Nils Persson Agrell eller Nicolaus Petri Agrelius, var min farfars mormors farfars mormors morfars far.
Hans ursprung är tyvärr ganska dunkelt. Carl Sjöström, författare till bland annat 'Göteborgs nation i Lund'tror sig veta (på vilka grunder vet jag ännu inte) att Nils kan ha varit ett av många barn till prästen i Åker i Småland, Petrus Benedicti.
Sagde Petrus var gift två gånger, och hade i första äktenskapet nio barn, samt åtminstone några till i andra giftet.

Första gången Nils Agrell dyker upp i historieböckerna är år 1646. Då har han kommit till Uppsala och finns inskriven som student där. Så gissningsvis är han född någonstans på 1620-talet.

Första gången vår man låter tala om sig är år 1655. Det året trycktes i Stockholm en lärobok i räkning av honom, med den korta behändiga titeln: "Institutiones arithmeticae eller en kort underwijsningh om de skön-högnödigste regler, exempel, italienischer practiquer och kompendier som i daglig rächningh mest bruklige äre."
Skrattretande lång boktitel, men den trycktes faktiskt hela fem gånger, varav den sista så sent som 1798, så tydligen ansågs den rätt användbar.

Efter att ha avslutat sin utbildning, sökte sig Nils Agrell till tullen. Efter en kort period i Jönköping, lyckades han efter energisk 'lobbyverksamhet' få tjänst som tullnär i Varberg istället. Där dyker han upp 1658. Så småningom får han också tjänst som postmästare i Varberg. Som om det inte räckte med två yrken och två avlöningar, kliver Nils år 1660 på allvar fram i rampljuset. Det året avled Varbergs borgmästare Jochum Voht, och den 22 april skriver landshövding Bengt Lilliehöök ett brev och bekräftar att den 'välborne tullförvaltaren' Nils Agrell ska tillsättas som 'borgemester'.

Tre tjänster - och dessutom extraknäckte han som bruksförvaltare åt Carl Gustaf Wrangel på Lindeberg (strax utanför Varberg).

Den 12 augusti 1666 drabbades Varberg av en våldsam brand. I stort sett hela den då befintliga staden (belägen på Platsarna) brann ner till grunden. Detta åstadkom förstås stor förödelse, eller som borgmästare Agrell själv skrev till generalguvernör Banér en vecka senare: 'En elendighet hvilken så stor är, att jag den ej beskriva kan ty tårarna står mig ock över ögonen'.
Det var också under stadens återuppbyggnad, inte minst när det gällde att samla in medel till en ny kyrka, som Nils Agrell fick visa vad han dög till. Han lade upp en så kallad 'stambok', och i den fick alla som donerade medel till kyrkbygget sina namn inskrivna. I boken kan man läsa att borgmästare Agrell hade skänkt hundra daler kopparmynt, 'vilka han pressat av sin gäst, överkommissarie Örne år 1667'. Herr van Texel, kallad 'Varbergs handlandes gamle blodigel' har under påverkan av vår ivrige borgmästare, 'måst ut med tolv daler till kyrkan'. Ingen som Nils kom i kontakt med via tjänsten undgick att skänka pengar till kyrkan. Nils Agrell var ju dessutom fortfarande tullnär, och såg nogsamt till att ingen slapp förbi kyrkplatsen utan att betala tull.
Nils Agrell företog 1666 också en resa till Stockholm för att försöka utverka förmåner för sin nedbrunna stad. Han var rätt framgångsrik, men när han kom tillbaka, klagade borgerskapet på att Nils passat på att utverka lite väl många förmåner för sig själv samtidigt...

Kanske gick det lite väl bra för vår man. Efter branden satte han igång att bygga sig en gård av praktfullt eketrä. Men efter branden var folket i staden fattigt, och kunde inte betala borgmästaren/postmästaren/tullnären den lön han skulle ha. Och eftersom Nils lät bygga med mer medel än tiderna tålde, så blev han svårt skuldsatt på grund av gården.

Nils Agrell dog före april 1681. Hans skulder gjorde att kronan tog över gården. Nedre botten användes som tullstation, övre våningen blev rådssal. 18 maj 1767 brann det i Varberg igen, och den agrellska gården brann ner till grunden.

Nils var gift med Barbara Behrentdtz, som jag trots flitigt letande inte lyckats spåra. Det enda jag vet är att namnet Behrendtz, med olika stavningar, förekommer i Stockholm vid den här tiden. En av parets döttrar, Barbara Agrell, flyttar till Stockholm. En annan dotter, Emerentia, var enligt uppgift ofärdig på något sätt. Hon står med som donator till någon ljusstake till kyrkan. Min anfader Nils blev präst i Torup i Halland. Berendt blev kornett, och företrädde sin mor vid tinget i Varberg i november år 1682. Berendt gifte sig i Falkenberg år 1689, men hustrun dog i barnsäng året därpå. Berendt lever fortfarande åtminstone år 1692, då han nämns i brodern Nils bouppteckning. Ytterligare en bror fanns det, Petrus. Om honom vet jag bara att också han företrädde sin mor vid tinget i Varberg vid något tillfälle.

Det var säkert inte så helt lätt att vara borgmästare i Varberg vid den här tiden. Det var krig mot danskarna 1675-79, det var den stora branden... och samarbetet med borgerskapet var inte alltid gnisselfritt. Nils förefaller dessutom ha haft ett ganska häftigt humör. Vid ett tillfälle kallade han hela det församlade borgerskapet för 'juteskälmar' (= danskjävlar) och påstod sig ha varit den ende svensken i hela staden under krigsåren. 'Utom skeppare Byrge Olsson, som är en hederlig karl'. Vid ett annat tillfälle blev Nils Agrell så uppretad att han smockade till en herr Mormand från Öströö, vilket inte var så lyckat. Mormand slog inte bara tillbaka, han stämde dessutom Nils till tinget.

Det står väl ganska klart att Nils Agrell, denne siffrornas man, var rätt så förtjust i pengar. Men det ska i rättvisans namn påpekas att han tidvis fick rätt dåligt med lön för sina många arbeten. Under krigsåren 1675-79 fick han ut totalt 95 daler silvermynt. Resterande lön fick hans stärbhus först 1684! Hans arbete för att återuppbygga Varberg var omvittnat både energiskt och skickligt. Min huvudsaklige kunskapare Albert Sandklef kallar honom 'En av de bästa borgmästare Varberg någonsin haft'.

Och jag är faktiskt lite stolt över att vara hans ättling.

Sammandrag av föredrag. 

Bilden: Varbergs kyrka, nedbrunnen och uppbyggd fler gånger... Foto: författaren

Alexander och Anna Degerstedt 1938. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Magnus Alexander Degerstedt föddes 12 februari 1898 i Degerbyn, Skellefteå som son till fältjägaren samt hemmansägaren Anton Olofsson Degerstedt och hans hustru Margareta Kristina Burstrand. Alexander var yngst i en stor syskonskara som även bestod av barn från faderns tidigare äktenskap. Alexander övertog vid 16 års ålder hemmanet efter sin far. Att bruka en så stor gård vid så ung ålder var inte lätt. Vid flera tillfällen var det både jobbigt och påfrestande för honom. Med tålmodighet, gott humör och initiativförmåga har han burit vedermödorna. Om det goda lynnet vittnade inte minst det faktum att tre finska barn under fem års tid erhöll den bästa omvårdnaden hos makarna Degerstedt. Trots långa arbetsdagar som ägnades åt att sköta den stora gården i Degerbyn, lade även Alexander tid på den kristliga verksamheten där söndagsskolan låg honom närmast hjärtat. I flera års tid var han ledare för söndagsskolan i byn. Dessutom innehade han några förtroendeuppdrag. Han var ledamot i Skellefteå sockens socialnämnd och ordförande i Degerbyns vägförening. Därutöver var han med och bildade Skellefteå norra jordbrukskassa 1935.

Alexander vigdes 1938 med Anna Karolina Viklund f. 1899-05-03 i Vikfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var skiftesgodeman Salomon Viklund och hans maka Maria född Andersson. Anna var kusin till min farfarsfar.

Under sin uppväxt vistades Anna som fosterdotter i Bergsbyn, Skellefteå hos Seth Ögren med familj. Anna ville lära sig spela piano, "det måste du ju få", hade hennes far sagt så hon fick åka till Stockholm och lärde sig spela piano där. Det var ju inte så vanligt på den tiden att en kvinna från landsbygden i Västerbotten spelade piano. Åren 1933-1936 var Anna föreståndarinna för ålderdomshemmet i Lövånger. Anna levde efter devisen att "skjut inte upp till morgondagen det du kan göra i dag." Med sitt hurtiga och livliga humör var hon omtyckt av grannar samt inom den stora vänkretsen. Liksom sin make var hon kristligt intresserad och missionen vurmade hon starkt för.

