Hur långt

Det finns frågor som jag tycker är vanliga från de som inte släktforskar, en del bra, andra kanske inte lika bra, eller åtminstone inte lika intressanta för mig. Frågor om antal släktingar, hur långt tillbaka i tiden jag kommit och den typen av kvantitetsfrågor är inte ovanliga. Sedan är det en lite mer filosofisk fråga, varför bryr du dig om de döda, är inte levande mer intressanta.

När det gäller frågan om hur långt jag kommit, så kan det finnas några bra svar där jag inte hör hela frågan utan kan börja prata om det som dykt upp långt härifrån. Att börja berätta om David, född 1877, som dyker upp som diamantletare i Sydafrika, när prästen skrivit Katarina församling i Stockholm på flyttattesten, tycker jag är ett bra svar på frågan om hur långt (bort) jag kommit. Är kanske inte det som frågeställaren förväntat sig, men jag har en bra historia att berätta.

Nu i dagarna så ser jag en diskussion om hur det var att hamna på Fiji, resan dit är ett frågetecken men det finns bevisligen personer som bor där idag med svenskklingande efternamn. De söker sina rötter och då kan vi ju säga att de kommit långt när en bouppteckning i Göteborg ger svaret på frågan. Det är 15 412 kilometer fågelvägen mellan Fiji och Göteborg och det kan ju tyckas vara tillräckligt långt. Fast det svaret kanske inte uppskattas av de som ställer frågan om hur långt. 😊

Fritt foto av Amy Humphries på Unsplash

Ett annat sätt att svara på hur långt tillbaka, då med betydelsen hur långt tillbaka i tiden jag kommit, kan vara att berätta om vad ett DNA-test på pappa eller mammalinjen kan ge. Det kanske inte är helt rättvist att använda begreppet släkting, men det kan i alla fall ge besked om kopplingar till de som levde för länge sedan. Om jag följer min mammalinje så hamnar jag kanske i en grottformation i Ungern eller på afrikanska västkusten för många tusen år sedan, och pappalinjen pekar på en person som levde för länge sedan i Tyskland. Kanske inte riktigt vad frågeställaren tänkt sig, men det är ju faktiskt på det sättet.

Att besvara frågan om varför jag finner de döda mer intresserade än de levande, så behöver ju det ena inte utesluta det andra. Att kunna sätta det liv vi lever idag i relation till hur det var, kan ju hjälpa oss att hantera situationer i det liv vi lever nu på ett annat sätt än om vi bara lever i nuet. Men det beror ju mest på vem jag är, vilka intressen som driver mig och det kanske är tur att alla inte har samma intresse. Tänk om alla Sverige skulle logga på Arkiv Digital eller Riksarkivet samtidigt, då skulle det säkert gå trögt och ingen av oss fick de svar vi letade efter. Med det sagt så tycker jag att vi kan bli fler som släktforskar, ju fler som letar desto roligare, och tänk vad styrelsen i Släktforskarförbundet skulle bli glada om medlemskurvan vänder upp rejält. För att inte tala om alla föreningsmänniskor, de skulle också jubla.

Nu drar jag mig tillbaka och grottar ner mig i några problem att hitta rätt information om några intressanta, för mig i alla fall, personer.  Ha det så bra, vare sig du släktforskar eller inte.