Ibland blir det fel. Ibland gjorde prästerna fel och vi räknar ju med att det som prästen skrivit ska vara rätt, så då blir det fel i släktträdet.

I min morfars släktträd finns hans morfars mor Malena Andersdotter på Nybonna gård i Gällsås by i Okome socken i Halland. I flera husförhörslängder har prästen skrivit att hon var född den 24 augusti 1769. I Okome socken föddes en flicka detta datum och som fick namnet Malena. Hennes föräldrar var Anders Andersson och Ingegerd Hansdotter. Familjen bodde på gården Ögärdet inte så långt från Nybonna. Denna Malena finns i flera släktträd sedan länge, inte bara i mitt. För det stämmer ju med vad prästen skrivit.

Husförhörslängden från 1811, då prästen skrivit att Malena Andersdotter (som då var änka) var född den 24 augusti 1769. Bildkälla: Arkiv Digital.

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Malena Andersdotter född den 24 augusti 1769 på Ögärdet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Från tiden för hennes födelse finns inga husförhörslängder bevarade, den äldsta är från 1791. Då fanns det ingen Malena på Ögärdet men eftersom hon skulle varit 22 år då är det rimligt att tro att hon lämnat hemmet och blivit piga på en annan gård. Malena som gifte sig med morfars morfars far Per Börjesson bodde redan på gården Nybonna före vigseln och var piga hos sin blivande make, som var änkling. Så båda kom därifrån när de gifte sig 1796.

I de äldsta husförhörslängderna står bara ålder, inga födelseår. Åldern varierar en del. När prästen väl skulle fylla i födelsedatum i början av 1810-talet letade han nog efter en Malena född i slutet av 1760-talet. Och så hittade han Malena från Ögärdet och skrev in hennes födelsedatum, trots att det i längden innan stod att hon skulle vara född 1768.

Men det var alltså fel. Denna Malena hade dött redan 1771, drygt två år gammal. Däremot föddes en Malena i samma socken den 28 januari 1768. Hennes far hade samma namn, Anders Andersson. Hennes mor hette Ingegerd Olofsdotter. Det var alltså bara moderns efternamn som var annorlunda och det hade prästen kanske aldrig hört Malena prata om. Det var förmodligen inte samma präst 1811 som 1769.

Bonden Anders Andersson på Ögärdet dog i rödsoten den 27 oktober 1770. Samma vecka dog sonen Andreas i samma sjukdom. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 19 oktober 1771 dog Malena Andersdotter på Ögärdet, 2 år och 2 månader gammal och dotter till den avlidne Anders Andersson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Eftersom prästen skrivit in Malenas födelsedatum i de senare husförhörslängderna är det ju detta vi utgått från, vi som släktforskar. Att denna Malena dött som barn upptäcker man ju inte när det inte finns husförhörslängder eller om man inte kontrollerar det i dödboken. Gör alla släktforskare det? Gör du det?

Det var inte jag som upptäckte detta utan släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad. Tack, Ingemar!

Ingemar Rosengren har sammanställt flera gårdsgenealogier från socknarna i mellersta Halland. I dessa redovisar han vilka som bott på varje gård i byarna. Underlaget är, förutom kyrkböckerna, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, domböcker, historiska kartor med mera. Detta är till stor hjälp vid min släktforskning och har varit en vägledning när jag letat i kyrkböckerna.

Med all sannolikhet är det Malena född i januari 1768 som är min ana. Jag utgår från det nu. Så nu har jag och övriga släktingar en annan släktgren i vårt släktträd. När jag följt den här släktgrenen bakåt har jag stärkts i tron att detta är rätt, eftersom jag sett andra kopplingar mellan denna och en annan familj i min släkt. De båda familjerna har bland annat varit grannar en generation tidigare.

Malena Andersdotterdotter som föddes den 28 januari 1768. Hennes föräldrar hette Anders Andersson och Ingegerd Olofsdotter och bodde i Magård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men jag tänker: Tänk om jag har fler sådana fel i släktträdet!? Det vet jag inte, inte än. Förhoppningsvis stämmer resten.

Jag minns att jag stött på en annan förväxling i min släktforskning om mina barns farfars släkt. Men där var det två systrar som förväxlats, efter att den ena dött och nästa syster fått samma namn. Egentligen var det ingen riktigt förväxling, det var bara födelsedatum som var fel. Och föräldrarna var ju desamma. Men visst har en del präster skrivit in fel uppgifter i kyrkböckerna. Mest vanligt är väl att kvinnors efternamn blivit fel, det har jag sett flera gånger. Alla människor gör ju fel ibland, ingen är ofelbar, inte ens prästerna.

Under en promenad i den gamla socknen Spånga i nordvästra Stockholm, med asfalt under fötterna, hus överallt och bilar som far fram åt alla möjliga håll så dyker den upp. En liten, till synes avskärmad, dunge med gröna träd och buskar, en liten öppning med en ganska stor stenhäll och där står en liten oansenlig skylt och nästan ropar på att bli läst. Varför sitter det en skylt här och vad kan den visa på.

Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet har satt upp skylten ser jag och först står det ” Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make”

Upplands runinskrifter 80 Foto författaren

Då syns det något på hällen, lite svagt och inte helt uppenbart så finns där slingorna och svaga tecken i dem. Inte en runsten som jag är van att se utan en runhäll, direkt i klippan har ristaren jobbat med att framställa mönstret och texten. Skylten förklarar att det skedde för cirka 1 000 år sedan och att platsen då låg nära vatten, vid ett sund.

Foto författaren

Efter första anblicken så funderar jag på hur ofta man ser början till ett släktträd så här mitt i storstaden. Uppgifterna finns ju, även om det inte är en kyrkbok så kan vi nog tro att det är fakta. Pappa Sven hade två söner, det är klart. Om Kättilvid är mamma till dem vet vi inte, det kan ju vara så att hon blivit Svens hustru efter barnens födelse. Men nog är det en bra början. Undrar hur trädet fortsatte att växa, finns det spår av Sven, Andvätt och Gärdar i någon av oss. Fick Kättilvid egna barn, om nu pojkarna inte var hennes. Inte lätt att veta, men det känns lite mäktigt att kunna läsa uppgifterna så många år senare.

Hur blir det med vår egen släktforskning, kommer den att vara som huggen i sten och läsbar för kommande generationer?  Naturligtvis vore det bästa att knacka ner släktträdet och alla uppgifter på en stenhäll, men jag är inte säker att andra uppskattar ett sådant tilltag. Finns det smidigare sätt som kan sparas i 1 000 år.  Kanske duger det med en plåt, ristad med alla uppgifter och inmurad i grunden till mitt hus. Fast det står nog inte så många år, så det får nog bli ett annat ställe.

I dag är det ju lätt att spara uppgifter, vi lägger in dem i datorn och sedan finns de där. Och så länge källorna finns sparade på någon server kan de kommas åt hur lätt som helst, för originalen på arkiven är kanske inte lika lätta att hitta. Undrar hur länge vi kan läsa det som vi sparar i våra program och filer, kommer det att bli tillgängligt för kommande generationer och kommer de att förstå vad det handlar om. En lista på namn och datum, en fil med konstiga bilder, en lista med personer och konstiga DNA-sekvenser.  Ser kanske mest ut som rena tokigheterna.  Och inte blir det bättre av att det hittas annat, med en annan struktur och annan information, bara för att ett annat program valts av den som skrev. Men kanske finns det vissa likheter ändå, så att de framtida läsarna kanske förstår delar av det de läser  i alla fall.

Får de här funderingarna slå rot så finns det risk att arbetsglädjen försvinner och släktforskandet läggs ner, så låt oss hållas i nutiden och göra så gott vi kan. Fast lite kan vi kanske fundera på det med spridning och bevarande, åtminstone till de som kommer närmast efter oss. Tänk om vi sparar allt i ett enda stort träd, det finns ju de som förespråkar den lösningen och sedan, när vi är färdiga så behövs ingen mer släktforskning. Alla vet sin plats och sina anor, alla uppgifter hänger ihop. Men sedan kommer någon på att Andvätt och Gärdar var halvsyskon och trädet faller. Eller tänk om någon arbetat med trädet och kommit på att man kan använda ”sök och ersätt” för att rätta till något genomgående fel och missar att det ändrade på fler ställen än tänkt. Huvaligen vilka fel det kan bli. Då var det bra att använda stenhällen, det som skrevs var det som gällde, här kunde ingen komma och ändra av misstag.

Det är nog dags att återuppta promenaden och lämna alla de tankegångar som hällen bland de gröna träden och buskarna gav, låt den texten få leva men återgå till den verklighet vi lever i nu och grotta vidare bland mina torpare och soldater, blir lugnast så. 

Ha det bra, vad och hur du än gör.

Nybrännlid-Olov med hustru Lydia och sonen Knut. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Olov Valfrid Johansson Lindgren, kallad "Nybrännlid-Olov", föddes 24 augusti 1859 i Innansjön, Burträsk som ett av sju barn till Johan Fredriksson och Greta Stina Olofsdotter. 1866 flyttade familjen till Nybrännliden. Familjen var dock inte de första som hade bott i byn. Soldaten Per Käck född 1788, också han från Innansjön gifte sig med Anna Redlig från samma by. De "drog till skogs" och fann en plats i Nybrännliden där de byggde ett soldattorp åt sig själva och sina barn. Husgrunderna efter deras stuga syns nog än i dag men om familjen Käcks liv finns inte så mycket information att hitta. Johan Fredriksson med familj valde att slå sig ner cirka 600 meter från platsen där familjen Käck bodde. Sommaren 1870 nästan exakt för 150 år sedan, avled Johan Fredriksson i sviterna av lunginflammation. Han hade uppfört många byggnader, bland annat en åttakantig byggnad samt en rundloge i Nybrännliden. Modern Margareta Kristina gifte om sig med Olof Gustaf Sjöström. I deras äktenskap föddes fem barn, Olov Valfrid fick alltså fem halvsyskon. O.G. Sjöström och Margareta Kristina blev med andra ord advokaten Henning Sjöströms farföräldrar.

Olov Valfrid tog sig efternamnet Lindgren cirka 1883 i samband med sitt giftermål med Karolina Elisabet Olofsdotter f. 1864-05-20 i Robertsfors. Hennes familj flyttade 1882 till Sikfors, Burträsk där fadern var skogvaktare. De blev föräldrar till en son och en dotter. Elisabet avled i mitten av februari 1891 av okänd sjukdom.

Olov gifte om sig i januari 1892 med Hilda Kristina Öman f. 15 mars 1872 i Andersfors, Burträsk, hon hade varit piga hos familjen. I ungefär samma veva köpte Olov gården av sin styvfar O.G. Sjöström. Den sistnämnde flyttade med sin hustru, Margareta Kristina, till Bergsvedjan, Burträsk där de bodde en tid. Olof Gustaf avled 1913 i Bergviken och Margareta Kristina gick bort fem år senare. I Olov Lindgrens andra äktenskap såg sex barn dagens ljus innan sorgen på nytt kom att drabba honom och barnen. Hustrun Hilda gick bort i juni 1902 efter ett tioårigt äktenskap. Olov vigdes för tredje gången i januari 1903 med LYDIA Margareta Lindmark f. 28 mars 1883 i Ljusvattnet, Burträsk. I deras äktenskap kom tretton barn till världen, Olov Lindgren blev alltså far till 21 barn. Fyra av barnen i det sistnämnda giftet dog som små, två samma dag som de föddes och ett tredje barn dog blott en dag gammalt. Yngste sonen dog 5 år gammal. Ett av dessa barn från tredje giftermålet, hette Peder. Han gifte sig med min morfars syster och de bosatte sig i Kalvträsk.