1961 sålde makarna jordbruket i Degerbyn och två år senare flyttade de till Prästbordet i Skellefteå. Anna gick bort 18 november 1974 på Skellefteå lasarett, 75 år. Alexander, som var en trevlig och hygglig person, avled torsdagen 16 augusti 1979 på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning. Han blev 80 år och sörjdes närmast av en syster samt en brorson.

De här bilderna tog jag i början av april 2017.

Det här är resterna av Tjuvabjärens backstuga. Han som kallades Tjuvabjären hette Karl Aron Andreasson och var ingen tjuv, utan född i torpet Sandberg vid berget Tjuvabjäret i Hule i Ljungby socken i Halland 1829. Så småningom blev han bonde med egen gård på 1/32 mantal i byn Gisslestad i hemsocknen, tillsammans med hustrun Anna Sofia Jönsdotter som kom från Vinberg.

Gården fick de lämna 1866 och kom att bo i backstugan på byns utmark. Där var de kvar livet ut. Anna Sofia dog 1908 och Karl Aron 1915. 50 år senare sprang jag omkring i ruinerna efter deras hus och lämningarna efter deras fina trädgård men hade ingen aning om vilka de var som bott där en gång i tiden. För mig är den här stugruinen en viktig plats.

Backstugan låg i utkanten av byns mark och utmed den gamla landsvägen. Alldeles intill byggdes en villa, kanske på 30- eller senast på 40-talet. Där bodde en familj fram till 1952, då Leander och Jenny Bengtsson flyttade in. På nästa tomt, efter Leanders och Jennys hus, byggde mina föräldrar en villa 1958. Vi flyttade in strax före jul det året och omgivningarna blev mina och mina bröders jaktmarker. Tillsammans med grannbarnen höll vi ofta till i skogen intill grannhuset. Jag tror att det var en gärdsgård mellan tomterna och vi tog oss dit på en stig lite längre bort. Vårt hus och Bengtssons hus ligger på mark som hörde till Lyngens by.

Kartan från laga skiftet 1853. Nr 1 är Tjuvabjärens backstuga. Nr 2 är platsen där mitt barndomshem ligger, villan mina föräldrar byggde 1958. Däremellan ligger grannhuset som Leander och Jenny Bengtsson då hade. Här ser vi också den gamla kyrkvägen som där vek av svagt upp mot backstugan och gick utmed tomten. Karta från Lantmäteriet.

Det var spännande att leka i en gammal husruin. Vi byggde kojor i skogen intill, vi lekte säkert indianer och vita och annat man gjorde på den tiden under det tidiga 60-talet. På våren var lämningarna av huset översållat med blå vintergröna. Det fanns nog andra blommor där också, rester efter backstugans trädgård, men det minns jag inte nu.

Min ene bror och jag kom att tala om detta här om dagen, om barndomen och tillhållet vid torpruinen. Och ett annat övergivet torp som låg en bit bort och där vi också rotade omkring ibland.

Mina bilder från augusti 2016, med löv på träden och mer dunkel. Det är så här jag minns det från barndomen. Det som nu är en stig upp mellan träden var förr troligen en väg till ett torp som låg lite längre upp på berget och som kallades Vedbergs.

Torpinventering
Att torpet där jag lekte kallades Tjuvabjärens skulle jag inte känt till om inte min tidigare skolkamrat Christer Torstensson skrivit om det i Hallands hembygdsförbunds årsbok Hallandsbygd 1996-1997, sedan hembygdsföreningen gjort en torpinventering på Gisslestad bys utmarker. I artikeln berättar han historien om den här backstugan och 14 andra torp och backstugor. Jag vet att han är en kunnig hembygdshistoriker. I husförhörslängderna verkar backstugan ha namnet Helljepjuken, eller om det är Vedbergs torp som låg en bit ovanför Tjuvabjärens som hette så. På Vedbergs torp bodde änkan Anna Bengtsdotter. Torp och stugor kunde i många fall ha ett lokalt namn som folk sa och ett mer officiellt namn som stod i kyrkböckerna.

Kartan från torpinventeringen finns publicerad i årsboken "Hallandsbygd" och har gjorts av Christer Torstensson. Publiceras med tillstånd. Den lite bredare vägen är väg 154 som byggdes 1965 (eller var det 1966?). Vägen som är ett smalt streck längst till höger är dagens väg genom byn. Här har Christer ritat in vårt hus och även de närmaste grannarnas hus ockå.

Karl Aron Andersson och Anna Sofia Jonsdotter kom på obestånd och var sedan mycket fattiga. Men deras trädgård var ovanligt fin och välkänd, läser jag i artikeln. Karl Aron kallas arbetskarl och jordbruksarbetare i kyrkböckerna. Fattighjon är överstruket. Han gick troligen som dagsverkare hos bönderna i trakten, men han var inte torpare med arbetsplikt som arrende, huset var ju en backstuga. Ungefär som min farfar som i sin ungdom i Göteborg kallades månadskarl och det innebar att han tog de påhugg som fanns för dagen.

Karl Aron och Anna Sofia hade tio barn, födda 1857-1878. Fyra av dem dog i barndomen. En son och en dotter arbetade i Danmark en tid. Yngsta dottern Alma Viktoria blev kvar i hemmet och bodde i backstugan till 1918, tre år efter hennes fars död. Sedan flyttaade hon till Borås och därefter revs troligen huset.

På den tiden, fram till 1907, gick den gamla kyrkvägen mellan Gisslestad by och kyrkan en bit väster om den nuvarande vägen genom byn, kanske 50 meter eller så vid sidan om. En rest av den gamla kyrkvägen är körvägen upp till Bengtssons hus. Vi kallade det Leanders hus, Jenny hade gått bort 1960 och han var ensam kvar den sista tiden.

Det gula huset är Leander och Jenny Bengtssons hus och vägen upp till deras garage (som jag tror är byggt senare) är resten av den gamla kyrkvägen. Lusthuset till vänster står på vår tomt, det byggde min pappa på 70-talet. Mina föräldrar flyttade från detta hus 1996. Eget foto från april 2017.

Kartor från Lantmäteriet.

Vid Hule i Ljungby ligger det fyra berg på rad från norr till söder. De heter Sandberget, Björkekullen, Tjuvabjäret och Kvigbjäret har Christer berättat för mig. Så Karl Aron var född i ett torp vid det näst nedersta (nr 1 på kartan ovan) av dessa berg. När han föddes var hans föräldrar torpare men köpte sedan en gård i Hule och bodde då (nr 2 på kartan ovan) mittemot det hus som senare blev skola och som står kvar fortfarande. Från familjens bostad finns det troligen bara en syrenbuske kvar idag. Marken vid nr 2 på kartan ovan kallas i protokollet från laga skiftet 1840 för Tjuvabjärens lycka. Då var Karl Aron ett barn så det måste betyda att även hans far kallades för Tjuvabjären. (Bjär är halländsk dialekt och betyder berg).

Skansen
Backstugan som kallas Tjuvabjärens hade funnits sedan 1846, kanske tidigare, och först som torp. Ett av de andra torpen i torpinventeringen ligger längre upp på berget och kallades Skansen och där bodde ett par som hette Lovisa och Axel Jörgensen. Axel var född i Danmark och jag minns dem vagt. Axel hade först varit gift med Svea Ulrika Karlsson som dog 1937. Sedan gifte han om sig 1944 med Lovisa. Han dog 1972 och verkar ha bott kvar där då. Axel Jörgensen var snickare och på 60-talet bodde det också en annan dansk familj som jag tror hette Farre i ett torp intill Jörgensens och där pappan i familjen också var snickare. I den familjen fanns det en son i min och min brors ålder.

Lovisa Jörgensen var änka när hon gifte sig med Axel 1944. Hon var född i Träslov 1895 och gift i Morup med fiskaren Nils Oskar Pettersson som var några år äldre. De hann få sex barn tillsammans innan hon blev änka 1930.

Den 5 mars 1930 drunknade hennes make och fyra andra fiskare från Morup i en dramatisk olycka. I dödboken har prästen skrivit "Omkommen genom drunkning strax intill Hallarna under rodd i lillbåten ut till fiskebåten omkr 4.10 f.m". Den yngste av de döda var bara 23 år gammal. Läs om detta i ett inlägg i bloggen Abandowest. Yngsta dottern till Nils Oskar och Lovisa var bara fyra månader gammal när hennes far drunknade. Lovisa bodde sedan inne i Falkenberg med barnen och kom 1944 till Ljungby. Lovisas makes gravsten finns i Gravstensinventeringen. I artikeln i Hallandsbygd finns en bild på Lovisa och Axel Jörgensen.

Uppgifterna här kommer framför allt från artikeln i Hallandsbygd 1996-1997 men också från Ljungbys och andra kyrkoarkiv.

