller 1938. Pappa är yngst av bröderna och tredje från vänster. Två syskon lever fortfarande. Farmor och farfar hette Gerda Kristoffersson och John Johansson. Min pappa hette Yngve Johansson. Han föddes 1926 i Obbhult i Rolfstorps församling utanför Varberg och växte upp där. Min släkt på farmors sida kommer från Rolfstorp och grannsocknen Grimeton. Farfar kom från Vänersborgstrakten.

John Laurentius Skantze var bryggmästare i Falkenberg vid förra sekelskiftet och grundade bryggeriet Falken (numera Falcon) 1896. Han föddes 1872 och dog 1944.

Han lämnade efter sig inte bara ett blomstrande bryggeri utan också ett gårdsarkiv med handlingar från 1609 till 1759. Det är Arvidstorps gårdsarkiv, en gård i Stafsinge socken men som ligger i utkanten av Falkenbergs stad, och idag är en stadsdel. Gårdsarkivet innehåller bland annat brev och domar från fiskerätten, enligt Arkiv Digital som fotograferat arkivet.

Själva gårdsarkivet finns på Landsarkivet i Lund och är ett av många enskilda arkiv. Men där har man av misstag skrivit att John L Skantze var byggmästare och inte bryggmästare. Men känner en till Falkenberg så är kanske bryggmästare Skantze bekant, åtminstone släkten Skantze.

Det finns många gamla gårdsarkiv bevarade men de flesta finns kanske kvar på gårdarna och har inte lämnats till någon arkivmyndighet, åtminstone om gården är kvar i släkten. Andra gårdsarkiv har förmodligen också kastats vid försäljningar av dem som tycker att gamla papper inte är mycket att ha. Men detta finns kvar.

Själv är jag inte någon hejare på att läsa 1700-talets handstil men jag vet att det finns många duktiga handstilstolkare bland er släktforskare. Om jag var idog nog skulle jag kanske till slut få bukt med bokstäverna här, för en del går i alla fall att läsa:


Så här ser en sida ut. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 29 / sid 27 (AID: v174552.b29.s27, NAD: SE/LLA/307000312).

Detta är ett domprotokoll (tror jag) från 1759, som börjar med "Utslag över åboarna på Börje Olsgården och Ola Svensgården i Arvidstorp...". Namnen på åboarna tolkar jag som Bengt Börjesson, Tufve Andersson, Jöns Larsson, Nils Nilsson och Hans Arvidsson. När jag läser vidare verkar det som om de ansöker om att få nyttja något på Jöns Andersgård, kanske är det detta som gäller fisket. Har du dessa bönder i din släkt så är ett tips att ta en titt i gårdsarkivet, som du hittar i Stafsinge kyrkoarkiv hos Arkiv Digital.

Den första husförhörslängden från Stafsinge är från 1762, alltså tre år senare. Där finns åboarna i Arvidstorps by:

 
Jöns Larsson bor på Olof Svensgård och är 37 år, hans hustru heter Karin Jonsdotter och de har två barn. Där bor också den något yngre Bengt Börjesson med sin familj. Bengt är överstruken, kanske har han dött. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).


På Börje Olsgården hittar vi Nils Nilsson och hans hustru Anna Torbjörnsdotter. Hans mor Gunnil Nilsdotter bor hos dem. Bildkälla: Arkiv Digital, Stafsinge (N) AI:1 (1762-1853) Bild 13 / sid 11 (AID: v93331a.b13.s11, NAD: SE/LLA/13362).

Vad jag kan se fanns det tre gårdar på Arvidstorp nummer 1 vid denna tid, plus några torp. Frågan är om detta var en granntvist som innebar osämja i byn eller om det kanske bara handlar om en administrativ åtgärd? Kanske har någon av er läst handlingarna och känner till mer? I alla fall måste bryggmästare Skantze ha tyckt att detta var viktiga handlingar eftersom han sparat dem och lämnat dem till landsarkivet.


Ett prov på texten från 1605. Då hörde Halland till Danmark. Bildkälla: Arkiv Digital, Bryggmästare John L. Skantzes gåva (N) 1 (1609-1759) Bild 4 / sid 3 (AID: v174552.b4.s3, NAD: SE/LLA/307000312).

Om bryggmästaren bodde på Arvidstorp eller ägde någon av gårdarna där vet jag inte. Enligt folkräkningarna bor han inne Falkenberg. Han föddes i Kungsbacka och hans släkt kom från norra Halland. Det här är en släkt med  idel sjökaptener, kronolänsmän och hantverkare. Familjenamnet Skantze togs i mitten av 1700-talet och den förste ska ha varit Lars Skantze som levde 1742-1823. Hans son Johannes fick minst fyra barn. Dennes son Olof blev farfar till John Laurentius. Ett par andra barn blev anor till Patrik Skantze i Karlskrona som skrivit en bok om släkten. Boken kom ut 2015 och heter "I nytt ljus". Den handlar mest om Karlskronagrenen av släkten och den lampfabrik som drivs där än idag.

