Rötterbloggen
Rötterbloggen

Släkt och släktnamn

Jag har i tidigare bloggar uppehållit mig kring den agnatiska (släktskap räknas endast genom pappan) släktdefinitionen och släktnamn i olika perspektiv. Dessa två brukar hänga ihop så att en i agnatiskt definierad släkt har personerna ofta samma släktnamn. Det har förstås att göra med att i vårt samhälle använder barnen vanligen sin fars släktnamn. Här är förstås orden »brukar«, »ofta« och »vanligen« nyckelord. Det finns många undantag från mönstret att en agnatisk släkt delar samma släktnamn.

Agnatiskt definierade släkter med rötterna i 1800 talets allmoge delar exempelvis sällan släktnamn, oftast p.g.a. att de har olika patronymikon. Bilden nedan visar ett exempel med släktnamnen i en agnatiskt definierad stamtavla i tre generationer där man under 1900-talet antagit olika släktnamn. Den första generationen levde 1838–1925, hade rötterna i västra Södermanlands allmoge och Pettersson var ett klassiskt patronymikon. Tredje generationens fem män är alla agnatiska tremänningar men har alla olika släktnamn. Endast en heter Pettersson. Även om det är en agnatisk definierad släkt synes benämningen »Släkten Pettersson« inte vara riktigt relevant.
07bild1
Huvudregeln är dock ganska stark, i vart fall om det handlar om borgerliga släkter etc., och därför är det inte konstigt att en släktforskare som stöter på personer med samma släktnamn funderar över om de är besläktade, om de tillhör samma (agnatiska) släkt? När det gäller släktnamn som varit patronymikon (t.ex. Andersson) inser förstås alla (i Sverige i vart fall) att så inte är fallet.

I äldre släktforskningslitteratur, och för den delen också i yngre, var det inte ovanligt att när man redovisade en viss släkt med ett visst namn att man också använde sig av formuleringar liknande »Utan känt samband«. Här listas då personer med samma namn men författaren känner inte till hur de hörde till släkten. Troligen vet man inte ens om det finns ett samband. Ordvalet indikerar dock att det finns ett samband, det är bara inte känt.


07bild2
Ett exempel finns i bilden ovan som är ett utsnitt från Victor Örnbergs (1839–1908) släktredovisning av släkten Behm i Svenska ättartal 1908. Efter att ha redovisat Nyköpings- och Linköpings-släkterna Behm redovisas »Carl Behm« på detta sätt. Senare forskning har dock visat att Carl Behm inte hade något med dessa släkter att göra. Istället för »Utan känt samband« var det alltså »Utan något samband alls«.

Att namnet är detsamma är förstås inte tillräckligt för att anta släktskap och man bör därför ha ytterligare skäl för att på detta sätt i en släktsammanställning redovisa personer som inte kan visas tillhöra släkten; bostadsort, yrke, fadderskap etc.

Här kan naturligtvis steget kännas litet till att anta att eftersom namnet är detsamma, särskilt om det är ovanligt, så är det personer som tillhör samma släkt. Att anta är dock inte samma sak som att veta. Äldre släktforskningslitteratur är fylld av omskrivningar för att dölja att man inte riktigt vet: »det kan antas att«, »det synes rimligt att«, »med största säkerhet» etc. Även Victor Örnberg gjorde sig skyldig till sådana dimridåer.

I samma redovisning av släkten Behm som nämnts ovan inledde Örnberg med en introduktion om den s.k. Gävlesläkte som han hade redovisat redan 1886. Efter introduktionen förs Nyköpings- och Linköpings-släkterna in under samma härkomst som denna med orden »antagligen« och »möjligen«, med hänvisning till inledningen om Gävle-släkten. Se bilderna nedan.


07bild3

07bild4
I ett brev till en annan släktforskare kallade dock Örnberg Nyköpings-släktens införande under den gemensamma härkomsten för »ett hugskott«.

Vi fritidssläktforskare måste naturligtvis lära oss att vara observanta på de här dimridåerna. Man får först och främst fråga den som bedrivit forskningen. Enda sättet i det här fallet att komma förbi och få reda på hur det faktiskt förhåller sig, då Örnberg är avliden sedan lång tid, är att försöka återupprepa forskningen genom att gå igenom samtida källmaterial. Gör man det i det här fallet så kommer man fram till att i samtida skattehandlingar finns inget spår alls av den föregivne gemensamme stamfadern Michael Behm i Gruvriset. Tyvärr ger han idag 9 träffar i databasen DISBYT, något som alltså får tillskrivas bl.a. Victor Örnberg.

Källhänvisningar:
• Utsnitten i bild 1-3 är från årgång 1908 (band 14, sid. 23–32) i V. Örnberg, (1884–1908), Svensk slägt-kalender & Svenska ättartal, Stockholm. LIBRIS-ID: 952204 & 1718096. Gävlesläkten behandlades av Örnberg första gången i årgång 1886 (band 2, sid. 87–89).
• Om Karl Behms rätta härkomst se M. Lundholm, »Besitter en gammal tienare Isack Bem sitt hemman Sundh i Löfstad sochen frijtt ...« Ståthållaren Isak Behm och hans släktkrets, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:2, sid. 65–108.
• Om Örnbergs brev se M. Lundholm, Källkritiska kommentarer till Viktor Behms släktböcker, Svensk Genealogisk Tidskrift 2014:1, sid. 45–54.
• Uppgifterna om Michael Behm i Gruvriset är del av pågående och ännu ej publicerad forskning. Detaljerade källhänvisningar lämnas på begäran..

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  41 Träffar
  0 Kommentarer
41 Träffar
0 Kommentarer

Supersearch på Stadsarkivet

Supsersearch

Nu är det snart är femtio år sedan jag första gången besökte Köpenhamns stadsarkiv, beläget i huvudstadens stora Rådhus nära Tivoli. På den tiden fanns det minsann inga Öresundståg och till flygbåtsbiljetterna räckte inte min veckopeng. Således fick det bli de "Stora båtarna" där en enkelbiljett över sundet kostade rimliga 5:50. Väl framme i Havnegade sprang jag via Ströget till Rådhuspladsen och det hägrande Stadsarkivet, som ovanlig nog tillämpade en sorts självbetjäning. Man fick själv gå ut i arkivet och plocka till sig av de stora registervolymerna över bland annat vigslar och begravningar, adressregister och lite annat. Köpenhamn var och är svårforskat - bristen på husförhörslängder och flyttningslängder är besvärande och avhjälps bara hjälpligt av folkräkningar och enstaka vigselregister.        

Plötsligt händer det! Inom loppet av några få år har Köpenhamns stadsarkiv förvandlats från ett gammaldags arkiv med högst begränsad tillgänglighet till en mycket alert digital verkstad. Det började med ett antal indexeringsprojekt [Indtasting] av bl.a. Politiets registerblade - liknande extra folkbokföringssystem fanns även i Stockholm och Göteborg - och har fortsatt med  Begravelsesprotokoller, Erindringer och nu i veckan Politiets Efterretninger. De senare kan beskrivas så här:

Polisens Efterlysningar 1867-1930

Nu är polisens efterlysningar online. Här hittar du information om försvunna personer i hela Danmark. Exempel:

"Anders Nørgaard, tidigare brevbärare i Frederikshavn, som nyligen serverat på Central Hotels källare i Esbjerg, anklagas för bedrägeri. Han har lämnat Esbjerg för ca 8 dagar sedan. Signalement: 25-30 år gammal, mörkt hår, stora blå ögon, liten blond mustasch, snabb i sina rörelser, intelligent uppförande, klädd i mörka kläder och läderskor. "

Materialet påminner om de svenska Polisunderrättelserna, som finns på CD men devärre ännu inte på nätet. 

Indtastede

Senaste nytt från Köpenhamn är den SUPERSEARCH-funktion via fritext [Avancerade versionen ovan] som medger sökningar i hela materialet eller, om man så vill, i delar av det. Man skulle verkligen önska att denna innovation kunde smitta av sig på kollegorna på Stockholms Stadsarkiv, som sitter på mängder av utmärkta databaser men envisas med att fortsatt presentera dem via "medeltida" gränssnitt med ytterst begränsade sökfunktioner. ROTEMANSARKIVET fungerar väl i och för sig bra även på nätet (även om CD-versionen är flera snäpp bättre) och det som finns av Allmänna Barnhusets arkiv får väl sägas vara en god start, även om långt fler parametrar där kunde och borde vara sökbara ... 