Att det händer både det ena och det andra i och runt släktforskning blir mer och mer uppenbart. Just när detta skrivs så är DNA och släktforskning med i alla nyhetssändningar. Åtal har väckts mot en person som hittades med DNA. Ett samarbete med släktforskare som ger resultat, och jag kan inte låta bli att fundera på alla de som gjort sina tester och ställt resultatet av alla de kopplingar som hittas till polisens förfogande. Att så många gjort det valet ger möjligheter som annars inte kunde finnas och det tycker jag ska uppmärksammas en dag som denna.

Men även inom andra områden så kommer det fram nya uppgifter, ibland större sensationer som att det finns bevis för nya människogrenar som levt för länge sedan till de mycket mindre uppmärksammade händelserna som att kyrkboken var fel och att någon fått en ny far. Ibland är det med DNA, ibland är det andra uppgifter som ger helt nya insikter i hur det kan ha gått till. För de flesta är dessa uppgifter något som fladdrar förbi, men för den det berör kan det innebära ganska stora omkastningar.

Allt kan inte berättas i detalj, för det har jag lovat, så det får bli lite av en summering och vissa uppgifter är lite maskerade så att det inte går att koppla till rätt person. Det började med en fråga om hur man egentligen gör, från en person med en aktningsvärd ålder. Vad och hur mycket kan jag få veta, jag har en liten fundering som rör mig själv, det var innebörden i samtalet.

Hylla i Genealogiska Föreningens bibliotek

Att leva utan en angiven far är inte så roligt, men inte heller så ovanligt. Det syns inte så mycket på ytan, men det känns mer än vad många anar, var kontentan av det första samtalet. Och nu vill jag veta vad som kan tas fram. En början på många stunder framför datorn och läsande av de papper som trots allt fanns gömda i mappen med sparade papper. En mapp som inte öppnats på många år, delvis sparat av mamma och andra personer i den sökandes närhet.

Det första som vi hittar är att det finns ju en uppgift i en församlingsbok om pappan till den ogifta moderns barn. Namn och ort, men inte mer, så det gäller att leta. Kan det finnas någon lämplig kandidat, kan det finnas uppgifter i andra register om denne person. Efter en del letande och kontakter så börjar det framskymta en historia som innehåller motstridiga uppgifter och motsträviga personer. Nej, jag kan det inte vara och hur skulle det ha gått till. Det var mörkt så det kanske inte var jag utan min kompis. Alla möjliga uppgifter kommer fram ur olika papper. Tjänstemän beskriver skeenden torrt och utan något större engagemang. Uppgifter kontrolleras inte och det kommer fram moraluppfattningar som inte är gångbara idag, men var det då. Det var inte lättare då än det är nu att hamna i de byråkratiska kvarnarna hos kommunala instanser.

Det finns påskrivna erkännanden, som sedan tagits tillbaka och i slutändan så blev det som i folksagan om Mäster skräddare, det blev ingen rock utan ett par byxor, kom tillbaka på lördag, det blev inga byxor, utan en vante som blev en tumme som blev ingenting.  Ingenting blev kvar till pojken när det gällde hans far. Men det fanns i alla fall spår och det går ju då att se hur det gick för de olika angivna männen. Minst lika intressant som att leta efter pappan var det att leta efter släktingar till männen, hade de syskon, hade de barn eller hur ser det ut. Kan det finnas en möjlighet att några lever idag som kan vara på min pappas släkt. Där är vi nu och nu kommer vi tillbaka till DNA igen, det är dags att försöka, så i skrivande stund är testet på väg över atlanten för att förhoppningsvis ge någon form av klarhet. Om det inte ger en pappa så kanske det hjälper någon annan att lösa sin gåta, för det är ju en del av testandet som vi ofta glömmer. Testen kan ge svar på många frågor, alla hamnar inte TV men det kan vara den pusselbit som någon behöver, den där lilla kopplingen som öppnar porten.

Vi får vänta och se, hoppet finns och snart så….

Det är roligt att släktforska. Man lär sig alltid något när man tuffar igenom husförhörslängder, vigselböcker eller mantalslängder. Framför allt får man stifta bekantskap med prästernas vitt skiftande syn på hur man skulle föra in uppgifter i böckerna. Fram till slutet av 1800-talet, då det fanns förtryckta formulär att tillgå. Och medan man läser sida upp och sida ner, finns ju spänningen där. Ska man hitta familjen man söker? Vigdes paret verkligen i den här församlingen? Och finns det faktiskt en son till i födelseboken? 

Men hur går det med den där ivern när anorna man söker bevisligen inte är ens egna? Finns drivet fortfarande där? Själv tvekade jag länge att forska mer djupgående i någon annans släkt. Tänkte att det kanske skulle vara svårt att hålla uthållighetslågan brinnande om det gällde personer som jag själv inte hade någon förbindelse med. Självklart åtog jag mig att titta efter om någon sa: 'kan du kolla om XX verkligen är född i Knäckebröhult 1811?' Men att försöka sig på att göra en hel släktutredning... 

Första gången jag försökte mig på att reda ut släkter som bevisligen inte var mina egna, var infalsvinkeln lite annorlunda. Det gällde två pionjärer på sitt område i Stockholm, och jag ville helt enkelt veta varifrån de kommit inflyttande. Sedan bestämde jag mig för att kanske få ihop till en tidningsartikel av det hela, och i och med detta, rullade det på. Det roliga med de här två herrarna var att deras bakgrunder var så totalt olika. Den ene var bondson från skånska vischan, den andre föddes i en välrenommerad stockholmsfamilj. 

Nästa gång jag försökte mig på att utreda en annan släkt, var det som present åt en mycket uppskattad vän. Där fann jag, under senare delen av 1800-talet, ett antal starka kvinnor, som lagt sig till med dubbla efternamn (makens och sitt eget), öppnat butiker i eget namn och på alla sätt varit minst lika framträdande som sina makar. Jag noterade också vid ett dop att barnet bars fram till dopet av sin far, vilket väl inte är så vanligt?

Tredje gången gillt gällde det en ingift släkting. Det kom inte helt överraskande, men det visade sig att hon hade valloner i släkten. Flera kända vallonsläkter dök upp i antavlan. Det var roligt, eftersom min egen släkt än så länge inte uppvisat några säkra valloner. 

Nästa gång gällde det en doppresent. Där fick jag material till en av mina tidigare bloggar, om ett stackars par metodister, som utsattes för statskyrkoprästens motvilja. Dessutom hittade jag en karl som inom loppet av ganska få år, hade bott på ganska många orter från södra Östergötland upp till Jämtland. Förklaringen kom: han var kooperativ-handlare, reste runt och startade kooperativbutiker! Så där kom det in ett stycke svensk handelshistoria i bilden. 

Numera vet jag. Har du tröttnat på att jaga dina försvunna anor upp och ner i husförhörslängderna utan att hitta dem, eller har du noterat så många  Svensson och Persdotter du behöver för tillfället? Fråga någon kollega eller kompis om deras rötter, och vet de inget, erbjud dig att forska lite!  Alltid dyker det upp något annorlunda... 

Bilden: Medeltida urkunder på Vadstena Landsarkiv 2011. Foto: författaren 

Hjalmar Furberg Stövernäs. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Furberg föddes 20 mars 1888 i Stövernäs, SkelleAnna Lundström gift Furberg. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. fteå som ett av nio barn till hemmansägaren och skiftesgodemannen Jakob Larsson Furberg samt hans hustru Anna Karolina Nilsdotter.

Hjalmar vigdes 8 december 1913 med min mormors fars kusin Anna Lovisa Lundström f. 1888-04-11 från Strömfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var Sven Svensson Lundström och hans hustru Hedda Margareta Johansdotter. Hjalmar och Anna övertog hälften av hans föräldrahem i Stövernäs. Den andra halvan ägdes av Hjalmars bror Nils. Två pojkar kom till världen åren 1914 och 1915. Midsommaren 1919 drabbades familjen av en stor sorg när Hjalmars hustru Anna avled i sviterna av tuberkulos den 20 juni. Hon blev 31 år gammal.

Hjalmar gifte om sig 1922-04-09 med Elin (Ellen) Kristina Melander f. 1895-12-05 från Stöverfors, Skellefteå, dotter till bonden Gustaf Larsson Melander och hans maka Klara Maria Nilsdotter. Hjalmar och Elin blev föräldrar till tre barn.

Utöver jordbruket som Furberg hade utökat och förbättrat, ägnade han sig även åt en hel del annat. Under första världskriget startade han en slakterirörelse som han drev ett tiotal år. Sedan han så småningom avvecklat denna verksamhet blev han intresserad av skogs- och trävaruaffärer. Han var verksam som faktor (trävaruuppköpare) vid skogsbolaget Mo & Domsjö AB och därefter hos jägmästare Konrad Beling i Skellefteå.

