För en tid sedan fick jag en förfrågan av en släktforskare som undrade över tips på böcker om historia för att få veta mer om gamla tider. Så här svarade jag henne, och kanske är det fler släktforskare som kan ha nytta av dessa tips.

Observera att det inte är böcker om släktforskning utan om historiska förhållanden. En annan gång ska jag blogga om släktforskarböcker.

Kom gärna med egna tips som kommentar till blogginlägget!

Håll till godo:

Böcker om Sveriges historia finns det ju många.
Något som jag spontant tänker på är böcker i ämnet idéhistoria, som snarare berättar om samhället och dess förändringar än om kungahistorien. Själv har jag läst en hel del i ”Svensk idéhistoria", del 1 och 2 av Tore Frängsmyr.

Om social och ekonomisk historia:
”Sverige - en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg, Mats Morell m fl.
”Äventyret Sverige”, utan författare men utgiven av Utbildningsradion och Bokförlaget Bra Böcker.
”Det svenska samhället - 1720-2006, Böndernas och arbetarnas tid” av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.
”Från fattigdom till överflöd” av Stefan Koblik m fl.

Kvinnors historia:
”Tusen svenska kvinnoår” av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Makt och försörjning” av Susanna Hedenborg och Ulla Wikander.
”Pigornas döttrar” av Tilda Maria Forselius.

Om fattiga, utstötta, brottslingar mm:
”Den dolda historien” av Ronny Ambjörnsson m fl.
”De bortglömdas skuggor” av Karin Edvall.
”Usla, elända och arma” av Annika Sandén m fl.

Om vad man åt:
”Mat och måltid” av Nils-Arvid Bringéus.
”Fil, fläsk och falukorv” av Jan-Öjvind Swahn.

Om jordbruk och annat arbete:
”Jordbruk under femtusen år” av Albert Eskeröd.
”Arbete och redskap” av Nils-Arvid Bringéus.
”Svedjerök, oxhandel, fiskebönder” av Claes Siöstedt.
”Arbetets bok”, faksimilutgåva av en bok från 1887 om olika yrken som fanns då.

Om soldater:
”Svenska knektar” av Lars Ericson.
"Soldatliv” av Björn Lippold.

Om vardagsliv:
”Så levde vi” av Jane Fredlund.
”Land och stad” av Mats Hellspong och Orvar Löfgren.
”Barnet i folktron” och ”Vardagsskrock”, båda av Carl-Herman Tillhagen.

”Vad kostade det?” av Lars O. Lagerqvist är också en användbar bok.

Jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm, bara en del. Mest använder jag dem som referenslitteratur och har hittat mycket intressant. Det finns naturligtvis väldigt mycket mer än dessa. Böckerna jag nämner är allt från ganska nya till 30-40 år gamla. Sök efter dem på nätet så finns det mer information. Jag har köpt många böcker på Bokbörsen, där både privatpersoner och antikvariat säljer begagnade böcker. Finns på www.bokborsen.se. Många finns förstås på biblioteket.

Tänk också på hembygdsböckerna i de socknar där du forskar. Det kan finnas både personuppgifter och annat intressent, till exempel om gårdar där dina släktingar bott och om särskilda förhållanden i socknen som kan ha haft betydelse för dina anor.

Det kan också vara intressant med biografier om personer som är från samma plats som dina släktingar, eller har andra beröringspunkter.

Nej, det mesta var ju som bekant inte bättre förr. Men en sak var bättre. Kvinnor bytte inte efternamn. Därför är det mycket lättare att hålla kvar spåret efter kvinnor från förr än idag.

Att kvinnor bytte efternamn vid giftermål började nog bli vanligt i slutet av 1800-talet eller kring förra sekelskiftet. Fröken Persson blev fru Jonsson. Tidigare behöll Stina Persdotter sitt namn Persdotter livet ut.

När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn som jag haft hela mitt liv, trots att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. För mig var det självklart, mitt efternamn är ju en del av min identitet som jag haft så länge jag varit medveten om den. Att plötsligt byta till Andersson (som var makens efternamn), då hade jag ju inte längre varit mig själv utan någon annan. Varför kvinnor fortfarande idag byter efternamn i större utsträckning än män vid giftermål har jag svårt att förstå. För mig känns det som en förlegad tradition som lever kvar.

I släktforskningen är det också så mycket enklare att hitta kvinnor i arkiven även som vuxna och gifta, eftersom de har kvar sitt efternamn, sitt patronymikon, hela livet. Att leta efter en kvinna på bara hennes förnamn är ganska hopplöst ibland.

Idag är det precis 25 år sedan Berlinmuren föll. På 60-talet, när jag var i början av tonåren, hade jag många brevvänner. En av dem var en jämngammal flicka i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz. Sedan jag började använda internet har jag några gånger sökt efter henne, men utan resultat. Hon har säkert gift sig och bytt efternamn.

När vi brevväxlade skrev vi om alldagliga saker som var universellt för tonårstjejer på den tiden: skolan, pojkar, hobbies (vi gillade båda att sy), familjeliv mm. Jag har inte kvar breven idag men minns inget anmärkningsvärt. Säkert var hon en skötsam flicka i en partitrogen familj eftersom hon fick ha en utländsk brevvän. Men politik diskuterade vi inte, aldrig någonsin.

Idag kan jag på Googlemaps se var hon bodde. Det hade jag ingen aning om då, jag hade bara en adress men ingen karta över Berlin. Hon bodde i södra utkanten av Berlin i ett långt miljonprogramshus med adress Hallberger Zeile 8. Nu har jag upptäckt att det låg bara några hundra meter ifrån en av Berlins gränsövergångar, den vid Sonnenallée. Hon måste ha passerat där många gånger. Vad tänkte hon då? Längtade hon till andra sidan? Var hon där den 9 november 1989? Det lär jag aldrig få veta.

Gudrun Schwanz fotograferad i september 1969, omkring 15 år gammal. Tjugo år senare föll muren. Vid den röda pricken låg en gränsövergång i Berlinmuren. Bild från Googlemaps.