I sina krafts dagar var Olov en idog och arbetsam man. Han var en duktig jordbrukare och hade nyodlat mark i Nybrännliden. Totalt fanns det 11 hektar åkermark på hemmanet. Med tiden kunde gården föda sju till åtta kor, får, gris och kalvar samt en häst. Hästen var ju oumbärlig vid odlingen och i skogen på vintern. Olov var väldigt stark, sägs det. Han hade ärvt sin styrka av sin morfar Olof Andersson, gift med Maria Katarina Olofsdotter i Brännbergsliden som blev 102 år gammal. Det berättas att Olof Andersson en gång var i Gammelbyn, Burträsk samt bar en tjärtunna i vardera handen, från gamla gästgivaregården till kyrkan och tillbaka. I varje tunna fanns det 48 kannor tjära, d.v.s. cirka 160 kg. Ett rep eller något liknande var draget runt tunnorna så att han hade något att hålla i.

I början av 1900-talet köpte Robertsfors AB skogen i Nybrännliden för 12000 kr, men Olov Lindgren tvingades, som var vanligt på den tiden, köpa tillbaka avstyckningen (gårdstomten). Om åborna hade varit envisa lär de ha fått tomten gratis av bolaget.

Böndagshelgen efter midsommar 1919 var det en stor fest i Burträsk. På kvällen var det dans på Västomvikens relativt nya dansbana. Hjalmar Strid satt där ensam och spelade på fiol den allmänt omtyckta "Under Paris broar". När refrängen "Det var i Haga park" skrålades mer än sjöngs tyckte man att det var rena rama Burträsktoppen. Olov Lindgren deltog i denna fest. Han rörde sig fram i maklig takt. Armarna snurrade som väderkvarnsvingar. Han liknade en skuggboxare. Olov var i toppform eftersom han hade fått "en knapp i västen". Han verkade vara väldigt stark men bråkade inte eller slet någon i kläderna. "Han är inte så farlig som han ser ut. Han är en klok och fin man, så ni behöver inte vara rädda." Dessa ord yttrade den fridsamme fjärdingsmannen Lövroth om Nybrännli-Olov.

På ålderns höst blev Olov Lindgren religiös och brann för att man skulle arrangera byaböner i småbyarna. Flera sådana anordnades i Nybrännliden med omnejd. Det var Olov själv som läste bönerna och följde i princip ritualerna för en högmässa. Orglar var ovanliga ute i byarna men istället fanns "n'Jan Nilsa däri Sikfarsom". Han tjänstgjorde vid bönerna såsom uppsjungare, som det kallades.

På Burträsk sjukstuga, där Olov Lindgren vårdats en tid och varit sängliggande, avled han 2 april 1930. Efter makens död lämnade Lydia och sju av barnen Nybrännliden för Innansjön där de bodde i två år. Det värsta under tiden familjen bodde i Nybrännliden var nog barnens skolgång. Sex km hade de till skolan i Storbrännan. Vilket barn vill färdas så långt på morgonen och på kvällen? I dag finns det väg till Nybrännliden och många andra mindre tidigare boplatser.

1932 gifte Lydia om sig med änkemannen Fredrik Vilhelm Fredriksson i Västomsundet, Burträsk. Han var född 30 mars 1879. Lydia avled 25/11 1949 efter en tids sjukdom på Burträsk sjukstuga. Hon var vid sin bortgång bosatt i Innansjön. Fredrik dog 28 juni 1961 i Burträsk. Lydia var en trevlig och gästfri kvinna som var omtyckt av alla hon hade kommit i kontakt med.

1482 var Albertus Pictor i Kumla kyrka och målade. Att se dessa målningar idag, 538 år senare, är ganska överväldigande. Har du inte varit där så åk dit imorgon eftermiddag, då är kyrkan öppen.

Albertus Pictor har bland annat målat Jesse rot och stam, som  enligt vår guide Anna-Carin Eriksson symboliserar Jesu släkttavla. Egna bilder ovan.

Kumla finns på flera håll i Sverige men detta Kumla ligger söder om Sala i Västmanland. I våras var maken och jag ute på en kort kyrkogårdssafari i vår nya hemtrakt och efter att jag bloggat om det (här och här) blev jag inbjuden till Kumla kyrka av släktforskaren och hembygdsvännen Sven-Erik Grahn i Kumla. I sommar hålls kyrkan öppen på söndageftermiddagarna (i alla fall i juli) och i söndags åkte vi dit. Inne i kyrkan blev vi guidade av den kunniga kyrkvärden Anna-Carin Eriksson som berättade om Albertus Pictor, Sveriges förmodligen mest kände kyrkomålare. I flera svenska kyrkor finns målningar av honom men det är bara i sex av dem som målningarna aldrig kalkats över. Kumla är en av dessa.

Att man känner till att han var i Kumla och målade just 1482 beror på att det fanns dokumenterat i en text om en biskopsvisitation på 1600-talet. Årtalet fanns på en vägg som revs på 1760-talet då tornet byggdes. 2017 renoverades målningarna senast och de är underbart vackra.

Stort tack till Sven-Erik Grahn och Anna-Carin Eriksson!

Kumla kyrka i Västmanland. Större delen av kyrkan är från medeltiden. Eget foto.

Naturligtvis blev det också lite spaning på kyrkogården:

Anna Brita Persdotters grav. Det ena fotot tog jag vid vårt besök på Kumla kyrkogård i april i år, det andra i söndags.

En grav vi inte kan undgå att se är ett svart järnkors som är gravvård över hustrun Anna Brita Persdotter i Engarn, född den 2 december 1808 och död den 14 oktober 1864. På baksidan står det "Sörjd och saknad af make och 2ne söner". I graven vilar även Karl Herman Johansson, född 1870 och död 1961. Hon är hans sonson och uppväxt på samma gård men han fick aldrig träffa sin farmor.

Vi diskuterar graven, Sven-Erik Grahn, min man och jag. Varför är bara hustrun begravd här? Vad hände med maken? Varför begravdes inte han i samma grav? Vi funderar på om han gifte om sig och är begravd med nästa hustru, om han flyttade, kanske till och med emigrerade och är begravd någon annanstans. I ett övermodigt ögonblick lovar jag Sven-Erik att försöka ta reda på detta. Men något svar har jag inte.

Anna Britas make hette Jan Andersson. Han var född i Ransta och kom till Engarn efter att han gift sig med Anna Brita den 21 oktober 1825. Jo, vigseldatumet stämmer. Anna Brita vcar alltså bara 16 år gammal när hon gifte sig. De tog ut lysning den 18 september samma år och då var hennes far nämndemannen Per Olsson i Engarn med till prästen. Eller snarare var det så att det var han som besökte prästen och tog ut lysning å dotterns vägnar. Prästen har också noterat att "de contraherande ega allmänt godt loford".

Varför gifter man sig när man är 16 år gammal? Jan var lite äldre, han var född 1801 och hade fyllt 24 år på våren det året. Var Anna Brita gravid? Något barn fick de inte förrän 1829, enligt husförhörslängden. Var det stormande kärlek och pappa nämndemannen hade blivit övertalad av sitt enda barn att gå med på äktenskapet? Eller var det ett resonemangsparti där hennes föräldrar hade sett ut en lämplig måg åt sig? Något svar finns inte i kyrkböckerna.
Först bodde den unga familjen i Ransta och där föddes sonen Johan Theodor 1829. 1832 verkar de ha flyttat till hennes föräldrahem i Engarn och där föddes sonen Karl Viktor 1834.

Anna Britas far var inte bara nämndeman utan också kyrkvärd. Mågen Jan Andersson blev så småningom också kyrkvärd och nämndeman och sedan häradsdomare. Hennes mor Greta Jansdotter dog 1834 och hennes far levde till 1843. Anna Brita och Jan tog över hemmanet och så småningom blev det sonen Karl Viktor som ärvde egendomen. Och det är hans son Karl Herman som vilar i samma grav som sin farmor.

Sådana här livsöden fascinerar mig. En kvinna, egentligen bara en flicka, som gifte sig så ung. Död vid 55 års ålder, älskad och saknad. Men varför vilar inte maken i samma grav? Det är ju det vanliga. Han gick bort 1884. Jag hittar inte hans grav i gravstensinventeringen.

Matilda Anderssons grav. Eget foto.

En annan grav som gör mig nyfiken är den lilla och ganska oansenliga stenen över "Ackuschörskan Math. Andersson" född 1829 och död 1912.

Den första frågan att besvara är vad innebar ackuschörska? Det var en barnmorska och ordet är en gammal benämning. Hon var gift när hon dog och förmodligen var det maken Per Andersson som valde denna titel på gravstenen. Han var stenhuggare och det får mig att undra om det rent av var han som högg stenen? Troligen inte.
Han finns inte inskriven på gravstenen. Varför inte? Han bodde kvar i församlingen till sin död 1922 och borde väl ha begravts ihop med hustrun? Samma obesvarade fråga som för Anna Brita Persdotters grav.

Matilda hette Karlsson som ogift och föddes i Haraker 1829. 1858 kom hon till Sör Husta i Kumla församling. Hon står skriven som barnmorska så jag antar att hon var anställd som sockenbarnmorska. Då hade hon med sig den utomäktenskaplige sonen Carl Otto Mauritz. Han var född i Stockholm 1855. Det får mig att tro att Matilda utbildade sig till barnmorska i Stockholm vid den tiden.

1864 gifte hon sig med stenhuggaren men då var Per Andersson hemmansägare, sedan blev han backstugusittare, stenarbetare och så småningom lägenhetsägare, enligt husförhörslängder och församlingsböcker. Matilda fortsatte arbeta som barnmorska, säkert så länge hon orkade.

Matilda och Per fick minst sex gemensamma barn, varav de första var ett tvillingpar 1865. De andra fyra barnen dog som små åren 1869-1873. Familjen flyttade senare till Tärna och till Västerfärnebo men Per och Matilda återvände till Kumla år 1900. Då var hennes son Carl Otto Mauritz död sedan 1897. Han hade varit livgardist i Stockholm men också trumslagare i Kungl Västmanlands regementes musikkår. Då hette han Myrberg i efternamn men bytte sedan till Brask, kanske när han gifte sig och bosatte sig i Sala.

Familjen Gustafssons grav. Eget foto.

På Kumla kyrkogård stannade vi också inför en riktigt pampig grav, en familjegrav för tre generationer.

Det som fick mig att stanna upp här är att en av dem som vilar i graven är dottern och hemmansägaren Signe Maria Gustafsson född den 8 april 1890 och död den 9 februari 1961. Det är inte så vanligt att kvinnor står som hemmansägare på gravstenarna, det brukar mest vara män som gör. Sven-Erik Grahn berättar att det finns fler kvinnor med titeln hemmansägare på sin gravsten på Kumla kyrkogård. Förmodligen finns det en hel del på kyrkogårdarna runt om i Sverige, även om jag inte lagt märke till dessa tidigare.

Signes bror Arvid var också hemmansägare och är begravd i samma grav. Föräldrarna hette Valfrid Gustafsson och Erika Lovisa Carlsdotter. När Signe var liten var hennes far först skriven som arbetskarl och sedan som hemmansägare. Prästen har också antecknat att Valfrid blev omyndigförklarad 1887. Familjen bodde i Norr Husta och hemmanet var på 3/8 mantal. Redan före faderns död 1934 blev Signe och Arvid hemmansägare. De blev kvar på gården och ingen av dem gifte sig. 1924-1925 bodde Signe i Stockholm men återvände sedan hem, kanske för att då ta över gården tillsammans med sin bror.

Orkar ni med en grav till? Jo, det tror jag.

Den unge torparsonens grav. Eget foto.

Jonas Eliasson var bara 25 år när han dog i lungsot den 1 maj 1889. Han var född i Skorped i Västernorrland men dog i Västtärna i Kumla församling. Vad gjorde han där? När han dog var han fortfarande skriven hos föräldrarna hemma i Mosjö i Skorped.

Hans gravvård finns på Kumla kyrkogård. På den kan vi läsa att han hette Edén när han dog och att han var 25 år. Han föddes den 21 november 1863. Det står också "Dan 12.5.13". Först tänkte jag att det var ett datum men ganska snart förstod jag att det är hänvisning till ett bibelord, nämligen Daniels bok: "Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut." De här orden måste hans föräldrar ha valt. De var baptister och trodde på dessa ord. Det är min tanke, eftersom mina egna föräldrar var baptister.