Sämre är det med de OCR-tolkade Personregistren till de äldre kyrkoboksregistren i Stockholm, som kom för många år sedan men som är lika dåliga nu som när de först dök upp. Det verkar som om Stadsarkivet tappat intresset för dessa viktiga register, som f.ö. finns i en betydligt bättre totalversion hos Familysearch.org under rubriken:  Sweden, Stockholm City Archives, Index to Church Records, 1546-1927.

MU

Sämst ställt är det med de oumbärliga och oerhört "forskningspotenta" MANTALSUPPGIFTERNA - som omgående sklulle behöva skannas in och länkas till ett heltäckande personregister. Varför finns inte en sådan resurs? Några få år bjuder man på: 1835, 1845, 1860 och 1870, men sedan verkar det projektet ha somnat in. Rotemansarkivet börjar som bekant först 1878 och bakåt i tiden är Mantalsuppgifterna den givna fortsättningen, eller skulle vara, om de bara blev rimligt tillgängliga och indexerade. 

Skärpning Stockholm!

mermaid

Heja Köpenhamn!

Om du vill testa danskarnas supersearch trycker du HÄR

 Stockholms Stadsarkivs registersida finner du HÄR

Fortsätt läs mer
  2305 Träffar
  0 Kommentarer
2305 Träffar
0 Kommentarer

Skattelängden från 1571

Älvsborgs lösen är en skattelängd som många släktforskare känner till. Den upprättades dels 1571, dels 1613. I Riksarkivets digitala forskarsal finns dessa skattelängder tillgängliga. De har funnits länge, i mormonernas svartvita filmversion från 50-talet. Men här om dagen fick jag se att åtminstone längderna från 1571 har fotograferats av på nytt, och nu i färg. Alltså lättare att läsa.

Säkert är det en och annan släktforskare som har nytta av dessa längder i sin forskning även om de flesta av oss inte kommer dithän. Dels är det ju ett hopp från de äldsta kyrkböckerna, dels är uppgifterna knapphändiga. Har du med hjälp av kyrkböcker eller mantalslängder lyckats spåra din släkt till de första decennierna på 1600-talet är ändå 1571 en eller två generationer bort. Så hur knyter vi ihop 1500-talsmänniskorna med de senare förfäderna? Jag vet inte, jag har inte i någon släktgren kommit så långt bakåt i min egen forskning. Så vitt jag förstår kan domböcker vara ett steg däremellan.

Mest är jag nog fascinerad av att det alls går att läsa vad skattskrivaren skrivit 1571 och att det är enskilda människor som träder fram här. De hette si och så och bodde på gårdar som ännu finns kvar. Ganska häftigt, tycker jag.

Läs om Älvsborgs lösen på Wikipedia. Läs på Wiki-Rötter

1
Visst är det vackert, inledningsbladet till en av längderna. 1500-talsskriften kan jag inte läsa men någon mer sentida har klottrat dit Tjust härad (och Tuna län), det härad där jag bor. Så här fortsätter jag bläddra mig fram. Bildkälla: Riksarkivet.

2
Jag bor i Västrums socken som 1571 var en del av Gladhammars socken i Tjust härad. Här har jag hittat två ställen jag känner igen. Överst är det Christoffer i Hörtingerum (som ligger mellan Västervik och Verkebäck) som verkar få betala 7 1/2 penning i skatt. Han verkar ha 1 ko, 4 kvigor och 2 får, men vad har han mer? Under honom kommer Jacob i Hultö. Jag skulle säga Jacob på Hultö, om det är den ö som ligger i Skaftetviken och inte så långt från där jag bor. Jag lyckas inte tolka hur många kor han har, för det ser ju ut som antingen 1/12 eller 1 1/2. Hans skatt verkar bli 4 penningar och 7 öre. Bildkälla: Riksarkivet.

3
Anledningen till att jag letade upp Älvsborgs lösen var att jag sökte en uppgift från Linneryds socken i södra Småland. Och då såg jag något intressant. Här är det kvinnor som är skattskrivna för gårdarna, den ena efter den andra. Män finns också, men påfallande många är kvinnor. Elin, Elin, Ingerd, Elin och Elsa. Sedan är det ett namn som jag först trodde är en Elin till men det är förmodligen ett annat namn. De måste väl vara änkor. Någon som vet hur detta kom sig? Varför satt så många änkor kvar på gårdarna 1571? Bildkälla: Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
  765 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Irene Johansson
Hej Eva! Den sista personen i skattelängden är gångeschredder. Det intressanta är ju också att skrivaren har använt ett blad ur e... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 08:32
Eva Johansson
Irene: Missale kände jag inte till men googlade nu och förstår vad det är. Men en gångeschredder, vad är det? En vandrande skrädda... Läs mer
lördag, 13 oktober 2018 16:32
Eva Johansson
Ja, då hade jag alltså tänkt rätt.
lördag, 13 oktober 2018 18:43
765 Träffar
7 Kommentarer

Spion - ett gammalt yrke

spion

'Spion' är enligt ordboken ett gammalgermanskt ord som ursprungligen betyder 'spejare'. I Sverige har vi ibland skrivit 'espion' eller 'spejon' om denna ljusskygga kategori människor.

Vi förknippar ju gärna spionage med moderna tider, inte minst genom spionfilmens flitiga bruk av halvt visionära pennor, kameror och väskor med inbyggda osannolika funktioner. Men faktum är att spår av spionage finns redan före vår tideräknings början. Arkeologer har kunnat läsa om spioneri på textremsor från gammalkinesiska kejsardömen. Det forntida Egypten begagnade sig flitigt av spioner, och det kryllade av spionage och kontraspionage i intrigernas Rom.

I Sverige hittar vi i protokoll från 1300-talet omnämnande av 'spioner' som tros ha spionerat för en rivaliserande tronpretendent i någon av de otaliga tronfejderna.

I Ås vid sjön Bolmen i Småland föddes år 1617 en bondson vid namn Sven. Han tog sig som vuxen namnet Ausenius efter födelseorten, och blev en studerad karl. Efter skiftande öden och äventyr, hamnade han slutligen som präst i halländska Torup. Sven Ausenius hade nog aldrig tänkt sig att han skulle extraknäcka som spion, men se! Det blev krig mot danskarna år 1675, och den svenske kungen Karl XI ville väldigt gärna ha reda på vad de i Halland inmarscherade danskarna hade för planer. Dessa danskar hade slagit läger inte långt från Torup. Sven klädde sig i bondekläder och promenerade helt enkelt in i dansklägret, pratande en blandning av flera olika språk. Danskarna visste inte riktigt vad de skulle tro om den underlige figuren, men han fick röra sig fritt i lägret. Man föreställer sig att han hade öronen på vid gavel, och tydligen fick han reda på det han sökte. Sakta och diskret började han därefter avlägsna sig, men då vaknade misstankarna. Han uppmanades att stanna, men låtsades inte förstå detta. Till slut började han springa, danskarna sköt efter honom men ingen kula träffade. De danske satte då ihop hans underliga språkblandning med de missade skotten och började fundera på om det var en trollkarl de haft besök av.

Sven däremot skyndade hem och skickade en kurir till svenske kungen, som slagit läger strax norr om gränsen till Småland.

Det finns tjallare överallt. Någon talade om för danskarna vem den underlige figuren var, och en hop arga danska soldater red i sporrsträck till prästgården i Torup för att utkräva en blodig hämnd.

I prästgården i Torup var det emellertid tomt. Tji präst, och ingen annan människa heller. Däremot var dörrarna till huset öppna, och inne i stora salen var framdukad en furstlig måltid, och stora tunnor med öl. Danskarna föll för frestelsen, och medan de smorde kråset, flydde Sven Ausenius och hans hushåll till skogsmarkerna runt annexförsamlingen Kinnared för att gömma sig.

Danskarna hittade dem aldrig.

Ja, det var en spionhistoria från 1600-talet det. Sven Ausenius är min ff mm ff mm mm f.

Är du mer intresserad av 1900-talets spioner och spionage? Om du bor nära eller har vägarna förbi Solna och Anderstorpsvägen 16 söndagen den 21 oktober, så bjuder SSGF in till SPIONSÖNDAG! Två spännande föredrag väntar, och det finns spionfika till självkostnadspris. 11-15 pågår evenemanget.

Alla är hjärtligt välkomna!

Bilden: klassisk spionprofil....

Fortsätt läs mer
  506 Träffar
  0 Kommentarer
506 Träffar
0 Kommentarer

Släktnamn

Under medeltiden förekom i praktiken släktnamn nästan inte alls i Sverige. Förnamn var det som användes av de flesta människor. Frälset, den tidens adel, använde dock patronym d.v.s. ett tillnamn som talar om vem som var ens far. Det är en agnatisk bestämning och att barn på det ena eller andra sättet hämtar sitt tillnamn eller släktnamn från sin far får betraktas som huvudregeln.