Det finns ingen Schwanz kvar på hennes gamla adress vad jag har kunnat hitta. Hennes föräldrar lever kanske inte längre och det är väl knappast troligt att någon annan i familjen skulle stanna kvar.

En enda gång har jag besökt Berlin, det var 2008 när min äldste son bodde där ett tag. Vi gick runt i stora delar av det gamla Östberlin, men så långt som till Hallberger Zeile kom vi inte. I min privata blogg skriver jag mer om Berlinmuren idag.

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

Ni vet säkert att det finns en lång rad böcker som är som kataloger över folk. Oftast är det samhällets stöttepelare, de manliga sådana, som visas i porträttgallerier i tjocka böcker från första halvan av 1900-talet. Ungefär som "Gods och gårdar" men med människor.

Hur många som finns vet jag inte. Själv äger jag "Porträttgalleri från Småland" och "Småländska kvinnor". Kanske finns det sådana för alla våra landskap. För oss släktforskare kan dessa böcker ha ett stort värde. Det kanske är första gången där som vi ser ett foto på en släkting.

Jag tror att böckerna inte enbart följer en geografiskt fördelning utan att det även finns en del yrkesmatriklar, som också har porträttbilder.

"Porträttgalleri från Skaraborgs län" finns på runeberg.org, säkert finns det fler där.

b2ap3_thumbnail_Smalandskvinnor1.jpg
I "Småländska kvinnor" finns bland annat ett uppslag från Västervik med kvinnorna i grosshandlarfamiljen Edlund och deras hem.

Mest är det män som avporträtteras, men också kvinnor. Boken ”Småländska kvinnor” gjordes av Georg Eneroth och kom ut 1941. Den presenterar över- och medelklassens kvinnor, men också yrkeskvinnor med egen position i samhället. Totalt omkring 1500 kvinnor i bild och text. Dessutom finns en lång rad fotografier på kvinnornas hem, i många fall interiörer. Kvinnor från alla tre länen i Småland finns med. Varje länsdel börjar med landshövdingens hustru, följt av kvinnorna i städerna och sedan landsbygdens kvinnor.

För varje stad är kvinnorna alfabetiskt ordnade. Västervik inleds med Inez Ahlquist som är teckningslärare vid flickskolan, Elna Andersson som är född Styrenius och maka till rådmannen Helge Andersson, Hulda Andersson som är föreståndare för Västerviks barnhem, och så vidare. Från landsbygden finns till exempel Elisabeth Brodin som är gift med pastorn Gustaf Brodin i Hallingeberg, Annie Lindberg som är lärare på skolan i Törnsfall, och tandläkaren Margit Holmgren i Ankarsrum.

Ett av få undantag från borgerlighetens kvinnor är till exempel Tekla Carlsson i Kalmar, gift med byggnadssnickaren Ragnar Carlsson. Hon var politiskt engagerad i Socialdemokraterna och hade en rad uppdrag för partiet i nämnder och styrelser.

Georg Eneroth gjorde också en bok om värmländska kvinnor, och boken "Västsvenska kvinnor och hem". Kanske finns det fler.

Sådana här böcker kan man köpa på antikvariat, loppisar och auktioner. På http://nomago.cognatus.se/ kan man söka i böckernas register.

Jag undrar om sådana här böcker ges ut fortfarande. Knappast, i dag finns ju all information på nätet.

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

Det fanns fattiga torpare och backstugefolk utan egen täppa, det fanns tiggare som strök omkring från socken till socken och som ingen vill ha. Och så fanns det den här familjen som bodde i en koja.

b2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.png
Källa: Undenäs AI:1 (1782-1799) Bild 95/sid 168 Arkiv Digital

Här om dagen letade jag efter en helt annan familj i den här husförhörslängden i Undenäs i Västergötland och såg detta. Det går inte att bara glida förbi.

En hel familj med fyra barn som bor i en koja någonstans i närheten av Galtebolet i Selsendi rote.

Föräldrarna är födda 1741 och 1742, och är alltså i 40-årsåldern i början av perioden. De ser ut att heta Jakob Persson och Katarina Esbjörnsdotter. En son heter Esbjörn och är född 1770. En dotter heter Britta och är född 1767. Brita verkar ha ett litet barn som föds 1795. En son heter Petter och är född 1779. Kvinnan näst längst ner, Ingrid Jonsdotter, är född 1707 och är hustruns mor, alltså svärmor. Det finns inga noteringar om att någon dör. Barnen som är strukna flyttar förmodligen iväg.
 
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt bor fyra generationer tillsammans i någon slags koja, alltså inte ett hus. Inte ens en backstuga.

Stackars människor!

Vart de tar vägen vet jag inte. I nästa längd finns de inte på den här platsen, och det finns inte längre någon koja här. Förhoppningsvis kunde de flytta in i en backstuga eller ett torp någonstans.

Något liknande har jag aldrig stött på tidigare. Men det finns fler exempel.

I boken "Usla, elända och arma" av Sofia Holmlund och Annika Sandén berättas om änkan och fyrabarnsmodern Brita Larsdotter Grandin som bodde i en koja av ris och lera och en dörr av hopspikade bräder. Den låg i det som nu är förorten Kallhäll i Järfälla socken i Stockholm. Hon dog här 1842, efter att ha bott tio år i kojan. Hon försörjde sig genom tillfälliga jobb hos bönderna och genom att sälja risviskor inne i stan. Författaren konstaterar att hon levde i en tid när de egendomslösa blev allt fler i takt med ökad fattigdom.

Hon är omskriven i sockenstämmoprotokollen. Kanske finns det också skrivet om familjen i Undenäs i den socknens sockenstämmoprotokoll, det har jag inte undersökt. Men jag kan inte riktigt släppa bilden av den här samlingen människor i kojan någonstans där borta i närheten av Galtabolet.