Jag undrar om Daniels föräldrar någonsin kom ner till sin sons grav i Kumla, om de hade råd att åka. Torpare med stora familjer och många munnar att mätta (Jonas var äldst av nio syskon) var som regel inte stadda vid kassa, men det vet jag ingenting om. Jonas begravdes redan den 7 maj men inte förrän den 15 maj fick prästen i Skorped ett brev med attesten från sin kollega i Kumla. Kanske visste föräldrarna inget om sonens död förrän han begravts? Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Vad gjorde Jonas nere i Västmanland? I dödboken står det att han dog hos handlare Eriksson i Västtärna. Vad gjorde han där? Var han bodbetjänt? Han var fortfarande skriven i Skorped och hade alltså inte tagit ut flyttbetyg. På korset står det "Stud.", alltså att han var studerande. Som baptist kanske han gick på en bibelskola. Fanns det en sådan inom räckhåll? Bodde han tillfälligt hos handlarn? Om du som läser detta har några svar så berätta gärna. Han är i alla fall inte bortglömd, hans gravvård står kvar men den verkar inte finnas med i gravstensinventeringen vad jag kan se.

Vad har jag missat om Kumla kyrka? Säkert en del eftersom jag inte googlat.

Intill kyrkan ligger den fina hembygdsparken med en del äldre hus. Här finns en kort promenadstig uppe på Badelundaåsen. Eget foto.

Ett av husen i hembygdsparken är den här parstugan byggd på 1700-talet i Vad och hitflyttad 1961. I närheten finns fler äldre hus, bland annat en gammal smedja från Bäckeby gård. Eget foto.

Senaste veckan har varit full med olika intryck. Semester i Sverige med nya intryck, eller ska jag kanske säga nyupptäckta delar i en miljö som jag trodde jag kände till väl. Att få tid till att röra sig i ett lugnare tempo, att få se de små sakerna som annars döljs när fartvinden spelar i håret. Visst är det underbart och än mer fantastiskt blir det om det blandas med liknande upplevelser inom det som är en ganska betydande del av de dagliga upplevelserna under hela året.

Jag tänker på släktforskning, både min egen och det som jag hör och ser om andras via olika kanaler. Ibland staplas upplevelserna, det kommer ny information och ibland kan ett litet förfluget ord göra att nyheter uppmärksammas. En liten notis i ett meddelande på facebook kan öppna nya världar, en berättelse i en trädgård får tankarna att fara i nya banor. Säkert finns det hur många olika tillfällen och tillvägagångssätt som helst, om vi sätter oss ner och summerar det som påverkar oss.

Upplevelser kan ju vara av olika grad och betyda olika mycket för olika människor. Vem bryr sig egentligen om upplagan på en bok, om man nu inte skrivit den själv. Så tycker nog jag om de flesta böcker. Men när jag pratade med några som är nyfikna på släktforskning och koppling långt tillbaka i historien så nämnde en av dem att han läst en bok, Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, och den känner jag ju väl till. Karin Bojs uppskattade bok är känd, men inte visste jag att den sålts i 100 000 exemplar i Sverige. Vilken hög siffra, nästan alla DNA testade har köpt den verkar det som. Och att den nu finns på 16 språk, vilket innebär att personer i ännu fler länder kan läsa den är ju än mer fantastiskt. Vem kunde tro det när Karin berättade om sina resor på ett möte hos Genealogiska Föreningen för några år sedan.

En annan intressant upplevelse var när jag klickade på en länk i ett meddelande. Jag hamnade i Familjehemligheten, ett radioprogram som Gunilla Nordlund leder och där vi får möta de som upplevt förändringar baserade på ett DNA-test. Det är nog många som har egna eller har hört om andras upplevelser, och i dessa program får vi möta några. På ett fint sätt får vi lära känna människan bakom testet, inte så mycket tal om olika konstiga begrepp utan om hur de påverkats av de svar som testet gett, eller ibland kanske mer de frågor som kommer när de sitter med sina resultat och funderar. Kan verkligen rekommenderas att leta upp dessa program på en Sveriges Radiosida.

Foto av Niklas Veenhuis på Unsplash

Att det ibland känns som en ödes nyck, eller något liknande, är klart när jag får stänga av ett program eftersom semestergrannen dyker upp och börjar prata släktforskning. Tur att jag hade ett DNAtestkit tillhanda för det samtalet slutade med en topsning och ett kuvert med utlandsporto som bars till brevlådan. För denna granne väntar nu en tid, på att kuvertet ska komma fram och ett resultat, som kanske ger svar eller blir det funderingar.

Att mitt i semestertid, med solen i ögonen och vinden som svalkar skönt, få höra om nyupptäckta mormors farfar och hur det efter mycket arbete med släktträd hit och släktträd dit plötsligt dyker en liten pusselbit, som öppnar ögonen och leder in på rätt väg, det är ju underbart. Att få vara med om hur skön naturen är och samtidigt få inblick i de lyckliga ögonblicken gör att, även om det finns lite mörka moln, livet blir så mycket lättare och roligare att leva. Batterierna laddas och det finns en tillförsikt inför hösten, för så mycket roligt jag fått uppleva inom släktforskning och DNA denna sommar kan det bara bli bättre och bättre.

Vilhelmina Mina Bexelius f. Nordsvan. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josefina Vilhelmina "Mina" Nordsvan föddes 21 september 1859 och växte upp i Hortlax, Piteå. Hennes far, Michael Nordsvan var skeppare, modern hette Josefina Johansdotter Dahlberg. "Mina" var äldst av åtta syskon. Hon avlade telegrafistexamen 1879. Under de närmast efterföljande åren hade hon tjänst vid telegrafistationerna i Piteå, Töre och Kalix. 1883 dog fadern. 1883-1885 sommarvikarierade "Mina" som telegrafist vid telegrafstationen i Lövånger. 1885 flyttade modern och alla barnen till Piteå stad. 1888 fick Mina fast tjänst som telegrafist vid stationen i Sikeå, Bygdeå. Hon innehade den tjänsten till år 1894 när hon lämnade för flytt till Kalix men redan året efter återvände hon till Sikeå. Där stannade hon till 1902 när hon ingick äktenskap med handlare Johan Bexelius från Mångbyn, Lövånger. 

"Mina" var särskilt avhållen som telegrafist av allmänheten för sitt alltid trevliga och hjälpsamma sätt. Ett fint bevis på denna uppskattning tog hon emot när hon lämnade Sikeå, i form av en textad tacksamhetsadress från Bygdeå kommun och dess invånare.

Efter att fru Nordsvan hade slutat sitt jobb som telegrafist var hon värdinna i det gästvänliga Bexeliuska hemmet i Mångbyn, som hon skötte väldigt bra. Hon var en fin person, varmhjärtad och sympatisk. Ett av hennes stora intressen var missionen, för den offrade hon både tid och omtanke. "Mina" var även medlem i Mångbyn-Broänges syförening. "Mina" Bexelius avled 10 januari 1935 av lunginflammation. Hon hade många vänner som ärligt deltog i sorgen efter henne. Mycket folk följde henne till den sista vilan. Hennes närmast efterlevande var maken Johan Bexelius, fosterdottern Rut född Hägglund och två systrar. Må hon vila i frid!

Bexeliusgården i Mångbyn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Mina Nordsvan gift Bexelius. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Anton Stuxberg var bondson från norra Gotland, född 1849. Han var yngste sonen i familjen och fick studera. Efter examen från Visby Allmänna Läroverk kom han till Uppsala där han doktorerade i zoologi 1875. Det ledde honom till Nordenskiölds expedition med Vega och så småningom till intendent vid Göteborgs Museum. Under sin ungdomstid umgicks han med Strindberg och lär vara förebild för en av personerna i Röda rummet.

I måndags kom vi hem efter en vecka på Gotland. Vi hälsade på min son och hans familj och har hållit oss undan från turisterna. Även om de är färre än vanligt så finns de där.

Min son och sonhustru byggde för några år sedan ett sommarhus i utkanten av Fårösund. Fastighetsbeteckningen är Stux 1: och så ett nummer. Du förstår nog sambandet.

Sonens och sonhustruns hus ligger inbäddat i grönskan i skogsdungen. Den omgivande gården brukas fortfarande. Eget foto.

En av de äldre gårdarna i Stux. Eget foto.

Min son har på sin pappas sida anor från Gotland långt tillbaka i historien. Dock inte från Fårösund utan från östra och södra Gotland. Men Gotland är Gotland och alla i familjen älskar den här ön.

Ibland har vi pratat om Stux och jag vet att det är en gammal gård. Innan vi gav oss av hemåt i måndags sa jag till sonen att jag skulle ta reda på lite mer om gården och dem som haft den. Att följa en gård i husförhörslängderna brukar ju inte vara så svårt. Men när jag här om dagen öppnade Bunge sockens kyrkorkiv såg jag att hela kyrkoarkivet förstördes i en brand i Rute prästgård 1871, tillsammans med kyrkböckerna från Rute och Fleringe socknar. Det här har säkert en del av er släktforskare stött på. I min mammas släkt har jag en släktgren från Surteby i Västergötland och där brann det också i mitten av 1800-talet.

Vad gör man som släktforskare då? Häng med så ska vi se vad som finns att leta i.

I kyrkoarkivet finns husförhörslängd, födelsebok, vigselbok och dödbok rekonstruerad från 1860-1870. Det är avskrifter från det som sänts in till SCB. Mantalslängder är givet att söka i, men också bouppteckningar och historiska kartor.

Jag började med laga skifteskartan från 1854. Där hittar jag sonens tomt och kan se vilken av byn Stux gårdar just denna bit mark hörde till då. Enligt kartan fanns det fyra gårdar i byn, benämnda A, B, C och E. Jord märkt D finns också men jag hittar ingen gårdstomt till denna utan bara mark. En av byns fyra gårdar har delats en gång till och nyligen sålts ser jag i protokollet.

Sonens tomt hörde till gård A som då ägdes av nämndemannen och bonden Johannes Stuxberg. Han var far till zoologen Anton Stuxberg och den familjen finns i den rekonstruerade äldsta husförhörslängden.

Kartan från laga skiftet, upprättad 1854. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Utsnitt från kartan från laga skiftet, med de fyra Stuxgårdarna. Gården A var Stuxbergs gård. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Ur protokollet från laga skiftet 1854. Johannes Stuxberg hade 1/4 mantal.  Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Den rekonstruerade husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anton hade två bröder, Johannes Lorents som föddes 1832 och Jakob Petter som föddes 1836. Så Anton var sladdbarn. Deras mor hette Anna Maria Erasmidotter Häglund och var född 1806. Äldste brodern Johannes blev lots och bodde då i det växande samhället Fårösund. Mellanbrodern Jakob blev den som tog över gården i Stux. 1860 fanns också pigan Elisabeth Mathilda Ruthberg hos familjen Stuxberg och hon gifte sig sedan med Johannes. Jakob gifte sig med Anna Helena Broman. Framåt i tiden går det ju bra att följa dessa men det har jag inte gjort den här gången.

Bunge socken hör till Gotlands norra häradsrätt. Där finns det tack och lov ett bouppteckningsregister ordnat topografiskt, dvs gårdsvis. Där är det lätt att hitta alla bouppteckningar för folk från Stux. I bouppteckningarna går det att få fram släktsamband eftersom det står vilka arvingarna är.

Registret gäller för tiden 1651-1851. Johannes Stuxberg levde till 1887 och hustrun Anna Maria Erasmidotter Häglund till 1882, så de finns inte med i registret. Och eftersom Johannes hette Stuxberg har vi ingen ledtråd till hans fars namn. I registret finns inte heller någon med namnet Stuxberg så min tanke var att det namnet var taget av nämndemannen. Men det var det inte, det är betydligt äldre än så.

Jag letade mig fram i bouppteckningarna från Stux och i den som gjordes efter bonden Jakob Rasmussons död 1829 finns en son Johannes som då var 18 år. Så rimligtvis är det rätt Johannes. Han hade också en bror som hette Petter och som var tolv år och en syster som hette Brita Lena. Deras mor, den efterlämnade änkan, hette Brita Jakobsdotter. Jakob Rasmusson hade "vådeligen omkommit" och drunknat under överfart i Fårösund. Bouppteckningen gjordes den 19 mars så kanske hade det hänt några veckor tidigare. Grannen Anders Rasmusson Häglund var med på samma färd och drunknade också. Kanske var han bror till bröderna Stuxbergs mor.