Undantag förkom dock då det också förekom metronym. Det mest kända exemplet från skandinavisk historia är kanske »Sven Estridsson« som levde på 1000-talet. Svens pappa var jarl Ulf Torgilsson. Varför kallade han sig då inte Sven Ulfsson? Troligen därför att hans mamma var den danska kungadottern Estrid Svensdotter, Sven Tveskäggs dotter. Mamman var alltså mer högättad än fadern.

Under 1500-talet började bruket av släktnamn inom den svenska adeln ta fart. Här togs namnet ofta från det vapen familjen använde: Sparre, Bielke, Oxenstierna, Stenbock etc. Även här var huvudregeln att namnet följde den agnatiska linjen. Det finns förstås även här finns undantag som har att göra med att modern var mer högättad. Ett exempel är Olof Arvidsson (död före 1509) som upptog sin morfars vapen (stenbock, äldre ätten) och vars son friherre Gustaf Olsson (ca 1503–1571), kung Gustaf Erikssons svärson och svåger, antog namnet Stenbock (yngre ätten). Namnet Stenbock fördes vidare agnatiskt men det var baserat på vapenbilden som hade tagits från spinnsidan.  Spåren av Gustaf Olofssons agnatiska härkomst finns dock i vapnet: sparre över stjärna. Se bilden.

20140425175929G 012

I hjärtskölden ses den äldre stenbocksättens vapen men i första och fjärde kvadranten släktens agnatiska härstamning med sparre över stjärna, ett vapen som också fördes av agnatiska släktingar som under 1600 talet introducerades på Riddarhuset under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nr 82; utslocknad).

Från 1626 skulle adeln ha antagit släktnamn men det var först under 1700-talet som de agnatiska avkomlingarna till riddaren Nils Sigridsson (död tidigast 1299) började använda släktnamn: Natt och Dag (adliga ätten nr 13).

Efter 1500-talet är det full fart framåt. Släktnamn upptas, förkastas och ändras i alla samhällsgrupper. Processen började hos adeln och andra tar sedan efter. Städernas borgare, prästerna, särskilda yrkesgrupper och sist landsbygdens allmoge.

Det dröjer dock innan släktnamnen dominerar över patronymerna. Huvudregeln är fortfarande att den agnatiska regeln oftast följs när barnen tar namn. Barnen använder ofta men inte alltid faderns släktnamn. Det finns alltid undantag. Söner kan ha tagit mammans släktnamn, i synnerhet om pappan saknat släktnamn eller avlidit tidigt. Om föräldrarna saknade släktnamn kunde barnen dessutom anta olika släktnamn. Allt var egentligen möjligt eftersom det knappast fanns några regler.

Antagande av släktnamn i någon större utsträckning sker senare bland bönderna och övriga som finns bland landsbygdens befolkning. Här höll användningen av patronymer i sig in på andra hälften av 1800-talen. Då övergick dock patronymerna till att bli släktnamn i allt högre utsträckning istället för att nya släktnamn skapades. Den som var »Andersson« kom att ha släktnamnet Andersson liksom hans barn. En kvinna som var »Andersdotter« kom ofta att heta Andersson.

Indelta soldater och båtsmän utgör en speciell kategori. När de antogs fick de sina speciella soldat- och båtsmansnamn. Den som redan hade ett släktnamn ersatte normalt sett det med rotenamnet. Under slutet av 1800-talet ser man dock att namn som indelta soldater och båtsmän haft övergått till att bli släktnamn: Sträng, Storm, Sköld.

Huvudregeln när det gäller hur namns förs över till nya generationer får fortfarande sägas vara den agnatiska. En släkt verkar därför idag i de flestas medvetande vara en agnatisk släkt där de flesta delar släktnamn. Den 2017 nya namnlagen som möjliggör dubbla efternamn som utgörs av olika kombinationer av föräldrarnas namn och patronym/metronym skapar helt nya möjligheter för namnval. Och utmaningar för släktforskaren.

lundholm beskuren blogg2

Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  363 Träffar
  0 Kommentarer
363 Träffar
0 Kommentarer

Folkmord, förskingring och DNA

Armeniska barn

Detta kommer att bli min genom tiderna allra svartaste rötterblogg, möjligen dock den viktigaste. Denna gång blir det mer historia än släktforskning, vilket jag ber mina läsare att ha tålamod med.

Min rundresa i Kaukasus innehöll också några dagar i ARMENIEN, ett vackert och spännande land med en fascinerande historia. Inklämt mellan fientligt inställda grannar är detta ett ganska fattigt land, som så gärna skulle vilja vara en del av Europa, men som för sin överlevnads skull måste fortsätta att ty sig till sin forna herre, Ryssland. Det vi idag kallar Armenien är emellertid bara en liten liten del, den östra, av det ursprungliga riket, där de flesta invånarna levde i väster, mestadels i det område som idag utgör östra Turkiet. Mellan 1894 och 1922 genomförde det Ottomanska riket och dess efterföljare ett systematiskt folkmord på hela den Armeniska befolkningen. 1,5 miljoner människor, män, kvinnor och barn mördades.

Det värsta året var 1915, då regimen passade på att utnyttja 1:a Världskrigets kaos för minsta möjliga mediabevakning. Mördandet kunde fortgå i princip ostört. I grymhet och bestialitet kan detta folkmord – The Armenian Genocide - förmodligen endast jämföras med Förintelsen på 40-talet. Mördarna nöjde sig nämligen inte bara med att ta död på sina offer, de fann också en sadistisk glädje i att först plåga dem rejält. Populära varianter var att bränna människor levande, gärna instängda i deras egna kyrkor (Armenierna var och är Kristna) eller att arrangera massdränkningar. Ibland fick de olyckliga "erbjudanden" om att konvertera till Islam och om de då vägrade blev de korsfästa: "Är du Kristen ska du också dö som en Kristen ...". Hundratusentals armenier drevs ut på dödsmarscher till ökenområden i Syrien, där de lämnades att hungra och törsta ihjäl.

I Jerevan finns det ett monument och ett minnesmuseum om folkmordet. Efter att ha guidats genom rum efter rum av dokumentation och fasansfulla bilder är det för mig obegripligt hur den nation som en gång beslutade om och kallblodigt genomförde det hela fortfarande hårdnackat kan hävda att The Armenian Genocide aldrig ägt rum. Särskilt som man på otaliga bilder kan se stolta och glatt flinande ottomanska/turkiska soldater likt storviltjägare posera framför det nedlagda bytet.

Efter folkmordsmuseet funderade jag, svårt skakad, på om mitt eget land någonsin gjort sig skyldigt till något liknande? Har Sverige metodiskt och med berått mod dödat hela befolkningar, bränt ned byar och städer utan att ge möjlighet för människorna att åtminstone ta sig ut. NEJ, NEJ! vill man ropa, men är det så säkert? Vad hade de svenska vikingarna till exempel för sig i Österled? Vad gjorde den grymme Karl IX i Finland? Och vilka illdåd gjorde vi oss inte skyldiga till under 30-åriga kriget och under Karl XII:s härjningar? Det är knappt man orkar tänka tanken …

Förutom de 1,5 miljoner armenier som åren 1894-1922 miste sina liv, var det mångdubbelt fler som flydde. Man räknar med att det idag finns ungefär 10 miljoner armenier, varav knappt 3 i republiken Armenien, de resterande 7 miljonerna i en rad andra länder, främst i Ryssland, Israel, Frankrike, USA, Sydamerika och Australien. Man talar om DIASPORAN – förskingringen – där det dock finns en mycket stark gemenskap, armenier emellan.

En av deras gemensamma hjältar i förskringringen är Charles Aznavour, som nyligen avled. Förutom att ha varit en enastående sångare och artist, var han också en stor vän av sitt ursprungsland och skänkte i samband med den stora jordbävningen 1988 åtskilliga nödhjälpsmiljoner till landet. I lördags var det en speciell minnesdag för Aznavour i huvudstaden Jerevan. Överallt porträtt och blommor och på kvällen stod folk med ljus i händerna medan man på storskärmar kunde avnjuta en av den store artistens konserter. Efter det sista numret utbröt en spontanapplåd, som aldrig ville ta slut. Som om Charles Aznavour (för övrigt sedan 50 år gift med svenskan Ulla Thorsell) själv hade varit där - och det var han väl på något sätt …

1Armenian Orphans Merzifon 1918

En bild på armeniska barnhemsbarn - dock icke den bild som beskrivs i texten.