Hemmanet i Stövernäs överlät makarna till ena sonen hösten 1947 när Elin och Hjalmar flyttade till Degerbyn i Skellefteå där de uppfört en gård. Snabbt blev Hjalmar omtyckt av sina nya grannar men det var inte så konstigt eftersom han var känd som en trevlig karl i Stövernäs. Tanken var att han skulle slå sig till ro i Degerbyn men som den arbetsmänniska han var blev det inte så. Han ägnade sig åt gårdens skötsel. Hjalmar var medlem i kyrkobrödrakåren samt EFS och tillsammans med hustrun Elin var han en flitig kyrkobesökare.

Hjalmar var spänstig och vital för sin ålder. 70 år gammal promenerade han rak i ryggen. Hans okuvliga optimism och ungdomliga sinne gjorde att man förgäves sökte efter ålderssymtom hos honom.

Elin gick bort 10 februari 1972. Hjalmar avled torsdagen 27 juli samma år på Skellefteå lasarett. De senaste två åren hade han tillsammans med sin maka vistats på Brännanhemmet i Skellefteå.

Den här bilden (från Västmanlands läns museum) hittade jag när jag sökte efter bilder från Kallmora gruva till en artikel för ett tag sedan. Ser ni pojkarna som sitter längst fram? De är bara barn men jag tror att de faktiskt kan ha arbetat i gruvan.

Kan det verkligen vara möjligt? En del av dem ser så små ut, 6-7 år kanske. Det verkar overkligt men barnarbete förbjöds inte i Sverige förrän på 1900-talet.

Barn skulle arbeta så snart de kunde. Så var det för bondbarnen och för torparbarnen och så småningom också för de stora skarorna arbetarbarn när industrialiseringen tog fart. Tid för lek, det var bara för överklassens barn.

Kvinnor och barn var ju billig arbetskraft och barn med flinka fingrar och pigga ögon ansågs särskilt lämpade för arbete i fabrikerna. En fabriksägare kunde tillskansa sig rätten att ha barn från ett barnhem som sin arbetskraft. För industrierna gällde att producera så billigt som möjligt för att få en så stor vinst som möjligt. Idén att barn skulle arbeta var allmänt förekommande, även i familjerna. Barnens lön behövdes som ett bidrag till familjens försörjning, för att få det att gå runt och få mat i magen.

Det här var långt innan tanken på alla människors lika värde uppstått, det förstår ni nog.

Historikern Lars Olsson skriver i "Från barnarbete till ungsomsarbetslöshet" (i boken "Den dolda historien", red Ronny Ambjörnsson och David Gaunt) att trots att, enligt 1846 års hantverks- och fabriksordning, barn sklulle vara 12 år för att arbeta så efterlevdes detta inte. Ingen kontrollerade det eller brydde sig ens om att försöka. Han konstaterar att på 1840- och 1850-talet var över hälften av arbetarna i tändsticksindustrierna barn. En vanlig arbetsdag arbetade de 12 timmar, alla dagar utom söndagar.

1852 förbjöds nattarbete för minderåriga. 1881 kom en ny förordning om barnarbete. Enligt den skulle man vara minst 12 år för att få arbeta i fabrik och ha gått ut skolan. Det efterlevdes inte överallt, t ex på glasbruken. Undantag gjordes också för järnbruk, gruvor, sågverk och brädgårdar. Som t ex Kallmora silvergruva. Först år 1900 förbjöds barnarbete under jord i gruvorna.

"Fabriksägarna utnyttjade de fattiga familjerna mot mycket låg betalning. Barnen fick arbeta i fabrikerna under den tid de var billiga och unga. När de blev äldre och ville ha mer betalt fick de sluta för att ersättas av andra barn." skriver Kathrine Berglund och Linda Lundgren i en uppsats från Luleå universitet.

Titta på andra fotografier från arbetsplatser i slutet av 1800-talet så kommer du att se en hel del barn. Räkna med att dina förfäder fick slita hårt redan som små.

Mer att läsa om barnarbete:

Släktband i P1

C-uppsats Örebro universitet

C-uppsats Luelå universitet

Om en bok av Lars Olsson

Uppsats vid Lunds universitet

Wikipedia

En stilla augustidag, solen skiner och även om det finns en och annan molntuss på himmelen så är det skönt. Det torra vädret har gjort att gräset är brunt och det knastrar nästan lika mycket när jag går i gräset som det gör på grusgången. Men med lite solskyddsfaktor och en keps så går det ganska bra att vara ute. Jag promenerar på kyrkogården vid Gärdslösa kyrka belägen på östra sidan av Öland. De riktigt minnesgoda vet säkert kopplingen till prinsessan Margaretha, John Ambler och denna kyrka, för de andra kan jag berätta att de gifte sig 1964 i denna kyrka.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren

Men det är inte därför jag strövar omkring. Ska se om jag hittar en gammal gravsten, en koppling till en familj i Australien och Gärdslösa. Det är inte en helt klar koppling men om vi betraktar den som trolig så ligger vi på den säkra sidan. Gravstenen ska vara för till Kronolänsman Nils Lindwall, född 1798 och boende i Gärdslösa. På hans gård bodde en piga, som fick flytta därifrån när hon väntade sitt första barn, hon fick flytta hem till föräldrarna på Störlinge 10. Gossen Nils Peter föds 1825 och han kallas lite senare i kyrkböckerna för Nilsson, och när han går till sjöss så har namnet Lindwall tillkommit. Det är ju ingen garanti för att det finns någon släktkoppling till Nils Lindwall, men som hypotes duger det gott. N P, som han kallar sig, lämnar sitt fartyg i Australien 1857/1858 och talar inte mycket om sin ungdomstid under resten av sitt liv. Han gifter sig, får 16 barn och det finns numera ett antal ättlingar som funderar på N P och hans ursprung. De sökte på de ställen som fanns i de få kvarvarande dokumenten och med gemensamma ansträngningar så flyttade vi oss från fastlandet till Öland. Och nu står jag framför den gravsten som kanske är kopplingen.

Vad som sker i framtiden vet vi inte, men det kanske dyker upp funderingar på att använda DNA-test för att se om det finns grund för de hypoteser som vi tagit fram. Då gäller det att följa kronolänsmannen och hans familj framåt och se om det kommer upp någon träff som det går att dra slutsatser från.

Under sökandet efter Lindwalls sten, som ju finns kvar trots att han dog innan 1840, så passerade jag många stenar och tankarna gick till de öden som finns kopplade till namn och platser. Att det finns fler som har emigrerade släktingar torde vara klart och att en del blev riktigt gamla syns ju. Att det finns andra med ett betydligt kortare liv tar faktiskt tag mer än de som fick leva sitt liv. Små barn, som dog för länge sedan, med välskötta gravar gör att jag måste stanna och fundera på vilka förväntningar och önskningar som fanns kopplade till barnet, och som nu visas med den respekt som visas genom att sköta en grav.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren

Plötsligt står jag fram för en ny grav, en grav som förflyttar mig från det idylliska Gärdslösa ut i en våldsam värld. Ett namn jag sett tidigare, en ung kvinna som föll offer i en korrupt stat med olika fraktioner som inte visar minsta hänsyn till mänskligt liv.  Det är Zaida Catalán, brutalt mördad under ett FN-uppdrag i Kongo som har sitt sista vilorum här i Gärdslösa. Det blir en nästan brutal kollision mellan olika världar, kronolänsmannen på Öland och den unga världsmedborgaren. Jag funderar på texten på Zaidas grav, Per aspera ad astra, som kan översättas till Genom svårigheter till stjärnorna. Det finns många sätt att tolka texten, jag gör min egen och du får göra din.

Det blir en timme med skiftande upplevelser, olika tilltal från olika stenar. Att gå från kyrkogården ut i det vanliga livet, till familj och vänner, blir lite av en kontrast, men tankarna finns ju kvar. Både den australienska släkten som fått en bild och på hur fel vissa delar av världen behandlar mänskligt liv.

Idag besökte jag Livrustkammaren tillsammans med en god vän. När vi gått igenom ett par salar, kom vi plötsligt till ett tomt rum, där två herrar i oranga skjortor och blåbyxor huserade. Jag sa skämtsamt: "och vad kan de här herrarna föreställa då?" Den ene av dem hakade på och sa glatt: " Vi är kommande utställning!" 

Sedan berättade han att de höll på att bygga om den bortersta salen inför en annan utställning, men jag hade drabbats av en fundering apropå det här med 'kommande utställning'.

Vad kommer man om låt oss säga tvåhundra år att visa i sina museer om oss som levde i skarven mellan 19- och 2000-talet? 

Ja, förstås tekniska prylar. Vinylgrammofon, storbildsTV och DVD. Allt hopplöst omodernt då. 

Våra bostäder: en smutsgrå miljonprogramslåda av lägenheter, en mexitegelvilla med valmat tak, och en postmodernistisk glaskartong....

Heminredning: en köksö, en stor grå soffa med schäslong, och ett uterum?

