Vad säger den

Det diskuteras olika aspekter på gravstenar, deras betydelse och hur de hanteras, ganska ofta. Det tycks finnas många olika åsikter och det är kanske inte så konstigt när vi har olika aspekter på frågan och att den samtidigt har känslomässiga kopplingar.  Att vi bryr oss om mer om de som står oss närma är naturligt, men det finns också andra delar som vi inte ser på samma sätt på.

Jag vill ha en gravsten för min anhörig så jag har någonstans att gå och minnas, en punkt som ger mig en koppling till personen, säger en del. Andra säger samma sak om ett kort, som kanske står på spiselkransen eller i bokhyllan. Eller som en vän berättade för mig, jag har kvar pappas stol, som vi satt i när han läste sagor för mig. Där sitter jag ibland och kommer ihåg och känner hans närvaro så stark.

Det finns inget som säger mig vilket som är mer eller mindre rätt, alla är vi olika och det gäller att bejaka det som ger den som är berörd mest. Ibland blir jag dock lite fundersam när talas om betydelsen av gravstenen. Den sägs vara viktig för att kunna visa vår utveckling, som människor och samhälle, den bär på ett arv som då explicit sägs inte annat kan göra. Men jag vet inte hur jag ska tolka det, ibland blir det nästan hårda ord, och politik vävs in, inte minst när det gäller kyrkogårdar och deras skötsel

Författarens foto

Jag var häromdagen i Mariestad, på Östra begravningsplatsen, en mycket finns plats med små avgränsade kvarter där det verkligen rådde lugn och ro. Som gjort för att stanna upp och minnas. I kvarter Z hittade jag en grav, med några begravda. Jag har sett graven för länge sedan, och den såg inte riktigt likadan ut, nya namn har tillkommit. Att jag inte sett den på länge, innebär det att jag slutat minnas de som begravts där? Knappast, det finns så mycket annat som påminner mig om dem.

Jag fortsatte till Falköping, till S:t Olofs kyrkogård. Där fick jag tillfälle att på samma sätt som i Mariestad minnas några som stått mig nära. Det var så rogivande, stilla och rent av avslappnande att sitta på en bänk och bara minnas. Här finns ingen sten, inget som direkt säger vems kvarlevor som finns där, det är ”bara” en minneslund, utomordentligt vacker. Minns jag sämre för att det inte finns någon sten, tror knappast det.

Nu låter det kanske som jag bara tittar på kyrkogårdar, när jag säger att nästa anhalt var Husaby kyrkogård. Husaby, känd för källan där Olof Skötkonung sägs ha döpts och där det finns en spännande biskopskyrka. Att det sedan gjordes en kontroll av två mycket gamla gravar förra året gör det inte sämre, även om de nu är återställda. Men vi väntar på spännande DNA-tester på de som fanns där. Men det är en annan historia. Men det som slog oss när vi gick runt kyrkan var den lilla markering som fanns vid många stenar. En liten bricka med text, återlämnad grav stod det på många, och på andra stod det återtagen grav. Det var slående hur stor andel som hade markeringen. Vill man inte behålla minnesplatserna, det är en fråga som också kommer in i diskussionen om gravstenar.

Nu blev det inga fler kyrkogårdar besökta den här gången, men jag upplever att på de två första ställen som jag har egna kopplingar till så var det samma känslor som mötte mig, samma reaktioner vare sig det fanns en sten eller inte. Det var en plats att minnas på, för mig, men vad det säger andra vet jag inte.

Ska nog berätta lite mer om de jag minns, på stenen i Mariestad står min morfars och mormors namn, och min morbrors och ingifta mosters. Min morbror har jag förresten att tacka för min morfars Y-DNA som gjort att jag kunnat säkerställa den manslinjen tillbaka några hundra år. Inte för att det påverkar mitt minne av dem, mer bara som en observation. Minneslunden, där finns mina föräldrar, och det finns en speciell historia runt den placeringen. Min mamma ville att det skulle bra om vi barn slapp ansvaret för sten och skötsel, speciellt som ingen av oss bor i trakten. Nu fanns det redan en sten vid min pappas viloplats, men trots stort motstånd från alla möjliga byråkrater lyckades hon övertala förvaltningen om en flytt av urnan till minneslunden efter att den i 25 år haft sin egen plats. Att hon sedan själv ville vila där var ju uppenbart, så någonstans där finns de, de som jag minns på bänken i minneslunden.