Ett för oss släktforskare intressant källmaterial är de gamla dagstidningarna, som kan ge värdefulla uppgifter om tidigare generationer. Digitaliseringen har gått snabbt framåt de senaste åren, men när jag först fick upp ögonen för detta material var det fortfarande väldigt primitivt. Jag satt nere i Universitetsbibliotekets källare, och i det dunkla mörkret bläddrade jag mig sakta igenom de raspiga rullfilmerna på jakt efter förfäder och släktingar. Sedan dess har utvecklingen gått raskt framåt, och även om långt ifrån alla dagstidningar har blivit tillgängliga online har Kungliga biblioteket gjort ett digert arbete när det gäller att digitalisera de svenska dagstidningarna ( http://magasin.kb.se/searchinterface/ ). I skrivande stund har man fri tillgång till tjugofyra dagstidningar, allt från Blekingsposten till Östgötaposten, där den äldsta tidningen är Götheborgs weckolista daterad 16 december 1749, och den yngsta är Dalpilen från den 27 februari 1926.

b2ap3_thumbnail_Norra-Skne-1884-09-30.jpg

Tidningen Norra Skåne berättar den 30 september 1884 om hur min farmors farmors mormors bror och hans hustru trakterar Landskronas mindre bemedlade, i samband med silverbröllopsdagen.

Visserligen har OCR-tolkningen sina brister, särskilt när det gäller de äldre tidningarna – även det mänskliga ögat har emellanåt svårt att läsa frakturstil – men genom att kombinera smarta sökningar med idogt bläddrande kan man till slut göra spännande fynd. Jag har till exempel själv upptäckt att min min farmors farmors mormors farmors far seglade med sitt skepp »Stäfwer» från Karlshamn till Göteborg i december 1784, och när min farmors farmors mormors far begravdes i Ängelholm 1882 gav en skvadronsavdelning husarer hederssalut, och på hösten 1872 skänktes min farfars farfars farfars klackjärn till Smålands museum i Växjö. Allt detta framkommer i de gamla dagstidningarna, och man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man dock extra spännande uppgifter - som när min farmors farmors mormors bror Axel Carlberg (1836-1899) avled, då publicerade Engelholms-Posten en längre minnesruna där man bland annat kan läsa: 

b2ap3_thumbnail_Carlberg---Axel2.jpg

»Carlberg, som blef student i Lund den 27 maj 1854, egnade en god del af sin studenttid både i Lund och Upsala till förberedelser för läkareexamen, men fann till sist denna bana väl lång att genomgå, synnerligast som svårigheterna vid denna tid voro ganska bekymmersamma. Uti verlden! Till Amerika for han i början av sextitalet och var med i åtskilliga bataljer under inbördeskriget, der han befordrades till underofficer. Från amerikanska staten hade han ett bref, som brukade tilldelas deltagarne i kriget, enligt hvilken han egde taga i besittning en så och så står jordareal. Men hur det var, passade ej Amerika på den tiden för ynglingen, hvarför han återvände hem der bättre utsigter vinkade».

Visserligen avslöjar husförhörslängderna att den unge Axel vistades i USA i början av 1860-talet, men vem kunde ana att han hamnade mitt i Amerikanska inbördeskriget? Träffade han Robert E. Lee, deltog han i slaget vid Gettysburg? Och vad hände egentligen med den där jordarealen, som han förärades av amerikanska staten? Kanske får jag aldrig svar på dessa frågor, men tack vare de gamla dagstidningarna vet jag åtminstone vad han sysslade med på andra sidan Atlanten, under de där åren då han begav sig »uti verlden!».

Historien är fylld av enskilda levnadsöden av vilka de flesta försvinner in i glömskan. Det är alltid lika roligt att fylla i en lucka bland sina anor eller komplettera med ett saknat födelse- eller dödsdatum. Ändå är det nog ännu roligare att få mer "kött på benen" och få veta något mer personligt om en ana.

Min mm ff mf fm far, Per Matsson i Kolkestugan, Frustuna socken, var en krympling med träben som var mantalsbefriad. Träbenet till trots var andra kroppsdelar fullt funktionsdugliga och familjen kom att omfatta nio barn födda mellan 1722 och 1738. Alldeles säkerligen hade familjen det knapert.

Jag har inte lyckats återfinna varken Pers eller hans hustru Elisabeth Johansdotters dödsnotiser, och har heller ingen aning om varifrån de kom innan de 1722 bosatte sig i backstugan. Inte heller har jag hittat någon vigselnotis, men det beror snarare på att Frustunas vigselbok börjar först 1730 när paret redan tillverkat mer än hälften av barnaskaran. När tvillingarna Johan och Kerstin föddes hösten 1730 anges Per Matsson vara skräddare.

b2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpg

          _{Mantalslängd 1739. Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi, volym 58. Bild från Arkiv Digital}

Givetvis skulle jag bli överlycklig om jag fick död på makarna, och likaså om jag fann föräldrarna till någon av dem.

Allra helst skulle jag dock vilja få veta varför Per Matsson hade förlorat ena benet. Och vilket ben var det; höger eller vänster? Använde han kryckor? Av vilket träslag var träbenet? Blev han sur och grinig när benstumpen värkte eller var han kanske alltid lite tvär? Om allt detta tiger källorna - eller så har jag bara inte hittat rätt källa än!

Databasjätten Ancestry.com (Ancestry.se) meddelar, att deras svenska födelseregister [Sweden, indexed birth records] har vuxit både framåt och bakåt i tiden och nu omfattar perioden 1860-1941, med över 10 miljoner poster. Detta borde vara en fröjdesam nyhet för alla oss släktforskare och registerälskare, men tyvärr finns det allt för mycket smolk i glädjebägaren för att man skall vara riktigt glad …

Detta megaregister innehåller nämligen så många fel, att man inte tror att det är sant. Det är feltolkningar, gissningar och slarvfel i så gott som varje post! En del namn är så till den milda grad förvanskade, att man börjar undra om Ancestry driver med hela det svenska släktforskarkollektivet. Sveriges Släktforskarförbunds flaggskepp, Sveriges dödbok, som i storlek kan jämföras med Ancestrys födelseregister, innehåller visserligen också en hel del felaktigheter, men inte till närmelsevis så många och så grova.

