Ättlingar och stamtavlor

När man börjar släktforska är fokus oftast på den egna personen eller en närstående. Man söker sig bakåt för att undersöka vilka förfäderna, anorna, var. Därför blir antavlan den första naturliga metoden att presentera, och möjligen också organisera, släktforskningen. Antavlan har sin strängt bundna med form med startpersonen, probanden, och sedan dubbelt så många generationer i varje ny generationer man går bakåt. 

Antavlorna blev populära inom adeln från 1500-talet eftersom man var bördsfixerad. Bland allmogen däremot, ja i stort sett bland alla andra människor, fanns andra och för det dagliga livet mer relevanta perspektiv. Många av bönderna ägde sin jord. Att säga att de ägde jorden är i vart fall den moderna term som närmast beskriver deras rättigheter till jorden. Bland dessa rättigheter fanns arvsrätten. Även om kvinnorna på landet ärvde hälften jämfört med sina bröder, så följde rätten att ärva både mans- och kvinnolinjerna i lika mån. 

Med arvsrätten följde också en så kallad bördsrätt till jorden som kunde användas för att ge ett slags förköpsrätt på jord som en förfader ägt om den nuvarande innehavaren ville sälja jorden. Bördsrätten gällde oavsett om släkthärledningen gick genom män eller kvinnor. Den som var närmast att ärva var också närmast i börden. Hur detta skulle gå till reglerades i detalj i landslagen och senare i 1734 års lag. Systemet hade bestånd in på 1800-talet. Det var inte heller självklart att arv alltid skiftades så en person kunde ha en innestående arvslott i en gård som kunde ha sitt ursprung flera generationer tillbaka. För att kunna hävda sin bördsrätt gällde alltså att känna till hur man var släkt med varandra. 

Ytterligare ett skäl till det var att det fanns förbud om äktenskap mellan nära släktingar. Reglerna var restriktiva men från 1734 kunde man gifta sig på längre avstånd än kusin medan för kusinäktenskap krävdes dispens. Det gällde alltså att även ha klart för sig för sig även ganska avlägsna släktrelationer för att  undvika äktenskap i förbjudna led.

Att allmogens folk vanligen hade klart för sig dessa släktrelationer framgår också av de så kallade bördsrättsvister som ofta uppkom. En bördsrättstvist var en tvist mellan två släktingar som båda ville hävda rätt att köpa jorden på grund av sin bördsrätt. Bevarade rättegångsprotokoll vittnar om dem. Sådana protokoll finns i vissa fall bevarde från slutet av 1500-talet men mer frekvent från början av 1600-talet. Där kan man hitta redogörelser för släktskapen när tvisterna avhandlades av häradsrätterna. Dessa redogörelser startar med den ursprunglige jordägaren ur vars ägande mannen eller hans hustru härledde sina rättigheter och de mellan dem liggande personerna, män som kvinnor. Ibland gavs dessa redogörelser i grafisk form. Dessa redogörelser är vad vi kallar stamtavlor, redogörelser för en person och dennes alla ättlingar eller på någon grund ett urval av ättlingar. 

Bild 1.    Information från en bördsrättstvist vid Daga häradsrätt 1695–1722 sammanställd som en stamtavla. Släktrelationerna mellan tvistens huvudpersoner framgår av häradsrättens protokoll men de flesta av övriga uppgifter kommer från andra källor. Källa: Släkt och Hävd 2022:1.

Bördsrättvisterna kunde vara långdragna men kan också ge den nutida släktforskaren värdefull information. I Bild 1 illustreras den information som inhämtats från en bördsrättsvist vid Daga häradsrätt i form av en stamtavla. Den pågick 1695–1722 och med att (de då minderåriga) bröderna Lars och Peter Jönssöner Lundberg genom ombud bjöd upp sin arvejord i Harbro Nedergård i Björnlunda socken till försäljning. Jorden hade ägts av deras morfar Jon Jonsson (dä). Britta Ivarsdotter hävdade då genom ombud, först sin styvfar Lars Olofsson i Harbro Uppgård och sedan sin make Erik Gustavsson, bördsrätt. Jon Larsson (dä) skulle nämligen ha köpt jorden av Britas farfar Anders Larsson, som var Jon Larsson (dä) bror. Mot detta protesterade Per Andersson som menade sig stå närmare i börden. Lars, Peter, Britta och Per hade alla Jon Larssons (dä) och Anders Larssons far Lars som närmsta gemensamma ana tre generationer tillbaka. Jon Larssons (dä) var dock morfar till både Per Andersson och de två bröderna så Per var brödernas kusin. Han var alltså närmare i börden än deras tremänning Britta Ivarsdotter och häradsrätten dömde till Pers favör. Rättsfallet finns närmare beskrivet i en artikel jag publicerat i Släkt och Hävd 2022:2.