I Jakob Rasmussons bouppteckning framgår att hans gård i Stux var på 1/4 mantal. Den hade hustrun Brita Jakobsdotter ärvt och tillsammans hade de löst in Britas syster Annas del av arvegården. Man gjorde skillnad på jord som ärvts och jord som köpts. Tack vare detta får vi veta att det var nämndemannens mor som kom från Stux. Eftersom hon hette Jakobsdotter hette hennes far Jakob. Bland bouppteckningarna finns en från 1797 för bonden Jakob Hansson i Stux. Bland hans efterlevande finns änkan Anna Jakobsdotter, dottern Brita på 19:e året och dottern Anna. Så detta bör rimligtvis vara Brita Jakobsdotters familj, eftersom vi vet att hon ärvt gården i Stux och att hon hade en syster som hette Anna. Fadern Jakob Hansson hade också drunknat och här finns också hans dödsdatum som är den 14 augusti 1797. Då var Brita alltså 18 år och därmed troligen född 1779.

Nu har vi alltså kommit ett par generationer till bakåt i nämndemannens släkt, trots brunna kyrkböcker. Uppgifterna är inte lika fullständiga som i kyrkböckerna men personerna är hittade i alla fall.

I Jakob Hanssons bouppteckning får vi veta lite mer. Fastigheten på 1/4 mantal hade han ärvt till 1/8 och den andra åttondelen hade han köpt av sin hustrus bror coopverdiesjömannen Per Jakobsson Stuxberg. Namnet Stuxberg fanns alltså i nämndemannens mors släkt ett par generationer före honom. Jakob Hansson och Anna Jakobsdotter var ju hans morföräldrar. (En coopverdiesjöman var en sjöman i handelsflottan.)

Mantalslängderna finns digitaliserade fram till 1820 och det året var Jakob Rasmusson en av de fyra bönderna som skattade för 1/4 mantal i Stux. De andra hette Anders Persson, Anders Jonsson och Lars Jacobsson. Några av dem var nog släkt med varandra.

I mantalslängderna finns namn på husbonden i familjen och ibland också på vuxna men hemmavarande söner och döttrar. Däremot namnges sällan hustrun. 1820 finns det också några anteckningar som ger lite mer information, bl a ålder. Då får vi veta att Jakob Rasmusson var 33 år gammal och alltså född omkring 1787. Det står 33/40 i kolumnen för ålder och 40 kan vara hustruns ålder, om min tolkning är rätt. Det stämmer ju bra med Brita Jakobsdotters ålder i hennes fars bouppteckning.

1820 bodde också hans svärföräldrar i familjen. Svärfar hette Jakob och det ser ut som om han skulle vara 47 år men det kan kanske vara en felskrivning. Svärmor var 74 år (antecknat i höger marginal) men hennes namn står inte med. Men vänta nu, hustrun Brita Jakobsdotters far Jakob Hansson var ju död sedan 1797... Hur ligger det här till? Svärmodern, Britas mor Anna Jakobsdotter måste alltså ha gift om sig med en man som också hette Jakob. Hon var ju 74 år gammal (alltså född c:a 1746), kan hon vara omgift med en man som var 47 år? Ja, inte är det omöjligt, större åldersskillnad har jag sett. Det här har jag inget svar på.

Mantalslängden från 1820. Bildkälla: Riksarkivet.

Det jag fått fram är alltså:
Johannes Stuxberg, 1811-1887
Föräldrar:
Jakob Rasmusson, c:a 1787 - 1829
Brita Jakobsdotter, f c:a 1779
Morföräldrar:
Jakob Hansson, död 1797
Anna Jakobsdotter Stuxberg, f c:a 1746

Eller har jag tolkat informationen fel? Mer granskning av uppgifterna behövs.

Mantalslängden 1796, året före Jakob Hanssons död. Här nämns dottern Brita. Bildkälla: Riksarkivet.

På så sätt kan man följa gården bakåt i mantalslängderna och jämföra namn och personer med bouppteckningarna. För att kunna göra det behövs ett register över bouppteckningarna. Kanske är bouppteckningsregistret från Gotlands norra häradsrätt ordnat gårdsvis just för att husförhörslängder saknas, men det vet jag inte. I det här fallet underlättar det betydligt.

Att man hade släktnamnet Stuxberg underlättar så klart också i sökningen i andra register och arkiv. I Svenskt Porträttarkiv finns flera bilder för män med namnet Stuxberg, alla födda i Bunge och släkt med varandra.

Lotsförmannen Johannes Nikolaus Albert Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Fyrmästaren Lars Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Portättarkiv.

Jag har också sökt i lagfartsboken och där finns Stuxgårdarna men även lagfartsboken är skadad i brand, ser det ut som. En sökning i NAD ger träff på ett mindre gårdsarkiv från Stux. På Hela Gotlands hemsida finns en artikel om gårdsarkivet.

Läser du i domböcker hittar du med all säkerhet mer om den här släkten.

Givetvis har jag också googlat om Stuxberg och Stux. Bland annat kom jag då till Region Gotlands hemsida om Bunge sockens historia och där kan vi läsa att Stux vid mitten av 1600-talet var den största gården i socknen och var då på ett helt mantal. Sedan har den alltså delats i flera brukningsenheter och dessutom har många tomter styckats av, inte bara min sons tomt. En stor del av Fårösunds samhälle har byggts på Stux mark.

Det jag skriver om här är resultatet av en eftermiddags sökning om Stux och familjen Stuxberg. Säkert har jag missat något viktigt och jag kan också ha dragit fel slutsatser men det jag kommit fram till är det jag ser som det mest sannolika. Framför allt vill jag ge dig som i din jakt på släktens historia kommer till ett brunnet eller på annat sätt förstört kyrkoarkiv att hitta andra vägar. Om familjen Stuxberg finns så klart mycket mer att berätta.

Det här huset tror jag hör till Stuxbergs gård. Om jag inte har misstolkat kartan. Eget foto.

Den gamla gårdsmiljön i Stux. Eget foto.

På Generalstabskartan från 1890 ser vi att Stux var den by som idag utgör en stor del av Fårösunds samhälle. Idag går vägen ner till färjan lite mer rakt men sträckningen i böjen efter kyrkan finns kvar och heter Gamla vägen. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Ibland styrs letandet efter uppgifter om personer i det förflutna av nya infallsvinklar. Kanske en förflugen fråga eller något jag läser. Det kan vara sånt som inte alls har med släktforskning att göra som leder in på letande efter nya uppgifter. Kanske skulle jag ha letat efter uppgifterna om jag bara vore intresserad av just en gren av släkten eller av andra skäl ville koncentrera mitt letande.  Nu har jag inte varit så bra på att gå så långt och detaljerat som många andra, men det får jag skylla på att det finns så mycket intressant på alla olika delar av mitt och faktiskt också andras trän.

Tidigare skrev jag om min farfars farfar, lille Lasse, och det ledde in på några nya spår eller ska vi kanske säga funderingar som jag inte grottat i tidigare. Den mannen ledde in mig på begreppet Ryttare, på ett lite mer personligt plan än tidigare. Jag har mig veterligen inga andra med den benämningen bland mina kända anor och även om det inte är så stor skillnad på dessa och det vanliga fotfolket så fick jag lära mig lite nytt och dessutom så fick jag en liten näsbränna, det är inte alltid som det som står har samma betydelse för den som skrev som det har vid en snabb anblick med min referensram.

Arkiv Digital: Generalmönsterrullor - Västgöta kavalleriregemente (P, R) 536 (1749-1759) Bild 116 / sid 220 (AID: v60350.b116.s220, NAD: SE/KrA/0023)

Den första jag tittade efter var den som var morfar till Lasse, Ryttaren Göran Ek, eller Göran Olofsson som han kallades innan tjänsten i Västgöta Kavalleriregemente. Vem var han och vilka uppgifter fanns det. På samma sätt som med soldater så ger mönstringsrullorna bra uppgifter även om de inte alltid är lätta att läsa, för den som likt mig inte är jättebra bevandrad i de olika textstilarna.  Innan jag tittade i rullorna så tog en väg över Centrala soldatregistret och fick veta att han var vid Barne kompani, baserat på att han bodde i Önum, alltid bra att veta när man ska leta i regementets böcker. Att han började 1747 framgår av den första rullan han finns i, ålder och att han är ogift syns också.  Hans nummer 108 följde ju honom så det underlättade.

Nu till det som var nytt för mig, det var att beskrivningen av hästen var ner detaljerad än den om ryttaren. Göran Ek hade ett ljusbrunt sto, med vita fötter och det som fick mig att undra om jag läste rätt. Jag kände mig tvungen att kontrollera med den betydligt duktigare, att läsa text, Olle Elm och han svarade mig med vad det stod, och nu kom min totala okunskap om hästar i dagen, för han påstod att det stod att stoet hade en stor snopp. Att beskriva kännetecken på hästen kan ju vara bra, men det kändes konstigt med detta kännetecken, speciellt på ett sto. Nu vet jag, efter kontroll, att jag inte ska använda min referensram utan måste ta reda på lite hästspråk. Att betydelsen var och är ”en vit fläck mellan hästens näsborrar” vet jag nu och det kan vara bra att veta i framtiden.

Göran Ek hade nummer 108 i kompanirullan. Inte samma men nästan, nummer 111, hade en ryttare som kom till kompaniet efter Görans död. Denne ryttare hade Skarstad som utgångspunkt. En ryttare som jag inte har några blodsband alls med men som kommit att betyda mycket för mig. Ryttaren Carl hade en dotter, som gifte sig med min farfars farfar, men hon dog vid 41 års ålder. Lasse gifte om sig och fick en son Johannes, som är min farfars far.  Hur kan nu det här påverka mig?

Ja, den frågan får ett svar om jag berättar att min farfar inte tyckte namnet Johansson var det bästa för en handelsman utan det skulle vara ett som var lite ovanligare. Han funderade och när han kom på att hans farfars första frus pappa hette Carl Ahlgren, så slog han till. Då var de ju lätt att byta och han tog namnet Ahlgren, vilket jag ju måste erkänna har påverkat mig. Bra namn men det var inte alltid roligt att bli uppropad först i skolan eller vara den som först gick göra både det ena och det andra i olika sammanhang. Vid dessa tillfällen hade Johansson varit bättre 😊

En släktforskarkollega till mig myntade en gång uttrycket 'slumpforskare'. Han menade då en person som inte egentligen var intresserad av släktforskning, men som börjat läsa kyrkböcker och sådant i samband med någon sorts projekt, exempelvis kartläggning av någon gårds historia, och på det sättet hittat till släktforskningens intrikata värld. Men egentligen har väl nästan alla börjat släktforska av en slump? Det är ju inte så att folkhälsomyndigheten rekommenderar varje svensk medborgare att släktforska, eller att det räknas som en merit vid arbetssökande att man är släktforskare. Nej, de flesta börjar väl släktforska av en slump, man kanske exempelvis hittar ett gammalt foto med någon person man inte känner igen, eller ett gammalt brev där bara vissa omnämnda personer är en bekanta.  Jag minns en annan släktforskarkollega, som brukade berätta att hon 'drabbades' av släktforskning 'söndag den xx  juli år xx klockan xx'. Då ringde en äldre släkting till henne och ville veta lite släktdetaljer. De kom att prata om släkten, hon insåg att det var mycket hon inte visste om familjens historia, och därmed var hon fast. 