En av bilderna på folkmordsmuseet tog mig särskilt hårt. Inte för att den såg särskilt grym eller våldsam ut, tvärtom. Den föreställde en lång rad av små gossar, kanske 4 eller 5 år gamla, utklädda i turkiska miniuniformer. Nästan en smula näpet. Men så berättade guiden vad det handlade om. Det hände att man skonade riktigt små barn, alltid pojkar, så små att de inte kunde ha några minnen av sitt armeniska ursprung. De fick växa upp på särskilda barnhem, och tanken var väl att de skulle kunna fostras till goda turkiska soldater.

Hmmm… var har vi hört detta förut? Jo i nazisternas program LEBENSBORN, där särskilt blonda eller på annat sätt ”ariska” barn från t.ex. Polen skulle kunna omformas till goda tyskar. Inom detta program bedrevs också aktiv avel, där unga ariska pojkar sammanfördes med unga ariska flickor. De barn som blev resultatet av dessa möten omhändertogs på särskilda barnhem – efter kriget adopterades de bort.

Gemensamt för de små soldatgossarna i Turkiet och de framavlade krigsbarnen i Tyskland var att de för det mesta inte hade någon aning om sitt ursprung och heller aldrig skulle kunna få det. Noll dokumentation, naturligtvis, och inga rättigheter. Det är först nu i dessa yttersta tider som DNA-tekniken på allvar skulle kunna häva dödläget, så att de illa hanterade barnen och deras nutida ättlingar, om de så önskar, äntligen kan få de svar de förtjänar. Vore kanske en snygg gest från respektive regering i de båda länderna att på detta sätt sona åtminstone några av sina historiska missgärningar. Hur skulle det vara med en särskild efterforskningsbyrå - en DNA-förstärkt hjälpresurs för dem som på grund av krig, förföljelser och bisarra experiment förnekats sin historia och sitt ursprung. Kostnadsfritt, så klart! 

Vid utgången från folkmordsmuseet i Jerevan noterade vi ett citat från 1930-talet, skrivet med stora bokstäver, ord som i ett slag visar var författaren fick inspiration till de oerhörda beslut han några år senare kom att fatta (ur minnet):

”Vem kommer idag ens ihåg det Armeniska folkmordet? De framgångsrika åtgärderna då visar, att ett kraftfullt agerande faktiskt kan åstadkomma önskvärda och nödvändiga förändringar i befolkningsstrukturer .... "                                                                                                                                 Adolf Hitler

 

 

Fortsätt läs mer
  7242 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Britt Richardsson Garcia
Kanske en dum fråga .Skulle gärna viljat läsa detta men texten är för liten hur gör jag för att få den större?
måndag, 08 oktober 2018 22:30
Christina Bayne
H¨åll ner tangenten som det står 'ctrl' på sen trycker du upprepade gånger på tangenten med '+' till att texten är tillräckligt st... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 09:09
Carin Olofsson
Du behöver inte gå till varken vikingarna i Österled eller Karl IX i Finland för att hitta exempel på vad svenskarna har gjort. De... Läs mer
tisdag, 09 oktober 2018 12:28
7242 Träffar
3 Kommentarer

De byggde Göta kanal

Det finns många udda arkiv hos våra arkivinstitutioner och i många arkivhandlingar finns uppgifter om enskilda personer. Ett av dessa är Göta kanalbolags arkiv som digitaliserats av Arkiv Digital.

Göta kanal med sina 58 slussar går mellan Söderköping och Trollhättan. Kanske har du någon gång stått och väntat på E22 i Söderköping, stressad och lite irriterad över broöppningen för att båtarna på kanalen ska få passera. Då kan det vara läge att fundera lite på detta gigantiska byggprojekt, som genomfördes 1810-1832, under ledning av entreprenören Baltzar von Platen.

Att anlägga Göta kanal innebar ett stort arbete med mängder av människor engagerade, bl a 58 000 indelta soldater. Vill du fördjupa dig i kanalbolaget finns arkivet för Göta kanalbolag under Företagsarkiv hos Arkiv Digital. Det är delvis svåröverskådligt och i flera volymer blandas olika typer av handlingar. Till exempel pensionsutbetalningar, brev, protokoll, räkenskaper, utbetalningar till kanalbetjäningen med mera. Arkivet är inte bara från byggtiden utan sträcker sig in på 1900-talet med till exempel register över fartyg som passerat de olika stationerna.

Läs om Göta kanal på Wikipedia.

GotakanalbolagPension
Från Göta kanalbolags pensionslista 1820. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSlussinspektorer Liggare över tjänstemän, betjäning och privata hantverkare har alfabetiskt register i början. Här finns uppgifter om slussinspektorerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

GotakanalbolagSondagspeng
I redovisningslistan för natt- och söndagspeng får vi veta hur mycket slussvakterna hade i ersättning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1270 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Yvonne Stenberg
Hej Eva - lustigt att du i första bilden lyfte fram en anmoder till mig! Mårds änka, min mmfffm Ingegerd Persdotter, född 1784 i N... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 11:39
Eva Johansson
Yvonne! Vad roligt att det råkade bli så! Jag har själv ingen släkt som (vad jag vet) var med i kanalbygget så de bilder jag har m... Läs mer
söndag, 07 oktober 2018 15:26
1270 Träffar
2 Kommentarer

Inte släktnamn

I dagens Sverige, i vart fall i mer informella, privata eller sociala sammanhang, är det normala att vi omtalar personer och presenterar oss med förnamnen. Så var det också under medeltiden för de flesta människor i Sverige och under lång tid därefter. Det vi idag i dagligt tal kallar förnamn var det namn man hade.

Det kan dock funnits skäl att skilja olika personer med samma namn. Till förnamnet kunde då fogas en bestämning om var man hörde hemma (demonym) eller vem son man var (patronym). De utgjorde inte släktnamn utan var alltså bestämningar av den person som använde det eller kallades det.

Ordet demonym kommer av deme, som var en geografisk indelning av det antika Athen. Indelningen infördes av Athens demokratiske reformator Kleisthenes (ungefär 570–507 före vår tidräknings början). Det var en samhällsordning byggd på geografisk indelning av medborgarna och ersatte tidigare ordnings struktur med stam- och släkttillhörighet som lett till tyranni. Namn som uttryckte släkttillhörighet undertrycktes då till förmån för demonym: ett tillnamn som preciserade vilket demos man tillhörde, var man bodde helt enkelt.

Patronym är ett tillnamn som talar om vem som är ens far och innebär alltså att man definierar sig agnatiskt. Konstruktionen är enkel: namnet på pappa i genitiv, idag i Sverige vanligtvis pappas namn plus ett s.k. genitivmorfem, som vanligen är ett »s«, följt av »son« eller »dotter«. Exempelvis Michaelsson. Det finns förstås många internationella varianter på samma sak: Ben/Bar/Ibn Michael (hebreiska, arameiska, arabiska), Michailovitch (ryska), Fitzmichael (anglo-normandiskt), MacMichael (skotskt), Míguez (spanskt) etc.

bild1

Bild: Utsnitt av mantalslängd från 1642, Björnlunda socken. Källa: Riksarkivet, Mantalslängder 1642–1820, Södermanlands län 1, sid. 502.

Bland svensk allmoge användes under lång tid sällan sådana bestämningar om det inte var nödvändigt. Bild 1 visar ett utsnitt på en skattelängd från 1642 över fyra skattebönder i Björnlunda socken: Nils och Peder i Berga och Anund Larsson och Anund Matsson i Viby. I skattelängden var det nödvändigt att precisera vilka Nils, Peder och Anund det rörde sig om så att de betalade för rätt mantal. Först och främst vilken gård man brukade och då det fanns flera bönder på samma gård/by med samma förnamn även deras patronym. Vi vet dock inte vad bönderna själva kallade sig.

bild2

Bild: Statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp (1883–1954). Bildkälla: Wikipedia. Public Domain.

Det vanliga är att gårdens namn lades till sist efter förnamn och patronym som i exemplet ovan. Det finns exempel på det namnbruket även under 1900-talet. Ett är »Axel Pehrsson i Bramstorp« (1883–1954), som var statsminister några månader 1936. Se Bild2. Från 1937 hette han också »Pehrsson-Bramstorp« men namnet har då blivit ett släktnamn i modern mening. I Dalarna var (och är) bruket annorlunda då gårdsnamnet lades till i början av namnet, t.ex. som hos sopranen Busk Margit Jonsson (född 1929). Se Bild 3.

bild3

Bild: Sopranen Busk Margit Jonsson där »Busk« är ett exempel på gårdsnamn från Dalarna (demonym). Bildkälla: Wikimedia Commons https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0.

