Rapport från 'hundkupén'

Så blev det då augusti och dags för årets Släktforskardagar i Malmö.

Under de senaste åren har jag tvingats inse att vi som varken har råd med, eller behöver beställa en monter, räknas som mindre intressanta utställare, och parkeras i något angränsande rum, utanför själva utställarområdet. Hundkupé, så att säga. Men bemötandet av oss monterlösa, i alla fall av mig i Malmö, tar priset.

Det började redan en vecka före dagarna, då jag insåg att jag inte fått de utlovade närmare uppgifterna om var och hur länge vi i Bokhörnan, som det kallades, skulle få stå. Den informationen var vi utlovade att få 24/6, men tji. Så nu skrev jag och frågade. Då kom det ett e-postmeddelande där jag, kort och gott utlovades att få stå och sälja i 2 (säger två!) timmar, nämligen 12.30 – 14.30 på söndagen! Jag ringde och påtalade att det knappast var någon idé för mig att åka från Väddö i Roslagen ner till Malmö för att få sälja mina alster under söndagseftermiddagen, när de flesta åker hem. Den ansvariga, som jag pratade med, återkom senare under kvällen och berättade att jag kunde få börja redan vid niotiden på söndagen, ’och kanske finns det någon möjlighet på lördagen också’. Den senare upplysningen har ansvariga sedermera frånsagt sig, så kanske inbillade jag mig den saken.

Alltnog, jag reste till Malmö, och fredag, monterbyggardagen, infann jag mig med min ganska tungt lastade rullväska i den så kallade Bokhörnan. Förvisso också den ett rum separerat från övriga utställare, men då rummet hade glasdörrar ut mot entrén, så fanns där ändå vissa möjligheter. Jag blev presenterad för ansvariga, men hon påtalade genast att jag var där för tidigt ’det är ju fredag’.

- Jo, jag vet, men jag vill bara lägga ifrån mig mina saker någonstans inför morgondagen, svarade jag.

- Nej, inte idag.

- Va?

- Ni som ska vara i Bokhörnan får inte ha några saker här idag, det har vi bestämt. Vi kan inte ansvara för dem.

- Men jag ansvarar naturligtvis själv för dem! Det är inga värdesaker, bara mina häften och lite monterprylar.

- Tyvärr, det har vi skickat ut. Ingen i Bokhörnan får ha något här på fredagen.

(Fotnot: undrar vart hon hade skickat det. I de papper jag fick med slutligt besked torsdag 15/8, som jag sedermera lusläst, står inte en bokstav om att vi i Bokhörnan inte får komma med våra saker på fredagen).

- OK, det är möjligt att jag missat det, sa jag (vilket jag ju inte hade). Men ska jag behöva dra tillbaka den här tunga väskan till hotellet? Finns det ingen garderob eller något jag kan ställa väskan i under natten? Jag betalar gärna! Dessutom håller ju folk på att bygga montrar där nere i mässhallen. Med massor av prylar och böcker till i morgon!

- Nej, det går inte. Montrarna är en annan sak. Ni får ju vara i Bokhörnan gratis. Vi kan inte ta något ansvar för era saker.

- Lite underlig inställning…

- Det är ju vi som arrangerar Släktforskardagarna i år. Vi gör det på det sätt vi vill.

Vid det här laget var jag blixtförbannad.

- Inte på det sätt som era utställare vill, tydligen.

Sedan tog jag min väska och lyckades placera den i goda vänners monter under natten.

Och det blev lördag, första utställningsdagen. Jag undvek med flit att komma före öppnandet och invigningen, anlände till lokalerna omkring halv tio. Hämtade väskan. Men när jag kom upp med den, var ansvariga där igen. Nej, det gick absolut inte för sig för mig att lägga upp mina böcker! Nio på söndagen skulle jag börja, som meddelats. Att det skulle kunna finnas möjligheter på lördagen, ville damen inte vidgå att hon någonsin sagt.

Jag grep min väska och promenerade iväg. I lobbyn på entréplan fanns några runda bord. Jag förhörde mig om jag kunde få hyra ett sådant bord. Fick lite svävande besked av funktionärerna, och så var hon där igen. Jag fick absolut inte hyra något bord! Antingen skulle jag ha hyrt en monter, eller så var det den gratis Bokhörnan som gällde.

Jag tog då min ännu ouppackade väska och tog mig ner i mässhallen igen. Nej, ingen av de utställare jag känner, hade någon bordsyta över. Jag satte mig i en av de söta vita sofforna som stod utplacerade. Så fick jag en lätt diabolisk idé. Jag plockade upp ett par av mina häften ur väskan, och ställde reklamskylten på knäna, där jag satt.

Men nej. Efter cirka en kvart, tjugo minuter infann sig denna gång en manlig funktionär, presenterade sig och sa att ’här får du inte sitta och sälja!’.

- Varför det? undrade jag.

- Därför att då får jag sk*t för det. Alla andra här har köpt montrar för att sälja. De kommer att ge sig på mig om du sitter här i soffan och säljer utan att ha betalat för någon monter.

Jag för min del tror faktiskt inte att de som kunnat betala 10-15 000 :- för en monter och förväntar sig att kunna värva medlemmar och sälja saker för tiotusentals kronor, skulle bekymra sig särskilt mycket om jag satt i soffan och sålde mina häften för någon tusenlapp, men jag sa inget.

Sedan framkom det att ansvariga för Bokhörnan inte alls tänkt sig att jag skulle fått stå från nio på söndagsmorgonen, utan menat att flytta mina två timmar från eftermiddag till förmiddag. Så lät det inte alls i telefonen veckan innan.

För att göra en väldigt lång och trist historia kort, så erbjöd han mig till slut två timmar lördag och två timmar söndag, vilket jag gick med på. Men jag avkrävde skriftlig bekräftelse.

Ja, sedan fick jag alltså sälja i fyra timmar av elva möjliga. Det fungerade ända till på lördag eftermiddag, när jag frågade närvarande funktionär om jag kunde låta mina böcker ligga kvar på bordet, eftersom jag skulle vara här vid öppningsdags på söndagen. Då var det färdigt igen:

- Nej, det går inte. Vi kan inte ta ansvar för det. Om du är rädd om böckerna, så låter du dem inte ligga kvar. Och är du inte rädd om böckerna, så får du ta bort dem i alla fall.

Jaha. Nåja, det kunde jag ordna ganska enkelt.

Jag vill inte vara rakt igenom gnällspik i bloggen. Så några positiva saker kan jag nämna. Det fanns andra funktionärer i värdföreningen som var både vänliga och trevliga (och säkert mer lösningsorienterade). Luftkonditioneringen var ovanligt bra. Nog var det varmt ändå, det blir det alltid på Släktforskardagarna, men det kändes inte lika varmt som vanligt. En sak gillar jag helhjärtat: värdföreningen hade ordnat ett ’vattenbord’ i mässhallen; det fanns flaskor med kallt vatten och plastmuggar till både utställare och besökare. Det kom nya flaskor hela tiden. En utmärkt idé!

Och för min del är jag oändligt tacksam för de släktforskarkollegor som lyssnade och sympatiserade med mig. Särskilt en grupp vänner som jag inte tänker peka ut, ni vet själva vilka ni är. Tack!

Men det går inte att komma ifrån. Släktforskardagarna i Malmö 2024, mina artonde, är tyvärr de absolut sämsta jag har varit på. Jag hoppas, och tror faktiskt av vissa orsaker, att det ska bli bättre nästa år i Västerås.

Bilden: Namnskylten jag fick (fast den var inte lika skrynklig då) summerar liksom det hela... Foto: författaren