Maten vi äter? ja kanske: Ett salladsblad, en morot, och en tomat. Allt för länge sedan slut om tvåhundra år. 

Våra yrkeskläder: ett blåställ med ficka för skruvmejsel, en knytblus och en dataväska

Privata kläder: sönderrivna jeans, bakåtvända kepsar och nosringar.... ursäkta, piercingar

Kultur visar man säkert också: en synthesizer och en trum-maskin, lite samhällstillvänd konst, och några urblekta rester av ett manus till en Lars Norénpjäs

Ganska trista bananer, tycker nog jag. För min del hoppas jag att man också tar med en bit av vår släktforskning. Visserligen är våra dataprogram och våra usb-pinnar urgamla och svåra att utvinna något ur, men kanske kan man få fram några fragment i alla fall. Och då kommer man nog att känna igen sig fastän det gått tvåhundra år. För att folk föds, dör och lever tillsammans, lär väl vara det enda som inte har förändrats genom tiden. Och förmodligen inte kommer att förändras i framtiden heller. 

Det får vi i alla fall hoppas! Eller hur?

Bilden: några valv på Livrustkammaren. Foto: författaren

Detta är mitt inlägg nummer 300 i Rötterbloggen. Kanske är det anledning att fira lite. Vi gillar ju att fira jämna tal.

När jag insåg detta började jag så klart att fundera över vad det är jag skrivit och varför jag gör det. Vecka efter vecka i över sex år. Mitt första inlägg är från den 14 januari 2014 och handlar om hur det kom sig att jag började släktforska. Kanske ett ganska självklart ämne för ett första blogginlägg.

Sedan dess har det handlat om allt möjligt, högt och lågt, arkivhandlingar och släkthistoria med mera. Att blogga är en kombination av det jag gillar mest: släktforskning och att skriva. Nästan hela mitt yrkesliv har jag som journalist livnärt mig på skrivandet och på senare år även som släktforskare. Att skriva och släktforska kommer jag säkert att hålla på även om tio år, om jag lever och har hälsan. Förra året fyllde jag pensionär men att sluta jobba är inte aktuellt.

Från Sunnerbo härad i Småland kommer delar av mina barns farmors släkt. Eget foto.

Bloggande är på ett sätt en ny form av skrivande. Inte lika allvarstyngt som att bedriva journalistik utan det finns utrymme för mina egna åsikter och ett mer personligt formulerande. Det gillar jag. Dessutom är ju ämnesvalet fritt.

Det är ett privilegium att få blogga för släktforskare om släktforskning. Få skriva om det jag tycker allra mest om att ägna mig åt (utöver att gulla med mina barnbarn förstås).

Det finns hur mycket som helst att skriva om för den som släktforskar. Ingenting är ju inaktuellt, allt är redan historia. Så många livsöden att berätta om, så många arkiv och register att tipsa om. På fredagarna, när jag funderar på vad jag ska skriva om, är det ibland svårt att välja.

Att släktforskning är både roligt och spännande, det vet du som också ägnar dig åt detta. Många av oss har konstaterat att har man väl börjat kan man inte sluta. Färdiga blir vi aldrig, det finns alltid mer att ta reda på. För mig är det letandet i arkiven som ger mest, att hitta detaljerna som så småningom ger en helhet. Att lyckas hitta det jag söker. Visst känner du dig också som en detektiv ibland i sökandet efter släktens historia? Det spelar ingen större roll om det är min egen släkt jag letar efter eller någon annans, det är letandet och att kunna hitta det jag söker som är det viktiga.

Det finns så många livsöden att berätta om.

Den här veckan har jag släktforskat i Småland, Dalarna och Stockholm åt kunder. Den kommande veckan ska jag fortsätta med det men också skriva några släktforskningsrelaterade artiklar till ett par föreningstidningar och fortsätta med en släktbok jag hjälper en svägerska med. Vad nästa blogginlägg om en vecka kommer att handla om har jag ingen aning om men jag har massor av idéer.

Så tack till Sveriges Släktforskarförbund som låter mig och andra få skriva om det vi tycker är så roligt! Och tack till mina bloggarkollegor för alla intressanga inlägg! Tack till dig som läser vad jag skriver och som ibland också kommenterar!

Det finns många olika egenskaper som kan hjälpa oss i vår släktforskning.  En del anger att de är nyfikna och det kan vara bra, nyfiken på hur det var i familjen, vilka som bodde var och hur de levde. Så länge nyfikenheten finns kvar så kämpar man på, letar och letar. Sedan är det säkert bra med en del noggrannhet, för det är lätt att små genvägar ibland och då kan det bli riktigt fel. Hur många gånger har det inte visat sig att Nils inte var på angivet datum, skrivaren blandade och gav ibland, och därför får Nils lätt fel föräldrar. Petighet kallar en del som inte riktigt hänger med det som vi andra kallar noggrannhet, men det får vi stå ut med.

Ibland går det fort, speciellt när någon ny gren plötsligt uppenbarar sig. Ett fynd i ett dokument kan starta en hel kedja av snabba hopp, oj vad spännande. Det där med källhänvisning kan vi ta sen, nu ska här letas. Snabba anteckningar, ibland nästan oläsliga, blir det, datorn nästan glöder av överhettning när tangenter snabbt trycks ner. Vad kan jag hitta här, vart leder den tråden. Hamnar jag i en ny socken, med okända gårdsnamn, oj vilken tur att det finns ett bra index att använda. Det blir en del pang på, här ska hemligheterna, åtminstone hemligt för mig, upp i dagen och visa på vem jag egentligen är och hur den här delen av mitt ursprung ser ut.

När det ser ut som det är klart så kommer det lite funderingar om jag gjorde rätt, var det verkligen så att det stod den där platsen eller det året som jag tyckte. Undrar om det är bra att göra samma släktletningsresa en gång till. Det tar emot för det jag hittat ser så rätt ut och tänk om allt varit förgäves.

Det är då det är bra att ha nästa egenskap, tålmodighet. Att kunna lugna ner sig, våga ta det på organiserat sätt med gott mod. Visst kan det vara en framgångsfaktor, men det kan ju också vara frustrerande att vissa delar tar sin tid. ”Jag är osedvanligt tålmodig så länge jag får det som jag vill till slut” lär Margaret Thatcher sagt och det ligger en del i det. Hur länge orkan jag vara tålmodig, det finns ju en gräns på allt. Undrar om det ligger olika grad av tålmodighet i generna, kan man se sådant med ett DNA-prov?  Kanske har jag mer av det än andra (även om min familj inte håller med) eftersom det finns en ärftlig belastning. Det är bara att titta på födelsenotisen från Östra Tollstad.

Från arkiv Digital. Östra Tollstad (E) C:2 (1688-1759) Bild 98 / sid 179

”Den 16 Novembris 1741 döptes afskiedade Soldaten Måns Tolamodis och Hustru Maria Andersdotters lilla son i nötebroen och blef kallad Nils” står det i notisen. Visserligen hette mamman Clasdotter, men det viktigaste är ändå pappans namn. Tänk att jag fortfarande kan känna den egenskap som gav honom hans namn, tålmodigheten finns nedärvd ända till mig. Åtminstone kan jag få tycka det ända tills någon ifrågasätter mitt ursprung, Måns Olofsson Tolmodis är nämligen min fm fm mf far och det borde väl räcka som grund för hur jag fått den egenskapen.

Har du kopplingar bakåt som gett dig egenskaper värdefulla för släktforskning?

I litteraturen, framför allt i de klassiska sagorna, framställs styvföräldrar ofta som elaka och orättvisa. I Hans och Greta övertalar barnens styvmor fadern att lura iväg barnen ut i villande skogen. Askungens problem med styvmor och styvsystrar, ska vi bara inte prata om! Styvfäder är elaka, druckna och slår sina stackars styvbarn sönder och samman. 

Verklighetens styvföräldrar ter sig nog lite annorlunda. Förr i tiden förekom de ofta. Dödligheten var hög, och de flesta som blev änka eller änkling såg sig helt enkelt tvungna att gifta om sig. Man rådde inte med torpet och den ofta stora barnaskaran ensam. Inte sällan hade den nya föräldern egna barn med sig i boet. Visst förekom det ibland konflikter, men inte verkar problemen med styvföräldrar ha varit större då än de är nu. 

Bland mina egna anor noterar jag att min präst Anders Wetterlund från Stora Lundby när han gick i skolan i Göteborg, 'hade en stjufmor som ofta vandrade en mil om dagen för att ge honom föda'. Förmodligen hade de en god relation... 