Lite olika regler har gällt kring patronym och gårdsnamn under 1900-talet. Från 2017 gäller dock att man kan ha gårdsnamn om man har anknytning till det. Namnet registreras då som ett förnamn. Patronym går numera att ha som ett efternamn, där nu dubbla efternamn är tillåtna.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  291 Träffar
  0 Kommentarer
291 Träffar
0 Kommentarer

Hos bröderna Nobel i Baku

unikt bildmaterial schlagerfinalstaden baku svenskare an man tror 870x450 2

Välkomna till Villa Petrolea i Baku, huvudkontor för bröderna Nobel, Ludvig och Robert, som här skapade ett oljeimperium av sällan skådat slag. Det var Robert som 1874 besökte Baku för att köpa ett speciellt sorts trä till familjens vapenfabrik och då insåg att trakten var en kokande guldgruva - det svarta guldet. Han köpte en bit mark och därmed var Sveriges svar på J.R. Ewing, Rockefeller och de andra i full gång. Det var framför allt Ludvig som var den drivande kraften, dessutom en lysande uppfinnare, men även broder Alfred var med på ett hörn och ägde en stor del av företagen.

IMG 0404 2          IMG 0411 2 

Alfred sitter staty på altanen, till synes läsande en fransk tidning. Och vad är det han läser? Jo, sin egen dödsruna. Alfreds bror Ludvig hade avlidit 1888 - och på något sätt fick tidningen för sig att det var den mer berömde Alfred som var död. Rubriken: DÖDENS KÖPMAN - syftande på allt det negativa som hans uppfinning dynamiten hade förorsakat, liksom familjens tidigare produktion av landminor och allehanda vapen - tog Alfred svårt. Det är få förunnat att få läsa sin egen dödsruna och för Alfred blev detta en ögonöppnare, en livskris om man så vill, där han insåg att han måste bättra på sitt eftermäle. Resultatet? NOBELPRISET!

IMG 0401

Härifrån styrde Ludvig Nobel och efter honom hans son Emanuel sitt väldiga imperium. Och de gjorde det på ett förhållandevis humant och empatiskt sätt. De lät bygga en särskild by för sina anställda, startade ett sjukhus och en skola för deras barn, ordnade med pensioner för änkorna o.s.v. alltsammans ett totalt främmande sätt för den tidens patroner att se på och behandla sin personal. Ludvig Nobel lät t.o.m. fotografera sig med sina allra "enklaste" arbetare - vilket betraktades sm oerhört.

IMG 0419

Ursäkta den dåliga bildkvalitén - har inte Photoshop i min laptop ....

Till sist en mystisk bild som fanns placerad nära Ludvig Nobels skrivbord. En illustrerad släkttavla av något slag - men en äldre kvinna i centrum. Årtalen 1819, eller står det 1870, och 1908 finns med, och man tror gärna att det handlar om damens födelse- och dödsår, men det kan lika gärna vara någon sorts jubileum. Det kan inte handla om Ludvig eller Robert Nobels äkta makar, men kanske en syster? Någon som kan lösa problemet?

IMG 0400 2

Baku är annars kontrasternas stad. Monumentala offentliga byggnader, museer, arenor och Dubai-inspirerade skyskrapor, men i utkanten fattigt och ledsamt. Staden var 2012 värd för Eurovision Song Contest - och den magnifika strandpromenaden är bara den värd ett besök i denna halveuropeiska storstad.

Fortsätt läs mer
  1739 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Det kan knappast stå 1819, eftersom ettan i början inte liknar den som står efter 8:an, så det ska nog stå 1870.
tisdag, 02 oktober 2018 18:05
Mats Ahlgren
Det står 1848 till vänster, Edlas födelseår
söndag, 07 oktober 2018 10:12
1739 Träffar
5 Kommentarer

Hur kunde han bli bonde så ung?

Ivar Eriksson var bara 14 år när han blev husbonde på sin gård. Hur kunde en 14-åring bli bonde? Har ni andra släktforskare varit med om det?

Ivar är släkt med mig, så vitt jag kunnat förstå. Han är lillebror till min mormors mormors farfars mor som hette Kristin (ibland står det Kerstin i kyrkböckerna) Eriksdotter, född omkring 1747. Kristin gifte sig 1772 och bodde då på Lunnagården i Gunnarps socken i Halland. Vad jag kunnat utröna var hon inte född där men hennes familj kom dit någon gång före 1757 för då dog hennes lillasyster Nilla på Lunnagården. 1765 föddes och dog nästa Nilla. Den 25 februari 1770 föddes lillebror Ivar. Den första husförhörslängden är från 1784 och då står Ivar som husbonde ovanför sina föräldrar. 1784 var han alltså bara 14 år. Hur kunde det bli så?

När jag först såg detta tänkte jag att det måste vara något fel. Fel födelseår eller fel år på husförhörslängden? Men det verkar inte så. Kanske finns det någonstans en uppgift som förklarar detta. Kanske i en dombok? Det vet jag inte, jag har inte sett något som tyder på det. Eller är det jag som är blind?

I husförhörslängden har prästen skrivit att Ivar var född 1770, men i födelseboken är han införd under 1769. Men jag upptäckte snart att prästen skrivit 1769 två år efter varandra och sedan kommer 1771 så 1770 är nog det rätta födelseåret.

Ivar C2
Ivars födelse i Gunnarps födelsebok. Bildkälla: Arkiv Digital.

1767
Karta från 1767 över Lunnagården och granngårdarna Slätthult, Tykesgård och Torsjö. Bildkälla: Lantmäterets historiska kartor.

Så vitt jag förstår var myndighetsåldern för pojkar och män 15 år ända fram till 1712 men höjdes då till 21 år (enligt inlägg på Anbytarforum). Så myndig var han ju långt ifrån. Hur kunde han då verka som bonde? Dessutom levde ju hans föräldrar. Det finns ingen anteckning om att hans far var ofärdig, men det kan han ju mycket väl ha varit. Men eftersom fadern levde borde väl han ha ansetts som husbonde även om sonen kanske stod för det praktiska arbetet? Ivars föräldrar var till åren komna, 1784 var hans far Erik Carlsson 64 år och hans mor Maria Gjötarsdotter 57 år. Säkert utslitna och kanske gamla i förtid men det måste ju ha funnits extrema skäl till att lämna över gården till en så ung och omyndig son. Dottern Kristin, min anmoder, var omkring 22 år äldre än sin lillebror Ivar och förmodligen äldsta barnet. Efter att hon gift sig 1772 flyttade hon med sin make till gården Sundhult i samma socken. När hennes lillebror var bonde i tonåren hade han varken dräng eller piga, det var bara de gamla föräldrarna och sonen på gården.

Familjen hade en av de tre brukningsenheter som då utgjorde Lunnagården. På de andra två fanns en bonde född 1721 och en född 1750 med sina familjer. Ivar gifte sig 1790 med Ingerd Nilsdotter. 1794 föddes deras son Johannes och 1798 fick de dottern Christina. I december 1800 dog Ivars far Erik och uppges då ha varit "bräcklig" vilket kanske tyder på att han inte orkat med sitt arbete som bonde. Men det var ju 16 år efter att den unge sonen blivit bonde.

1804 föddes dottern Inger. Någon gång 1807-1809 lämnade familjen Lunnagården. Ivar med hustru och barn kom till Klackebo i grannsocknen Gällared men vart hans mor Maria tog vägen då har jag inte lyckats utröna än. På 1790-talet hade Marias syster Anna flyttat in hos dem och kanske flyttade systrarna tillsammans någon annanstans. Både modern och mostern verkar vara i livet vid flytten. Systern Kristin var död sedan 1797 och de flyttade inte till hennes familj. Om Anna hade några barn i livet de kunde flytta till har jag inte undersökt än.

hfl1784
Husförhörslängden från 1787. Ivar var 14 år men står som husbonde i familjen. Bildkälla: Arkiv Digital.

1784
Även i mantalslängden 1784 är det Ivar Eriksson som står som bonde. Bildkälla: Riksarkivet.