För egen del hör jag dock till dem som inte börjat släktforska av någon slump. När jag började arbeta på GF en gång i tiden, kunde jag knappt stava till 'genealogi'. Jag blev tillsagd att börja släktforska. Det var en av mina huvudsakliga arbetsuppgifter det första året! Den arbetsordern var definitivt inte någon slump, utan tillkom med simpel beräkning. Mycket riktigt, efter någon tids bläddrande i tidningslägg, mappar och matriklar, började jag känna mig så pass hemma att jag lite försiktigt kunde försöka visa besökare till rätt hylla. Och givetvis fastnade jag. När jag efter ett års praktik kom ifråga för en 'riktig' anställning, blev jag tillfrågad av dåvarande ordföranden vad jag hade för mål?  'Att få antavlan full' svarade jag som den naturligaste sak i världen. Det visade sig att ordföranden tänkte mer på övergripande mål i livet än släktforskning just då.... 

Men visst har slumpen spelat in lite märkliga saker i min släktforskning också.  När jag efter idogt släktforskande hade följt en sidogren på min farfars farmors sida fram till nutid, visade det sig att nu levande ättling hade sommarställe i Täby, där jag är uppväxt! Kanske hade vi till och med sett varandra utan att veta om det...

Det absolut märkligaste som någonsin hänt mig i släktforskarsammanhang inträffade dock på jobbet. Jag hade en stor besöksgrupp att ta hand om, och när de börjat läsa och bläddra själva, tog jag en kort paus i korridoren. Där ute var vår stockholmshylla, och där hamnade jag. Medan jag pustade ut, tittade jag lite förstrött på böckerna i hyllan.  Än idag grubblar jag på varför jag drog fram boken som hette 'Tyska församlingens vigselbok'. Jag hade mig veterligt inga anor i Tyskland, och ingen som helst anledning att intressera mig för just den boken. Men i registret hittade jag släktnamnet Revigin som jag har bland anorna, och som ju är lite ovanligt. När jag slog upp sidan så visade det sig vara just min anfader, född i Skåne och död i Halland, som hade gift sig i Stockholm. Och där fick jag äntligen rätt efternamn på hans hustru, som visade sig ha ett antal tyskättade körsnärer bland förfäderna. Därav Tyska kyrkan. Men som sagt, varför tog jag ner den boken? 

Sedan finns det ju slumpmässiga avgöranden även i andra världar än släktforskningens. Många känner säkert till historien om den till Memphis inflyttade gossen Elvis Presley, som till sin födelsedag önskade sig en cykel. När den stora dagen var inne, kom Elvis och mamma Gladys till affären för att köpa. Men tyvärr, cykeln var redan såld! Stor besvikelse hos födelsedagsbarnet. Mamma, som förstås inte ville ha en sorgsen son, såg sig snabbt omkring. Fick syn på en gitarr. 

- Elvis, skulle du inte kunna tänka dig den där gitarren istället? Så kan du spela lite för mamma och pappa?

-Jovisst, svarade Elvis. Om i ren resignation eller för att han faktiskt ville ha gitarren, lär väl aldrig bli utrett. 

Tänk nu om lille Elvis istället hade fått den eftertraktade cykeln? Ja, ambitiös  som han verkar ha varit, hade han kanske blivit världsmästare i cykling. Men då skulle ju onekligen musikvärlden ha gått miste om en hel del.... 

Jag tänker nu ta lite bloggsemester några veckor. Ha en trevlig sommar alla! Vi ses igen i augusti!

Bilden: Regnbåge, en väldigt slumpartad företeelse... foto: författaren

Bror Holmström, Bergsbyn, Skellefteå. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Hemmansägare Bror Anton Holmström föddes 9 december 1877 i Bergsbyn, Skellefteå. Hans föräldrar var bonden Martin Holmström och hans hustru Eva Magdalena Vikström. Bror hade åtta syskon. I unga år övertog han sina föräldrars jordbruk i Bergsbyn. Han gifte sig med Alma Gustava Boström f. 1878-08-17 från Morön, Skellefteå. Inom äktenskapet föddes fem barn. En stor sorg för makarna var när äldste sonen Abel avled 1924 i sviterna av bland annat lunginflammation på Skellefteå lasarett.

Bror efterträdde sin far som byaålderman, en befattning han innehade i 32 års tid. I 35 år var han förman vid Bure AB för timmersorteringen i Skellefteälven. I sin hemby stod Holmström alltid till förfogande för byborna. Han bistod vid boutredningar, upprättande av arvskiften, deklarationer, etcetera.

Så småningom började hans arbetskapacitet, pålitlighet och allmänintresse att anlitas för offentliga uppdrag vilka alla han skötte exemplariskt.

I 40 år satt han i taxeringsnämnden och nästan lika länge i fastighetstaxeringen. När kommunfullmäktige infördes i Skellefteå blev Bror Holmström självklart utsedd till ledamot och tillhörde den liksom beredningsutskottet i flera perioder. Dessutom var han ledamot i folkskolestyrelsen sedan dess begynnelse i Skellefteå landsförsamling, ledamot av vägfullmäktige i Skelleftebygdens vägdistrikt en lång tid, ordförande i valnämnden för Bergsbyns valdistrikt, styrelseledamot i Skellefteå sparbank, ledamot av hälsovårdsnämnden i Skelleftestrands municipalsamhälle, revisor för Skellefteå tingslags räkenskaper och för Skellefteå sockens brandkårsstyrelse. Därtill innehade Bror uppgiften som ledamot av markegångsnämnden, mantalsskrivningsombud, brandombud inom sin hemby, av länsstyrelsen utsedd värderingsman vid strandsyner med mera.

Hans prestation utmärkte sig av en varm ideell livssyn, som visade sig i bland annat det arbete för missionen som han hade lagt ner. Holmström var också en stark nykterhetsförespråkare. Trots sitt intensiva värv vandrade Bror Holmström stilla och tryggt genom livet. Han skötte sitt jobb och sina förtroendeuppdrag säkert och felfritt. Med sin tjänstvillighet att ge en hjälpande hand där så behövdes, hade han erhållit uppskattning, medkänsla och ärlig vänskap i de vidaste kretsarna.

På sin 70-årsdag uppvaktades han med start redan kl. 5 på morgonen. Hyllningarna bestod av musik, sång och tal. Därefter kom grannar, släkt och vänner för att fira honom. Senare på dagen gratulerades han av olika representanter för de olika organisationer och sammanslutningar som han var delaktig i. Det blev nog ett minne för livet för Bror Holmström. 76 år gammal avled Bror Holmström, den 4 februari 1954. Hustrun Alma avled 1952-03-16.

I den släktutredning jag hållit på med ett tag, som jag berättade om för en vecka sedan, har jag haft väldigt bra hjälp av databasen Släktdata. Känner du inte till den så är det ett tips att prova att använda den.

Släktdata är en förening som på sin hemsida publicerar en sökbar databas med avskrifter från födda, vigda och döda i kyrkböckerna. Just nu finns det omkring åtta miljoner poster läser jag. Föreningen bildades på västkusten (i Göteborg tror jag) och började med registrering av uppgifter från västsvenska församlingar men under årens lopp har det utökats och idag finns det uppgifter från stora delar av Sverige. På sidan Registersökning ser du vilka församlingar som ingår.

Sökbara databaser är fantastiskt bra, framför allt tack vare möjligheten till kombinationssökningar. I min släktutredning har jag en mor som hette Christina Johannesdotter under senare halvan av 1700-talet. Jsh kunde inte hitta varifrån hon kom och vilka hennes föräldrar var. Hon fick fem barn mellan 1790 och 1799 så jag antog att hon borde vara född ungefär 1760-1770. Vid hennes barns dop var Anna Johannesdotter fadder, först ensam och sedan med sin make. Anna kunde jag hitta i husförhörslängden med rätt födelsedatum och sedan i födelseboken och tack vare det också hennes föräldrar. Hon föddes 1768. Vid ett av dopen var också Jonas Johannesson fadder. Anna och Jonas hade samma föräldrar och det är rimligt att anta att detta var Christinas syskon. Genom att sedan söka på syskonens föräldrar och namnet på byn de bodde i kunde jag så småningom få fram fler generationer i denna släktgren.

Sökbara databaser är fantastiskt bra hjälpmedel, bara du kommer ihåg att kolla i kyrkböckerna också. Alla uppgifter är ju avskrivna och fel förekommer.

Givetvis har jag också haft mycket bra hjälp av Arkiv Digitals sökbara databaser, framför allt när det gäller 1800-talets folk.

En databas liknande Släktdatas är DDSS som görs av Landsarkivet i Lund. Den innehåller också uppgifter om födda, vigda och döda men från Skåne, Halland och Blekinge. Den har jag också haft mycket bra hjälp av i andra släktutredningar.

Både Släktdatas databas och DDSS är gratis och fritt tillgängliga på nätet. Jag vet att det finns fler sökbara databaser, med regionala och lokala avgränsningar. Mycket bra, men använd dem som de andrahandsuppgifter de är och kontrollera alltid informationen i kyrkböckerna.

Sjön Ånimmen i Ånimskogs socken i Dalsland. I trakten här fanns många av dem som ingår i släktutredningen jag skriver om. Det är inte så långt från Håverud, ett känt besöksmål i Dalsland. Foto: Sgt. Oddball/Wikipedia

Det är överskriften på det papper som återfanns bland en del kort från svunnen tid. Det framgår av den korta texten att de tillgångar som den åldriga Anna Kajsa lämnar efter sig, och som borde tillfalla hennes systers barn, numera bosatta i Amerika, skall ges till en annan person. Ida Mathilda Johansdotter ska vara den som får arvet. Jag vet inte om det här dokumentet är en avskrift eller om det var tänkt att det skulle användas a efter Anna Kajsas död.

Scannat dokument i författarens ägo

Vem var Anna Kajsa och vem var Ida Mathilda?  Och hur gick det med arvsfördelningen? Frågor som kanske dyker upp när man ser ett sådant här papper, och underskriften, vem skrev den och använde förkortningen m. h. o. p. ? Jag har svar på de flesta men jag vet inte vem som skrev under dokumentet och använde begreppet som jag tidigare sett med ett p istället för ett o. Med handen på pennan, att någon annan skrivit under men att personen varit närvarande syns då och då, kanske beroende på att personen inte kunde skriva eller att handstilen av någon anledning inte var så bra, det känner jag till men vad betyder det med ett O. Kan det vara så att det ska vara ett å och då betyda Med handen å pennan?  Vad tror du, finns det förslag på vad det kan innebära?

Att Anna Kajsa Hansdotter var min farfarsfars andra hustru, det vet jag. Och att hon överlevde honom med fjorton år det vet jag också. De gifte sig när de båda nått mogen ålder, en änkling och en änka som fann varandra och de fick ganska många år tillsammans. Anna Kajsa fick ett barn i sitt första äktenskap, men flickan dog på sin första levnadsdag. Så det fanns inga barn från hennes sida vid giftermålet.

Kort i författarens ägo

Ida Mathilda var min farfars syster, som först bodde hemma ett tag och sedan under en tid följde med min farfar när han lämnade hemmet i Brålanda och tog anställning i olika affärer. Hon såg som sin uppgift att vara den stöttande systern som tog hand om marktjänsten. Om det var för att komma ut i världen eller om det var av omtanke om lillebror vet jag inte men hon följde med honom under ett antal år. Kortet är från Varberg och stämplat 1906. Senare så kom det in en annan kvinna i farfars liv och syster Ida Mathilda flyttade tillbaka till Brålanda. Att hon hjälpte sin styvmor torde vara klart av den skrivna texten ovan.

Hur gick det sedan när Anna Kajsa lämnat jordelivet?  Fick Ida Mathilda något arv eller hur gick det. Idag finns det ju möjligheter att leta efter bouppteckningarna på Arkiv Digital och där hittar vi svaret. En bouppteckning registrerad i Nordals och Sundals Häradsrätt visar att det är systern som anges som arvtagerska, inget nämnt om testamente. Men det har ingen större betydelse eftersom boets kostnader översteg behållningen, så det blev inget att fördela. Undrar om Ida Mathilda fått något vid sidan om, innan dödsfallet, men det får vi nog aldrig veta.

Tänk vad ett litet papper kan leda till, eller ska vi säga att det inte ledde till någonting i just det här fallet. Fast jag får ju vetskap om att Ida Mathilda var omtyckt av sin ”styvmor”, det kanske inte alltid är fallet vid giftermål på äldre dagar om vi får tro vissa berättelser.