Strax utanför porten till Sankt Laurentii kyrka i Falkenberg, står en mycket medfaren gravsten utan blommor. På stenen står namnet 'Beata Wetterlund'. Ingenting mer. Beata var andra hustru till min ff mm f, August Julius Wetterlund. Han gifte om sig med henne några år efter att hans fem barn blivit moderlösa, närmare bestämt skedde giftermålet 1861. De ganska utförliga uppgifterna i vigselboken berättar att Beata kom från Köinge i Halland, att hennes far var död, samt att hennes mor lämnat sitt skriftliga samtycke till vigseln. Det underliga är att av Beatas fem styvbarn, så är det bara ett, det yngsta, som nämnt henne bland sina anteckningar. Man undrar lite varför... De var ändå gifta i 17 år...

Sedan har jag ett lite äldre fall, där styvföräldrar verkligen lyckats trassla till bilden. Tack vare min släktforskarkollega Josefine Nilson i Huskvarna, fick vi ordning på det hela till slut. I Carl Sjöströms: Göteborgs nation i Lund står det att läsa om en ung dam: 'Kallas vid något tillfälle Johanna Sjöberg, vilket tillnamn möjligen är oriktigt...'. Men tyvärr är det Sjöström som är ute och cyklar denna gång. Johanna ifråga, en annan av mina anmödrar, föds 1734 i Vesterlycke, Skölvene, Västergötland. Hennes far är inspektor på närbelägna Sämsholm och heter Petter Sjöberg. Han är gift med Maria Sabina Holmer. Sedan måste Johannas mor ha dött, för Petter gifter om sig med en kvinna som heter Birgitta och framgent kallas 'Birgitta Sjöberg'. Jag vet inte om hon också var född Sjöberg, eller om det var makens namn. Sedan dör Petter också, och Birgitta gifter om sig med fältväbeln Andreas Rabe, boende i Sätila. Det är förmodligen där Johanna träffar sin blivande man, Birger Bergendahl. Vid vigseln kallas hon 'Johanna Rabe' för första och enda gången. Vid det laget har även Birgitta dött, och Andreas Rabe har gift om sig. Johanna växer alltså upp hos sin styvmors nye man och hans nya fru! 

Och så tycker vi idag att det är trassligt att hålla reda på bonusföräldrar och bonusbarn....

Bilden: en suddig kopia av Beata Wetterlunds grav på kyrkogården i Falkenberg. Foto: författaren 

Manny Linder. Foto: J. E. Harnesk, Boden. Privat bildsamling. Johan Manny (Holmberg) Linder föddes i Östra Stavträsk, Jörn 1887-04-17 som äldste son till Per Anton Holmberg och hans hustru Johanna Elisabeth Almlöf. När Manny var tre år gammal avled hans far. Två år senare, 1892, flyttade han med sin mor och sin yngre bror till Norsjö. De bodde hos Mannys morfar och hans andra hustru samt några av morfaderns barn från första äktenskapet. I december 1895 flyttade Manny tillbaka till Östra Stavträsk, Jörn. Där blev han fosterbarn hos makarna Nikanor Linder och Emma Fredrika Boström. I samband med detta fick Manny sina fosterföräldrars efternamn Linder.

Manny vigdes 22 december 1912 med Hilma Fredrika BränHilma Brännström gift Linder. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. nström f. 1887-02-19 i Kankberg, Jörn. Hon var dotter till Jonas Johansson Brännström och hans hustru Emma Fredrika Jonsdotter. Året efter Manny och Hilmas giftermål avled fostermodern Emma Fredrika Boström. Fosterfadern Nikanor Linder gifte om sig med Anna Maria Johansson f. 1883-01-02 i Skellefteå. I Manny och Hilmas äktenskap föddes fyra barn, två flickor och två pojkar. Dessutom bodde en fosterson hos familjen.

Manny var känd som en duktig jordbrukare. Trots att han hade mycket att syssla med hemma på gården hade han innehaft några kommunala uppdrag, bland annat som ledamot i kommunalnämnden och i taxeringsnämnden. Han var trevligt till sin personlighet och allmänt omtyckt i byn. Det "Linderska" hemmet var alltid öppet för gäster.

Hilma var en hemmets kvinna. Hon tyckte om att slöjda. I hemmet fanns flera olika slöjdarbeten som vittnade om hennes skicklighet och kunnighet inom detta gebit. Tack vara hennes gladlynta, gästfria och humana sätt var det alltid angenämt att besöka familjen Linders hem.

Efter en tids sjukdom avled Manny två dagar efter sin 64-årsdag, 19 april 1951. Hilma flyttade till Jörn på 1960-talet och 1976 till Furugården i Jörn. 90 år fyllda var hon fortfarande pigg och vital för sin ålder. Hon deltog i olika kurser som anordnades på Furugården. Hon gick bort 3 april 1978, 91 år ung.

Vilka gener är det vi bär med oss? DNA-test visar ju hur vi är släkt med andra och vilka gener vi har gemensamt. Men det är ju så lite av vårt DNA vi testar i släktforksningssyftet så vad ger oss alla de andra generna? I en konversation igår med en annan släktforskare kom jag in på blåbärsplockning och jag konstaterade att det kanske är fattigdomsgenerna från tidigare generationer som gör att jag inte kan ta en skogspromenad idag utan att plocka blåbär om jag ser dem. Det där att man inte låter mat förfaras.

Jag är övertygad om att mina förmödrar i flera hundra år tillbaka allihop plockat bär och tagit tillvara skörden. Kanske har detta räddat livet på hungriga barn under nödår.

Hur det verkligen var vet jag förstås inte, utom att både min mamma och min mormor tog hand om bärskördar när det fanns bär. När jag växte upp på 50- och 60-talet var vi ute i skogen hela familjen och plockade blåbär varje sommar. Jag kommer till och med ihåg var blåbärsmarkerna fanns och skulle förmodligen hitta dit igen. Ena dagen plockade vi, nästa dag kokade mamma saft och sylt. Blåbär är ju inte lika hållbart som lingon och frys hade vi inte så mamma konserverade i stället.

I blåbärsskogen med mamma och mina bröder. 1959 eller 1960 tror jag. Pappa fotograferade oss.

Det gjorde även mormor. När hon var ung plockade hon nog blåbär men sedan fick barnen gå ut själva och plocka och mormor tog hand om det de kom hem med. Det har både min mamma och mina mostrar berättat om. Flera av min mammas syskon är födda vid den här tiden på året och när det var dags för förlossning skickades barnen ut i skogen för att plocka bär och när de kom hem hade de en till liten syster eller bror.

I min släkt plockades nog flest bär i den egna skogen av bondebarnen eller i arrendeskog av torparbarnen. Allemansrätten kan man ju tro är väldigt gammal men jag läser på Wikipedia att det var runt sekelskiftet 1900 som det ansågs som en tillåten sedvänja att plocka bär i skog och mark utan markägarens tillstånd. Jag misstänker att det inte var självklart att få göra detta om vi går ytterligare några generationer tillbaka, men hur det verkligen förhöll sig vet jag inte. Däremot är det lätt att tro att många av förfäderna faktiskt plockade bär och på så sätt fick tillskott i kosten.

Igår plockade jag en liter blåbär som nu blivit sylt ihop med en liter från frysen som jag plockat tidigare. Jag plockar då och då och sparar i frysen tills det blir tillräckligt för ett kok. Det här ska barnbarnen få på gröten i höst, det vet jag att de gillar. Plocka blåbär och lingon kommer jag att fortsätta med, trots att det går att köpa färdig sylt och bär som andra plockat. Det sitter i ryggraden att ta vara på skörden i skogens skafferi, precis som mamma, mormor, farmor och mammorna före dem gjort.

Gårdagens kok av ett par liter blåbär blev två burkar blåbärssylt. Eget foto.

Det brukar bli ganska olika reaktioner när jag tar upp ämnet vidiolog. En del ler igenkännande, andra undrar om jag är riktigt klok, och så har vi de som bara går vidare utan att reagera det minsta. De sistnämnda reagerar likadant när jag nämner släktforskning, DNA eller något liknande så den gruppen bekanta kan vi kanske lägga helt åt sidan.

Men de två första grupperna, de som reagerar, brukar ha ganska olika kommentarer. Vidiolog, en sådan vevade jag på under många kvällar, eller jag satt med ett mikrokort som slutade en rad för tidigt och det var att vänta på nästa leverans efter en ny beställning. De vet vad de talar om och de ser med viss nostalgi på de möten de hade med sin, eller någon annans, vidiolog.

Nästa grupp undrar om jag hemfallit åt någon konstig ny rörelse, är det kanske dags att ha ett djupt samtal om hur jag mår och finns det något de kan göra. Att det inte är en arkeolog förstår de, men kanske en mystisk man från något avlägset land, en sådan som de tror förvrider huvudet på andra än dem själva.

Foto på vidiolog tillhörande Genealogiska Föreningen, författaren

För de som inte vet kan jag berätta att det inte är något farligt eller konstigt. Visserligen omvälvande på sin tid, men det är en betraktningsapparat, används eller kanske ska vi säga att den användes tidigare, även om jag vet att ett fåtal brukas än, att visa en ganska stor bild från rullar och kort som innehöll avfotograferade kyrkböcker. Idag använder de flesta sin dator till samma sak, men innan vi hade sådana underverk så var vidiologen en uppskattad manick.

