Dramatik till sjöss

Albert Miltopæus var en sjöman från Gävle, född 1841. Han gick till sjöss 1854 och var alltså bara 13 år då. Sjöfartskarriären inledde han med att vara kajutvakt åt sin far sjökaptenen Fredrik Miltopæus, så han var nog i trygga händer, fast han var så ung. Att gå till sjöss som 13-åring var inte helt ovanligt, framför allt inte i sjömansfamiljer.
Första resan gjorde han på skonerten Hertha från Gävle på resa till Medelhavet och med sin far som befälhavare. Sedan seglade han med andra kaptener på andra fartyg.
Han var sjöman i handelsflottan, inte militär sjöman.
Albert förblev sjöman hela sitt yrkesliv och gjorde karriär. Matrikeln i Gävle sjömanshus är så full av noteringar om påmönstringar på olika fartyg att de knappt får plats på sidan. År 1900 överfördes han till Göteborgs sjömanshus, då hade han bott där länge.

Gävle sjömanshus matrikel med uppgifter om Albert Miltopæus. Bildkälla: Arkiv Digital.

Redan 1861 blev han styrman på briggen Gideon på resa till Marseille och åter igen med sin far som kapten. Han fortsatte som styrman på fartyg som gick på Medelhavet och till Australien. Första gången han mönstrade som befälhavare var på skeppet Indiaman 1869. 1871 var det dags för en ny resa med samma fartyg, troligen var den tänkt att bli en världsomsegling. Men så blev det inte.
När han mönstrade på i Göteborg i maj 1871 får vi veta att destinationen var Sydney och Melbourne i Australien. Troligen var de mellan 20 och 30 man som arbetade ombord.
Resan med Indiaman tog slut på Påskön den 14 mars 1872, efter en mycket dramatisk sista tid. I Riksarkivets databas Sjömanshus (Sjöfolk) får vi veta att fartyget förlorades den 14 mars på Påskön och i sjömanshusets avmönstringsrulla står det att besättningens lön därför räknades till detta datum. Avmönstringen skedde på Tahiti den 1 juni samma år.

Men vad var det som hänt? För att få veta det har jag sökt på fartygets namn Indiaman i Kungliga Bibliotekets databas med digtaliserade dagstidningar från 1872. Där finns svaret, bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti.
Skeppet var på resa från Callao i Peru till Australien den 14 februari 1872 när de överraskades av en en svår nordlig och nordvästlig orkan. Fartyget sprang läck och vatten fick pumpas ut. Det gick några dagar och situationen förvärrades. De befann sig på ungefär 40 grader syd och 138 grader väst, som är mitt ute i Södra Stilla havet mellan Nya Zeeland och Chile. På grund av vindriktningen kunde de inte ta sig till Nya Zeeland utan tog sig norrut och den 8 mars siktade de Påskön. Det gick inte att segla rakt in till ön, på grund av den ostliga stormen och svår sjö. Efter tre dagar beslöt de att försöka ta sig fram till Påskön, för att om möjligt rädda sina egna och passagerarnas liv. Och den 13 februari var de så nära att de kunde få hjälp av öbefolknignen som kom ombord och hjälpte dem att pumpa ut vatten, flytta barlasten och föra iland proviant, segel och tågvirke.
Efter en hel månad ute på stormigt hav. Vilken fasa!
Inte underligt att besättningen sedan vägrade fortsätta seglatsen med det skadade fartyget.
"Besättningen var alldeles utmattad" står det i tidningsartikeln och det kan man ju begripa. Skeppet halades in bland klipporna vid ön, med öbornas hjälp, och man hoppades senare kunna bärga fartyget. Men ett par dagar senare gick det hoppet om intet, då hade stormen spolat bort skrovet och bara spillror återstod.
Det verkar som om alle man, både besättning och passagerare, klarade livhanken. De var kvar på Påskön över en månad och fick sedan resa med en brigg till Tahiti, därifrån på en skonare till San Fransisco och sedan hem.
Avmönstringen måste ha skett hos svenske konsuln på Tahiti.

I Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti 1872 kan vi läsa om Indiamans förlisning. Fotografiet på Albert Miltopæus kommer från Sjöhistoriska Museet, foto: James William Bourn, via Digitaltmuseum.

Albert Miltopæus blev alltså inte avskräckt trots denna upplevelse på havet. 1873 blev han påmönstrad på ett nytt fartyg, ångaren Linné. Det hade nog tagit lite tid för honom att komma hem och kanske behövde han vila ut ett tag.
Ganska snart flyttade han till Göteborg där han gifte sig 1875 med Maria Cecilia Örn, dotter till en handlare i stan. De fick tre barn, två döttrar och en son. Sonen gick inte till sjöss, i stället arbetade han vid Tullverket.
Albert Miltopæus ska ha fortsatt som ångbåtsbefälhavare till 1919, om det kan stämma. Då var han 78 år. I så blev hans sjökarriär 65 år. Ett helt liv.

I fredags i förra veckan höll jag ett föredrag i Zoom för Riksarkivet om hur man släktforskar om sjömän. Där använde jag Albert Miltopæus som ett av flera exempel på hur man hittar information om sjömän i sjämanshusarkiven.
Har du en sjöman i släkten? Kanske kan du ha hjälp av föredraget. Det finns på Riksarkivets Youtubekanal.
Tyvärr var jag förkyld då så rösten är inte så klar och tydlig, men föredraget är textat så jag hoppas att det ska kunna ge vägledning ändå.

Nu väntar jag på att webbversionen av Sveriges dödbok 9 ska bli tillgänglig så att jag kan börja använda den. Den är efterlängtad.