En i släkten Skantze i Falkenberg var Anna Skantze. Hon var min chef på Falkenbergs Museum när jag sommarjobbade där i min ungdom, jag tror det var 1969. Egentligen ingick hon inte i släkten Skantze för hon var ingift, men hon har skrivit en bok om släkten. Anna Skantze var gift med John Laurentius son Olof Arvid Skantze. Det finns också en annan bok skriven av Erik Hägge som handlar om bryggmästare Skantze.


I Patrik Skantzes bok finns ett släktträd med bild på bryggmästare John L Skantze. Bilden är från boken, som jag recenserade i tidningen Släkthistoriskt Forum nr 2 förra året.

I Digitalt Musuem finns denna bild där John Skantze ska vara med. Kan det vara mannen längst till höger i raden som står framför trappan? Bilden är tagen av en fotograf från Hallbergs Atelier i Halmstad 1927 och visar Hyptoteksförenings styrelse i Halmstad. Fotografiet ingår i Hallands Konstmuseums samlingar. Bildlicens: CC 4.0 för icke kommersiellt bruk.

Vart vill jag komma med detta lite spretiga blogginlägg? Jo, framför allt tipsa om ett udda arkiv som kan vara intressant för släktforskare. Och lokal personhistoria är alltid intressant, tycker jag. Så håll till godo!

 

Idag är det Släktforskningens Dag och årets tema är Sjöfolk. Håller du dig á jour med vad som händer inom släktforskningen så känner du nog till det. Och kanske har du läst att det kommer en ny handbok till sommaren om att släktforska om sjöfolk. Den skriver jag nu i vår.

Idag är det alltså ett ypperligt tillfälle att besöka närmaste släktforskarförening, lyssna på föredrag och ställa frågor om du har en sjöman i din släkt.

I förberedelserna till boken har jag letat bilder och en bild som jag fastnat för är denna:


Fotografiet är taget i Gävle 1916, för strax över hundra år sedan. De som var unga där och då är sedan länge borta. Fartyget heter Agil och var en galeas, alltså ett segelfartyg. Bilden kommer från Sjöhistoriska Museet och finns publicerad på Digitalt Museum. Den är fri för användning, med Public Domain-licens, fotograf okänd.

Jag blir alltid så fascinerad av människor på gamla bilder. Vilka var de? Vad tänkte de när fotografen kom? Var det kanske bara skönt med en liten paus i arbetet eller kändes det högtidligt?

Vem som är kapten ombord är ganska tydligt. Dels var han den äldste i besättningen, dels tyder kläderna på att han hade andra sysslor än den övriga besättningen. Befälhavaren hette Oskar Fredriksson och var född 1853 i Gothem på Gotland. 1913 hade han fått ett nytt behörighetsbevis som sjökapten. Redan 1871 hade han gått till sjöss och var jungman på briggen Lloyds året därpå. Han fick en lång sjökarriär på nästan 50 år och som han inte avslutade förrän han närmade sig 70-årsstrecket. 1919 gick han i pension och avfördes ur sjömansregistret 1923. Han hade då i många år och flera omgångar varit skeppare på fartygen Agil och Thor. När han fyllde 90 år 1943 gjorde Gotlands Allehanda en artikel om honom och den finns på Gothems sockens hemsida. Han var uppenbarligen med om en hel del äventyr. 1948 gick han ur tiden.

De andra fyra ombord på Agil är bästeman K O J Hemström, lättmatros K Snäckerström, jungman G Johansson och kock A Larsson. Allihop hade mönstrats ombord den 7 april på Karlskrona sjömanshus. Karlskrona var Agils hemmahamn. 1916 var Hemström 28 år, Snäckerström 19 år, Johansson också 19 år och Larsson var 16 år. Alla kom från Gotland. Min gissning är att Hemström är en av de två som sitter på lastluckans kant, kanske den till vänster. Jungmannen kan möjligen vara han som står närmast skeppare Fredriksson, för enligt sjömanshusregistrets personbeskrivning ska han ha haft mörkt hår. Larsson däremot hade ljust hår. Jag gissar att Larsson egentligen var kockjungman och fick rycka in på däck vid behov.