Och vart vill jag komma med denna konstiga inledning?  Vi kan kanske säga att vidiologen haft ett fortsatt liv, ännu idag spelar den en roll.  Den konstruerades av Arvid Lundbäck och han tjänade en hel del pengar på försäljningen. En del av vinsten hamnade hos Genealogiska Föreningen men den större delen avsatta han i en fond, som senare blev en stiftelse, Arvid Lundbäcks stiftelse. I bestämmelserna för denna stiftelse framgår att överskottet ska årligen delas ut som stipendier eller anslag till personer eller verksamheter som gör en insats i släktforskningens tjänst. Det kan vara att skriva något, presentera något, framföra något eller på andra sätt visa på sammanhang, kopplingar eller annat som inte är självklart för alla.

Stiftelsen har ganska fria händer att dela ut medel, det finns egentligen bara en inskränkning, det ska inte behandla en enskild släkt. Allt annat är möjligt. Tidigt i år så valdes ett ämne, som då ansågs vara intressant, kopplingar till sjukvård och epidemier.  Ett ämne som senare fått en helt annan klang än den som var aktuell då beslutet togs. Naturligtvis gäller det fortfarande, men det finns absolut inget som hindrar att andra intressanta ämnen kommer att belönas vid genomgång av ansökningar. 

Det finns beskrivet i ett inlägg på Rötter vad som gäller, länken ser du längst ner. Fundera inte för länge, skriv ihop en ansökan och skicka in den så att den är framme senast 1 september i år. Lycka till och se gärna till att de som tar besluten får en del att bita i.

www.rotter.se/senaste-nytt/3285-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse

För någon dryg vecka sedan såg jag en blänkare på facebook om en utställning på Polismuseet. Jag insåg lite snopet att jag faktiskt aldrig varit där överhuvudtaget, och tänkte att det kanske kunde vara dags.... Förra torsdagen slog jag till. 

Det var inte helt lätt att upptäcka entrén från gatan, men när jag rundat rätt hörn, och bara precis undvikit att krocka med anordningen som höll den lilla polishelikoptern i luften, var jag framme. 

Större delen av utställningarna finns på entréplanet, och jag blev omedelbart uppslukad av utställningen om polisens fotografering. De första polisfotografierna togs så tidigt som på 1840-talet i Belgien. Därifrån spreds det något årtionde senare till Danmark, och så vidare till övriga Skandinavien. Ett tungt namn inom kriminologin, Alphonse Bertillon, fastställde runt 1890 hur ett typiskt 'mug shot' skulle se ut: en bild av förbrytarens profil, med örat väl synligt, och en bild framifrån. Han fastslog också (det hade dock förekommit tidigare, bland annat i Sverige) att man utöver fotografiet skulle lämna en beskrivning på hår- och ögonfärg, och särskilt noga redogöra för eventuella särdrag i utseendet, exempelvis ärr. Bertillon kom också på hur viktigt det var att mäta såväl lik som avtryck efter brottslingar. Genom att exempelvis konstatera att en brottsling hade ovanligt stora fot- eller handavtryck, kunde måtten hjälpa till med identifieringen. Bertillon och hans mätmetoder omnämns i Stieg Trenters 'Lysande landning' där man konstaterar att en misstänkt brottsling har en ovanligt stor bakdel.... 

Så kommer en enorm fotovägg med gamla foton av kvinnor från livets skuggsida. Det är ett lapptäcke av prostituerade. Jag står ganska länge vid den fotoväggen. De flesta kvinnofotografierna är namnade, men några saknar namn. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag som släktforskare skulle reagera om jag plötsligt kände igen ett foto på någon av mina släktingar.... För prostitution, om än kanske mer tillfällig, förekom ju även bland andra kvinnor än rena 'gatflickor'. Det hände ju inte sällan att en kvinna av 'bättre familj' råkade på obestånd; hon blev föräldralös, eller änka med ett antal hungriga barn. Då var prostitution ofta enda utvägen.  Jag konstaterade, där jag stod vid collaget,  att jag nog inte skulle kliva in på museets reception och glatt meddela: 'damen utan namnpåskrift på fotot längst ner till vänster är min mormors moster Eulalia'. Det skulle förstås bli en chock, även om tidsavståndet skulle minska tryckvågen en del. Men, som jag bloggat om förut: vi som lever idag kan inte ta på oss ansvaret för brott eller misstag som våra anor begått. 

När jag lämnar de prostituerade, hamnar jag vid en annan vägg med foton, som är minst lika intressant. Det handlar om den så kallade Ryssligan, som i en villa utanför Stockholm omkring 1919 avrättade ett antal personer som de anklagade för att vara 'bolsjeviker'. Tydligen var det då man för första gången använde sig av brottsplatsfotografier i ett mordfall i Sverige. Förfärlig historia, men också intressant. 

En trappa upp, får jag också fördjupade kunskaper i ett annat mordfall som intresserat mig: Salaligan, som härjade på 1930-talet. Det har visserligen gått dokumentär om dem på TV för inte så länge sedan, men här fanns mycket mer fakta att hämta. Jag lär mig massor, inte minst hur vinklad en TV-dokumentär faktiskt kan vara. I det här speciella fallet, inser jag att dokumentären jag sett intresserat sig mest för hur-kunde-det-hända och inte alls lika mycket för att återge vad som faktiskt hände.

Och där slogs jag av en tanke som släktforskare, återigen: vi släktforskare läser ju gärna gamla tidningsartiklar om händelser som våra anor eller anhöriga varit inblandade i. Kan vara lämpligt att hålla ett öga på HUR artikeln är skriven också. Som vi alla vet, så är tidningsartiklar sällan så objektiva som de borde vara. Och det var de inte förr heller. 

Efter berättelsen om Salaligan, som fört mig en trappa upp i museet, kände jag mig färdig för dagen och åkte hem, utrustad med många nya lärdomar av olika slag. 

Mycket intressant museum, rekommenderas!

Bilden: En polisbåt på Nybroviken 2019. Foto: författaren

Alfred och Sofia Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Alfred Marklund såg dagens ljus 20 januari 1875 i Holmselet, Skellefteå. Han hade sex syskon. Föräldrarna var Jonas Nilsson Marklund från Karsträsk, Skellefteå och Anna Karolina Östensdotter från Holmselet.

Alfred vigdes 9 december 1900 med Linda Margareta Jonsson som var fem dagar yngre än honom, hon var alltså född 25 januari 1875 i Nyholm, Skellefteå som dotter till Jonas Jonsson och Klara Nilsdotter. Linda var barn nummer två i en syskonskara på sex.

Alfred och Linda blev föräldrar till två barn, en dotter och en son. När sonen var drygt ett år gammal avled Linda i reumatisk feber 20 juli 1905. Alfred gifte om sig 4 november 1906 med min mormors fars kusin Sofia "Fia" Margareta Svensson född 9 juni 1876 i Svanström, Skellefteå. Samma år flyttade familjen till Högnäsfors, Skellefteå där de köpt ett hemman. Där föddes Sofia och AlfredAlfred Marklund och Sofia Svensson. Vigda 1906. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.s tre gemensamma barn. 1940 sålde makarna gården i Högnäsfors och bodde något år i Svanström innan de flyttade till Bjurliden, Skellefteå. 

Alfred var känd som en duktig jordbrukare men han var även byns allt-i-allo. Han anlitades flitigt av byborna för skriftliga göromål som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer och liknande. Kanske var det så att gamla takter satt i honom? Han hade nämligen under flera års tid varit ledamot i socknens taxeringsnämnd och dessutom mantalsskrivningsombud. Marklund hade alltid varit varmt religiös, vilket visade sig i att han i 30 års tid var sekreterare i Bruträsks DUF. I Bjurlidens missionsförening hade han innehaft uppdraget som kassör. Ofta besökte han Bolidens kapell, där få människor torde ha varit så intresserade lyssnare som honom.

Som person var Alfred gladlynt, lojal och utrustad med en god portion humor. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig många vänner. Omtyckt var han i alla kretsar. Tisdagen 13 mars 1951 avled han hastigt i sitt hem, 76 år gammal.

Sofia var en duktig bondhustru och en förträfflig person med en ungdomlig arbetslust. Gästvänlig och vänfast var hon också. 1952, efter makens död, flyttade hon till pensionärshemmet i Boliden. Hon avled dock på sjukhemmet i Sunnanå, söndagen den 28 november 1954, 78 år ung. Hon efterlämnade endast ljusa minnen och sörjdes förutom familjen av flertalet nära vänner.

Ibland kan det vara riktigt svårt att läsa vad prästerna skrev i kyrkböckerna förr i tiden och många släktforskare har gått bet på både gamla släktingars namn och var de bott. Då kan det vara svårt att komma vidare i sin forskning.