För länge sedan symboliserades ofta vatten av en sjöjungfru; en vacker formfulländad kvinna upptill, men nedtill försedd med en gräslig fisk- eller ormkropp. Med detta ville man varna omgivningen: vatten är skönt men försåtligt. Ludvig XIV i Frankrike höll säkert med om den beskrivningen. Han lär bara ha badat en enda gång i sitt liv. När välmenande hovfolk efter en del övertalning lyckats få ner barockkungen i det nyanskaffade badkaret, greps solkungen av panik, fick bäras till sängs och badade sedan aldrig mer. 

Nä, bad var inte särskilt gångbart förr, inte ens bland dem som hade tid att bada. Man såg med misstänksamhet på tvål och liknande produkter, och om man drabbats av mindre trevliga kroppsodörer, parfymerade man sig hellre. De mindre bemedlade sköljde möjligen av smutsigt ansikte och dito händer i vatten, men någon egentlig tvagning var det inte frågan om. 

Det är egentligen konstigt med den här misstänksamheten mot bad under vår tideräkning.Romarna hade ju badhus med både bastu och bassäng. Och att Arkimedes låg i badkaret när han kom på sin princip, vet vi ju alla. Redan de gamla grekerna alltså....

Det är på något sätt typiskt att orsaken till 1800-talets våldsamma koleraepidemier tog så lång tid att hitta. Till slut förstod man sambandet mellan smittat vatten och sjukdomen, men det dröjde till slutet av århundradet innan åtgärder började sättas in, man började dra vattenledningar. 

När jag tänker på rörmokeri, går mina tankar ofta till Storbritannien. Det är lite märkligt, tycker jag, att ett land som frambringat så många duktiga uppfinnare och idérika personer, ska ha haft så svårt med rörledningarna! En släkting till mig var över och studerade i London ett år på 90-talet. Han delade ett hus med 4-5 andra studenter en bit utanför stadskärnan. Där fanns två badrum i huset. Båda toaletterna var obrukbara, och i det ena, fungerade inte duschen heller. 

När jag själv gjorde språkresa till detta i övrigt så underbara land år 1981, bodde jag hos en familj som med stolthet meddelade mig att man faktiskt inte bara hade badkar utan också dusch i sitt badrum. Det visade sig att duschen ifråga bestod av en plastslang, som i ena änden hade ett ganska litet duschmunstycke, och i andra änden delade sig i två slangar, med en sugkopp som avslut på vardera. För att duscha, skulle man alltså trä en sugkopp på vardera kranen, och fästa duschmunstycket i en krok på väggen. Tyvärr var slangen tämligen kort, så man fick huka sig under duschstrålen. Och i det kritiska ögonblicket, när man stod med håret fullt av schampoo, brukade antingen det ena eller det andra munstycket lossna, så att man plötsligt stod antingen i iskallt vatten, eller fann sig skållad på ryggen...  Det var en modern dusch, det. 

1990 besökte jag London på egen hand, och tog in på ett typiskt victorianskt hotell i Bayswater. Jag tilldelades ett källarrum som i och för sig var mycket trevligt, men fönstret vette mot en liten kringbyggd gård, så det var svårt att skilja på dag och natt.... På gården låg något som jag först trodde var en skulptur av Picasso, men när jag första kvällen fick höra ett våldsamt skvalande och tittade ut för att se om det regnade, visade det sig att 'skulpturen' var en stor samling av tämligen antika rörledningar. Och varje gång någon hotellgäst duschade, lät det som regnväder på gården.... 

Fast egentligen ska vi nog inte vara för säkra på saker och ting här i Sverige heller vad gäller rörledningar. Ute på landet brukar jag hjälpa till att vattna i blomlådorna. Det brukar sluta med nästan lika mycket vatten på mig som på blommorna, eftersom sprutmunstycket gillar att plötsligt och oväntat hoppa av slangen.... Påminner onekligen en smula om en viss engelsk plastdusch.... 

Men frivilligt eller inte, vatten är fantastiskt!  

Bilden: ett magiskt upplyst dricksglas. Foto: författaren

Valborg och Karl Forssell. Vigda 1927. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl August Forssell föddes 30 april 1896 i Svanström, Skellefteå som son till Anders Persson Forssell och hans hustru Eva Lisa Nyström. Karl var sin hembygd trogen hela livet. Han hade en arbetskapacitet av stora mått. Samma år som guldmalmen hittades på Fågelmyran i nuvarande Boliden, dvs. 1924, köpte Karl halva föräldrahemmanet i Svanström, Skellefteå. När han köpte gården födde den endast tre kor men han uppodlade fyra hektar och 1943 klarade marken av att ge mat till sju kor två hästar, ungdjur och en gris. Tre år senare födde marken tio kor och häst. För att Karl skulle få användning av sin arbetsvilja, inköpte han 1942 ett närliggande hemman. Karl Forssells jordbruk var ett av de största och mest välvårdade i byn. Såsom byasmed och speciellt plogbilssmed hade Karl gjort sig välbekant inom de vidaste kretsarna. Han hade inte mycket tid över för fritidsintressen men när tiden tillät, gav han sig gärna ut på jaktstigen. Karl var medlem av RLF, mejeri- slakteri- och kalkbruksföreningen i Svanström.

Karl hittade sin hustru i Holmfors. Valborg Johanna Forssell f. 1905-06-07 blev hans livskamrat. Hennes föräldrar var Nils-Olof "Nirs-Orsa" Forssell och Anna Viktoria Marklund. Karl och Valborg vigdes 30 oktober 1927. I unga år hade Valborg plats som hembiträde i Kåbdalis i Norrbotten. Hennes största intresse var hemmet och familjen. Valborg blev mor till fyra barn. En stor sorg för Karl och Valborg var när dottern Anna-Lisa avled på Skellefteå lasarett 14 år gammal 17 juni 1947 i sviterna av sockersjuka (diabetes) efter några dagars sjukhusvistelse.

Knappt ett år senare drabbades makarna ånyo av sorg.Sonen Anders (namne med sin farfar), tre år gammal, drunknade i Klintforsån. Han lekte på gården, som ligger alldeles bredvid ån, tillsammans med sin 11-åriga syster. När hon under ett par minuter gjorde ett ärende i den intilliggande ladugårdsbyggnaden försvann pojken. Något vittne till vad som hände fanns inte men av allt att döma hade han kommit ut på den ganska branta och halkiga slänten ned mot älven samt rutschat ner i vattnet som länge varit ofruset. Olyckshändelsen inträffade vid 17-tiden på eftermiddagen. Så fort man fick veta vad som hade hänt påbörjades efterforskningar efter den lille gossen. Han hittades i vattnet ett hundratal meter längre nedströms efter älven. Anders fördes i bil till läkare i Boliden men där konstaterades att han hade lämnat jordelivet. 14 april 1948 ägde denna mycket tragiska händelse rum. Nu hade föräldrarna "bara" kvar två av sina fyra barn i livet.1976 flyttade Karl och Valborg till Sjungande Dalen i Skellefteå där de bodde fram till sin död. Karl gick bort 2 mars 1978, Valborg dog 25/10 1979. Frid över deras minnen!

Nu har jag avslutat ett forskningsprojekt jag startade hösten 2017. Det har varit enormt intressant och jag har lärt mig massor. Det började med att jag 2017 fick stor hjälp av en god vän som heter Janne. Som tack för hjälpen erbjöd jag mig att utforska hans släkt, och det ville han gärna. Jag tänkte att det skulle bli 4-5 generationer och att de flesta skulle vara torpare och bönder, men en och annan som sticker ut, som det är för de allra flesta av oss.

Det blev mycket mer än så, och det är anledningen till att jag inte blev klar förrän alldeles nyss. Från början hade jag satt av cirka en vecka för forskningen och att skriva släktberättelse. Men bara första etappen om hans morfars släkt tog längre tid än så och bjöd på så mycket intressant att jag verkligen ville tränga ner på djupet. Så jag har delat upp det i fyra etapper: morfar, mormor, farfar, farmor. Janne har fått varje del när jag varit klar med den, efter sommaren eller till jul. Av alltihop har det blivit en släktbok på 169 sidor där jag berättar allt jag vet om hans släkt.

Så här ser några av sidorna ut i släktberättelsen.

Hans släkt finns mest i Dalsland men också i Bohuslän och Västergötland. Där har jag också delar av min egen släkt men har inte hittat något släktskap oss emellan.

Hans släkt kommer från bönder, torpare, soldater, adel och präster men inga borgare, en gästgivare och så finns det flera sjömän i senare generationer. Både fattiga och rika förstås, tragiska livsöden och människor som bara försvinner. Jag har mött slarviga präster och noggranna präster. Det här känner ni förstås igen, så här är det när man letar sig fram i arkivhandlingarna. Det finns så mycket att berätta om.

Den första etappen tog mig till Anders Månsson Wall, storbonde och gästgivare i Lunden i Ånimskogs socken i Dalsland, död 1738 och född 1636, om vi ska lita på vad prästen skrivit. I dödboken står det att han var 102 år när han dog. Sant eller inte, det vet inte jag. Men hans liv är intressant och omskrivet i den lokala litteraturen. Han ska ha haft 17 barn och varit gift fem gånger. Yngsta barnet föddes 1726... När han dog hade han samlat på sig en ansenlig förmögenhet i både gårdar, guld, silver och kontanta pengar. Han skänkte en predikstol till Ånimskogs kyrka och ligger begravd under en stenhäll inne i kyrkan. Där finns också en minnestavla om honom.

Jag har stött på ovanligt många familjer där ene maken dött i förtid och den överlevande maken gift om sig och bildat ny familj. Inte bara en gång utan i några fall två eller tre gånger. Men ingen mer än Anders Månsson Wall var gift fem gånger. Det får mig ändå att förstå hur utsatt man måste ha varit som ensam förälder till små barn och ensam vuxen på en gård eller ett torp, att man behövde varandra. Det finns också de som avstått från nytt äktenskap och klarat sig själva och barnen utan att gå under, så vitt jag kunnat se. Jag kan också förstå de änkor som valde att inte gifta om sig, när de äntligen fick bestämma över sina egna liv.

Prästernas syn på människor, och framför allt kvinnor, skiner också igenom här och där. Att vara sambo förr i tiden accepterades ju inte. Om en förfader skriver prästen: "hyser en hora från Sundahl med ett barn oattesterade, var otidig vid husförhöret 32, bräcklig i vänstra armen”. Ja, mycket kan man få se i kyrkböckerna.

Janne berättade för mig redan från början att det enligt familjeskrönan ska finnas en avrättad man i hans fars släkt, en mördare som förmodligen hängts. Jag har haft stora förhoppningar om att hitta denne men inte lyckats. Det är i alla fall inte någon av Jannes förfäder det handlar om, så mycket tror jag mig veta. Syskon har jag inte följt sedan de blivit vuxna annat än i de senare generationerna, så han kanske finns där ändå. Jag har kollat i Rötters databas med avrättade men inte hittat släktskap med någon av dem som är från samma områden. Jag tänker mig att det bör ha hänt någon gång på 1800-talet för att Janne ska ha hört talas om det av sina släktingar. Men vi får se om jag lyckas lösa detta, det får bli något jag kan ta mig an som pensionär med oceaner av tid...

Nu när jag skriver detta natten till lördagen den 4 juli så har jag fortfarande lite kvar att göra, nämligen att lägga in hela släktträdet i berättelsen. Det innehåller 288 personer och är enbart en antavla, alltså med bara föräldrar, inte med syskon inlagda. Men det är ju ändå för stort för att visas på en A4-sida så jag får dela upp det på flera sidor. Givetvis ska Janne få en pdf-fil med hela släktträdet också. När Janne öppnar sin mail nästa gång ska han ha sin släkthistoria i sin inkorg.

De socknar jag släktforskat i:
Edsleskog, Forshälla, Fröskog, Fuxerna, Gestad, Herrestad, Holm, Håbol, Härene, Kullings-Skövde, Kville, Lidköping, Ljung, Långserud, Nedre Ullerud, Rångedala, Skredsvik, Skållerud, Steneby Svarteborg, Tisselskog, Tydje, Tösse med Tydje, Ucklum, Uddevalla, Valbo-Ryr, Vänersborg, Västerlanda, Åmål, Ånimskog, Ärtemark, Önum, Ör.