Varför är det då så många fel i Ancestrys register?`

Fel källa

Som källa för detta födelseregister har man valt Statistiska Centralbyråns avskrifter av de svenska födelseböckerna, d.v.s. ett sekundärmaterial, som dessutom ofta är utomordentligt svårläst, eftersom det utgår från suddiga mormonfilmer, som digitaliserats. Det är ofattbart att Ancestry inte bryr sig om att rådfråga någon sakkunnig släktforskare eller arkivperson, innan man sätter igång ett sådant här i grunden värdefullt jätteprojekt.

Fel excerpister

Ancestry använder billig arbetskraft, företrädesvis i Indien för sina registerprojekt. Man kan förstå de ekonomiska kalkylerna bakom detta, och givetvis handlar det om värdefulla arbetstillfällen för tusentals indier. Men hur lätt är det för en person, som inte behärskar det svenska språket, som inte har en aning om den svenska geografin, som inte är bekant med svenska namnseder eller yrkesbeteckningar att rätt tolka krumelurerna på skärmen? Skinnskatteberg? Öljehult? Tafvelås mosse, Örlijds Quarn, Hemmansbrukare? Missionsföreståndare? Förpantningsägare? Sissa? Henning? Axel? Svea?

Bristfällig (eller obefintlig) rättning

Dessa miljontals poster, som nu publicerats på nätet, kan inte rimligen ha korrekturlästs. I alla fall inte av vana och/eller svenska ögon. Många fel är så uppenbara och så lätträttade att vilken korrekturläsare som helst annars skulle ha reagerat. Det förefaller som om excerpisterna har haft tillgång till ”förslagslistor”, såväl när det gäller för- och efternamn, som  geografiska begrepp, och kunnat välja fritt när det inte själva har kunnat läsa så bra. Sådana ”lathundar” är naturligtvis livsfarliga och gör nog mer skada än nytta.

Dödskallemärkning?

Är då detta jätteregister totalt värdelöst och oanvändbart? Svaret på den frågan är nog ändå nej. Blotta mängden av information och sökbara begrepp gör att man som svensk släktforskare faktiskt kan ha stor nytta av det. Man får helt enkelt lära sig att söka på rätt sätt och med stor fantasi. Som en ingång till det riktiga kyrkoboksmaterialet är det svårslagbart och dessutom går det ända fram till 1941 vilket hjälper till att fylla en besvärlig lucka. På jakt efter ”försvunna” eller ”borttappade” själar är födelseregistret ett suveränt verktyg.

Man skulle önska att den svenska släktforskarrörelsen hade energi och sisu nog för att nu, när projektet Sveriges Dödbok äntligen har blivit klart, fortsätta med ett rättningsprojekt i samarbete med Ancestry.se, så att alla födda under perioden 1860-1941 får rätt namn, rätt föräldrar med rätta yrken och rätt hemvist. Men orkar vi detta?

Orkar vi gå från NAMN ÅT DE DÖDA till NAMN ÅT DE FÖDDA?

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!

Under den franska revolutionen grävdes lämningarna efter det som ska ha varit den franske kungen Henri den IV (1553-1610) upp. Det mumifierade huvud, som sades vara kungens, har bytt händer ett antal gånger genom åren och finns nu i en samlares ägo (märklig hobby kan jag tycka…).

Bevis för att det verkligen är kungens huvud lades under 2013 fram i form av en DNA-jämförelse med en näsduk, vilken sägs vara indränkt i blodet från kung Ludvig XVI, som avrättades under franska revolutionen. Ludvig XVI var sonsons sonsons sonsons son till Henri IV och de båda hade alltså samma Y-kromosom (det DNA som ärvs från far till son utan att blandas med moderns).

Det gamla, och delvis nedbrutna, DNA som hittades i huvudet och i näsdukens blod uppvisade stora likheter, vilket tolkades som att det tillhörde samma manslinje. Tills förra veckan, då belgiska forskare i en färsk undersökning med hjälp av genetisk genealogi visade att varken huvudet eller näsdukens blod kan tillhöra någon i kungalängden.

Forskarna lyckades nämligen förmå medlemmar av det spanska och tidigare franska kungahuset, vilka är ättlingar via sitt raka fäderne till Henri den IV, att lämna DNA-prov. Deras Y-kromosomer visade sig vara identiska, vilket bekräftade att de bär på kungasläktens Y-kromosom, som därmed visar sig tillhöra DNA-typen R1b-Z381. Och då DNAt från huvudet och blodet från näsduken tillhör DNA-typen G, kunde forskarna med lätthet konstatera att huvud och blod inte kan komma från de båda utpekade kungarna.

Detta är ett bra exempel på hur genetisk genealogi, alltså kombinationen av släktforskning och DNA-testning, är ett kraftfullt verktyg för att lösa historiska gåtor. Men man kan ju inte låta bli att fundera över hur samlaren som har det numera icke-kungliga huvudet i sin samling känner sig idag…

b2ap3_thumbnail_Bourbon.png

De tre DNA-testade männen

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson. 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/

Fotot tog jag förra veckan. Det är taget mot Värmlands Museum och i bakgrunden kan man se museet - såväl den gamla som den nya byggnaden. Några bilar tycks ha förirrat sig in på gräsmattan, ja det är kommunens bilar, som är där med mera blommor, som ska planteras ut i museiparken.

I förgrunden är det mängder av krokus som slingar sig i gräsmattan. De ska symbolisera Klarälven, som flyter genom hela Värmland. Till vänster i bild ses också Klarälven. När jag växte upp trafikerades den av Lustenbåtarna. Det var båtar som drog timmer i Klarälven. Idag finns ett flottningsmuseum i Dyvelsten endast någon mil från Karlstad, där man kan se de gamla Lustenbåtarna och lära sig allt om timmerflottningen. Detta museum är en del av Värmlands Museum och synnerligen sevärt även om man inte är exceptionellt intresserad av timmerflottning.