Men motsatsen finns också, som tur är.

Ett av de bästa exemplen på vacker handstil är Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrev då har en så prydlig och vacker handstil att det är en fröjd för ögat. Jag bodde i Västrums socken i norra Småland i över tio år och har haft stor anledning att glädja mig åt denne präst, framför allt för att min makes far kom härifrån.

Så här vacker handstil är det inte alla präster som har. Bild från Västrums församlingsbok. Bildkälla: Arkiv Digital

Den här vackra handstilen finns i kyrkböckerna under den tid då August Werner var kyrkoherde. Han kom till Västrum 1889 från Gladhammar och dog i Västrum 1922, när han var 76 år. Han verkar ha varit verksam som kyrkoherde hela tiden för först efter hans död kommer en efterträdare. Om det är August Werner själv som hållit i pennan vet jag förstås inte. Kanske har hans hustru varit den som fört böckerna. Hon hette Bertha Selma Hanna Christina Wallin.

Kyrkoherde Werner. Från boken ”Prästerskapet i Linköpings stift” av Albin Hildebrand, digitaliserad av Projekt Runeberg. Där finns många fler porträttgallerier över präster.

En annan prydlig och vacker handstil hade denne präst:

Den som skrev ovanstående var kyrkoherde Ernst Gottfrid Ansgarius Ålander i Gnarp. Han kom dit 1922 och från och med då kan vi se hans handstil i böckerna. Bild från Svenskt Porträttarkiv.

Det finns förstås många fler präster, eller i en del fall kyrkoskrivare, med vackra och lättlästa handstilar. Under de drygt åtta år som jag arbetat som uppdragsforskare har jag läst i mängder av kyrkböcker och sett många handstilar, allt ifrån de helt oläsliga till sådana lättlästa som kyrkoherde Werners i Västrum. Här är några få exempel (källhänvisning i varje bild, alla från Arkiv Digital). Läs och njut:

Jag tror säkert att de flesta släktforskare har någon eller några släkthemligheter de jagar för att kunna se om det går att belägga eller förkasta dem.  Att det gömts eller glömts vissa delar av historien är ganska självklart, det var ju inte allt som dokumenterades, men hur är det med de seglivade historierna som florerar och som kanske kan ha någon grund.

Visst är det fascinerande med alla historier som berättas, det kan var om kända personer eller konstiga händelser, det kan vara om försvunna barn eller konstiga föräldrar, kort sagt vad som helst, bara det fascinerar.

Jag har en egen liten hemlighet, som jag inte vet om det någonsin går att få fram något belägg för dess sanningshalt. Om en historia har berättats tillräckligt många gånger under tillräckligt lång tid så har säkert vissa detaljer ändrats, några försvunnit och andra tillkommit. Det gör det knappast lättare att i efterhand se vad som vara den riktiga berättelsen.

Jag vet att det var en hel del som hände i Roslagen runt 1720. Den ena eskadern av ryska fartyg och galärer efter den andra seglade in, rövade och brände. Den ena ön efter den andra drabbades, städer brändes och säkert var det många som dog på något sätt. Men hur var det med erövrarna, kom alla tillbaka eller kunde det hända att en del antingen togs till fånga eller rymde från den egna flottan. Det borde ju finnas en del spår i böckerna om några främmande personer dök upp och på något sätt etablerade sig i det samhälle de tidigare försökt radera ut. Kanske var inte alla så hemska som de beskrevs.

Och vad har nu detta med mig att göra? Allmänna funderingar kan man ha, men min mormor sa att det säkert finns anledning att fundera på vissa saker. Hon, likväl som hennes syskon, hade markerade kindknotor.  Och det måste det finnas en orsak till, det var nog så att skrönan om en förfader, någonstans långt bak i tiden stämde, eftersom ryssar har höga kindknotor. Nu är inte jag säker på att det stämmer att alla ryssar har höga kindknotor, men det var min mormor. Om det kom från pappas eller mammas sida var inte helt klarlagt, men att en rysk sjökapten kommit till Roslagen och hittat en trevlig flicka, det visste alla i släkten.

Min mormors mor. Foto i författarens ägo

Kanske finns han i kyrkböckerna men de flesta verkar börja lite för sent för att ge svar, och de linjer som jag kommit tillräckligt långt tillbaka på verkar inte visa på några konstiga namn. Undrar om kaptenen, eller kanske prästen, försvenskade namnet. Och vad kunde en rysk sjökapten livnära sig på om han nu blev en fri man. Ska jag leta efter något annat än fiskare och småbrukare, kanske handelsman. För inte var han väl militär på den svenska sidan.

Letandet underlättas inte av den gren som jag kommit längst tillbaka är på min mormors mors sida och jag undrar hur jag ska tolka hennes kindknotor, kan det vara från henne som den omtalade ryska sjökaptenens gener kommer?  Det blir nog till att leta en bit bort i släktleden om jag ska få annan hjälp än via kyrkböckerna. Lite DNA kan kanske ge svar, varför inte en rak manlig linje bakåt, som kan ge typiskt ryskt Y-DNA. Mormors syskon, det var ingen bra idé, det finns sex systrar att välja på och det fungerar inte. En generation längre bak, en bror till mormors mor, han drog till Nya Zeeland så då får jag leta manliga linjer på den sidan jordklotet. Hoppas kan jag alltid att det blev pojkar födda i det äktenskapet. Finns förmodligen någon mer gren jag kan luska ut. Sedan kommer nästa problem, hur ser ett typiskt ryskt Y-DNA ut, det måste nog undersökas ordentligt så jag inte går på en mina.

Det blir lite för mycket att göra just nu, så jag får nog skjuta lite på projektet att hitta svaret DNA-vägen, men varför inte leta upp lite avlägsen släkt i Nya Zeeland under tiden. Det får bli min början för att, kanske, få svar på om min släkthistoria har något uns av sanning i sig.

Har du en liknande historia och kommer den från Roslagen?

Hulda f. Nilsson och Erik Eriksson. Vigda 1896. Foto: Ad. Lidwall, Tidaholm. Privat bildsamling. Erik Johan "Stor-Erik" Eriksson föddes 7 oktober 1876 i Finnforsberget, Skellefteå. Hans föräldrar hette Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Redan som 16-åring fick "Stor-Erik" ge sig ut för att tjäna pengar. Han arbetade exempelvis med byggandet av stambanedelen Kusfors-Jörn. Sedan ungdomen hade han varit en varm vän av skytterörelsen och han var en av initiativtagarna till bildandet av Bolidens skytteförening. Han ingick äktenskap 1896 med Hulda Matilda Nilsson f. 1872-03-05 från Räftkläppen, Skellefteå, dotter till nämndeman Nils Nilsson och hans hustru Matilda Gustafsdotter. Huldas far Nils ägde även ett hemman i Bjurvattnet vilket Hulda och Erik övertog i samband med deras giftermål. Erik upparbetade hemmanet och 1939 bestod gårdens kreaturbesättning av 1-2 hästar, 8-10 kor, 4 grisar, 20 får och 1 tjur. Dessutom fanns en traktor samt en lastbil på gården.

Vid sidan av jordbruket arbetade Eriksson även som vägvakt. Han hStor-Erik och Hulda Eriksson. Foto: O. Dahlkvist. Privat bildsamling. ade goda förutsättningar för kommunala uppdrag men inte så mycket tid för detta. Dock så tillhörde han under en period taxeringsnämnden i kommunen. "Stor-Erik" var även intresserad av skogsavverkning och hemmansaffärer.

I sin omgivning var han känd som en hjälpsam och förträfflig granne. Hans generositet visade sig inte minst vid missionsförsäljningar och annan form av hjälpverksamhet. Lillhemmet i Skellefteå och hednamissionen låg honom nära hjärtat. På senare år deltog han gärna i religiösa sammankomster i byn eller i Bolidens kapell. Han bistod även sina grannar med tips och hjälp, särskilt när det handlade om deklarationer samt andra skrivgöromål. Optimistisk, glad och pratsam var tre utmärkande egenskaper hos honom. Tack vare detta hade han skaffat sig flertalet vänner.

Liksom sin make var Hulda gladlynt och godhjärtad, varför hon var uppskattad bland byborna. Tystlåten och lugn var hon också. Hennes liv präglades av arbete och åter arbete. Hon var en gästvänlig kvinna som hade skaffat sig många vänner. Hulda somnade in i hemmet den 13 augusti 1946, efter en kort tids sjukdom. Hon var inne på sitt 74:e levnadsår. "Stor-Erik" var sjuk de sista två månaderna av sitt liv och vistades då hos äldste sonen bussdirektör "Kalle" Eriksson i Skellefteå. Där avled han 1 maj 1949, 72 år gammal.

Hulda och Erik Eriksson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Eriksson f. Nilsson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.