Om du funderar över själva släktberättelsen så kan jag berätta att jag skrivit i ett textprogram och lagt ihop text och bilder i Indesign (ett väldigt bra layoutprogram). Allt är gjort i A4-format och som pdf-fil som kan skrivas ut om man vill. Till släktträd använder jag programmet MacFamilyTree (eftersom jag har Macdator).

Vem var han och vem var hans far, frågor som kommer då och då när jag tittar på mitt eget släktträd. Lasse är den som stoppar mig från att gå bakåt med mitt Y-DNA, det DNA man har på sin raka fäderneslinje. Eller om vi ska vara petnoga så är det Lasses mamma som inte berättade vem som var far till Lars, som ska stå till svars för den saken. Vem var han som fick ryttaren Göran Eks dotter att bli med barn?  Jag kan inte hitta något namn som nämns i samband med födelsen, men kanske finns det senare i någon bok. Det är inte heller så lätt med de västgötska böckerna, där socknar delar böcker ibland, och ibland blir egna för att sedan gå ihop igen. I det här fallet så är det Skarstad, Hällum. Önum, Vara och kanske fler som det blandas och ges i.

Första sidan Skarstad kyrkbok , Ariv Digital, Skarstad (R) C:3 (1749-1787) Bild 6 / sid 1

Fast det kommer ju nya uppgifter, långt senare när Lars gifter sig så står det att en Lars Bengtsson lär vara fadern. Men vem är han och när dök hans namn upp. Ska inte vara så svårt att hitta det, tycker jag, men när jag inte ens hittar mamman, som lämnar den lille Lars direkt efter födseln att bo med hennes bror, Göran, så blir det vanskligare. I vilken socken ska jag leta efter henne och var och när dyker Lars den äldre upp. Undrar om det är Lars som hittat på namnet eller om prästen vet något, för bevisligen står det i vigselboken namn på både pappa och mamma. Suck, kanske bara att lägga ner.

Men jag har ju mitt Y-DNA, det som följer fäderneslinjen, undrar om det kan ge något. Det finns ju en del som säger att man kan hitta mycket den vägen, sen finns det andra som säger annat, men varför inte kolla. Ett stort test av den manliga kromosomen och jämförelse med ganska många andra som testat sig, det måste ge bra svar. Nu kan man alltid fundera på vad som är bra svar, jag hörde Peter Sjölund säga i torsdags att gamle Olof i Burefamiljen hade en särpräglad mutation som gör att det inte är så svårt att koppla ihop nu levande med den gamle mannen. Tänk om jag har sådan tur.

Men vad säger nu resultatet, hur är det jag ska tolka det som kommer fram?  Det verkar som jag, trots att jag tillhör den vanligaste gruppen, som heter I, att jag är ganska ensam. Visserligen kan dessa mutationer, eller ändringar av arvsmassan, ske lite ostrukturerat, men genomsnittet, med den test jag har tagit, sägs ligga på ungefär 85 år per ändring. Resultatet säger att jag har 13 egna sådana ändringar innan jag kommer till en nivå där det möjligtvis kan finnas en koppling till en som idag bor i England. Lite långsökt att leta efter engelsk koppling, speciellt som det verkar vara minst ungefär 1100 år sedan som vi har en gemensam ana. Fast det kan ju innebära att det är under vikingatiden, så frågan blir då om det min linje som rest dit, till England alltså, eller om det är min träffs linje som kommit hit.

Fast vad betyder det, oavsett vem som rest vart så lär jag inte kunna hitta namn och adress på denne man och kopplingen till Lars. Men det var spännande ett tag i alla fall. Det blir till att återgå till de svenska böckerna och leta igen efter mammans öde efter födseln och se om hon har någon man vid Lars Bengtsson och om de fick fler söner som jag kan följa till nutid och försöka testa. Vem har sagt att det ska vara lätt, varken med kyrkbok eller DNA, men spännande är det, även om detta mysterium inte hamnar i tidningen som vissa andra.

Ha det bra och njut av sommaren!

I dessa isolerade tider, har onekligen TV:n fått en utökad roll i ens tillvaro. Som den historienörd jag är, ser jag förstås helst faktaprogram om historia. En rätt ny dokumentärserie handlar om romarnas avgörande dagar i historien. Det är Hannibal med elefanter, och Spartacus med slavarmé som avhandlats hittills. Maktspråk, gerillarörelser, brutal tortyr....och en massa högljudda typer som tror att om man bara har ihjäl tillräckligt många människor, så är man oövervinnelig....  Den dagen kommer aldrig, som de flesta av oss vet. Men än idag finns det ju tyvärr ett stort antal personer som tror att de ensamma kan bestämma vilka medmänniskor som ska leva och dö. En del av dem hamnar i fängelse. En del av dem hamnar tyvärr i regeringar världen om istället. 

Ett annat TV-program som jag med intresse har följt handlar om häxförföljelserna i Salem, USA. Man skakar på huvudet åt hur ett litet viskat rykte plötsligt, när det är upprepat många gånger, har blivit en sanning som till och med lagens högsta företrädare tror på. Utan att ta reda på varifrån ryktet kommer (vilket i och för sig kan vara svårt) så väljer ett stort antal människor att tro på ryktet, eftersom det är högt uppsatta personer som spridit det. Samma sak sker fortfarande varje dag. Skillnaden är att numera är det inte högt uppsatta samhällsmedborgare som förkunnar rykten som sanningar, utan nu kommer ryktena via IT och tidningar. Framför allt veckotidningar har redaktörer som är experter på att med ett lämpligt urval av ord skapa säljande rubriker. Jag minns en veckotidning för nu ganska många år sedan, som stolt visade upp en bild föreställande Lennart Hyland, iförd frack. Intill Lennart stod en betydligt yngre kvinna i brudklänning. Rubriken: "36-årig amerikanska nya fru Hyland". Tanken: att alla veckotidningsläsare med självaktning skulle kasta sig över tidningen för att läsa vem Lennart Hyland gift om sig med, gamla människan... Sanningen: Att Lennart H, givetvis högtidsklädd, bevistade sin sons bröllop med amerikanskan. Sant men inte så spännande... 

Summa summarum från TV-soffan skulle alltså vara, att världen inte lärt någonting av historien eftersom samma elände pågår nu som förr. Nja, riktigt så illa är det väl inte? Förr pekades folk ut som vampyrer, idag vet vi att de oftast har drabbats av porfyrit,och kan bota dem. Förr visste varje kvinna som fann sig vara gravid, att hon befann sig i ett livslotteri, där utgången var oviss för hennes del. Det är i alla fall mindre vanligt förekommande idag. För varje ny ryktesspridningsinstans som uppstår, följer också ett antal kritiker i dess spår nuförtiden. Och här i Sverige har vi, åtminstone än så länge, åsiktsfrihet och yttrandefrihet, något som vi bör vara mycket, mycket rädda om!

Fast det har visst varit på gång ganska länge. Jag läste i någon av mina historiska luntor att en full page vid hovet i någon upphetsad diskussion hade yttrat: 'Jag skiter i kungen!'. Kungen ifråga var den gamle Karl XIII, och nu såg diverse påläggskalvar vid kungens stab chansen att briljera med sina juridiska kunskaper angående detta oerhörda majestätsbrott. Man skrev ihop detaljerade juridiska paragrafer, släpade in den nu tillnyktrade och vettskrämde pagen i en plenisal på slottet, och lyckades också få dit den gamle kungen. Han hade, om jag minns historien rätt, egentligen velat vara någon helt annanstans, och såg inte glad ut när förste påläggskalven klev upp med sin tjocka pappersbunt. Högtidligen läste han upp namnet på pagen som sade sig 'skita i kungen', och började sedan mala paragrafer, sida upp och sida ner. Men när en dryg halvtimme hade gått och påläggskalven fortfarande malde, tröttnade Karl XIII på byråkratin, ställde sig upp och röt:

- Nej, nu får det vara nog! Jag skiter i karlen tillbaka, och sedan vill jag inte höra ett ord om den här saken mer! 

Det kanske inte är helt omöjligt att bryta med vissa gamla tråkiga ovanor i alla fall...

Bilden: TV modell ä. Foto: pixabay

Karl Ludvig Vikström, Nedre Bäck. Foto: O. P. Engström, Piteå. Privat bildsamling. Byggmästare Karl Ludvig Vikström föddes 14 juli 1862 i Nedre Bäck, Skellefteå som yngst av tre barn till Olof "Ol-Orsa" Vikström och hans hustru Anna Katarina Bergström. Redan som pojke hade K. L. börjat intressera sig för det tekniska. Det var således ganska naturligt för honom, att han kom med idén att bygga en damm med vattenhjul, där de kunde slipa liarna, då de var i Bäckänget i slåttern. Bäcken är i norra delen av Bäckänget delad i två vattenfall. I det ena byggdes vattenhjul med slipsten och i den andra bäckfåran en skurdamm för reglering av vattentillförseln. Dammen var gjord av friskt, bilat timmer. 

Om detta var Vikströms första försök i byggbranschen, var det verkligen inte det sista. För honom blev det som för Karl XII: "Detta skall hädanefter bliva min musik." I vuxen ålder tillverkade han dessutom en flerstämmig orgel, vilken helt och hållet var ett handarbete, även stämmorna samt tangenterna. Orgeln såldes till Johan "Janne" Andersson i Risbölenoret. "Janne" hade en son som hette August. Vid den sistnämndes bortgång inropades orgeln på auktion och hamnade i Lövånger. 

Det berättas att K. L. Vikström vid 20 års ålder reste till Båtvik, Byske, tillsammans med några kompisar för att arbeta vid sågverket som bestod av tre ramar. Vikström blev kvar där i några år. Därefter slog han sig ner i Munksund, Piteå sommaren 1888 och arbetade vid ett sågverk bestående av tolv ramar. Där träffade han Johanna Kristina Bergström född 30 oktober 1860 från Arnäs, Ångermanland. De gifte sig 15 juli 1888. 1892 flyttade makarna till Nedre Bäck, Skellefteå där de övertog Karl Ludvigs barndomshem. 1893 avled Johanna Kristina i lungsot. Äktenskapet blev barnlöst. 22 juni 1902 gifte Karl Ludvig om sig med Katarina Augusta Karlsson f. 1867-01-22 från Risböle, Lövånger. De blev föräldrar till en dotter och en son. 

K. L. Vikström var byggmästare och fick med tiden smeknamnet "Byggen". Han ritade och uppförde ett flertal sågverk, kvarnar och spånhyvlar som drevs av ett vattenhjul. Även mindre kraftverk byggde han i olika vattendrag. Vikström var begåvad med en särskild humor. Den kom väl till användning för honom som arbetsledare och byggmästare såväl som i umgänget med grannarna i byn. En tillrättavisning i jobbet kom ofta blandad med en gnutta humor, som framkallade ett gott skratt, vilket lättade stämningen. Han såg på sig själv med samma skämtlynne.

Ritning över vattensåg i Nedre Bäck som K. L. Vikström uppfört. Privat samling. Okänd fotograf.

Han talade om att han en gång var på en byggarbetsplats där han var tvungen att stanna över helgen. För att få lite motion tog han på sin lediga tid en spatserkäpp, som någon av herrarna lämnat i farstun, och gick en runda i samhället. Han svängde runt med käppen, och rätt som det var så slog han sig rakt i pannan. "Men, yttrade han, då skyndade jag och såg mig om, om någon sett missödet." Tydligen var han inte så van vid dylika manér.