Tillägg den 30 september:

Nu har jag fått en förklaring. Mantalsskatt skulle betalas för personer mellan 15 och 63 år. 1784 var Ivars far 64 år, alltså ett år för gammal för att betala mantalsskatt. I mantalslängden finns en anmärkning under Ivars namn där det står "Fadern utgl" och detta ska tydligen betyda "utgammal", dvs att fadern var för gammal. (Utgammal är inte ett ord i min vokabulär men jag förstår logiken. Att "gl" betyder gammal har jag sett tidigare, bl a i bouppteckningar.) Och då fick sonen ta över som ansvarig. Men frågan är hur det kunde bli så när Ivar ännu bara var 14 år, och inte 15. Kanske var Ivar husbonde även vid mantalsskrivningen 1783 som 13-åring, eftersom fadern då var 63 år gammal. Men den mantalslängden är inte tillgänglig hos Riksarkivet, åtminstone inte digitalt.

Magnus Bäckmark har skrivit handboken "Mantalsforska" och där läser jag nu om dels den undre åldersgränsen på 15 år för skatteplikt, dels den övre åldersgränsen på 63 år. Så denna 63-årsgräns för fadern är egentligen bara en delförklaring. Under en kort period på två år fanns det alltså ingen man (kvinnor var ju omyndiga) på gården som föll inom ramen för skatteplikt, dvs i åldern 15-62 år. Kanske var detta mycket ovanligt, de flesta män hade förstås söner eller mågar som var äldre än 15 år när de själva kommit upp i så hög ålder. Så att låta den underårige sonen bli den som står som husbonde var kanske det enda sättet att lösa problemet. Ivar måste ju rimligtvis ha varit en redig pojk, både att jobba och med förståndet.

Hans storasyster Kristin, som är min ana, var gift sedan många år med Måns Gudmundsson och de bodde på gården Sundhult några kilometer från Lunnagården. Jag tror att Kristin var det enda överlevande syskon som Ivar hade. Eftersom kvinnor inte var myndiga var det knappast aktuellt att låta henne ta ansvaret för gårdens skatt. Men hennes man, Erik Carlssons måg, fanns ju och jag tänker mig att en lösning hade varit att ta in honom i stället för den 13-årige Ivar. Nu gjorde man alltså inte det och kanske ska jag ta det som ett gott betyg åt gossen Ivar.

 

Lunna1
I augusti besökte jag Lunnagården. Detta är grundstenarna från en gammal ladugård som revs i mitten av 1900-talet. Om den var från Ivars tid här vet jag inte. Eget foto.

bok
Kanske är det denna ladugård som grundstenarna hörde till. Bild från boken "Gunnarp vår hembygd - del 2", utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1988.

Lunna2
I närheten av gården idag finns resterna kvar av den gamla landsvägen. På 1950-talet byggdes den nuvarande vägen. Då revs också det gamla boningshuset som stod lite i vägen för den nya vägen. Eget foto.

kor
Det är fint att se att det finns kor kvar i jordbrukslandskapet här och där. De här korna betar på Lunnagårdens mark. 1700-talets kor var nog av en annan sort. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  1202 Träffar
  0 Kommentarer
1202 Träffar
0 Kommentarer

Tiga är inte alltid guld....

Norrlandsresa-116

I alla fall inte för släktforskare. Som jag skrev en gång tidigare; de där anorna som tyst och snällt skötte sitt utan att någonsin råka i klammeri med någon på sin väg genom livet... De är ju nästan omöjliga att 'få kött på benen' på!

För någon tid sedan forskade jag på ett syskon till min farfars farmor. Det visade sig att ett av syskonbarnen hade kommit på villovägar och begått första resan stöld. När han arresterades, berättade han hela sitt livs lidandes historia vid första polisförhöret! Skulle utan tvivel ha fungerat som levnadsteckning idag. Tyvärr försvann han spårlöst när fängelsestraffet var avtjänat, så historien har än så länge inget slut....

På 1600-talet är ju domböckerna till ovärderlig hjälp, särskilt från tiden före kyrkböckernas uppdykande på scenen. I Boteå i Ångermanland levde bondekaptenen Gülich Larsson, som 1636 hamnade vid tinget för att ha råkat i slagsmål med en hetlevrad kaplan i själva sakristian. Gülich hade slagit kaplanen i ryggen med en 'liten rönnpåk' (dessa underbara detaljer...) så att prästmannen fått 'blånad'. Kaplanen var dock inte sämre däran än att han kunde ta en silverkanna för nattvardsvin och drämma till Gülich i skallen med! Det blev ett 'blodsår' av detta. Fast det kanske var tur för Gülich ändå att kaplanen slog tillbaka, annars hade han säkert råkat riktigt illa ut. Slagsmål i kyrkan skulle nog ha blivit ett strängt straff på, men nu slapp Gülich undan med 8 mark i böter. Gülich Larsson är min mm mm mm mm mm mf.

Ibland räcker det med ett endaste litet ord... Min farfars farfars föräldrar gifter sig i Gävle 1829, men om kvinnan står bara att hon är född 1799. Ingen husförhörslängd har heller uppgett hennes födelseort, inte ens i dödboken står det något om var hon kommit ifrån. Så hittade jag vid en familjefest en bunt brev i min fasters sekretär, bland annat ett där farfars farfar berättar för sin son om sina föräldrar och sitt liv, antagligen i samband med sonens bröllop. Och där står det där enda, viktiga lilla ordet: Hudiksvall.

Tack vare det kunde jag nysta upp en släkttråd från modern Christina Larsdotter Wahlqvist i Hudiksvall, via en soldat i Ilsbo till rottrådar i Bergsjö, Hälsingland. Och då är vi nere i mitten av 1600-talet helt plötsligt!

Men - suck - på farssidan meddelar Hudiksvalls husförhörslängd kort och gott: 'Nils Persson, soldat, tidigare Allberg nu Norberg, född 1758 i Nerike'.... Någon som känner en Nils Persson född 1758 någonstans i Närke?

Bilden: Något vinglig bild på dopfunten i Boteå kyrka. Kanske Gülich Larssons dotter Elisabeth, min anmoder, är döpt i den?

Fortsätt läs mer
  1169 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag tror de flesta släktforskare önskar att deras anfäder gjort något som fått prästen att göra en anteckning i frejdkolumnen. En ... Läs mer
lördag, 29 september 2018 23:42
1169 Träffar
1 Kommentar

Släkt och ätt

I mina tidigare bloggar har det patrilinjära eller agnatiska släktbegreppet nämnts. Det innebär alltså att man bara räknar släktskap genom pappan och män och kvinnor tillhör bara en släkt, sin pappas släkt.

Det patrilinjära släktbegreppet började slå igenom i Sverige under 1500-talet då det kom att användas för att definiera vem som var adelsman. Tidigare, under medeltiden, kallades adel för frälse vilket betydde befrielse från skatt. Den fick frälse som tjänade kungen med rustning och häst (rusttjänst). Under slutet av 1500-talet ändrades reglerna så att bara den vars pappa var adelsman räknades som adelsman. Rusttjänsten spelade ingen roll längre. Ännu under det tidiga 1600-talet kunde en man visserligen göra rusttjänst till häst och få skattebefrielse som s.k. sköldebrevsknekt, men man räknades ändå inte som adel.

Regeln att bara barn till en (manlig) adelsman räknades som adel infördes också för Riddarhuset när detta skapades 1626. På Riddarhuset var alla adliga släkter tvungna att registrera sig. Man säger att de blev »introducerade«. Släkterna delades in i tre olika rangklasser, herre-, riddar- och svenneklasserna. Varje sådan släkt i en klass tilldelades ett nummer och kallas vanligen för »ätt«.

Man skulle därför också kunna tro att det agnatiska släktbegreppet var det som kom att råda när det definierades vad som utgjorde en »ätt«. I vart fall är det en spridd föreställning som jag själv länge också trodde var korrekt. Så var (och är) dock inte alls fallet. Agnatisk härstamning är/var istället vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att definiera en ätt.

Två exempel på detta: (1) År 1720 introducerades Johan Hultman (1690–1729) och hans svärmors systers svärson Leonard Kejser (1687–1756) under Adelswärd (adliga ätten nr 1707; båda grenarna utdöda). Männen var agnatiskt orelaterade men gifta med var sin kusin. Två olika agnatiska släkter med härstamning från dessa två personer blev alltså en ätt på Riddarhuset. (2) När Riddarhuset tillkom introducerades två kusiner, sonsöner till Knut Håkansson (Hand) och Märta Arvidsdotter (Drake, död omkring 1595), under två helt olika nummer i svenneklassen: Erik Håkansson Hand (adliga ätten nr 59; idag utdöd), och Knut Arvidsson Drake af Hagelsrum (adliga ätten nr 90; fortlever). Den senares far hade fått kungligt tillstånd att använda sin mors namn »Drake«. Samma agnatiska släkt blev alltså två ätter. Ätternas gemensamma ursprung, som alltså är agnatiskt, kan anas av deras vapen (se Bild 1).

