Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.
I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.
Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.
De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.
Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).
Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).
Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).
Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.
Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.
Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.
Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.