Idag kan man med fördel färdas på älven med buss, ja det vill säga båtbuss, som trafikerar stan. För den som ska till K CCC för släktforskardagarna kan det vara en bra idé att parkera vid Mariebergsskogen, där det är gott om gratis parkeringar, och sedan ta båtbussen till K CCC. Då får man se Karlstad från sjösidan och färdas via Mariebergsviken, Klarälven och Pråmkanalen för bara vad en bussbiljett kostar!

Ja, det verkar som om det blir båtbusstrafik även denna sommar. Efter en hel del strul som vi kunnat läsa om i dagspressen, oegentligheter och konkurser och allt vad vi läst om, så verkar det som om det trots allt löser sig och blir båtbusstrafik även i sommar.

Värmlands Museum ligger på gångavstånd från K CCC, där årets släktforskardagar äger rum. Museet erbjuder alla som betalat inträde till mässan att komma in på museet till halva priset. Ett erbjudande som är väl värt att ta tillvara om man kanske stannar i Karlstad mer än en dag. Har man bara en dag på sig så hoppas jag att man har fullkomligt nog med släktforskardagarna. Som vanligt blir det en mängd olika utställare och vi har många intressanta föreläsare. Att bara vandra omkring på K CCC är också en upplevelse. Att njuta av utsikten åt alla håll, Klarälven med gamla stenbron, som egentligen heter Östra bron, Sundstabron, Sandgrund, det gamla danspalatset, som är känt i hela Sverige och som nu är Lerinmuseum och gamla kyrkogården. Och om vädret tillåter – vilket vi hoppas – så kan man ta en fika ute på bryggan.

Påskhelgen är nästan över – och vilken påsk vi har haft! Sol och varmt och ingen blåst! Det är helt otroligt! I och för sig har helgen till viss del betytt städning i sommarstugan! Det är bäst att passa på när vädret tillåter, fast det är ovanligt tidigt. Rätt som det är aviserar barn och barnbarn att dom vill komma dit och då är det skönt att allt är klart!

Under gårdagen syntes inte en enda påskkärring till, åtminstone inte i mina kvarter. Annat var det i äldre tid – emellanåt såg man häxor i vart och vartannat hörn. I våra dagar är påskkärringar ett kuriöst inslag i påskfirandet, men för många av våra förfäder gällde det liv och död. Mellan åren 1668 och 1676 pågick till exempel den häxhysteri som kommit att kallas »Det stora Oväsendet», något som ledde till åtskilliga häxprocesser runt om i landet. Innan det tog stopp hade nästan trehundra människor mist livet, så man kan lätt föreställa sig hur oerhört känsligt detta ämne var. Den sista person i Sverige som avrättades för häxeri halshöggs i Stockholm 1704, men även senare förekom anklagelser - och även vissa domar - om häxeri. Våra förfäder kunde vara farligt vidskepliga, något jag funnit exempel på i min egen släktforskning.

b2ap3_thumbnail_2014-04-13.jpg

Kort före påsk 1773 uppenbarade sig ett märkligt följe i byn Holje i Jämshögs socken. Ett vittne berättar hur »...Bondens Ola Hanssons hustru uti Hölja by Signe Jöns dotter och hennes fyra barn Nils och Jon Olofs Söner, samt Ingar och Botill Olofs döttrar, en måndags morgon i dagningen sidstl:ne Fastelags tid skola kommit springannes och liksom ridandes den ena på en ugnsraka, den andra på en sopa, och de andra på flera lika redskap...». Man kan undra vad Signe och hennes barn egentligen sysslade med den där morgonen? Antagligen var det bara en oskyldig lek, men en person i byn såg något helt annat. Denna person såg istället fem häxor som förberedde färden till Blåkulla, och plötsligt stod Signe och barnen inför rätta vid Listers häradsrätt. Den oskyldiga leken hade omvandlats till ett grovt brott, och kort därefter föll domen - de hade gjort sig skyldiga till trolldom. Eftersom ärendet var ett brottmål sändes det vidare till Göta hovrätt, som fick till uppgift att fastställa domen - men här fick häxprocessen ett abrupt slut i december samma år. Hovrätten antecknade kort att

»...ehuru Kongl:e Hof Rätten icke kunnat anse dem för wundne, at slikt, ifall det, så wärckel:n händt som angifwit blifwit, hafwa uti någon widskieppelig afsigt företagit; men sådant förehållande likwäl kunde hos de enfalldigare, gifwa anledning till widskiepel:a tanckar och omdömen; så har Högbemälte Kongl:a HofRätt sedt sig föranlåten, till förekommande theraf, anmoda Consistorium, at antyda Kyrckoherden å orten at å Sochnestäma gjöra wederbörlg. tjenlig förmaning åt allmogen, at wagta sig för sådant förfarande, som i någon måtto kunde för de enfalldigare leda till widskieppelse och wantro.»

Så var det med den saken. Ärendet avslutades, och Lunds domkapitel beordrade häradsprosten Brock att se till så att församlingens kyrkoherde fullföljde hovrättens befallning. Det farliga var inte barn som red omkring på redskap i gryningen, det farliga var vidskepliga och enfaldiga människor som anklagade små barn för trolldom. I domen kan man ana att hovrätten var av samma tanke som dåvarande kungen, den upplyste Gustav III, som 1779 helt avskaffade straffet för trolldom i lagboken. Sedan dess är det alltså fritt fram för påskkärringarna att dyka upp varje påsk utan att riskera dödsstraff - och tur är väl det!

Jag borde påskstäda idag, men skjuter upp det ett tag till. Påskduken ligger kvar i linneskåpet och de gula gardinerna får vara ohängda. Kanske blir det gjort i morgon eller i övermorgon, kanske till nästa påsk.

Är du också en släktforskare som lätt glömmer tid och rum när du har blicken i arkiven? Den beskrivningen tror jag att många känner igen sig i. Det är en ganska spridd uppfattning att släktforskning är som en sjuka, ett virus man drabbas av och som man aldrig blir frisk från. Visst kan det kännas så ibland, men det är ju ingen sjuka man vill bli frisk ifrån. Eller hur?