Tillägg: Tack Camilla Eriksson, för dina iakttagelser! Camilla har undersökt familjen närmare och berättar följande "svärmodern dör 1784 och torde vara den 79-åriga änkan med samma namn som dog 1784 21/9 och anges som 'inhyses änka vid Höghult'. Det är alltså verkligen fråga om fyra generationer i kojan. Exakt vart alla flyttar är lite knepigare att utröna då det står flera uppgifter efter klammern. För de flesta står dock "Till Östergyln 1787". Östergyllen var ett annat namn för Östergötland. Nästa fråga då blir ju hur denna till synes utfattiga skara kunde få tillåtelse att bosätta sig i en annan församling där de sannolikt skulle komma att behöva försörjningsunderstöd."

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.

Valdag idag och jag hoppas många röstar. Det är både en rättighet och en skyldighet, som jag ser det. Själv har jag förtidsröstat i förra veckan.

Ur en släktforskares perspektiv är det inte länge sedan vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige, det är mindre än hundra år sedan. Det är ju alldeles nyss.

1921 var det första val där den allmänna rösträtten kom till användning, då både män och kvinnor fick rösta på lika villkor. Att kvinnor skulle få rösta satt långt inne, det tog tio år efter att alla män fått rösta 1911. Innan dess hade män rösträtt i förhållande till sin inkomst eller förmögenhet.

Kanske är du släkt med någon av de många människor som bidragit till att vi i över 90 år haft allmän och lika rösträtt i Sverige. Jag är det inte, inte vad jag vet. Men härifrån Tjust härad kommer flera av de kvinnor som varit viktiga för samhällets utveckling i Sverige under 1800- och 1900-talet. Det känns som en bra dag att påminna om dem.

Rösträttsrörelsen var stark under decennierna kring förra sekelskiftet, inte minst när det gällde kvinnorna. En av dem som var pådrivande i den tidiga kvinnorörelsen var Sophie Adlersparre. Hon var en fin adelsfröken och föddes på Helgerums slott den 6 juli 1823. Det är nästgårds, jag bor några hundra meter från slottet och har ofta tänkt på henne.

Sophie Adlersparre, bild från Wikimedia. Helgerums slott.

Hennes föräldrar var friherren Eric Gabriel Lejonhufvud och hans hustru Sofie Emerentia Hoppenstedt. Det var genom modern som familjen ärvt Helgerum. På grund av dålig ekonomi tvingades de sälja godset och familjen flyttade till Stockholm 1836, när Sophie var 13 år. Hon har senare många gånger skildrat sin barndom på Helgerums slott.

Sophie Adlersparre grundade tidningen Tidskrift för hemmet som sedan blev Herta, och tidskriften Dagny. När hon skrev i tidningarna använde hon signaturen Esselde.

Hon startade skolor för arbetarflickor. Hon startade Fredrika Bremerförbundet samma år som den första motionen om rösträtt för kvinnor lades i riksdagen, 1884. Då blev det nedröstat. Fredrika Bremerförbundet var en av flera organisationer där kvinnor vid den här tiden arbetade för sin rösträtt.

En valdag som idag funderar nog många av oss på vilka politiker som ska leda landet efter valet. När det här skrivs är det flera timmar kvar tills vallokalerna öppnar, när du läser detta kanske du redan röstat och kanske är valet till och med avgjort.

En av de många politiker som var aktiva vid förra sekelskiftet var Kata Dalström, mycket känd företrädare för den svenska arbetarrörelsen. Hon kom också från en högborgerlig miljö men blev både socialdemokrat och senare socialist och kommunist.

Kata Dalström, porträtt och som agitator. Båda bilderna från Wikimedia.

Kata Dalström kommer också från en socken i Tjust härad, precis som Sophie Adlersparre. Kata föddes den 18 december 1858 på godset Emtöholm i Dalhems socken i den norra delen av häradet, och döptes till Anna Maria Katarina. Hennes far var brukspatronen Johan Oskar Carlberg på Åtvidabergs kopparverk och hennes mor var Maria Augusta Carlsvärd från Emtöholm. Kata tillbringade en stor del av sina första år hos sina morföräldrar på Emtöholm. Att hon föddes där berodde på att hennes mor bara var 17 år och fortfarande bodde hemma. Hon hade blivit bortförlovad av sin far till den 24 år äldre brukspatronen, mot sin egen vilja.

Enligt en biografi av Rut Berggren ska paret bara ha varit trolovade när Kata föds, och gift sig den 31 december samma år, alltså drygt en vecka efter förlossningen. I Dalhems kyrkbok är däremot vigseln noterad exakt ett år tidigare, som sista brudpar 1857. Varifrån biografiförfattaren har sin uppgift framgår inte i boken. Kan det vara så att prästen skrivit in det i kyrkboken på fel år efteråt, för att förbättra verkligheten? 1857 var Katas mor bara 16 år, och gravid blev hon inte förrän på våren 1858, så varför skulle hon gifta sig vid så ung ålder året innan? Jag har inget svar på det, men undrar förstås vad som egentligen hände. Dessutom ser det ut som om siffran för summan av antalet brudpar 1857 är ändrad från 11 till 12.

Katas far bodde aldrig på Emtöholm utan i Kaveltorp. I husförhörslängden i Dalhem står Katas mor som ensam med dottern, under sina föräldrar. Det ser också ut som om det står "fr." före moderns namn, om det möjligen kan betyda fröken? Kallade man högreståndsdöttrar för fröknar vid den här tiden?

Emtöholm finns kvar som gods idag. Det ligger vackert vid sjön Ämten väster om Överum. Katas morfars far Jan Carl Adelsvärd ägde Överums bruk, ett vallonbruk som startades av Henrik de Trij 1655.

Andra kvinnor som också är födda i Tjust härad och som haft betydelse för det svenska samhället är Ellen Key, författare och debattör, och Ellen Fries, den första kvinnan som disputerade till filosofie doktor i Sverige. De och deras anor får jag berätta mer om en annan gång.

Säkert finns det fler kvinnor från Tjust som påverkat samhället utanför vårt härad förr i tiden. Tipsa mig gärna!

Källor:
Rut Berggren: Agitatorn fru Kata, 1991
Manne Hofrén: Helgerum i Tjust, 1949
Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg: Tusen svenska kvinnoår, 2008

Hur stort är ett mantal? Vad är byanamn och vad är gårdsnamn?