Bästeman Hemström hette Karl Oskar Johan och föddes på Fårö 1888, där han också bodde när han dog 1980. Han var kock på galeasen Thor 1906 och jungman på samma båt 1909. Då var Fredriksson kapten där och förmodligen trivdes de med varandra för de fortsatte arbeta ihop. Båda två var på Thor när hon förliste i Kappelshamn. Bästeman är en styrman utan examen. 1920 avfördes Hemström från sjömanshuset i Visby. 1914 hade han gift sig och med tiden ska de ha fått minst fem barn. 1980 dog han, då hade han varit änkling sedan 1951.

Lättmatros Snäckerström hette Klas Gunnar och kom från Näs på Gotland. Han verkar ha gått till sjöss 1913, 16 år gammal, och hann göra ett par resor på Agil. Troligen fortsatte han till sjöss en tid. Han blev ett av tuberkulosens offer, 1936 dog han på Hässleby sanatorium i Mariannelund. Då var han 39 år gammal.

Jungman Johansson hette Gustaf och föddes i Gothem 1897. 1915 gick han till sjöss så han var ganska ny i yrket när fotografen förevigade honom på Agil. 1932 mönstrade han av sista gången och blev sedan fiskare, enligt folkräkningen 1950. Han gifte sig på sin 28-årsdag med en flicka född samma dag som han själv, den 17 oktober 1897, och de fick minst två barn, kanske fler. Familjen bodde kvar i Gothem där han dog 1991.

Kocken Arvid Larsson var bara 16 år 1916, han föddes år 1900 i Vallstena på Gotland. Han gick till sjöss redan 1915. 1917 blev han lättmatros på ett fartyg som hette Helena och 1918 på galeasen Wilhelm. Han var yngst i Agils besättning men gick en tidig död till mötes och dog i influensa i Karlskrona 1921.

I beskrivningen av fotot finns inga namn på besättningsmedlemmarna, mina uppgifter om vilka de var kommer från sjömanshusarkiven och det som där framgår om dem som var mönstrade ombord på Agil 1916.

Tillägg 2022-08-09: Denna kommentar kom idag på ett annat inlägg från Magnus Hemström:
Vi hittade ditt inlägg om galaisen Agil där min gammelmorfar Karl Hemström jobbade. Jag kan bekräfta av säkra källor (min mor Monica) att Karl är den ståtlige herre nere till höger. Tänkte det kunde vara intressant.

Min morfar var en företagsam ung man och byggde både vägar och broar i hemtrakten och i grannsocknarna.


Den här vägen i Gällsås i Okome socken i Halland har han byggt. Gården till vänster kallas Lyckan. Där bodde min morfars far Emanuel Dahlberg som ogift och hade en affär där. Gården till höger heter Nybonna och där hittade han sin brud, min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter. De gifte sig 1878. Deras yngste son Gottfrid föddes 1893 och blev min morfar.

När morfar byggde vägen i Gällsås var han bara drygt 20 år och han har berättat att det fanns de som tvivlade på att han skulle klara det. Men det gjorde han, med hjälp av ett arbetslag, och med god förtjänst. Han fortsatte sedan bygga vägar och broar i närheten, bland annat i grannsocknen Gällared. Sedan dess har nya vägar byggts i takt med en ökad trafik. Men de gamla vägarna och broarna finns kvar, om än i sin helhet vet jag inte.

I somras stannade jag vid Gällareds kyrka, som ligger några kilometer öster om Ullared. Jag var på väg hem från släktbesök och hade fått detaljerad information om vilken bro det var som min morfar byggt. Och där låg den!


Bron som morfar byggde i Gällared någon gång kring 1920. Man ser den från vägen (väg 153) men tidigare visste jag inte om att morfar byggt den här bron. Nu tänker jag på det varje gång jag åker förbi. Jag ser det som ett minnesmärke över en idog man. Han levde till 1977, fick 13 barn och hade både såg och kvarn hemma i Okome.


Brobygge pågår. Morfar är tredje från vänster under bron, han lutar sig mot ett skaft.


Morfars hem Heden i Gällsås. Brodern Anders, Gottfrid, fadern Emanuel Dahlberg, systern Albertina och modern Lotta Maria Bengtsdotter. Till höger: morfar i ungdomen.

Det är inte bara fotografier och brev som är bevarade minnen efter äldre generationer.

Många tror att en backstuga var ett litet hus inbyggt i en backe, alltså med någon vägg bestående av jord eller berg. Så var det oftast inte, backstugor var som regel mindre stugor utan odlingsbar mark till. Till skillnad från torpen, där odlingsmark ingick av varierande storlek.

Men det finns ett antal backstugor som faktiskt var inbyggda i jordhögar eller berg. I många fall så små att vi idag knappt kan tro att någon kunnat bo där. En sådan stuga är Singlastugan i Valeryd i Vederslövs socken i södra Småland.


Foto: Jenny Hollander.