Varför är det så roligt och spännande? Så fängslande att hemmet får förfalla och alla vardagliga måsten blir oviktiga?

Jag började släktforska 2010. Det är bara fyra år sedan. Men jag blev så gripen av detta ganska snabbt så i början av 2011 tog jag tjänstledigt från jobbet och släktforskade på heltid ett par månader. Den ledigheten följde på ett par månader med släktforskning när jag varit konvalescent med ett brutet ben, och inte kunnat röra mig som jag ville. Men sitta med datorn i knäet gick bra.

Under den där ledighetsperioden kunde det gå dagar när jag inte gjorde något annat än letade i kyrkoarkiven, sov och åt. Jag hade flow. Eftersom det var vinter var det inte svårt att acceptera att sitta inne och kura.

Trots att det nu är vår, påskliljorna blommar i mina illa omskötta rabatter och gräsmattan ropar på klippning är det mycket mer intressant att hitta den där födelsenotisen för Ida Malm i Västervik i juni 1823. Och få veta varför det står "oäkta" fast föräldrarna är gifta. En utmaning långt mer intressant än att jaga bort dammråttorna och skura skåpen.

Många tror att släktforskning är en syssla för pensionärer. Det vet ju vi släktforskare att det inte stämmer alls. En hel del släktforskare är helt uppenbart i arbetsför ålder. Men hur hinner ni? Var tar ni tiden ifrån? Sett på tv har jag inte gjort på flera år nu, stryker gör jag minimalt och de flesta böcker jag läser har numera med släktforskning att göra.

Ibland måste jag nog påminna mig om att det är viktigare att umgås med de levande än de döda.

Kanske ska jag bjuda grannen på middag någon dag i påsk. Men då måste jag nog städa först. Fast det räcker kanske att plocka undan tidningshögarna på soffbordet och ta ett tag med trasan på köksbänken... Om vi äter på kvällen och har lite dämpad belysning.

Glad Påsk!

PS. Det gamla påskkortet kommer från bloggen Tillbakablicken.

En strålande vacker vårdag för nästan 15 år sedan stod jag iförd en senapssmetig t-shirt i Trosa landsförsamlings kyrka och höll ett föredrag om ett par av mina anor. Åhörarna var en skara kusiner som likaledes härstammade från samma makar.
b2ap3_thumbnail_Trosa-lands-kyrka.JPG

Bredvid altaret ligger parets imponerande gravsten, och alldeles framför densamma hänger den ljuskrona som barnen skänkte kyrkan i åminnelse av föräldrarna.

b2ap3_thumbnail_Gravsten-Trosa-lands-kyrka.jpg

Som släktforskare är det förstås julafton att hitta en gravsten från 1676 och en skänkt ljuskrona med en inskription av de givmilda barnen. En fråga infinner sig dock över ett decennium senare: varför nämns bara fyra barn på ljuskronan? Det fanns ytterligare en son, och troligtvis även ytterligare en dotter. Hon är dock endast känd genom att en för mig obekant systerdotter omnämns såsom arvtagare i den ene sonens omfattande bouppteckning. Jag har följt de båda kända döttrarna och deras inalles fem makar och kan inte passa in systerdottern ifråga som barn till någon av de kända systrarna.
Den tredje sonen, han som inte fick vara med och skänka ljuskronan, var vänlig nog att skriva en självbiografi 1729. Han verkar ha varit yngst, och kanske är det så enkelt som att han inte var konfirmerad vid föräldrarnas bortgång och därmed inte kunde skänka en gåva till kyrkan.

b2ap3_thumbnail_Ljuskrona-Trosa-lands-kyrka.jpg

Självbiografin ger mig dock huvudbry ur källkritisk synpunkt. Den omfattar två delar. Del ett handlar om hans uppväxt, föräldrarnas bortgång, hans utbildning, yrkesutförande och familj. Alla uppgifter förefaller vara vederhäftiga. Jag har dock inte kunnat bekräfta vad han skriver om sin egen familj då de relevanta kyrkböckerna gått förlorade. Del två är en lång, detaljrik historia om hur han som slätkindad 17-årig ramlade i sjön, brottades med ett sjövidunder och sedan vaknade upp med ett halvmeter långt vitt skägg. Innebär det faktum att del två är fantasirik rappakalja att även del ett inte är trovärdig?

Från mitt vardagsrumsfönster kan jag över Mariebergsviken, som är en vik av Vänern, se ända bort till ”gamla Semis” – en byggnad, som höjer sig över den omgivande husbebyggelsen. Just nu ser jag också väldigt klart, eftersom fönstren är nyputsade. Så här när vårsolen gör sin entré upptäcker man ju plötsligt hur mycket damm det är överallt. Släktforskningen får läggas lite åt sidan för vårstädning! Det är inte det roligaste jag gör, men plötsligt orkar jag inte se dammet och övermannas av städiver! Som tur är har jag en man, som gillar att städa! Ganska praktiskt eller hur?

Seminariet ritades av arkitekten Bror Almqvist, som redan 1910 fick uppdraget. Bygget försenades av första världskriget och byggnaden kunde inte invigas förrän 1923. Här höll sedan lärarutbildningen till ända fram till 1974. Därefter användes lokalerna av Landstinget för vårdutbildning. 

Jag vet att flera av mina föräldrars barndomskamrater har gått sin lärarutbildning här. Båda mina föräldrar kom från Mora och dessa barndomskamrater umgicks ju en hel del med mina föräldrar under sin studietid och användes ibland som barnvakt åt mig. Jag vet att åtminstone en av dessa är släktforskare. Tänk om han kommer till årets släktforskardagar? Det vore ju häftigt!

Här på ”gamla Semis” håller numera Arkivcentrum Värmland till med sina arkiv - en jätteresurs för värmländska släktforskare! Något som vi också kan få veta mera om vid årets släktforskardagar. Ett av våra föredrag kommer att handla om detta. Arkivcentrum är ju också en av våra samarbetspartners inför årets släktforskardagar.