Att släktforska är bland det roligaste som finns. Och extra roligt är det att ha kontakt med andra släktforskare. Ibland kommer det mail från någon släktforskande amerikan, som hittat något av mina släktträd på nätet, eller sett ett namn i något av mina blogginlägg. Några av dem som hört av sig är jag släkt med, på långt håll.

I förrgår fick jag mail från en amerikan som undrade om vi är släkt. Nej, det kom vi snabbt fram till att vi inte är, för hans ana var betydligt yngre än min med samma namn och från samma by. Men han hade också frågor om de svenska förhållandena, bland annat om gården som hans mormors mor (tror jag, det är hans "great grandmother") kommer från. Hon utvandrade från Sverige 1909 och kom från byn Bindareboda i Älmeboda socken.

I husförhörslängderna har han sett att det finns flera familjer på det som han uppfattat som en enda gård. Men i verkligheten bestod byn av periodvis två och fyra gårdar, på halva eller fjärdedels mantal vardera.

Så nu har jag försökt att förklara på engelska vad mantal innebär, och att det inte är en enda gård i byn utan flera, att gårdar kunde delas och slås ihop med mera.

Detta är en av granngårdarna i närheten av där jag bor, en ganska stor gård i trakten. På 1870-talet var den på 1/2 mantal. I dag är det en prisbelönt svingård.

Mantal innebar från början att en gård på ett mantal skulle försörja en familj med drängar och pigor. Med förbättringar, nyodling och arv har gårdarna delats och i senare tid har även en gård på exempelvis 1/8 mantal kunnat försörja en familj. Mantalsstorleken är inte en ytenhet utan ett mått på avkastningen.

På Wiki-Rötter kan man läsa mer om mantal. Georg Palmgren förklarar också bra om vad mantal innebär.

Jag hoppas att jag lyckades göra mig förstådd. Vi får se om han har fler frågor.

Han undrade också om alla i Bindareboda i husförhörslängden hörde till samma gård, alltså ägarfamilj och anställda familjer. Efter att ha gjort några nedslag i husförhörslängderna kunde jag förklara hur det ligger till, att byn varit uppdelad på flera gårdar, och även haft torp. Jag förklarade också att det inte framgår om hans anfader ägde gården eller bara brukade den, det vill säga om det var en skattegård, en frälsegård eller en kronogård. Eller kanske en gård ägd av någon annan. En hög andel av gårdarna i Sverige för några hundra år sedan var ju arrendegårdar.

Festligt, folkligt, fullsatt. Den gamla klyschan kan nog passa bra på släktforskardagarna i Karlstad, där jag nu befinner mig.

b2ap3_thumbnail_Karlstad.JPG
Karlstad har visat sig från sin finaste sida den här helgen.

Tusentals släktforskare har samlats för att gå på föreläsningar, prata släktforskning, köpa nya böcker, få hjälp med att söka sina rötter och informera sig om nyheter. Precis som varje år.

För en stund sedan kom jag hem efter kvällens bankett för föreningsfolk, utställare och andra. Kvällen bjöd på got mat, trevliga bordsgrannar och mycket fin musik.

I fredags inleddes året släktforskardagar med förbundsinformation och årsstämma. På stämman valdes Erland Ringborg till ny ordförande efter Barbro Stålheim som tidigare aviserat sin avgång. Ytterligare två ledamöter valdes in i styrelsen.

Ni kommer snart att kunna läsa mer om stämman, om motioner och beslut här på Rötter. Hela stämman filmades och filmen ska också publiceras på Rötter. (Läs mer här)

I går började själva mässan, med alla utställare på plats, efter en pampig invigning. Massor av föreläsningar konkurrerade om publik, mest drog kanske Peter Sjölunds föreläsning om DNA.

Själv höll jag skrivarkurs för släktforskare på eftermiddagen i går. Åtta hade föränmält sig men när kursen började klockan två hade det kommit tredubbelt många. Riktigt roligt! Jag blev verkligen överraskad av intresset. Flera hade inte uppfattat att det var en kurs med förhandsanmälan utan trodde att det var ett föredrag, så det gäller att informera bättre till nästa år. Det är verkligen glädjande att så många är intresserade av att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Det som kanske är mest imponerande vid en sådan här stor tillställning är att organisationen fungerar så bra. De närmare hundra funktionärerna från Värmlands släktforskarförening har gjort ett fantastiskt jobb, och verkar ha tänkt på allt. All heder åt er!

På väg ut i går frågade jag de som satt i entrén hur dagen varit. Peter Borg, Anna-Lena Salling och Ulla Andersson berättade att allt gått bra, att det var väldigt mycket folk som passerat in, men att allt fungerat bra, till och med bättre än planerat.

Att gå runt på en sådan här stor mässa är en ganska speciell upplevelse, och ganska kaotisk. Alla dessa människor på en begränsad yta. Nu har jag träffat många som jag tidigare bara haft mail- och telefonkontakt med. Så himla trevligt att se ett ansikte "på riktigt". Och här och där bland folk har jag sett personer som jag först tänker att det är någon bekant, men så är det kanske en känd släktforskare eller författare jag sett på bild flera gånger.
 
Ja, roligt är det, men trött i fötterna blir man.

Nu är det bara att ladda för Nyköping nästa år. 

Några bilder från Karlstad:
(Ursäkta dålig bildkvalitet på mobilbilderna).

b2ap3_thumbnail_karlstadsfd.jpg

Kenneth Larsson, Peter Borg, Anna-Lena Salling, Ulla Andersson och många fler från Värmlands släktforskarförening har gjort, och gör, ett fantastiskt jobb på plats i Karlstad. Kenneth Larsson i Mangskog längst upp till vänster är en av Värmlands mest erfarna släktforskare och har skrivit ett 50-tal böcker och håller föredrag om släktforskning på söndageftermiddagen.