Här bodde den siste backstugusittaren Signild Peterdotter tills hon dog 1914. Stugan hette först Hyttan men fick senare namn efter Signild. Vederslövs hembygdsförening håller den i stånd och det finns en informationsskylt intill stugan.

Singlastugan, eller Hyttan, byggdes 1861 av den gifte drängen Jonas Magnus Petersson. Han var född 1810 och gift med Catrina Håkansdotter som föddes 1816 i Kalvsviks socken. En kan ju undra vad som fick dem att flytta till den här lilla stugan när de var i 50-årsåldern? Då var det stampat jordgolv inne, Signild var den som ordnade med brädgolv.

De första som bodde i backstugan Hyttan. Bildkälla: Arkiv Digital, Vederslöv (G) AI:11 (1866-1870) Bild 167 / sid 157 (AID: v20119.b167.s157, NAD: SE/VALA/00409).


Signild Petersdotter utanför sin stuga.


Foto: Jenny Hollander.


Foto: Jenny Hollander.

Johan Magnus dog 1875, hustrun Catrina bodde kvar till sin död 1888. Signild var svägerska till Catrina, gift med hennes bror korpralen i marinen Carl Johan Håkansson Lund. De hade minst tre vuxna barn, två av dem hade emigrerat till Amerika. Carl Johan befann sig i Stockholm och hörde inte av sig. 1890, 1893 och 1894 tog han ut arbetsbetyg till Stockholm och prästen skriver "Borta i Stockholm". Där bodde han på Söder. I och med att de var gifta blev även Signild kyrkobokförd på makens adresser i Stockholm och finns inte i husförhörslängden i backstugan Hyttan efter svägerskans död, trots att hon alltså bor där. Men på hembygdsföreningens informationsskylt berättas om Signild.

Signild försörjde sig på att sticka strumpor, karda ull och spinna. Hon gjorde stugan fin med tapeter och blommor på bordet. Signild var född 1830 i Skatelöv och dog den 31 maj 1914. Hon är då inskriven i Vederlövs kyrkbok men med hemvist i Stockholm och prästen antecknar att attest skickats till Kungsholms församling. Kanske hade hon i början följt med maken till Stockholm och sedan återvänt?

I Vederslövs socken finns ytterligare en liten backstuga kvar, som hembygdsföreningen sköter om. Scrolla ner en bit på sidan.

Det finns fler exempel på backstugor som vi kan ha svårt att se som bostäder. En är stugan där Lasse och Inga Eriksson bodde på Kinnekulle. Deras liv har nu blivit film.

En annan är Lappstenen i Alfta Finnmark, byggd under ett stort stenblock:


Foto: Ingegerd Mickelz.

Källor: Vederslövs och Kalvsviks kyrkoarkiv, Rotemansarkivet, Vederslövs hembygdsförening.

Tack till Jenny Hollander och Ingegerd Mickelz för bilder!

Här om veckan kom brevet om att förhandsbeställa årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Det lovar gott – många intressanta ämnen. Jag utgår från att dessa åtta texter är de åtta som nu är klara för medverkan och att fler kommer att finnas med när boken väl kommer ut. Och förhoppningsvis är de återstående författarna kvinnor.

Ola. Johannes. Ulf. Lars-Olov. Erik. Olof. Claes. Michael. Åtta kunniga och kompetenta släktforskare, arkivarier och historiker som alla kommer att ge oss ny kunskap. Jag ser verkligen fram emot att ta del av det de delar med sig av.

Men varför finns det ingen Maria, Kristina, Ulla-Karin, Anna, Maj-Britt eller Åsa bland de medverkande författarna? Eller något annat kvinnonamn?

Naturligtvis har det ingen betydelse i sak om det är en man eller en kvinna som skriver, det är ju innehållet som är viktigt. Det är väl så det gått till när kvinnorna blivit märkligt förbisedda i historieböckerna i alla tider. Man försvarar sig med att könet är oviktigt, det är vad människor gjort eller inte gjort som är det viktiga. Ändå visar det sig att det finns massor av kvinnor som bidragit till samhällsutvecklingen och spelat en stor roll i historien, fast de inte nämnts just för att de var kvinnor. Vi har inte räknats.

Kvinnor i min släkt.

Vi utgör ju bara hälften av mänskligheten. Så varför inte hälften av årsboksförfattarna? Beror det på att släktforskande kvinnor inte tror sig om att bli publicerade utan bortvalda i jämförelse med bidrag från män? Kanske det. Är det så, då är min uppmaning att skriva. Skriv! Berätta om det du kan så bra och som andra kan dra nytta av! Det är så lätt att tänka "inte ska väl jag...". Strunta i det!