Värmlands Släktforskarförening, som står som värd för årets släktforskardagar har sin ”bas” på Arkivcentrum i Karlstad. Genom vårt samarbete med Arkivcentrum så har vi möjligheten att använda lokaler här för våra träffar med medlemmar t ex. Vi har en programgrupp, som ser till att föreningen har ett attraktivt program att bjuda på. Många medlemmar har dessvärre långt till Karlstad och det är kanske inte så lätt att ta sig hit. Släktforskarföreningen har därför ett antal lokalgrupper ute i länet, som också har programverksamhet. Föreningen har en egen hemsida, www.varmlandsrotter.se, där man kan läsa om föreningens aktiviteter.

På Arkivcentrum kan man sitta i forskarsalen och ha tillgång till alla tänkbara dataprogram utan någon kostnad. Ett utmärkt sätt att komma igång på och dessutom har man ju också möjlighet att få fram originalhandlingar genom de arkiv som finns på plats. Det är trots allt lite häftigt att läsa originalhandlingar i stället för att bara stirra på en dataskärm! Skulle man behöva ta en paus så finns också möjlighet att fika. Alla torsdagskvällar, när Arkivet har kvällsöppet, finns minst en representant från Värmlands Släktforskarförening på plats för att hjälpa till.

Eftersom solen skiner från en klarblå himmel just nu så tror jag att jag ska gå ut och lufta mig -  jag känner att hjärnan behöver lite syre - det tar på krafterna att blogga!

Som släktforskare lär man sig så småningom att man kommer hitta studenter i studentmatriklarna och baroner i Svenska adelns ättartavlor, men man kan även göra oväntade fynd i mer obskyr litteratur såsom äldre publicerade dagböcker och memoarer, reseskildringar eller historiska tidskrifter från 1800-talet. Det är bara fantasin som sätter gränserna. Ofta innebär det envist letande under stort tålamod (många av dessa böcker saknar dessutom personregister), men glädjen blir så mycket större när man väl hittar någon gammal släkting eller förfader. För ett par dagar sedan besökte jag stadens bibliotek, där jag beställde fram kyrkoherden Paul Gabriel Ahnfelts (1803-1863) Studentminnen (publ. 1882). De båda bandens närmare tusen sidor innehåller mängder av intressanta personuppgifter, och jag hoppades givetvis på något litet fynd. Det dröjde inte länge förrän jag hittade ett bekant namn från min egen släkt, nämligen postmästaren Gustaf Heyderich (1779-1852) i Karlshamn. Han förblev ogift, men hade i yngre år en kort romans med min farmors farmors mormors faster, Anna Oliva Carlberg (1791-1861) - en romans som resulterade i sonen Carl August 1816. När han framträder i Ahnfelts studentminnen är dock året 1827, då den unge prästen besöker Karlshamn och skriver i sina minnen att

»Postmästare Hejdrick bodde gent öfver Winbergska huset, och vi blefvo snart bekanta. Hvem vill icke stå väl med ortens resp. postförvaltning? Jag hade icke så obetydlig korrespondens, och jag läste gerna tidningar. Mina bref kunde jag få in ännu en god halftimme, efter det postluckan var stängd, blott jag personligen instälde mig. Det var blott ett par skritt öfver gatan, och jag kunde aldrig komma för ofta. Hos denne min genbo inhemtade jag de politiska nyheterna för dagen, gemenligen tagande bouquetten af de stora tidningarna, innan de afsändes till stadens lässällskap.»

Kanske var det mest kuriosa för Ahnfelt, men för den som läser hans studentminnen nästan tvåhundra år senare ger dessa rader ändå en intressant bild av postmästaren i Karlshamn. Det blir kött på benen, på ett sätt som kyrkoböckerna sällan åstadkommer.

En annan intressant bok är Harald Schillers Skåne genom två sekler (publ. 1934) som jag nyligen köpte på ett antikvariat. I denna bok finner man ett antal äldre reseskildringar, bland annat skildras en resa längs Skånes östkust 1825. Det är professorn Carl Fredrik Fallén (1764-1830) som färdas genom det skånska landskapet i sällskap med studenten Jöns Peter Landgren (1799-1861). Denne man blev sedermera musiklärare på diverse skånska och halländska adelsgods, och slutade sina dagar i Stockholm. Han förblev ogift, men hade under ett par år en inofficiell relation med min farmors morfars farfars halvmoster Else Reinholdsdotter (1820-1868). Under professor Falléns resa är det den herr Landgren som håller pennan, och dikterar professorns ord:

»Till någon nytta och nöje hade jag medtagit studeranden I. P. Landgrén, åt vilken ock därigenom öppnades ett tillfälle att göra sig känd. Också kunde min lilla berlinervagn inrymma oss bägge och tvenne små violiner att begagnas under resan, enär anledning därtill sig företedde. Musikalier funnos även följaktiga, i synnerhet violin-duos av Spohr och Rombert samt Libon. Herr Landgrén hade sig uppdragit att föra journal under resan, vilket likväl ej blev annorlunda verkställt, än efter mitt muntliga dikterande och medhanns ej längre än till ett par dagars vistande i Karlskrona.»

En person som genererat en hel del text i litteraturen är min farfars farfars farfar, hemmansägaren Jöns Abrahamsson (1791-1849) från Västra Torsås socken. Under smeknamnet »Puttetorpa Here» var han känd över hela riket för sin ovanliga storlek och kroppsstyrka; han lär nämligen ha varit omkring 210-220 cm lång. Hans proportioner i övrigt svarade mot längden, och hans armar lär ha varit så onaturligt långa så att han utan problem kunde knyta sina strumpeband stående. Även hans händer var enormt stora, och i en gammal bok kan man läsa vad som hände den gången han fick tillfälle att träffa Sveriges konung:

»Dessa väldiga händer förskaffade honom en gång äran att få gifva konung Carl XIV Johan en handtryckning. Konungen hade hört talas om den småländske jätten och lät därföre vid en resa genom länet kalla honom till sig och räckte honom därvid sin hand. 'Heren' visste ej, om han skulle våga vidröra densamma, men på grefve Brahes uppmaning fattade han den omsider. Konungens hand försvann i jättens 'som en knappnål i ett hölass', heter det i berättelsen härom, och när 'heren' sedan i undersåtlig förtjusning tillät sig en svag tryckning, kunde konungen ej undertrycka ett lätt rop, hvarvid han leende lärer yttrat till grefve Brahe; 'Om Herkules kunnat besegra denna jätte, skulle det blifva hans trettonde underverk.' Brahe tycktes vara af samma åsikt.»