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Full fart i Rötterbokhandeln på mässan.

b2ap3_thumbnail_Ringborg.JPG

Sveriges Släktforskarförbunds nye ordförande Erland Ringborg.

b2ap3_thumbnail_Barbro7953.jpg

Barbro Stålheim höll avskedstal för medlemmarna.

b2ap3_thumbnail_votering.JPG

När beslut skulle tas om en av motionerna på årsstämman blev det votering.

b2ap3_thumbnail_family.jpg

Familysearch är en av de många utställarna på mässan.

b2ap3_thumbnail_slaktdata.jpg

Föreningen Släktdata är med på Släktforskardagarna, som brukligt.

b2ap3_thumbnail_boding.jpg

Johan Boding med orkester bjöd på mycket fin musik vid banketten på lördagkvällen. Så här lät det: https://www.youtube.com/watch?v=BVHp2NhSsQU#t=35

Mer att läsa om mässan och fler bilder finns på hd.se och Arkiv Digitals blogg.

På torsdag åker vi till Karlstad och släktforskardagarna. Vi är tre medlemmar från Tjust Släktforskarförening som tar bilen dit tillsammans.

b2ap3_thumbnail_lamm.JPG

I väntan på att åka klappar jag fåren och förbereder den skrivarkurs jag ska hålla på lördag.

Även om vi bor på landet har vi inga egna får. Grannen arrenderar ut bete alldeles intill vår tomt och fårägaren finns någon annanstans. Det är fint med fåren här på somrarna. Jag tror att det är gutefår.

Får är trevliga djur. Efter hand har de blivit mer vana vid oss och nu är de inte så rädda längre. Får har människor haft i tusentals år och jag tror att de flesta av våra förfäder hade får omkring sig hemma på tunet. Det ser man i många bouppteckningar. För ett par år sedan skrev jag en bok om får, fårskötsel, fårhistoria och mat.

I Karlstad ska jag mesta tiden vara i släktforskarförbundets bokhandelsstånd och bland annat sälja årsboken. Det ska bli riktigt roligt. Det är kul att vara med på mässa och träffa mycket folk, men man kan bli ganska slut efter några dagar. På 90-talet var jag med och jobbade på bokmässan i Göteborg, då var jag anställd på kommunbiblioteket. En strid ström av folk hela dagarna och fötterna värkte på kvällen. Men roligt var det. Nu ser jag fram emot att träffa en massa andra släktforskare, bland annat ni som ska vara med på skrivarkursen för släktforskare.

Det blir ett lite annorlunda kursupplägg än jag är van vid. Här i Västervik har jag på senare år hållit fyra skrivarkurser för medlemmarna. Det är kurser med fyra träffar per kurs. Nu blir det en träff och resten på distans. Det innebär att deltagarna skickar sina texter till mig och får respons via mail. Rena distanskurser har jag också ibland, och det fungerar bra. Det blir mer som individuell textcoachning.

Själv har jag läst en hel del distanskurser på universitet, bland annat Släktforskning A och Släktforskning B på Mittuniversitetet. Det var så allting började för mig.

Ibland blir man överraskad av kyrkböckerna. Till exempel av en präst som skriver ovanligt vackert, eller gör ovanliga anmärkningar. Eller att det finns en teckning i kyrkboken.

Jag bor i Västrums socken utanför Västervik, som från början ingick i Gladhammars socken. Avsöndringen ska ha skett 1622. Eftersom jag sysslar med hembygdsforskning också har jag flera gånger tittat i de tidiga kyrkböckerna för både Västrum och Gladhammar. För en tid sedan bläddrade jag på slutet i Gladhammar C:1 och nästan längst bak finns den här teckningen av Per Olsson. Detta är en teckning som någon gjort med David Klöcker Ehrenstrals kända målning som förlaga. Per Olsson var bondeståndets talman i slutet av 1600-talet. Han kom från Lunds by i Gladhammars socken.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 92 / sid 175 Arkiv Digital

Om det är prästen som gjort den här teckningen, då är prästen en ovanligt skicklig tecknare. Mer troligt är kanske att någon annan gjort teckningen och prästen infogat den i kyrkboken, för att visa vilken berömd man som bott i socknen. Det är gjort efter Per Olssons död. På nästa sida finns en också sentida notering om den berömde sockenbons hädanfärd.

Per Olsson står som Peder Olofsson i kyrkboken men i våra svenska historieböcker är han känd som Per Olsson. Att detta är samma namn men med variation vet ju vi som släktforskar.

Han föddes omkring 1630 i Gladhammars socken, blev riksdagsman 1676 och bondeståndets talman 1686. Kungen Karl XI hade stort förtroende för Per från Gladhammar och förlänade honom en hel by i hemsocknen, Lunds by. Det är en än idag oskiftad by där de flesta gårdar fortfande ägs av hans ättlingar. Läs om Lunds by.

Per Olsson dog den 14 december 1692. På sidan 157 i C:1 är hans död noterad, den 8 januari 1693, vilket bör vara begravningen. Här finns också en kortare anteckning, uppenbarligen tillagd i efterhand. Av denna framgår att han ska ha dött den 14 december och begravts den 14 januari, vilket är de datum som är kända. Anteckningen är tillagd 1760, alltså nästan 70 år senare. Varför han ursprungligen är antecknad på den 8 januari skulle jag bra gärna vilja veta.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 83 / sid 157 Arkiv Digital

Här i trakten av Västervik är det en hel del personer som har Per Olsson i sina släktträd, inte bara de som bor kvar i byn. Själv hör jag inte alls dit, jag har mina rötter på västkusten. Att komma från denna släkt är något som många är medvetna om, även de som inte släktforskar, annars skulle jag inte ha hört talas om det vid flera tillfällen.

Lunds by är ett fint besöksmål i Tjust och många turister hittar dit och till byns hembygdsmuseum. Men det är också en vanlig, men ovanlig by, där folk bor och lever sina vardagsliv i en alldeles speciell historisk miljö.

Läs en artikel om Per Olsson och Lunds by från hösten 2009.

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.

Ibland stöter man på ovanliga anmärkningar i kyrkböckerna. Det har väl alla släktforskare gjort, antar jag.

