Anförluster vid sjön

Inspirerad av Michael Lundholms blogginlägg från igår skriver jag också om anförluster idag, men om min egen släkt.
Det är intressant med sådana teoretiska resonemang, som gör att släktforskningen blir lite mer begriplig. Tanken att jordens befolkning inte skulle räcka till för att vi inte skulle ha några anförluster har jag nog inte tänkt förut, även om det är rimligt och egentligen självklart.
Dessutom kommer ju den geografiska aspekten in, att man förr i tiden rimligtvis inte kan ha rört sig på så stora avstånd som krävdes för att hitta en partner som det inte fanns något släktskap med alls.

Jag tror att de flesta av er har, liksom jag, anor på en ganska begränsad geografisk yta. Kanske ett härad eller två, men med inslag från någon trakt längre bort när vi kommit in i industrialiserings- och urbaniseringstider.

Så här ser min släkt ut: Mormor, morfar och farmor har i stort sett all sin släkt i mellersta Halland i Faurås och Himle härader, med några få undantag. Farfars släkt kommer från Bohuslän och norra Västergötland. Farmor och farfar träffades när de var kusk och piga i samma familj i Viskafors för drygt hundra år sedan.
Än har jag inte hittat något släktskap mellan farmors släkt och min mammas släkt, men det finns säkert längre tillbaka än vad jag släktforskat. Ett problem är en socken där kyrkböcker i stort sett saknas från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet.
Min mormor och morfar kom från grannsocknar, Okome och Gällared i närheten av Ullared. Jag har tidigare skrivit om en anförlust där de båda två kommer från ett syskonpar födda på 1720-talet. Nu ska jag berätta om en annan anförlust, som går längre tillbaka.

Min mormors mor hette Amanda Johansdotter och föddes 1868 i Gunnarps socken. Hennes föräldrar Johan Andreas Gunnarsson (1833–1911) och Inger Christina Petersdotter (1837–1924) kommer från samma familj, så vitt jag kunnat förstå. Men det går tillbaka ända till dansktiden i Halland.
Deras gemensamma anor är paret Olof Jönsson och Malin Andersdotter på gården Lunnagård i Gunnarps socken. Olof dog 1677 och Malin dog i april 1695 och baserat på hennes ålder då var hon född omkring 1611.

Till vänster: Min mormors morföräldrar Johan Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter. Till höger: Lunnagård, där de båda har anor, ligger vid Örsjön i Gunnarps socken i Halland.

Olof och Malin hade nog flera barn, bland andra sönerna Jöns och Lars. När Jöns var född vet jag inte men Lars dog i augusti 1716 och var då 79 år så han bör vara född 1636–1637. Jöns fick barn tidigare än Lars så han var kanske den äldre av dessa två bröder, men troligen också född på 1630-talet. Men det vet jag alltså inte.
Sju generationer senare var Lars förfader till Inger Christina Petersdotter och Jöns var förfader till Johan Andreas Gunnarsson, som gifte sig i november 1858.
Jöns barnbarn Malin Andersdotter hade lämnat Lunnagård och gift sig till Tåghult 1713 och där hade hennes släktgren stannat kvar.
Lars son Torsten Larsson lämnade Lunnagård och bosatte sig i Sundhult någon gång under tidigt 1700-tal, där hans släktgren blev kvar. (Där är den fortfarande kvar.) Båda dessa gårdar ligger i Gunnarps socken.
Ingen av dem var alltså kvar på Lunnagård särskilt länge. Men jag var där 2018 för att se var min släkts vagga stått, lite schablonaktigt uttryckt.
Lunnagård finns kvar. När denna del av min släkt bodde där (jag har senare släkt från Lunnagård också) var det en gård på ett mantal. 1729 bestod Lunnagård av två gårdar för att sedan ha blivit tre gårdar. 2018 träffade jag en av dem som bor där nu och som berättade en hel del för mig.

När Halland var danskt gick gränsen mellan Danmark och Sverige här i Örsjön. Lunnagårds ägor går ner till sjön, där jag stod och fotograferade 2018. På andra sidan sjön ligger Västergötland, alltså Sverige när min släkt bodde här i början av 1600-talet. Eget foto.

I Lunnagård finns spår av äldre tider men jag tror inte att gärdsgården i bakgrunden är så gammal som från 1600-talet, snarare från 1800-talet. Eget foto.

Det här är resterna av en gammal väg i Lunnagård som inte använts på mycket länge. Nu ingår den i en trädgård. Eget foto.