Det tryckta ordet har bevarat dessa korta ögonblicksbilder för all framtid, och för en sentida släkting är varje liten uppgift som kan ge kött på benen åt släktforskningen ovärderlig. Använd fantasin, beväpna dig med en stor dos tålamod, och börja bläddra - förr eller senare lär du hitta någon gammal släkting eller förfader. 

En av de mest fascinerande aspekterna med släktforskning är att koppla ihop olika släktgrenar och följa mer eller mindre avlägsna släktingar när de finner kärleken, upplever lyckan att bli förälder och så småningom lämnar det jordiska.

För att hålla ordning på hur folk hänger ihop använder jag mig av Disgen. Där matar jag in mina egna släktingar, ingifta personer och de uppdragsforskningar jag gjort. Några år efter Anbytarforums tillkomst upptäckte jag allt oftare att jag kände igen personer jag forskade på men inte kunde hitta dem i min databas. Det visade sig att jag hade svarat på forumet och sedan slängt papprena. Att forska flera gånger i en familjekrets är ju rätt onödigt så numera när jag hjälpt till att utforska några generationer så matar jag in uppgifterna i en "slaskflock" i min databas.

Databasen växer år för år. Det väsentliga är förstås kvaliteten på de inmatade uppgifterna så det är ju egentligen rätt ointressant hur många personer som "lever" i ens dator. För några år sedan blev jag uppringd av en forskare som undrade hur många böcker jag skrivit av uppgifter ifrån, för det var ju viktigt att ha så många personer som möjligt inmatade. Då som nu tyckte jag att det är betydligt roligare att forska fram uppgifterna själv än att mata in andras uppgifter. Mitt svar väckte fasa i andra änden av telefonluren, men forskaren fortsatte med sitt egentliga ärende. Han hade svårt att läsa mina uppgifter i Disbyt. För att han skulle kunna få överblick ville han att jag skulle skriva om alla inmatade uppgifter med enbart versaler. Jag blev så perplex att jag inte ens kunde gapskratta åt förslaget utan stammade att jag har väldigt svårt att läsa texter med enbart versaler och eftersom det är min databas så är huvudsaken att jag kan läsa uppgifterna. Intressant nog kunde forskaren inte förstå varför jag prioriterade att själv kunna använda min databas...

b2ap3_thumbnail_99999A.jpg

Som sagt, hur många personer ens dastabas innehåller är egentligen inte särskilt intressant. Igår kväll passerade jag dock en gräns men har ännu inte bestämt hur jag ska sörja över att jag uppenbarligen inte har något bättre för mig än att ägna mig åt koppleriverksamhet mellan sedan länga avlidna personer.

Ni som var unga på 70-talet minns förstås den här uppmaningen från kvinnorörelsen, som ville att kvinnor skulle ta för sig på den akademiska banan. Så har det också blivit. I dag är det fler kvinnor än män som söker sig till högskoleutbildningar.

Jag är också ganska övertygad om att det är fler kvinnor än män som släktforskar. I alla fall inte färre. På föreningsmöten, kurser och i diskussionsforum på nätet är det en hög andel kvinnor. Jag har inte räknat, men det är ett intryck att vi är fler kvinnor än män.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta resonemang?

Jo, jag är förvånad över att så få kvinnor förekommer som författare i Släktforskarnas årsbok.

Går man några år tillbaka bland de utgivna böckerna på 2000-talet har det aldrig varit fler än en fjärdedel kvinnor bland författarna, och oftast betydligt färre. Det rimmar illa med verkligheten bland släktforskare. Därför uppmanar jag er att inte bara forska utan också skriva om er forskning, och låta andra ta del av detta.

I år blir det i alla fall en tredjedel kvinnor bland författarna, så det går åt rätt håll.

Nu är det ju inget självändamål att kvinnor ska medverka i årsboken, för det är förstås innehållet i den skrivna artikeln som är det väsentliga. Just därför förvånar det mig att så få kvinnor bidrar med texter. Ser vi till författarvärlden i övrigt är det nog en övervikt kvinnor där. Det finns alltså inget skäl till att denna könsuppdelning alls existerar inom släktforskarrörelsens egen årsbok.

För att medverka i årsboken finns det inga krav på dig som författare, bara på texten. Det ska vara en välskriven och självständig text som inte varit publicerad tidigare.

Jag är säker på att det finns mycket intressant bland kvinnors släktforskningsresultat som är värt att berätta om.

Årets bok är redan på väg att bli klar men till nästa år hoppas jag på ännu fler bidrag från kvinnor, som en mer rättvisande spegling av släktforskarverkligheten. "Vi kan, vi vill, vi törs!" hördes också på den gamla goda tiden på 1900-talet, och det gäller än. Forska och skriv! Och skicka in din artikel till årsboken!

Är du man är du givetvis välkommen att medverka, precis som vanligt. Tro inget annat!

Bilden kommer från National Gallery of Ireland i Dublin och finns publicerad på bloggen Kultur och tro.

PS. Läs mer om årsboken här: http://www.genealogi.se/arsbok-pub. När jag är klar med årets bok kommer också en liten skrivguide här.

Så var det då dags igen för en ny säsong av den populära TV-serien VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Igår spelade vi in ett nytt avsnitt med kändis X på plats Y. Vi är så hemlighetsfulla i det här programmet, men till sist kommer allt att uppenbaras ...

Inte mindre än 40 kända svenskar har hittills medverkat i serien, och nu blir det 12 program till. Sex av dem kommer att visas under hösten 2014 och de resterande sex under våren 2015. TV-ledningen har m.a.o. lagt en beställning på två säsonger, snarare än en i taget, vilket är mycket ovanligt och visar att man är nöjd med produkten och med tittarsiffrorna. 