För en tid sedan råkade jag läsa i Vreta klosters dödbok för tiden 1746-1775. Den 18 januari 1758 dog Cherstin Andersdotter i Syltegatan, änka efter smeden Alexander Magnusson, av vattusot. Hennes far hette Anders Nilsson och hennes mor Maria Pärsdotter.

Prästen skriver i levnadsberättelsen att Cherstin "tjänat på åtskilliga ställen och fick så en horunge" och "blef änteligen gift med Alexander Magnusson, och haft med honom 6 barn".

b2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpg
Källa: Vreta kloster F:1 (1746-1775) Bild 67 / sid 129 Arkiv Digital


Cherstin var född 1679 och alltså 79 år när hon dog. Både horungen och de sex äktenskapligt födda barnen var alltså vuxna, de som inte dött före henne.

Det måste ha varit en präst som förargade sig väldeliga över ogifta mödrar och andra som inte riktigt höll sig inom de förväntade ramarna.

Säkert finns det många sådana kommentarer här och där i kyrkböckerna. Det gör ju släktforskningen lite intressantare samtidigt som jag tycker synd om de människor som levde då och blev utsatta för en sådan präst.

Men det gäller ju att komma ihåg att kyrkböckerna bara var till för prästerna att läsa. Det kan vara lätt att glömma bort eftersom vi idag har tillgång till allt gammalt arkivmaterial och kan läsa sådant som inte alls var avsett för andras ögon, allra minst dem det handlar om.

Många kommentarer i anmärkningskolumnen i husförhörslängderna kan ju faktiskt kännas som ganska illvilliga. Och tänk att dessa anmärkningar om gamla synder skulle följa med folk hela livet! Kom det en ny präst till församlingen skulle han minsann få veta allt sådant. En stigmatisering som är främmande för oss idag.

Nu i sommarvärmen blir det inte mycket släktforskat för min del. Ibland, när det svalnat framåt kvällen, kanske jag tar några timmar vid datorn men oftast får det vara. Sådan här värme är jag inte van vid, även om jag upplevt betydligt värre. Jag skulle aldrig kunna bo i ett tropiskt klimat.

Dessutom har vi nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening att ta itu med. Den kommer ut med fyra nummer per år, och efter Släktforskardagarna i Karlstad ska vi lägga sista handen vid nummer 3.

Om du är med i en släktforskarförening som ger ut en medlemstidning så uppmanar jag dig att komma med bidrag till den. För bidrag behöver vi, vi som gör medlemstidningar. Intressanta släktforskningsberättelser om människoöden och om metodik. Kanske kyrkboksfynd eller märkliga händelser du stött på. Det du tycker är intressant lär det finnas fler som vill läsa om.

Nu ska jag tipsa om sommarens bästa sysselsättning: släktforskningssafari.

På sommaren är det många som åker och tittar på ställen där släkten bott. Det rekommenderar jag varmt som semestermål.

De senaste somrarna har jag varit på flera sådana. Det har varit mycket lyckat varje gång, och jag har fått veta väldigt mycket mer än vad jag visste innan om den miljö där de jag släktforskat om bott en gång i tiden. Det tillför släktforskningen en ny dimension. Att stå på samma plats som de gjort, de där som levde för hundra eller tvåhundra år sedan ger en alldeles speciell känsla.

b2ap3_thumbnail_safariVassanda-Naglum.jpg
I Vassända-Naglums prästgård utanför Vänersborg var min farfar
dräng 1905-06. För två år sedan var vi här tillsammans med min
far och ett par av mina bröder.

b2ap3_thumbnail_safariOstergol.jpg
I torpet Kajsalyckan i Östergöl i Älmeboda socken bodde mina
barns farmors mormor. Vi hittade torpgrunden tack vare en vänlig
granne som gav oss vägledning.

Det handlar inte bara om att titta på torpgrunder, släktgårdar och kyrkor. Mycket kan man också få veta från de lokala hembygdsföreningarna. Och våga knacka på i huset där släktingarna bott! Det har jag gjort flera gånger, och blivit väldigt väl bemött.

För två år sedan, i början av juli, tog jag med mig en väninna och åkte ner till trakterna av Tingsryd i södra Småland. Till Algutsboda och Älmeboda socknar, till Urshult, Södra Sandsjö och Väckelsång. Där har jag släktforskat om mina barns fars släkt och jag ville se torpen och gårdarna jag läst om i kyrkböckerna. Men det började redan i maj, när maken och jag var på väg hem från en tur till Skåne och valde en väg som bland annat går via Urshults kyrkby. Där stannade vi vid kyrkan för att jag ville orientera mig på kartan. Det var en söndagkväll vid sextiden. När jag satt i bilen och tittade i mina papper, gamla kartor och nyare, så kom en bil och parkerade intill oss och ut hoppade en äldre dam för att gå in på kyrkogården. Jag hejdade henne och berättade vilken gård jag sökte och jag berättade också vilka jag släktforskat om. "Det är ju min släkt!" sa hon. Genom sin morfars far är hon på långt håll släkt med mina barn genom deras farmor! Vilken otrolig tur jag hade.

Vi bytte telefonnummer och bestämde att jag skulle höra av mig när jag tänkte komma ditåt senare på sommaren, så skulle hon visa mig släktgården. I juli åkte vi ner, min väninna och jag. Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem i trakten, men väl på plats blev vi övertalade att sova över i den gamla släktgården på Sirkön. Det säger man inte nej till! Mina barns och hennes gemensamme förfader Peter Jonasson på Hunshult hade byggt huset en gång för drygt 200 år sedan. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga att övernatta där.

b2ap3_thumbnail_safariHunshult.jpg
I huset som Peter Jonasson byggde för över 200 år sedan på
Sirkön i Urshults socken fick vi övernatta för två år sedan.

Jag blir varm i hjärtat varje gång jag tänker på detta. Att bli erbjuden det, och vi kände inte varandra! Vi blev dessutom bjudna på middag och fick träffa hennes familj.