Under mina tre år som årsboksredaktör har jag erfarit att det inte alls är svårt att hitta kvinnor som skriver intressanta artiklar för släktforskare. När jag tog över redaktörskapet 2013 var bland det första jag märkte att tidigare årsböcker hade en påtaglig brist på kvinnor bland författarna. Men när jag började leta skribenter bland släktforskare, arkivarier och historiker fick jag kontakt med en hel del och ännu fler till nästa och nästnästa bok. Jämvikten återställdes. Förra året var antalet kvinnor 10 av 17 författare. Så brist på kvinnor som vill skriva är det inte, om en letar.

Vi gråter inte, vi forskar och skriver.

Men skriv själv då, om det är så viktigt, kanske du tycker. Ja, det gjorde jag också, i förra årets årsbok om fängelsearkiven. Vad jag fått veta har den artikeln lästs med intresse av flera släktforskare.

Mitt intryck är att mer än hälften av släktforskarna i Sverige är kvinnor. Minst hälften och kanske till och med lite fler. Den slutsatsen drar jag om jag ser på vilka jag stöter på under möten, diskussioner på nätet, kurser och i tidskrifter. Vi finns alltså. Och inte tror jag att det är annorlunda bland de professionella, bland historiker och arkivarier.

Nej, vi ska inte låta "gubbsen" ta över arenan, det blir ingen glad av. Forska och skriv! Det finns plats för både kvinnor och män. Vi ska inte låta oss särbehandlas och undanskuffas, alla är lika viktiga.

(Mitt inlägg i samma ämne 2014)

De här bilderna har fascinerat mig väldigt mycket, precis som också många andra gripits av dem. Tagna 1861 på länsfängelset i Malmö, är de bland de äldsta bevarade porträtten vi har (men långt ifrån de äldsta). Detta var inte de som då hade råd att gå till någon fotograf med fina kläder, utan människor på samhällets botten, ditfösta av överheten.

Bilder från Arkiv Digital.

När jag höll på med efterforskning till en artikel om fängelsearkiv i Släktforskarnas årsbok 2016 hittade jag den arkivvolym där fångporträtten ingår i Malmö länsfängelses arkiv och blev ganska tagen av dessa (vilket jag skrivit om förut). Fotografierna är från 1859-1861. Det finns en hel del fotografier i fängelsearkiven men dessa är nog de äldsta.

Bland porträtten på fångar finns den här familjen, "En Kringstrykare famille, bestående af Helena Lorensdotter, Per Gudmundsson Holm och deras barn." Barnen på bilden är troligen 13-årige Johan Fredrik och femåriga Anna Maria, som är inskrivna med sin mor i fängelsejournalen. Sedan kommer porträtten på Helena och Per. Det står att hon är 39 år, aldrig konfirmerats och att hon fött tio utomäktenskapliga barn. Senare fick hon minst två barn till. Per kallas "gammal kringstrykare" och uppges vara fästman till Helena Lorensdotter. Därefter har vi Elna Hallberg, som är mor till Helena Lorensdotter. Alla tre vuxna är försvarslösa. De är alltså arbetslösa, det är deras brott. Det verkar som om det är kring Helena som familjen kretsar, eftersom Per anges i förhållande till henne och inte tvärtom. Det är en uppenbart utsatt familj.

Det är dessutom en ganska väldokumenterad familj.

I fångjournalen uppges att Helena är född på spinnhuset i Norrköping men hennes mor Elna föddes i Förslöv i Kristianstad län, troligen 1796. 1861 skulle Elna vara 69 år gammal, men då stämmer inte det.

I folkräkningen 1880 är Helena husägare i Ugglarps by i Anderslöv i Skåne, och bor där med sin yngste son Johan Lorens född 1867. Från hemlös och försvarslös till husägare, det verkar ju i alla fall ha gått åt rätt håll i hennes liv. Men när hon dör efter ett hårt liv 1906 är hon inhysehjon, fortfarande i Ugglarp.

Elna, Helena och Per häktades den 4 april 1861 för bettlande (tiggeri), alla tre "klädda i trasor". Elna och Per frigavs redan den 6 april. Helena dömdes för försvarslöshet till sex månaders "allmänt arbete" och släpptes först den 14 november. Då hade sonen Johan Fredrik flyttats till Råbyinstitutet i maj och dottern Anna Maria till fosterföräldrar i juni. Råbyinstitutet var en uppfostringsanstalt utanför Lund. Här finns mycket att läsa om Råbyinstitutet.