Till skillnad från antavlan, som har en strängt bunden form, kan stamtavlan se ut lite hur som helst beroende på antalet ättlingar i de olika generationerna. De försök som gjorts i modern tid att konstruera system för numrering av de ingående personer är många och inget har väl egentligen fått någon större popularitet. Ett allmänt problem är att om man hittar nya personer som ska infogas i stamtavlan måste i vart fall delar av tavlans numrering göras om.

En stamtavla som redogör för stamfaderns eller stammoderns alla ättlingar kallas kognatisk då släktskap härleds genom både män och kvinnor. Den kanske mest kända stamtavlan över bönder är nog den kognatiska stamtavla som Johan Bure (1568–1652) dokumenterade i början av 1600-talet över sin mormors härkomst och över personer som var besläktade med henne från en gemensam stamfar: Gamle Olof som hade fötts straxt före år 1400 i Bureå i Skellefteå socken. Se Bild 2 (som även visar ett par mytologiska generationer) som kommer från Johan Bures släktbok.

Bild 2.    Källa: Johan Bures släktbok (fol. 142v, 143r), Genealogiska Föreningen.

En kognatisk stamtavla tenderar att bli ganska omfattade varför släktforskaren kan vilja begränsa antalet personer i redogörelsen av rena utrymmesskäl genom att bara ta med ett begränsat antal generationer. Man kan även vilja begränsa den av principiella skäl som har att göra med hur man anser att en »släkt« bör definieras. Man kan också vilja begränsa den för att man önskar illustrera något som är gemensamt för bara en del av de som finns i en kognatisk tavla. Exempelvis boende på eller ägande av en gård eller gemensamt släktnamn. 

En stamtavla som bara tar med personer som härstammar från utgångspersonen genom män kallas patrilinjär eller agnatisk och en som bara tar härstamning genom kvinnor kallas matrilinjär. Både är intressanta på grund av vissa begrepp inom DNA-forskningen. Den agnatiska stamtavlans redovisning motsvarar (nästan) det sätt som den manliga Y-kromosomen ärvs. Skillnaden är att kvinnor som härstammar från män räknas in i den agnatiska stamtavla men de ärver aldrig den manliga Y-kromosomen. Den matrilinjära stamtavlan, som även innefattar män som härstammar från kvinnor, motsvarar däremot exakt det sätt som mitokondrie-DNA ärvs: från modern till alla hennes barn.

En agnatisk stamtavla för en släkt påminner om de stamtavlor som Riddarhuset upprättat över de introducerade ätterna. Men en introducerad ätt är inte alltid samma sak som en agnatisk släkt eftersom agnatisk härkomst vare sig är ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för att tillhöra en på Riddarhuset introducerad ätt: personer som delar agnatisk härkomst behöver inte tillhöra samma ätt och personer som tillhör samma ätt behöver inte dela agnatisk härkomst. Adelskapet går dock bara i arv till barn genom en agnatisk härledning. Om detta mer utförligt se Rötterbloggen »Släkt och ätt« 24 september 2018.

Två fenomen som tidigare ofta ansågs som kontroversiella var barn födda utom äktenskapet och adopterade barn. Än idag är det så att Riddarhuset utesluter dessa barn från räknas som tillhöriga den biologiska faderns eller adoptivfaderns ätt och de räknas därmed inte som adliga. Fenomenen är idag dock vanliga och dessutom helt okontroversiella utanför Riddarhuset. Här är det den enskilde släktforskare som avgör vilken berättelse man vill skapa.