I augusti var maken och jag på väg hem till min far på västkusten. En dag på resan hade vi avsatt till att leta efter makens rötter i trakten av Ljungby och Ryssby i västra Småland. Härifrån flyttade hans farfar och farmor till Helgerum 1892, där vi nu bor. Vi besökte hembygdsföreningen i Ryssby, där det finns en torpinventering och med hjälp av den kunde vi hitta exakt var det torp stått där makens farfar fötts och växt upp. Det låg i en vägkorsning och en av hembygdsföreningens medlemmar hade sagt till oss att vi skulle knacka på i den gamla skolan i samma vägkorsning för där bor en som kan allt om den byn, och som är både släktforskare och hembygdsforskare. Så det gjorde vi, men han var inte hemma. Vi talade om vad vi ville för frun i huset, som var mitt uppe i bakningen i köket. "Han kommer nog snart" sa hon så vi gick runt och tittade och letade upp platsen för torpet. Efter fem-tio minuter kom mannen vi väntade på och han blev eld och lågar, berättade massor som vi inte visste och kände igen farfarns familj. Och så blev vi inbjudna på hembakt och kaffe och satt och pratade i flera timmar. Underbart!

b2ap3_thumbnail_safariNyatorp.jpg
Maken och jag kunde lokalisera platsen för det torp där hans
farfar föddes 1867, med hjälp av snälla människor i Ryssby
socken. Torpet är rivet sedan länge.

b2ap3_thumbnail_safariBorsna.jpg
Borsna Södergård, där vi blev inbjudna.

På vägen dit hade vi stannat till vid gården Borsna Södergård där makens farfar och farmor var dräng och piga för länge sedan, innan de gifte sig. Vi stannade och fotograferade gården och knackade på för att berätta vilka vi var och varför vi tog bilder av deras gård. En mamma med en liten flicka var hemma, och när hon väl hade förstått hur det hängde ihop blev vi inbjudna att se hur det gamla huset ser ut idag. Mycket var omgjort sedan 1890-talet men hon visste att kakelugnarna var de som fanns i huset från början. Så i dem hade nog makens farmor tänt eld ett antal gånger.

I byn där makens farmor växt upp träffade vi på en man som är aktiv i hembygdsföreningen, och av honom fick vi en hembygdsbok om byn, en bok jag inte kände till men har haft stor nytta av i min fortsatta släktforskning.

Vilka fantastiska människor det finns!

Jag har fler liknande exempel där jag träffat människor som delat med sig frikostigt av sina kunskaper och varit mycket gästfria. Så tveka inte att knacka på. Kanske är inte alla lika vänligt inställda som dem jag mött, men det kan knappast skada att fråga.

b2ap3_thumbnail_safariKvanarp.jpg
Makens farmor är född i Kvänarps by i Berga socken. Här fick vi en
mycket trevlig pratstund plus en hembygdsbok av en bybo.

b2ap3_thumbnail_safariLAURITSE.jpg
Lauritse gård i Ljugarn på Gotland. Här har de nuvarande ägarna,
som är släkt med mina barn på långt håll, visat och berättat för oss
om gården vid ett oplanerat besök. Foto: Rolf Lavergren.

Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

b2ap3_thumbnail_Kinds-haradsratt-AIa1_1598-1611_-Bild4_sid1_1598.png

Detta är en av de allra äldsta tillgängliga böckerna som vi släktforskare kan titta på och läsa i. 

Bilden är från Arkiv Digital och visar den första sidan i den äldsta bevarade domboken från Kinds häradsrätt i Älvsborgs län. Den omfattar perioden 1598-1611. (Källa: Kinds häradsrätt AIa:1 (1598-1611) Bild 4/sid 1 Arkiv Digital)

1598-1611!

Det är mer än 400 år sedan! Och vi kan fortfarande idag läsa om de enskilda vanliga människor, som begick brott, blev utsatta för brott, tvistade och trätte, och som vittnade i de olika målen.

Jag fylls verkligen av vördnad och får nästan hjärtklappning av sådana här gamla dokument, och att de faktiskt går att läsa. Då blir jag lätt lite högstämd. :-)

Det är inte allt jag kan läsa här, men en hel del. Och med lite envishet och träning, och hjälp från mer erfarna släktforskare skulle det nog gå att få sammanhang i detta.

"Anno 98 den 4 december...". En skrivare i rätten har alltså suttit och skrivit detta 1598!

Är en målarmästare inblandad? Bland dem som räknas upp tror jag mig kunna utläsa Jöns i Sikarp, Håkan i Hyds eller Ryds, Bängt i Lirkesbo, Björn, två Hindric varav den ene i Torp, Lasse, Lasse, Pär, Sven, Karl i Mårtenstorp och Björn i Ågården.

Skulle jag plocka fram den förträffliga Läsebok för släktforskare så kan jag kanske se vad fler av gårdarna och byarna hette.

Men det är inte innehållet som det nu handlar om utan det faktum att vi har tillgång till alla dessa mängder av gamla dokument som nämner enskilda vanliga människor, som med tur och skicklighet kan gå att härleda till våra egna släkter.

Här i Kinds häradsrätt hittar jag inte min egen släkt utan har stött på domboken när jag letat efter annat och hajat till för hur gammal den är.

b2ap3_thumbnail_dombokTjust1604Tor.JPG
Foto: Tor Wiklund

När jag besökte landsarkivet i Vadstena för ett par år sedan fick vi titta i Tjust härads dombok från 1604, som alltså också måste vara en av de äldsta böckerna som vi vanliga släktforskare idag kan läsa digitalt. Den är också fotograferad av Arkiv Digital men vid besöket i Vadstena fick fotografen Tor Wiklund och jag titta på den på riktigt, inne bland arkivhyllorna. Vi visades runt av Thomas Sellrot, enhetschef på landsarkivet, för en artikel till vår medlemstidning Wåra Rötter (Tjust släktforskarförenings medlemstidning).

Det var en ganska häftig upplevelse, vill jag nog påstå, att se alla dessa flerhundraåriga gamla domböcker, kyrkböcker och andra dokument. Att få se dem i verkligheten, inte bara på bild.

