'Vad sa du nu?'

”Karlsson spelar vägg med Johansson och gör sedan en tunnel”. Ja, att detta är fotbollsspråk är kanske inte så svårt att lista ut. Men visst, om man ser helt neutralt på orden, låter det rätt egendomligt... 

”Bandet Byxlös är hajpat bland stekarna på Medis” är snäppet svårare. Det är modernt ungdomskulturspråk. Att varje hobby eller varje yrkesgrupp har sitt eget speciella språk är förvisso inget nytt. ’Knoparmoj’ som sotarna talar eller knallarnas ’månsing’ har ju funnits med oss i århundraden vid det här laget.

Men hur pratar släktforskarna? Ja, en och annan samhälls- eller historieforskare på arkiven har nog höjt ögonbrynen över släktforskare som svurit över brist på information med lite udda ordval:

- Men för fasen… dö någon gång då! har jag själv gjort mig skyldig till efter att förgäves ha plöjt åtskilliga sidor dödbok.

- Helt underbart, farfars farbror var straffånge på Marstrand, är ett annat, för omvärlden rätt besynnerligt yttrande som en släktforskare kan undslippa sig.

- Men få avsked någon gång då, du ska bli med barn snart, har en soldatforskare hörts yttra. Det kan ju vara lite nervöst om den förmente barnafadern verkar befinner sig på helt annan ort när barnet blev till.... 

- Han bråkade med den lokale adelsmannen i flera år i domboken, sa en annan forskare nöjt. Samtalspartnern uttryckte stor avund över detta. 

Vi som är ’inne’ i forskningen vet så väl att allt detta bara innebär att vi jagar information om personer och familj i det förflutna. Men för utomstående låter det nog onekligen lite konstigt att glädjas åt dödsfall, anor i fängelse eller sådana som hamnat framför tinget. Uttrycket 'inga nyheter är goda nyheter' är dystra saker för en släktforskare, som jag påtalat i tidigare bloggar.. Det sorgligaste som finns är en skötsam ana som föds, gifter sig, fortplantar sig och dör utan annan anmärkning än att ha levt ett 'christerligt leverne' efter sig i dödboken. 

Det kanske är lite sinistert att jubla åt fängelsestraff eller trätor i domboken. Men kan dom inte åtminstone bli oense om ett arv, eller bli jagade av någon fylltratt på den lokala marknaden? Bara det skulle ju generera betydligt utökade kunskaper om anorna. Och språkbruket oss släktforskare emellan skulle väl låta en aning humanare... 

Angående detta med eftermäle kan man ju alltid se sig i spegeln. Vad kommer det att stå om oss i registren när vi är borta? En tröst är att vi idag har betydligt större möjligheter att variera våra liv än de flesta av våra anor hade. Våra anmödrar eller anfäder hade inga större möjligheter att starta veteranbilsklubbar, bli lokala mästare i pubquiz eller vinna förstapris i någon novelltävling. 

Eller att släktforska... 

Bilden: Ett par konstiga pratbubblor. Foto: Pixabay