Det finns flera diskussioner om familjen på diskussionsforum för släktforskare. När jag hittat dem i kyrkböckerna googlade jag på namnen och fann en hel del. Det finns en lång diskussion på Proveniens iFokus där det bland annat framgår att Helena och hennes mor troligen är av resandesläkt. Dessutom ska familjens historia vara berättad i boken "Bortom all ära och redlighet" av Birgitta Svensson. Helena Larsdotters porträtt har också visats på en utställning i Stockholm. Även på Anbytarforum diskuteras familjemedlemmarna.

Bilder från Arkiv Digital.

Jag har tittat på dessa porträtt i Arkiv Digital. Där finns också porträtten på Anders Ljungdell och Lars Larsson Löfgren, med en anteckning ovanför om den kringstrykande familjen. Först uppfattade jag det som att de ingår i Helenas och Pers familj men vid närmare eftertanke misstänker jag att så inte är fallet. Anders Ljungdell har i alla fall andra föräldrar, en soldat med hustru i Malmö. Lars Löfgren ska vara född 1837 i Nöbbelöv men där hittar jag honom inte, men jag har inte sökt särskilt djupt.

Anders Ljungdell är född 1834 och f d soldat. 1859 dömdes han för första resan stöld till 28 dagar på vatten och bröd och därefter ett och ett halvt års straffarbete. 1861 dömdes han för fickstöld, då blev det sex dagars vatten och bröd och sedan två års straffarbete. Så småningom gifte han sig och fick en son och slutade sina dagar i Göteborg 1909 där han arbetade som korkskärare. Hustrun bodde kvar i Malmö sedan Anders flyttat i början av 1880-talet.

Lars Löfgren dömdes för första resan stöld när han var 18 år och fick liknande straff. När han döms för nya stölder 1861 står det "klädd i trasor" i fängelsejournalen. Han förblev ogift och i folkräkningen 1880 bor han i Lund och är häktad. Tre år senare dör han där. Han har suttit i fängelse i Karlskrona och i Malmö igen, 1875 dömd till åtta års fängelse för stöld. Frigiven den 19 december 1882 och död den 4 augusti året därpå.

Så sorgliga liv. Kanske var de två tjuvarna slipade brottslingar med onda avsikter, kanske var de bara olycksbarn, det har jag ingen aning om. Men den där dagen de blev fotograferad 1861, den ger avtryck fortfarande efter snart 156 år.

Och fortfarande, så långt efteråt, blir jag upprörd över hur man då såg på människor med sämre livsvillkor. Att anses som kriminell på grund av arbetslöshet! Samtidigt var den som dömts för ett brott stämplad för livet. Hittar vi en dömd i husförhörslängden så nog följer den anmärkningen med i bok efter bok, trots avklarat straff. Vilken chans till återanpassning gav det?

Övriga källor:
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:24 (1861-1861) Bild 650
Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 106 Med efterföljande bilder
Anderslöv (M) AI:15 (1880-1890) Bild 45 / sid 390
Anderslöv (M) FI:3 (1895-1942) Bild 570 / sid 49
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:21 (1859-1859) Bild 1160
Malmö länsfängelse (M) DIIIaa:18 (1856-1856) Bild 670
Göteborgs Haga (O) AIIa:24 (1899-1907) Bild 275 / sid 7170
Lunds domkyrkoförsamling (M) AI:98 (1883-1900) Bild 61 / sid 57

Kärt barn har många namn brukar vi säga. Men vad säger du? Fader, far, pappa eller farsan? Troligen inte fader, när du pratar om din manlige förälder, men far, pappa eller farsan?

Det här funderar jag på eftersom jag just nu befinner mig på andra sidan Sverige, hos min gamle far, 90 år i somras, på ett oplanerat besök. När ens föräldrar når den åldern får en vara beredd på det.

Språkbruk är viktigt tycker jag, och vi släktforskare tenderar kanske att bli lite högtidliga av oss ibland. Det känns naturligt att skriva "Fadern var då soldat i..." likaväl som "Hennes far var soldat i...". Vi skriver ju farfars far och mormors mor, inte farfars pappa och mormors mamma.

Själv säger jag och mina syskon oftast pappa när vi talar om honom. Men min egen far säger farsan om sin far, min farfar. Och morsan. Han säger farsan med uttal på första a:et som i far, inte som i lass, som vi annars kanske gör. Farsan och morsan säger även hans syskon (97 och 84 år) om sina gemensamma föräldrar, mina farföräldrar. Ganska fint, tycker jag, fast jag inte säger så själv. Vad säger du?

Min farfar och farmor John Johansson och Gerda Kristoffersson i ungdomen, de som kallas farsan och morsan av sina barn.

Min farfar John Oskar Johansson föddes 1884 i Västra Tunhem utanför Vänersborg. Det är snart 133 år sedan. Han dog 1972. Jag har svårt att tro att han sa farsan om sin far, men det vet jag inte. Vi vet ju egentligen inte så mycket om det talade språkbruket bland vanligt folk för 150-200 år sedan eller mer. De skriftliga vittnesmålen är kanske inte så som de sa i dagligt tal.