Att hitta en namnteckning av en gammal förfader i något arkiv kan verkligen göra mig rörd, och få mig att känna banden över tiden, även om det är en bild från Svar eller Arkiv Digital. Men att se alla dessa gamla böcker och dokument är också en påminnelse om alla de levande men nu döda människor som skrivit och bundit in böckerna men också gett upphov till dess innehåll.

När jag låg i soffan efter frukost och funderade på dagens blogginlägg ringde telefonen och en ung man frågade om jag kunde hjälpa honom få fram lite uppgifter om en möjlig släktgård eller boplats åt hans släkt till släkten. Javisst, jag släktforskar på uppdrag och åtar mig gärna sådant.
Men situationen visade sig vara lite mer komplicerad än så. Han stod med besökande Amerikasläktingar i ett samhälle på landsbygden och de skulle besöka platsen men det hade visat sig att de saknade rätt uppgifter.
Den unge mannen är själv inte släktforskare men hade hittat mig. Jag fick lite uppgifter om Amerikasläktingarnas morföräldrar, som emigrerat.
"Vi är ute och åker nu så ring när du hittat det", sa han.
Tyvärr visade sig uppgifterna vara både felaktiga och allt för knapphändiga. Men efter ett samtal till kom jag rätt och hittade vad de sökte. Men i en helt annan församling fem mil söderut.
Finns det en födelseuppgift men församlingen är fel, då blir det knepigt. Och ingen träff i folkräkningarna heller.
Det som löste det var att familjen skulle ha utvandrat från en by 1881, men man visste inte församlingens namn. Tack vare Ortnamnsarkivet och Google hittade jag dit. Dock bodde de i en annan by fast i samma församling, och där fanns de i utflyttningslängden.
Även om det inte är min släkt så blev jag glad att jag hittade detta åt dem. Det är svårt att inte bli engagerad själv. Nu har de hunnit åka dit och se kyrkan där morföräldrarna vigdes och där ett barn är begravet.
Kanske var det ytterligare en generation bort i släktleden, det bör det nog ha varit. b2ap3_thumbnail_boken.JPG
Förhoppningsvis hittar de också byn där familjen bodde. Tre generationer i samma familj emigrerade. Föräldrar i 50-årsåldern, och de två vuxna barnen med sina respektive och flera små barn. Det var fattigt backstugufolk och nu sitter jag och funderar på hur de fick ihop pengar till biljetterna. Kanske blev de värvade? Eller fick ärva en summa? Ja, det får jag nog aldrig veta. Uppdraget är utfört och levererat.

Jag som bara hade tänkt att slappa och släktforska lite för egen del denna regniga sommarsöndag...

Det jag egentligen tänkte blogga om idag är att årsboken nu kommit från trycket. Jag hoppas att den ska falla er släktforskarläsare i smaken och vara till både glädje och nytta.
Jag har varit lite nervös innan jag fick den i torsdags. Så är det alltid när man lämnat ifrån sig till tryck och går och väntar. Men jag är mycket nöjd med tryckeriets arbete. Resten får ni läsare bedöma.

På Gotland har jag en del av mitt hjärta. Mina barns farmor kommer därifrån och varje sommar under många år var vi på Gotland. Sedan gick vi skilda vägar, barnens pappa och jag, men jag har återvänt många gånger. Genom mina barn har jag ju släkt där, och på senare år har jag släktforskat om mina barns farmors släkt. På hennes fars sida är det bara gutar, gotlänningar födda på Gotland.

b2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpg
Bonsarve gård, fotograferad 2013 av Rolf Lavergren.

En av dem kommer från gården Bonsarve i Vamlingbo socken. Det är en av Gotlands många riktigt gamla gårdar. 1412 bodde här tingsdomaren Botild Botmunder som var domare vid Hoburgs ting. Gården och dess människor har en dramatisk historia, dokumenterad i sockenboken om Vamlingbo utgiven 1996, redaktör är Kerstin Jonmyren. Släkten bor fortfarande kvar på gården.

I Släktforskarnas Årsbok, som kommer ut senare i sommar, ingår ett kapitel om Gotlands gårdsstruktur och avsaknaden av överklass på Gotland. Här fanns i stort sett ingen adel, här finns inga stora slott och herrgårdar. Varför är det så? Det förklarar forskaren Tryggve Siltberg. Han är fil dr i historia, tidigare landsarkivarie på Landsarkivet i Visby och även släktforskare.

Han berättar om hur tingsdomarna på Gotland möjligen kan ses som en del av en ekonomisk elit, med större gårdar än det stora flertalet, men inte som en överklass som på fastlandet. Ett mindre antal bönder var riktiga storbönder.

b2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpg
Storbonden Jon Hässelbin från Linde socken på södra Gotland, målad i början av 1500-talet. Målningen finns i Linde kyrka. Foto: Torsten Svensson, Visby.

Många faktorer spelar in i den gårdsbildning som bestått på Gotland i flera hundra år. Så här skriver han bland annat: "Gotlands särdrag pekar alla i en riktning, nämligen att Gotland genom seklerna var ett relativt jämlikt samhälle utan något aristokratiskt överskikt eller feodal adelsklass."

En av de allra rikaste gotlänningarna, kanske den rikaste under sin tid, var Jurgen Smiterlow, som ägde flera gårdar i Norrbyn i Vamlingbo. Han levde från cirka 1545 till 1620 och var också hamnfogde i Burgsvik. Det här var en man som inte gjorde som alla andra, det berättar Kerstin Jonmyren i en artikel i årsboken. Hade vi haft kvällstidningar på den tiden hade det säkert blivit många "chock!"-artiklar om honom. Han gifte sig rikt, övergav sin hustru när han tröttnat på henne och levde ihop med en piga. Detta var förstås till stor förtret för prästerna som försökte tvinga in honom i äktenskapets fålla igen.

b2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpg
Hamnmagasinet i Burgsvik. Här fanns tidigare Jurgen Smiterlows kontor och bostad. Foto: Ing-Marie Tellström.