Vad är det då som gör programmet så populärt, både här i Sverige och i alla andra länder som köpt "formatet"? Är det kändisarna som lockar, eller är det själva ämnet; SLÄKTFORSKNING? Eller kombinationen? Klart är, att utan kändisarna skulle vi aldrig få tillfälle att bjuda TV-publiken på allt det som vi nu får möjlighet att presentera; historia, kulturhistoria, kyrkohistoria, militär historia, social historia och mycket, mycket annat. En vanlig dokumentär om t.ex. gruvhantering i Bergslagen, eller båtsmän i Blekinge skulle knappast samla mer än några få tusen tittare. Tack vare det informella och småtrevliga formatet, och de kända huvudpersonerna, får vi i stället en miljonpublik och kan på så sätt smitta så många fler med släktforskningsbacillen ... 

Den lilla nackdelen med programmet är kanske att tittarna kan få för sig att släktforskning är lätt som en plätt. Det går ju så problemfritt och geschwindt i programmet. Böckerna är uppdukade och det ligger lappar vid precis rätt uppslag - och ja, vi får till och med titta i originalböckerna, vilket ju annars aldrig förekommer på arkiven idag. Visst, det hela är givetvis förberett och tillrättalagt, men för huvudpersonerna är allt nytt och spännande, och för TV-publiken skall arkivbesöken fungera som aptitretare.

Det skulle vara roligt om man från TV-ledningens sida kunde nappa på det engelska föredömet, nämligen att jämsides med själva programmet också sända en serie pedagogiska avsnitt där man verkligen visar hur det går till, en sorts pedagogisk handbok, som även kunde vara tillgänglig på nätet.

Vete katten om jag inte skall föreslå just detta ...

Bilden föreställer Lasse Åberg och undertecknad, den senare utspökad till caddie från 1920-talet, på golfbanan i Bålsta från säsong fem av VEM TROR DU ATT DU ÄR?

Som släktforskare stöter man förr eller senare på begreppet »oäkta» i födelseböckerna, och har man otur innebär detta lilla ord ett rejält stopp i forskningen. Beroende på vilken tidsperiod det gäller finns det dock olika sätt att komma vidare, och med en gnutta kreativitet och tålamod kan man i bästa fall lösa gåtan. Domböckerna är ett givet alternativ, men i vissa fall kan man hitta namnet på fadern i mer oväntade källor. Jag har själv hittat flera exempel där faderns namn helt saknas i födelseboken, men där han istället finns omnämnd i kyrkoarkivens husförhörslängder, församlingsböcker och inflyttningsattester - ja, till och med i Folklivsarkivets manuskriptarkiv! 

En av de kvinnor som födde barn utom äktenskapet var min farmors farmors mormors mor, pigan Elna Holgersdotter (1787-1839) i Hyby socken. Hon förblev ogift och levde sina sista år i Lyngby prästgård, men blev mor till två döttrar - vid den äldsta dottern Johannas födelse 1816 uppges faderns namn i födelseboken. När yngre dottern Anna föddes 1819 står det däremot bara i Lyngby församlings födelsebok att »detta barn är afladt och döpt i Hyby – men modren vistades utan medhafvande PrestSedel, hos föräldrarna i Trellekilla», och i Hyby kyrkobok kan man ännu mer kortfattat läsa att »Barnet döptes på begäran». Fadern omnämns alltså inte i någon av dessa båda födelseböcker, men bland Lyngby församlings inflyttningsattester 1811-1826 råkade jag hitta en märklig skrivelse som inte bara avslöjar namnet på fadern, utan även förklarar omständigheterna kring dopet:

b2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpg

»Pigan Elna Holjersdotter 31 år gammal, som nu hos sin moder i Lyngby Socken framfödt ett flickebarn, har afsändt det med nämde sin moder hit för att få det befordrat till dop och Christendom, med föregifvande att detta blifvit vägradt i Lyngby, hvilket måtte vara en grof osanning. Barnet föddes d. 4 Junii 1819, döptes den 5 ejusdem af undertecknad och kallades Anna. M: f. SnickareGesellen Pehr Pettersson i Hästhagen. Q. f. Hustru Ingeborg Pehrsdotter i Damhuset eller Trellekilla i Lyngby Sn som framhafde barnet till dopet - Pigor Laurina Alström samt Anna Sophia Antonsdotter bägge i Hyby by. Vid tillfället angafs barnfader vara Ispektor Anders Lindström på Hyby gård. Emedan barnet är födt i Lyngby församling, så kan det icke blifva inskrifvit i Hyby församlings dopbok, såsom stridande emot orning och Lag. Dopet kan likväl, utan att fela mot ordning eller bryta mot Lag, förättas af hvilken prästman, som derom blir anmodad, då ingen förmån fråndrages prästerskapet der barnet är födt –, och dopsedel aflämnas. Hvad som enligt Lag för en slik förrättning kan ärhållas bör således i Lyngby erläggas, då denna dopsedel uppvisas och barnet införas i Lyngby församlings dopbok. Hyby d. 5 Maj 1819. A,Erichsson P. L.»

Det skedde alltså många egendomligheter i samband med detta dop. Elna lät döpa barnet i Hyby, trots att det borde skett i Lyngby, något som motiverades med en lögn. Dopet infördes dessutom i Hyby födelsebok, trots att pastor Erichsson skriver i attesten att detta inte fick ske. Han undertecknar dessutom med fel månad - han skriver ju själv att dopet skedde i juni, men undertecknar ändå med maj månad. Det mest egendomliga är nog ändå att skrivelsen avslöjar namnet på fadern - namnet har ju utelämnats i födelseböckerna, trots att Elna uppenbarligen berättade vem fadern var i samband med dopet. Man får alltså vara tacksam för Elna Holgersdotters lögn. Hade hon inte farit med »grof osanning» och gått till Hyby för att döpa barnet, då hade aldrig pastor Erichsson knåpat ihop skrivelsen som sedan hamnade bland inflyttningsattesterna i Lyngby, den skrivelse som ju avslöjar namnet på fadern - inspektor Anders Lindström på Hyby gård.