Bild 1: Vapen för ätten Hand (vänster) och ätten Drake af Hagelsrum (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

blogg michael bild1

Ätten Adelswärd är märklig på flera sätt än detta. En agnatisk halvbror till Johan Hultman, Carl Hultman (1699–1788), introducerades nämligen 1746 under Carlsköld (kommendörsätten nr 1890A; utdöd). Johan Adelswärds son med samma namn upphöjdes till friherre (friherrliga ätten nr 249; fortlever) och en av hans sonsonssöner till greve (grevliga ätten nr 138; utdöd). Här blev alltså samma agnatiska släkt uppdelad på fyra olika introducerade ätter. Att ätterna Adelswärd och Carlsköld hade gemensamt agnatiskt ursprung kan man inte tro med utgångspunkt från deras vapen (se Bild 2).

Bild 2: Vapen för ätterna Adelswärd (vänster) och ätten Carlsköld (höger). Bildkälla: Adelsvapen-Wiki.

blogg michael bild2

En »ätt« på Riddarhuset är alltså inte en agnatisk släkt utan en grupp personer vars s.k. huvudman representerar personerna på adelsmötet. En ätts medlemmar (idag eller historiskt) behöver alltså inte dela agnatisk härstamning och alla personer som tillhör någon introducerad ätt (idag eller historiskt) och har samma agnatiska härstamning ingår inte säkert i samma ätt.

Riddarhusets som en del av Riksdagen försvann 1865, men »Sveriges ridderskap och adel« erkändes som en offentligrättslig sammanslutning under lång tid där dess stadga (Riddarhusordningen) beslutades av Regeringen. Från och med 2003 upphävdes denna offentligrättsliga ställning. Därefter är Riddarhuset bara en vanlig ideell förening om än med något märkliga medlemsregler.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  574 Träffar
  0 Kommentarer
574 Träffar
0 Kommentarer

Från Tomsk till Omsk till Pinsk till Minsk till mig ...

Familjen Johansson i Tomsk ca 1912

Är inte denna knivskarpa bild från 1912 alldeles underbar? Arrangerad uppställning, ja visst, men ändå härligt familjär. Och var är den då tagen: Jo i TOMSK i Sibirien! Den äldre damen till vänster är min morfars kusin, Sofie Sandgren (1845-1931), som levde större delen av sitt liv i Ryssland. Hennes historia skulle man kunna skriva romaner om och kanske borde man börja med nästa bild, som togs då hon fortfarande var ung och något av en femme fatale ...

Maria Sofia Sandgren 1845 1931 ungMaria Sofia (Sofie) Sandgren föddes 1845 i Storegården, Mölltorp (R) - dotter till lantbrukaren Svante Oscar Sandgren (1815-1875) och hans hustru Eva Zavkrisdotter (1808-1892), så småningom bosatta i Motala. Efter faderns död gifter sig den då 30 år gamla Sofie med musikläraren Johan Jacob Jacobi (1842-1898), även han född i Mölltorp och kanske en banrdomsvän, samt flyttar med honom till Stockholm. Katastrof! Redan efter ett par månader bryter Sofie plötsligt upp, lämnar hemmet och skuddar Sveriges stoft av sina fötter. Orsaken vet vi inte, men redan sommaren 1877 tar Jacobi ut skilsmässa från sin förlupna hustru. Vart har hon då tagit vägen? PERSIEN står det i utflyttningslängden! Detta betyder alltså BAKU, som har sin egen lilla svenskkoloni, skapad av bröderna Nobel. Där finns redan hennes storebror Per Johan Sandgren (1843-1922) och hans familj på plats, liksom en farbror (min morfars far) och ett par kusiner.

Ensam och ledig börjar Sofie nu se sig om efter en ny man och bestämmer sig för att hon denna gång inte skall nöja sig med mindre än den allra bäste ... som vid denna tid heter Carl Johan Johansson, är bergsingenjör från Stockholm och i Baku går under det målande namnet "Vackre John". Han är nio år yngre än frånskilda Sofie, men hur det är så lyckas hon bräda sina konkurrenter och 1882 står bröllopet i Baku. Då är Sofie 37 år gammal, John 28. Året därpå föds sonen Uno ARVID Johansson och fem år senare dottern Eva Josefina TAMARA Johansson.

Familjen lever vidare i Baku, men 1905 avlider Vackre John, bara 51 år gammal, och Sofie blir änka. När sonen Arvid, även han bergsingenjör, så småningom får en tjänst i Sibirien, bryter hon och dottern Tamara också upp och flyttar dit -  till Tomsk! 

 

NY Familjen Johansson i Ryssland

 Här en bild på familjen Johansson i Baku i början av förra seklet, strax innan familjefadern   dog. Sofie och Vackre John omges av de två barnen, Arvid och Tamara. Lägg märke till   Samovaren! 

 Arvid gifter sig i Tomsk med ryskan Nadescha, efternamn okänt, och tillsammans   adopterar de en liten flicka, Nadja, det är henne ni ser på bilden ovan tillsammans med   faster Tamara, modern i bakgrunden. Den lilla flickan fick dock inte leva så länge, varför   makarna i stället adopterar en liten gosse, Nikolaj (Kola).

Sen vet vi inte så mycket mer ... Den ryska revolutionen och bolsjevikerna vände upp och ned på allt och de flesta utlänningar blir tvungna att fly. Så också gamla Sofie, som tillsammans med dottern Tamara, nu änka, och en liten dotterdotter lyckas ta sig till Sverige. Där får de en fristad hos Sofies ogifta syster i Villa Ekelund i Solna. Även Sofies bror och hans familj tar sig på farliga vägar till tryggheten i Sverige.

Men var finns Arvid och hans familj? Sista gången det gick att korrespondera med honom bodde han i Pjatigorsk, en kurort nära Stavropol i Norra Kaukasus. Men det är svårt att korrespondera, farligt dessutom eftersom alla kontakter med västvärlden betraktas med stor misstänksamhet ...

Så en dag 1928 hör han av sig. Han har, under över alla under, fått tillstånd att lämna Ryssland för att under några dagar besöka sin åldriga mor i Sverige. Lyckan är fullkomlig när den förlorade sonen plötsligt står där vid Villa Ekelund och knackar på. I förtid åldrad, han är bara 45 år, syns det att han genomlidit en svår tid, förföljelser och hemskheter. Kanske är han sjuk, därav den tillfälliga vistelsen på Kurorten i Pjatigorsk. Efter någon vecka måste han återvända till de sina i Ryssland. Därefter upphör alla kontakter ...

 

Villa Ekelund Arvid på besök c1928 Justerad

Villa Ekelund, 1928: Tamara Johansson Sintzoff med dottern Rita, änkefru Sofie Johansson med sin återfunne son, Arvid.

Uno Arvid Johansson är en bland omkring 3.500 ättlingar till Häradsglasmästaren Isac Sandgren (1751-1820) i Falekvarna utanför Falköping - en i den lilla grupp av besvärlingar, som jag ännu inte lyckats hitta. En annan, Gustav Bergström, född 1826, hamnade på Kuba 1859 och är sedan dess försvunnen. En tredje, poliskonstapeln August Sandgren, född 1862, utvandrade med säkerhet till USA 1893, men är sedan dess också totalt och hopplöst borta. En fjärde är OTTO Emil Sandgren, född 1870, som efter några år i Stillwaters fängelse i Minnesota år 1910 smiter sin väg. En femte är Carl Ernst MAX Stubbe, född 1890 i Lübeck och systerson till Otto Emil, som med stor sannolikhet stupar i Första Världskriget, kanske i en skyttegrav i Flandern - en okänd och kanske oräknad soldat ...  Dessa fem finns med på min genealogiska "Bucket list" - dem måste jag bara hitta innan jag dör!

bucket list

Här skulle dagens blogg egentligen sluta, men i mitt ryska album, som överlevde flykten från Tomsk till Omsk till Pinsk till Minsk till mig (alla Tom Lehrer-fans förstår denna allution) har jag en bild till, föreställande Tamara, Nadesha och lilla Nadja, som jag inte förmår undanhålla er. Den är så vacker! Tack för idag! På torsdag reser jag inte till Tomsk eller Pjatigorsk, men väl till Kaukasus! Kanske springer jag på Arvids barnbarn där någonstans ... (och kanske är månen en grön ost)

Tamara Nadesha och fosterdottern

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  3107 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Christer Blomstrand
Trevligt att vara tillbaka med Afrikasvenskarna igen. Nu söker jag efter allt omkring Johan Oscar Strömbom, född i Svanberga, då U... Läs mer
tisdag, 25 september 2018 16:04
3107 Träffar
1 Kommentar

Min stora släkt

Michael Lundholm skriver i några inlägg här på Rötterbloggen om att tillhöra en släkt och hur vi räknar släktskap. Det är väl något som de flesta släktforskare funderat på, precis som jag gjort ibland.