Mina förfäder på faderlinjen är följande: farfars far Johan Olausson (1847-1939), farfars farfar Olaus Larsson (1821-1891), farfars farfars far Lars Larsson (1792-1861), farfars farfars farfar Lars Larsson Lind (född 1765), farfars farfars farfars far Lars Olofsson och före honom Olof Persson. De tre närmaste generationer före farfar var födda i Gärdhems socken i Västergötland. Läs mer om farfars far och farfars farfar.

Min mamma sa aldrig farsan om sin far, aldrig någonsin. Hon hade stor respekt för sin far, min morfar, en tillitsfull respekt. Det hade jag också. Min morfar hette Gottfrid Dahlberg och föddes i Okome 1893. Han levde till 1977. Han kallade sina föräldrar för far och mor, det vet jag. Han har skrivit ner en berättelse om dem och deras liv ända från ungdomen. Den är jag glad för idag. Tack, morfar!

Men skalden Johan Ludvig Runeberg, han kallade sin pappa för fader i den berömda dikten i Färnrik Ståls sägner: "Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann".

Finns det någon släktforskare som inte har en rad pigor i släkten? Knappast.

Kring förra sekelskiftet började man kalla pigorna för tjänarinnor och sedan hembiträden,  de som arbetade i hushållen men inte gjorde jordbruksarbete. Och de organiserade sig, både i Stockholmstrakten och ute i landet.

Bild till vänster: Illustration av William Thomas Smedley/Wikipedia. Bild i mitten: Neogeografen, Wikipedia. Bild till höger: Pehr Hilleströms målning "En piga öser soppa ur en kittel" från Wikipedia.

Kvinnornas fackförbund hade bildats 1902 och 1903 startade Stockholms Tjänarinneförening. Så småningom startade fler tjänarinneföreningar på andra håll. Mer om detta kan du läsa om på Arbetarrörelsens arkivs webbplats. Där finns också pdf-filer av tidningen Tjänarinnebladet, från åren 1905-1908.

Bild från pdf-fil på Arbetarerörelsens arkivs webbplats.

I Tjänarinnebladet kan vi läsa om oreglerad arbetstid och att alltid finnas till hands, långa arbetsdagar, delat sovrum med andra i tjänstestaben, och nästan ingen fritid. Det var arbetsvillkoren för många pigor, tjänarinnor, jungfur och hembiträden. I tidningen förekommer en hel del fiktiva berättelser, noveller som handlar om hembiträden och deras husmödrar för att belysa olika situationer. Till exempel doktorinnan Weyler som beklagar sig för en släkting på besök om jungfruns krav på att inte behöva sova i köket, på reglerad arbetstid och en ledig eftermiddag var fjortonde dag. Och så berättar doktorinnan att hon kommit på att jungfrun går på fackföreningsmöten och givetvis förbjudit detta. "Och du utvisade ej genast den fräcka varelsen ur huset?" frågar släktingen. Men får veta att det behövdes inte för jungfrun har sagt upp sig efter tillsägelsen. 

Artiklarna handlade också om praktiska råd i arbetet och om föreningsarbetet. I varje nummer förekom även rapporter om förhållanden i andra länder. Tjänarinneföreningen bedrev också egen platsförmedling i Stockholm.

Det som gör läsningen intressant är ju att det är en inblick i den samtida beskrivningen av pigornas arbete och villkor. Allt är inte idylliskt som för Lina i Katthult. Vill du veta mer om landsbygdspigornas arbete rekommenderar jag Ester Blenda Nordströms bok "En piga bland pigor". Historikern Börje Harnesk har skrivit din doktorsavhandling "Legofolk" om pigor och drängar (finns som pdf-fil).

Idag hänger jag på Mats Ahlgrens entusiasm för DNA-forskningen. Det är verkligen glädjande med alla dessa nya testare bland släktforskarna. DNA-test är för många fortfarande nytt och spännande, och vi lär oss allt mer efter hand.

För min del har det gett väldigt mycket i min släktforskning. Nya upptäckter på flera olika sätt. Inte bara ett möte med en ny tremänning i somras, utan också att jag fått syn på tidigare generationer jag aldrig sett förut.

I det här sammanhanget är jag en verklig amatör. Jag har läst Magnus Bäckmarks bok och har tagit till mig en hel del på SSGG:s information, men långt ifrån allt. Många begrepp som diskuteras av DNA-testare är fortfarande obegripliga. Kanske borde jag ha varit mer uppmärksam på kemilektionerna i skolan?

