Hildegard av Bingen - inte bara prästens 'tionde'...

För någon tid sedan ögnade jag igenom ett program för en körkonsert. Ett av styckena var författat av ’Hildegard av Bingen’. Någonstans ringde en klocka, jag hade för mig att hon levat för ganska länge sedan. En titt i källorna bekräftade den teorin. Det slog mig genast att hon passade utmärkt som del två i min inofficiella ’serie’ om remarkabla kvinnor ur historien. (Del ett behandlade Christine de Pizan). Sagt och gjort.

Faktum är att Hildegard föddes ännu tidigare än jag trott. Redan 1098 ska hon ha slagit upp ögonen. Man tänker sig ju att ett helgon ska ha genomlidit gräsliga saker; en barndom av svält och fattigdom, en elak äkta man, tortyr från oförstående makthavare, eller liknande. Hildegard föddes tvärtom med de bästa förutsättningar. Fadern, Hildebert av Bermersheim var anställd hos greven på detta ställe, von Spongenheim, troligen som riddare. Modern, Mechthild av Merxheim-Nahet tillhörde också hon Edelfreie, en germansk föregångare till högadeln.

Hildegard var parets tionde barn. Hon var klen och sjuklig samt visade tidigt tecken på att vara ’annorlunda’. Sin första ’vision’ lär hon ha haft redan vid tre års ålder. Hon skrämde folk genom att kunna beskriva platser hon bevisligen aldrig sett, och berätta om sådant som hänt långt innan hon föddes. Därför ’gavs’ hon till kyrkan som ’tionde’ vilket förr faktiskt inte sällan innebar det tionde barnet.

1106, när Hildegard var åtta år, flyttade hon således in i en ’reklus’, alltså en byggnad för nunnor, oftast intill ett munkkloster, där några få nunnor kunde bo. I sällskap hade hon den 14-åriga grevinnan Jutta von Sponheim, dotter till Hildeberts arbetsgivare, samt en tjänarinna. Jutta blev Hildegards lärare, och hon kom efterhand att undervisa andra flickor. Slutligen blev hon utsedd till abbedissa.

Hildegard var tillbakadragen och osäker som barn. Däremot hade hon ett skarpt intellekt. Hon lärde sig grekiska och latin, och vigdes så småningom till nunna.

Juttas och Hildegards föredömliga leverne spreds ryktesvägen, och ledde till en stor tillströmning av unga noviser till reklusen. De flesta av dem var välbärgade kvinnor som medförde sin hemgift till klostret, vilket mycket gladde munkarna.

Men 1136 dog Jutta von Sponheim. Hildegard blev, mot sin vilja, utsedd till abbedissa för klostret. Inte förrän 1141, när Hildegard haft en av sina absolut starkaste ’syner’ fick hon den karakteristiska styrka hon sedermera blivit känd för. Det var nu hon började skriva. Hon drev trots stort motstånd igenom att bygga ett eget kloster för sina nunnor på Rupertsberg mitt emot Bingen, och dit flyttade man 1150.

1165 övertog Hildegard ledningen för klostret i Eibingen, och räddade det därmed undan stängning.

Hildegard blev inte bara lovprisad. Hon fick också en hel del kritik, bland annat för att hennes nunnor inte levde i askes, utan ibland till och med dansade i kyrkan! Dessutom lärde hon ut att kroppen som tempel åt själen måste må bra. Alltså serverades det nyttig och genomtänkt mat vid klostret, till vissa munkars förtret.

Hildegard dog stilla i sitt kloster den 17 september 1179. Hennes reliker har flyttats flera gånger, men 1857 dök skrinet upp i kyrkan i Eibingen. Numera har hon ett eget altare där, med skrin och allt.

Hildegard var mångsidig. Utom religion sysslade hon med fysiologi och medicin, skrev dikter och 69 musikstycken, de sistnämnda sammanfattade under namnet 'Symphonia armonie celestum revelationum' Hon skrev också ett liturgiskt drama, 'Odo virtutum', där man kan ta del av Hildegards visionära bild- och tankevärld.

På grund av sina många ’’syner’ kallades hon för prophetissa teutonica – den germanska profetissan. Därtill verkade hon som läkare, apotekare, rådgivare åt påvar och kungar, med mera. Hon var en framstående predikant och gjorde predikoresor runt södra Tyskland och Frankrike. Hon tog också påvar och kungar i upptuktelse, oftast brevledes, för korruption och annat maktmissbruk. Hildegard var ovanligt frispråkig angående kvinnors sexliv, och sägs ha haft en ’avslappnad och positiv’ syn på sexualitet, något som gjorde mången manlig prelat rasande, då de under medeltiden var fullt sysselsatta med att fördöma all kvinnlig sexualitet.

Som mystiker menade hon att alla människor är gudomliga. Hon skriver att varje människa har ett gudomligt ljus inom sig och hon liknar människan vid speglar som ska reflektera detta ljus utåt.

Hildegard lät anlita en skrivkunnig munk, Volmar von Disibodenberg, som sekreterare, eftersom hennes visioner ibland flödade så snabbt att hon inte hann skriva ner dem. 1147 inbjöds Hildegard till synoden i Trier. Där fick hon officiell tillåtelse av påven att publicera sina visioner. Vid den tiden hade hon brevkontakt med åtskilliga mäktiga personer runt om i Europa, både värdsliga och kyrkliga. Efter 1150 gav hon ut sin bok ’Causae et curae’= ’Orsak och behandling’ om olika sjukdomar. Det är tack vare Hildegard som den grekisk-latinska kunskapen om sjukdomar och läkeörter har knutits samman med traditionell folkmedicin. Hon var den första som använde de tyska namnen på växterna.

Skrivandet gjorde henne vida berömd, och människor av alla samhällsklasser började strömma till klostret för att få höra hennes ord predikas.

Hildegard var också vad vi idag skulle kalla ’dietist’ och förespråkade mat som gjorde kroppen gott. Framför allt var hon en stor vän av dinkel i maten, och använde det till kex, kakor, gröt, tillbehör till kött och fisk, med mera. Hon gav aldrig själv ut någon kokbok, men de av hennes recept som finns bevarade, finns utgivna i moderniserad bokform.

Hildegard har igenom århundradena räknats som och tillbetts som helgon, men blev inte kanoniserad förrän 2012. Hon benämns idag som ’kyrkolärare’.

Tiden har farit hårt fram med Hildegards kloster. Endast ruiner återstår idag. Men Hildegards verk lever fortfarande vidare, framför allt i Tyskland. Det är inte utan att hennes liv ger en antydan till 'new age' fast hon levde nästan i forntiden!

Källor: Wikipedia

Nordisk Familjebok (1953)

Bilden: Ett annat romanskt kloster. Foto: Pixabay