Jag tycker om att lära mig saker, och även att förmedla dessa kunskaper. Att jag gillar att läsa är rätt uppenbart för de som sett mina bågnande bokhyllor även om de just nu är osedvanligt stökiga p g a pågående omflyttning av både böcker och hyllor. Ett annat, minst lika trevligt sätt att inhämta nya kunskaper på, är ju att lyssna på föredrag.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge9.jpg

Vårdinge en regntung höstdag (tro mig, ingen vill se ett foto av mina stökiga bokhyllor)

Trots att min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, har ett rikt och varierat utbud av aktiviteter så är jag usel på att delta. Jag kan inte skylla på att programmet är tråkigt eftersom jag är med och planerar aktiviteterna. Som ansvarig för vår månatliga forskarhjälp AnAkuten så är jag med där i alla fall, och likaså brukar jag vara med på Arkivens dag, Släktforskningens dag och liknande aktiviteter. Men jag brukar bara komma iväg på ett föredrag per år, och då går jag bara för att jag måste: det är jag som håller föredraget...

Mitt nyårslöfte är att delta i åtminstone två aktiviteter i år. Kanske lyckas jag till och med överträffa mitt mål!

Ska vi som tycker det är roligt att skriva ersättas av en robot?

Ja enligt forskning så är det helt möjligt! Men det är väl så att när det gäller fakta är det kanske ok, men det lär väl vara trevligare att läsa vad en mänsklig person presterar! Det är väl tur - vi som tycker det är roligt att uttrycka oss i skrift har än så länge vårt berättigande!

I organisationen för årets Släktforskardagar samarbetar Värmlands Släktforskarförening med Sveriges Migrationscenter och Arkivcentrum. Båda finns i Karlstad och residerar i ärevördiga gamla byggnader. Migrationscentret har sina lokaler i Residenset, en gammal byggnad mitt i stan. Residenset byggdes efter den stora branden, som drabbade Karlstad 1865.

På Migrationscentret kan man få hjälp med allehanda frågor rörande t ex emigrerade släktingar, man har en stor forskarsal, lokaler för utställningar och en trappa upp finns konferenslokaler och stora samlingssalar, som även kan användas för fester. Vi, d v s organsationen inför Sfd 2014, håller till på Migrationscentret med en del möten och jag har själv varit där på fest i andra sammanhang.

Högre upp i residenset kan de kungliga sova över vid besök och där residerar vår landshövding. Vi försökte få hit prins Carl Philip till invigningen, eftersom han är hertig av Värmland, men tyvärr hade han annat för sig. Man kan ju undra vad som var viktigare än att komma till Släktforskardagarna?

I de här övre regionerna finns också representationssalar. Där har jag aldrig varit. Undrar vad jag ska göra för att få en inbjudan dit? För jag är naturligtvis lite nyfiken på hur det ser ut där. Jag vet att vår nuvarande landshövding har en del arrangemang då "vanligt folk" har möjlighet att komma dit. Så kanske även jag kommer dit någon dag. Landshövdingen kommer ju förresten på invigningen av Släktforskardagarna. Förhoppningen är att han även deltar i banketten på kvällen tillsammans med sin fru. En f d landshövding kommer också på invigningen nämligen Ingemar Eliasson, och kanske även han kommer med sin fru på lördagskvällen. Han är ju välkänd även för sitt arbete vid Kungliga slottet. Dessutom har han värmländska anor, vilket han troligen kommer att berätta om. Jag hade förmånen att få besöka slottet för några år sedan och bli guidad av honom.

När det gäller Arkivcentrum får jag berätta lite mer om detta i nästa blogg.

Idag promenerade jag genom Stadsträdgården i Karlstad, en plats som är värd mer uppmärksamhet, men jag nöjer mig just nu med att berätta om de blommande krokusen, Massor av vita krokusar - våren tycks vara här - visst är det härligt!

Vi släktforskare är inte direkt kända för att förringa släktskap, oavsett hur avlägset man hittar den gemensamma anfadern i släktträdet. Det finns dock en kategori som är särskilt populär att vara »släkt med», nämligen kändisarna. De många kändisantavlor som har publicerats genom åren talar sitt tydliga språk, och på senare år har framgångarna varit stora för TV-program såsom »Who do you think you are?» och dess svenska motsvarighet »Vem tror du att du är?». Som släktforskare får jag emellanåt frågan »är du släkt med någon kändis då?», och tack vare en kombination av tur och nyfikenhet har jag hittat både artister, författare, konstnärer och hollywoodskådisar. Vissa gånger har jag råkat hitta kändisantavlor när jag googlat mina egna förfäders namn, andra gånger har jag hittat bekanta namn när jag släktforskat och letat efter något helt annat. Av ren nyfikenhet har jag även undersökt olika kändisars anor, särskilt skånska kändisar eller sådana jag vet har skånskt påbrå (de flesta av mina förfäder hittar man i Skåne).

b2ap3_thumbnail_Vicky.JPG

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888)

Genom en gnutta tur och en stor dos nyfikenhet har jag på så vis upptäckt att min farmors far var åttamänning med skådespelaren Edvard Persson (1888-1957) och sexmänning med sångerskan Ulla Billquist (1907-1946), medan farmors farmors mor var femmänning med tonsättaren Alice Tegnér (1864-1943). Min mormors farmors far var femmänning med den norske konstnären Edvard Munch (1863-1944), och min farfar är tiomänning med artisten Siw Malmkvist (f. 1936) samt femmänning med författaren Håkan Nesser (f. 1950). Farfars mormors far var femmänning med författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), och min pappa är femmänning med komikern David Batra (f. 1972), sjumänning med skådespelerskan Mona Seilitz (1943-2008) samt slutligen tiomänning med skådespelerskan Uma Thurman (f. 1970). Om man vill hitta släktskap med kändisar är mitt råd alltså att vara nyfiken, ruska om släktträdet riktigt rejält och hoppas att du har turen på din sida - kanske hittar du också en hollywoodskådis bland släktträdets grenar?

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47).