Hur som helst är det ändå resultatet som är det viktiga. Att jag med hjälp av DNA kunnat förstå en del av min och min släkts tidiga historia har jag berättat om förut. För ett par år sedan började jag med ett mtDNA-test och det var intressant nog. Efter att jag uppgraderat till Family Finder började den mer släktforskarrelaterade delen av min DNA-resa.

En ny DNA-träff dök upp för bara några veckor sedan och jag mailade sedan jag direkt sett i hennes släktträd att vi är släkt. Hennes morfars farmor är syster till min farfars far. När vi fick kontakt på mail skickade hon mig ett foto av dessa syskons föräldrar, som är min farfars farfar och farmor. Jag blev mäkta glad för detta, så klart! Det här fotografiet, eller något annat på dem, har jag aldrig tidigare sett. Även min gamle far har nu sett fotot på hans fars farföräldrar. Vi diskuterade släktlikheter och jämförde med foton på min farfar och farfars far. Själv tycker jag att det främst är moderns drag som anas i senare generationer. Stort tack för detta, Neta Hedberg!

Så här såg de ut, min farfars farmor och farfar, Anna Petersdotter och Olaus Larson, födda 1822 respektive 1821 i Gärdhem. Till höger deras dotter Anna Beata (ana till Neta Hedberg) och sonen Johan som är min farfars far. I Annas drag känner jag igen både min far och min farfar.

Något annat som är en riktigt intressant upptäckt för mig genom DNA-testet är att jag fått indikationer på att min far och min mor verkar vara släkt. Visserligen väldigt långt tillbaka i tiden, så vitt jag vet. Hur vet jag inte än.

Det som får mig att påstå detta är att en person som jag har bekräftat är nära släkt med mig på min fars sida är ICW (In Common With, dvs släkt med) ett par personer som jag har bekräftade på min mors sida. Så det måste ju betyda att det finns gemensam släkt någonstans i bakgrunden. Egentligen är det inte så konstigt, för både min farmor och mina båda morföräldrar har sina rötter i mellersta Halland. I något fall i samma socken och ibland i grannsocknarna, men oftast inte under samma tid. Detta har i alla fall lett till att jag börjat söka efter gemensamma trådar och kommit ytterligare någon generation bakåt. Då visade det sig att en anfader till min farmor kom från samma socken som en anmoder till min mormor vid samma tid. Kanske är de släkt, men än har detta inte uppenbarat sig. Egentligen tror jag att det finns fler än en gemensam släktgren för när jag kollar ICW mellan olika DNA-träffar finns det fler där mors och fars släkt går ihop utan att det involverar exakt samma personer. Så här: A och B är från min farmors respektive mormors släkt och är ICW med varandra. Jag har också ICW mellan A och C där C också är från mormors sida men en helt annan släktgren och B är inte med. Och några till liknande fall.

Att hålla ordning på allt sådant här är inte lätt, tycker jag. Så jag gör Exceltabeller och färgmarkerar och ritar sociogram och försöker klura ut allt. Det är roligt men svårt. Men framför allt är det den här vägen till målet som är det intressanta, inte bara målet i sig.

Uppdatering efter publicering: Det verkar inte vara riktigt som jag tror att ICW innebär, jag måste reda ut det bättre. Tack för påpekanden som jag fått! Det här är inte så lätt. Så här förklarar en annan släktforskare (i Facebookgruppen DNA-anor): "Om en person (S) matchar A och B, så kan personen t ex vara släkt med A via sin mor och A:s far, och med B via sin far och B:s mor. Då är A och B inte släkt, men båda är släkt med S. A och B är då "släkt med släkten". Så kan det vara även om A och B är släkt med varandra på ett annat sätt."
Jag frågade nu också Magnus Bäckmark om min teori att om en person som är bekräftad släkt på min fars sida är ICW med en person som är bekräftad släkt på min mors sida så betyder det att min far och min mor på något sätt är släkt. Så här svarar han: "Det finns i det faktumet inget stöd för den slutsatsen. Generellt troligast är i stället att de två bekräftade släktingarna också är DNA-spårbart släkt inbördes på ett sätt som inte du är inblandad i, förutom att de var och en för sig är DNA-spårbart släkt med din far resp din mor."
Tack för det! Nu börjar jag begripa detta. Det är aldrig för sent att lära sig nytt.

Den enda oro när det gäller DNA-tester som jag dras med just nu är hur framtiden kan bli. Den nya regeringen i USA har ju visat sig vara vetenskapsmotståndare. Tänk om det kommer en ny lag som förbjuder dessa tester! Vad händer då?
Å andra sidan läser jag om hur nynazisterna i USA använder sig av DNA-test för att visa att de tillhör "rätt" ras. Det är en mycket obehaglig tanke.