K. L. Vikström var mycket ömhjärtad om de som var sjuka och behövde hjälp. En gång var han på besök hos en änka. Hon hade en flicka som hade kommit hem från södra Sverige och hon var inte riktigt frisk. Han tycktes förstå att hon kanske kunde ha äggvita (kallas även albuminuri eller proteinuri reds. anm.) Det hade han själv haft och det tyckte han var en svår sjukdom. Följande dag kom han till mejeriet för att avlämna mjölken. Det var vanligt att man stannade en stund i mejeriets stora invägningsrum för att diskutera aktuella frågor. Han berättade då hur det förhöll sig med den sjuka flickan och tyckte att det var oförlåtligt av dem, som grannar, att inte ordna så att hon fick komma till läkaren i Skellefteå för undersökning. Man beslöt att genast vidtala Johan Forsberg att skjutsa henne till doktorn och byamännen skulle betala resan.

Beskedet från läkaren visade att det inte var något fel på tösens hälsa och att det nog skulle ordna sig med tiden. Efter hemkomsten från Skellefteå blev det snart känt i byn vilken sjukdom det var fråga om, och när K. L.  kommande dag kom till mejeriet med mjölken, frågade en av de närvarande spetsfundigt, hur det var för honom när han var som ovannämnda flicka. Svaret lät inte vänta på sig: "He skå jig tala om för däg att om du fatt försök henderna, nog hava flisern gatt borti tannom a dä." (Det ska jag tala om för dig att om du fått försöka det där, nog har flisor gått ur tänderna av dig.) Ett vanligt uttryck på den tiden. Vikström var sällan mållös.

1916, mitt under brinnande världskrig, uppstod en viss brist på importvaror som exempelvis fotogen och oljor, tenn, koppartråd med mera. Därför bestämde sig byggmästare Karl Ludvig Vikström för att bygga en kraftstation i anslutning till den vattendrivna ramsågen i byn. En mindre tillbyggnad byggdes för detta ändamål på norra sidan av sågen och där placerades generatorn med tillhörande instrument. Turbinen var på 5 hk och tillverkad vid Ursvikens mekaniska verkstad. Generatorn med tillhörande instrument och en del armatur, köptes från Skellefteå Ångbryggeri AB när de kunde erhålla ström från kraftverket i Finnfors.

Kraftstationen var belägen drygt 400 meter från Vikströms gård och för att kunna fjärrmanövrera den placerades linskivor i ledningsstolparna. I dessa placerades grova järntrådar, vilka var kopplade till turbinen. Hemma vid fastigheten var en snäckväxel monterad på utsidan av väggen. På insidan fanns en voltmätare och en ratt, där man kunde starta och stanna maskineriet samt reglera till önskad spänning.

På hösten samma år var allt klart för provkörning. Det var en stor upplevelse när strömmen släpptes på och de 20 ljuspunkterna spred sitt sken. Allt fungerade klockrent. Redan samma kväll kom de första intresserade från byn för att titta. En man var känd för att vara ytterst rapp i munnen. Han sa till Vikström: "Veisst fa I ga hit om he jer vackert ver å sätt me attve knuten å lääs tininga, I hall a si se ill vä den belysning I hav hääm?" (Visst får jag gå hit om det är vackert väder och sätta mig utmed knuten och läsa tidningen, jag håller att se så illa med den belysning jag har hemma). Vikström svarade: "Jåå, veisst fa du he, män he djett vara Skelletblae du lääs!" (Ja, visst får du det, men det måste vara Skelleftebladet du läser).

Ljust värre var det hos Karl Ludvig och hans familj när de hade dragit in elektricitet i sitt hem. En av grannarna kom på besök. K. L. satt och läste tidningen. Denne såväl som övriga bybor satt vid sina karbidlampor som visserligen gav ledljus men som självklart aldrig kunde jämföras med elljus. Vikström utbrast: "Jig ha tainkt att däm som läsa Skelletbladet däm ska fa seitt inni köken, men däm som läsa Norran däm ska fa seitt uta bron." (Jag har tänkt att de som läser Skelleftebladet de ska få sitta inne i köket men de som läser Norran de ska få sitta ute på bron). Vikström höll själv Skelleftebladet och Aftonbladet med bilagan Brokiga blad.

Under den första tiden kraftstationen var i bruk försåg den nämligen endast Vikströms fastighet med elektricitet. Ett par närliggande fastigheter fick sent på hösten 1916 respektive nästkommande år elström inmonterat. Installationerna begränsades till några ljuspunkter i varje fastighet. 1917 var bristen på fotogen påtaglig, varför byborna tvingades skaffa karbidlampor. Denna åtgärd medförde att byborna redan året därpå inledde förhandlingar med Vikström om att få bilda en förening och driva kraftstationen gemensamt. Så blev det också. Mer om den föreningens historia en annan gång.

Varje höst när släkten från Stockholm var hemma i Risböle på semester, brukade man anordna en jaktdag på sjöfågel i Bäckfjärden. Detta var i seklets början varför cykel ej var vanligt förekommande, utan K. L. Vikström kom gående finklädd med bössa över axeln och hade förmodligen rott efter Storträsket. När han kom tillbaka på kvällen frågade en granne hur det hade gått med andjakten. Han replikerade: "Ja, he ha vöre eitt förfärligt bombardemang uti Bäckfjölom, men naga sjöfågla hava ve eint fatt." (Ja, det har varit ett förfärligt bombardemang i Bäckfjärden, men några sjöfåglar har vi inte fått).

Vid tiden för första världskriget var Vikström tillsammans med sina svågrar delägare i det så kallade Trust bolag med ångsåg på Kolgrundet. Skog inköptes som rotposter från byarna i närheten. De flesta bönderna i Risböle och Nedre Bäck var med i timmerkörningen, så även K. L. Vikström. Det ville sig dock inte bättre att hans märr fick en skada i lokstaden, så han tvingades att sluta med timmerkörningen och kom aldrig tillbaka den vintern. Svågern K. G. Karlsson kom under våren på besök och passade då på att fråga hur det var med märren. K. L. svarade: "Jig knoog å tjöör gönniga inni Bäckänge, men jig hav ain förfärligt stor krakhop ätter mä." (Jag knogar och kör gödning i Bäckänget, men jag har en förfärligt stor hop av kråkor efter mig).

Vikström besökte ofta sin svåger Johan Forsberg. En varm sommardag satte de sig på brunnen vid ladugården för att samspråka. Det var troligtvis något intressant, då brukade K. L. lägga ena benet över knäet och svänga med foten. Detta observerade en bagge som gick och betade på gården. Det dröjde inte länge förrän han backade, tog sats och fick in en fullträff på smalbenet. K. L. svor och baggen fick en spark så att han rullade flera varv efter marken.

Karl Ludvig Vikström hade Nedre Bäcks första bil som han köpte 1924. Det var en T-ford. K. L. Vikström avled 76 år gammal 29 maj 1939. Hustrun Augusta avled fem år senare, 1944-02-21.

Det här är en sådan bok som släktforskare gläds åt. Den ger kött på benen åt anorna från platsen, för här berättas så mycket mer än vad som står i kyrkböckerna. Boken handlar om dem som bodde i Velhults rote i Asa socken strax öster om Lammhult och tre mil norr om Växjö i Småland. Folket som bott i denna rote har nu dokumenterats i en ny bok, producerad och utgiven av några de boende i eller utflyttade från roten.

Boken heter "Welhult – En rote mitt i Småland". Det är ett gediget arbete bakom boken, ett arbete som startade 2006 på initiativ av Ingvar Lilja och Jan Wibrån. Alvar Liljengren, Ingegerd Hellberg och Bengt Lilja ingår bland författarna och Emma och Tomas Lilja står för utformningen. En verkligt lokal produktion. Mer information om boken finns på www.velhult.se.

Det här har de gjort bra. Välstrukturerat och tydligt, gård efter gård, torp efter torp, och sist en avdelning med berättelser från bygden. De olika boställena beskrivs ingående. Varje kapitel inleds med en översiktlig text som förklarar och ger bakgrund. Den innehåller många bilder på både människor, hus och miljöer och dessutom många kartor. Särskilt värdefullt är också de utdrag från domböckerna om fastebreven som återges.

Här möter vi den olycksalige rusthållaren Jonas Jonasson i Velhult som så tragiskt förlorade både hustru och son. Och Ida i Nyland, torpet där hon bodde långt in i vår tid, en fattig men god och uppenbarligen älskad människa.

En riktigt läsvärd bok för den som har rötter i denna rote och som ett fint exempel på hur man kan dokumenter sin lokala historia. Många liknande böcker produceras idag, till glädje för många.

Skräddarefamiljen Gadd bodde i backstugan Norrelycke i Velhult. Bild lånad från utgivaren.

1912 byggdes en ny väg genom Velhult. En av vägarbetarna var Kalle Svensson i Lillabråten, nummer tre från vänster. Bild lånad från utgivaren.

Kapten Zoom Kanske låter bekant, en hjälte för många från 1970-talets barnprogram på TV. Anders Linder gestaltade en utomjording som kommer till den här jorden för att utforska olika händelser. En del kanske också minns att han återkom för en serie program i början på 2000-talet.

Foto: Glenn Carrie på Unsplash

Att utforska var en stor del av Kapten Zooms uppdrag, utforska olika delar av mänsklighetens beteenden. Kanske inte på samma sätt som släktforskare utforskar olika delar av både dåtid och nutid, men ändå. Att det finns en mängd saker att utforska tror jag de flesta håller med om. Det är inte bara raka linjer av släktingar oavsett riktning som kan vara av intresse, utan händelser som påverkar skeenden eller lett till nya upptäckter, oavsett art. Kanske finns det likheter mellan Kapten Zoom och Johan Bure, som med sin nerteckning av sin egen släkt och därtill hörande händelser, utforskade en värld som var ganska självklar då, men som, om han inte skrivit, varit helt okänd för oss.

Att det finns många sätt att utforska olika saker, det är de flesta medvetna om. Att allt inte bara är ett spår, eller bara en metod eller sätt kan vi klart se. Men hur är det när vi sitter med vår egen släktforskning och funderar på hur vi ska gå vidare, var kan vi då hitta pusselbitar eller få idéer om nya sätt. Det är nog lite svårt att sitta och vänta på en rymdperson ska komma farande till oss och erbjuda hjälp. Vet inte om Kapten Zoom någon gång var inne på släktforskningsspåret. Kanske var det för mycket begärt att han skulle lägga ner sin tid på något sådant. Men det finns ju andra än han som både gjort och gör djupdykningar inom den ädla konsten med att hitta nytt om gammalt.

Hur många är det inte som, när de kört fast på något sätt med sitt letande, frågat andra på något av de otaliga träffar i olika former som ordnats genom årens lopp av släktforskarsammanslutningar. Att få sitta ner och dryfta sina problem eller frågor och sedan stegvis, i interaktion med flera andra, kunna hitta lösningar är något av det som varit bärande delar i utvecklingen för många. Visserligen finns det många bra sätt att kunna få hjälp. Många är de som använt och använder Anbytarforum, en ibland bortglömd enormt stark resurs, eller olika grupper i sociala medier, men det går inte upp mot det personliga samtalet och utbyta av erfarenheter.

Idag är det lite svårt med alla dessa möten, plötsligt var vi tvungna att sluta och vi blev hänvisade till de mer anonyma sätten. Men precis som för närmare 50 år sedan så kom det några rymdhjältar, Kapten Zoom och hans kompisar, och möjliggjorde något som liknar det personliga mötet i gruppen/föreningen. Det dök upp något som förmodligen kommer att förändra delar av släktforskarrörelsen för all tid framöver. Det går att träffas och tala med varande, att se varandra och utbyta erfarenheter utan att fysiskt sitta i samma lokal. Det kan vara många mil emellan deltagarna, något som inte gick förr. Det blir inte exakt som förr, men visst är det bra att så många fler kan vara med, oberoende av avstånd.

Numera står det Zoom-möte (eller någon annan digital lösning) i mångas kalender och just nu när värmeböljan sköljer in över oss är det ännu bättre att kunna sitta hemma och vara med än att transportera sig till annan plats. Själv ser jag fram mot nästa möte, för min del torsdag 25 juni (som kanske varit när du läser detta, men ändå) i Genealogiska Föreningens regi där jag får träffa andra som är intresserade av Peter Sjölund och hans upplevelser i kriminalvärlden.

Ha det bra och passa på att delta i de arrangemang som finns på nätet, finns säkert något intressant.