Äldre generationers släktforskning kunde utgå från faderlinjen, det som kallas agnatisk linje, eller patrilinjär tillhörighet. Så har vi moderlinjen, eller matrilinjär. Och så har vi allihopa, oavsett kön. Och det är väl där de allra flesta av oss rör sig. Inte finns det väl någon idag som bara forskar på faderlinjen? Moderlinjen är ju säkrare, även om vi idag med hjälp av DNA kan se att de framforskade fäderna verkligen är våra förfäder.

Vilken släkt tillhör jag? Båda mina föräldrars så klart. Och för varje generation bakåt tillkommer nya släkter och de tillhör jag också. Och de grenar ut sig och nya barn har fötts och jag är släkt med hur många som helst idag. Eller hur? Men jag kan inte påstå att jag tillhör släkten Johansson (min pappas) för den har bara haft sitt namn sedan min farfars generation. Tidigare var det patronymikon hela vägen bakåt. Min mamma hette Dahlberg och det är ju lättare att säga att jag tillhör släkten Dahlberg, eller snarare att jag är en Dahlbergare. Men det finns ju många som heter Dahlberg och som jag inte är släkt med alls. Dessutom är det namnet inte heller så gammalt, bara sedan min morfars far. Han hette Larsson först men fick namnet Dahlberg som soldatnamn.

slakt
Alla de här personerna är jag släkt med på ett eller annat sätt. Det till vänster är från en släktträff i min mors släkt för ungefär tjugo år sedan, det till höger är från en släktträff i min fars släkt 2011. Bara två personer är med på båda bilderna: min far och en av mina bröder (min mor var död 2011). Själv kunde jag inte närvara vid släktträffen i min mors släkt. Utöver dessa är jag ju släkt med massor av människor som levt före oss. Eftersom vi nu har GDPR så får jag inte publicera bilder på nu levande personer utan att fråga om lov, och därför har jag gjort bilderna så små att de enskilda personerna inte ska gå att identifiera.

Namn säger ju egentligen inte mycket om släktskap. Jag heter ju inte Dahlberg, eftersom min mamma gifte sig till Johansson, men tillhör ändå den släkten. För alla de många kvinnor på 1900-talet som bytte efternamn efter att de gift sig, för dem faller ju släktnamnet bort. Bättre var det förr när kvinnorna behöll sina namn även efter vigseln. Så gjorde jag också när jag gifte mig 1985. Maken hette Andersson, men Eva Andersson, det var ju inte jag, inte min identitet.

För mig utgår släktskapet också från gårdar och byar. Jag har mycket bättre koll på var mina nu döda släktingar bodde än vad de hette. Visst flyttade de mycket, som regel var det ju en av parterna som flyttade när de gifte sig, även om en och annan gifte sig med en granne. Men i flera släktlinjer bodde de kvar i samma by, generation efter generation.

När jag kollar i mina DNA-träffars släktträd för att leta gemensamma förfäder, då letar jag efter gårds- och bynamn i socknarna, inte efter personnamn. Fem Anna Andersdotter, tre Johanna Bengtsdotter, fyra Karin Larsdotter, tre Anna Persdotter, fem Olof Persson. Så ser det ut i min släkt och säkert i din också. Det är ju hopplöst att leta efter gemensamma namn då, platsen är det som avgör om jag hittar kopplingen som ska finnas där.

Kanske ska jag i stället säga att jag tillhör Sundhultssläkten eller Tåghultssläkten, gårdar där min släkt funnits sedan Halland var danskt och ännu finns kvar.

Egentligen spelar det nog ingen roll, jag är släkt med så många och tillhör många släkter. När jag är hemma i Halland, då tänker jag att jag är släkt med många som bor där eftersom jag har så gamla rötter där, i socknarna runt Ullared. Kanske är jag släkt med kassörskan på Gekås eller på Ica i Ullared, fast vi inte vet om det. Kanske är jag släkt med hon som serverar mig på kaféet eller han som slangar bensin bredvid mig på macken.

Fast resonerar man så här så kan man ju undra varför jag släktforskar. Om det nu inte spelar någon roll vilken släkt jag tillhör utan känner mig besläktad med de flesta. På den frågan har jag ett svar, men får återkomma till det så att detta blogginlägg inte blir en hel roman. Väldigt roligt är det i alla fall att släktforska.

Fortsätt läs mer
  420 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Man kan KÄNNA sig om mer släkt med en gren beroende av vilka man umgåtts med mest och vilka som man känner till. Jag började släkt... Läs mer
lördag, 22 september 2018 12:37
Eva Johansson
Ulla! Jag håller med dig, frejdkolumnen är verkligen intressant. Där kommer mycket fram om både släkten och den tid de levde i.... Läs mer
tisdag, 25 september 2018 10:58
420 Träffar
2 Kommentarer

Tunna blodsband

I tidigare bloggar har jag diskuterat tre olika sätt att härleda släktskap från en förfader eller förmoder (s.k. linjer). Det var antingen genom endast män (patrilinjär linje), endast kvinnor (matrilinjär linje) och genom såväl män som kvinnor (kognatisk linje).

Den som på det ena eller andra sättet håller på med släktforskning med hjälp av DNA ser direkt att räknandet av släktskap antingen genom endast män eller endast kvinnor svarar hyggligt mot två av de tre DNA-test som släktforskare idag använder. Det patrilinjära släktbegreppet svarar (nästan) mot hur den manliga könskromosomen Y ärvs (YDNA). Skillnaden är att en dotter hör till sin pappas släkt enligt detta begrepp men inte ärver någon Y-kromosom från sin pappa. Det matrilinjära släktbegreppet svarar däremot exakt mot hur mitokondrie-DNA ärvs från mamma till barn (mtDNA).

Det gör att en stamtavla konstruerad efter det patrilinjära eller matrilinjära begreppet med traditionell släktforskning i arkiv kan testas med hjälp av ett Y-test eller ett mitokondrie-DNA-test. Det kräver förstås tillgång på relevanta testpersoner. De senaste årens har vi sett att många intressanta släktforskningsresultat kunnat etableras med DNA-tester.

Både YDNA och mtDNA ärvs alltså på olika sätt från föräldrar till barn, men barnen ärver inte alltid exakt föräldrarnas DNA. Ibland inträffar mutationer. Vi har alltså vad vi kan kalla »blodsband« med våra föräldrar men det YDNA och mtDNA vi får behöver inte vara helt identiskt. Sannolikheten för mutationer är dock liten då YDNA kan förväntas ändra sig vart 130:e år och mtDNA endast vart 2000:e år.

Merparten av vårt DNA är dock det autosomala som finns i alla våra 23 kromosompar. Autosomalt DNA ärvs slumpmässigt från såväl mamma som pappa. Man skulle kunna tro att det DNA-test för att identifiera det autosomala som släktforskare använder väl skulle svara mot det kognatiska släktbegreppet. Så är det dock inte riktigt.

Vi ärver nämligen inte säkert detta autosomala DNA i lika delar från båda föräldrar. De bidrar visserligen med hälften var av det DNA varifrån vårt eget kommer, men när det överförs får vi dels inte säkert lika delar från föräldrarna och dels DNAt kan dessutom rekombineras genom att det bryts upp i block; DNA från stora kromosomer och DNA från kvinnor rekombineras oftare. Eftersom vi inte säkert ärver lika andelar från våra föräldrar kan det därför bli så att  vi efter några generationer kanske inte alls har DNA från en ana.

Vilken är sannolikheten att vi inte har något DNA alls från en specifik ana säg n generationer tillbaka? Efter drygt tio generationer närmar sig den sannolikheten 100%. Se Bild 1. Om vi väljer en slumpmässig ana i generation tio har vi alltså nästan säkert inget DNA från den anan.

Hur många anor i generation n har vi faktiskt ärvt DNA ifrån (genetisk släktskap)? Vi vet att antalet anor (genealogisk släktskap) i en antavla ökar exponentiellt i antalet generationer. I generation n är det 2n personer i antavlan om vi bortser från anförluster. Antalet personer som vi faktiskt ärvt DNA ifrån ökar dock bara (ungefärligen) linjärt. Se Bild 2.

Bild 1. Källa: Graham Coop.04bild1 prob zero blocks

Bild 2. Källa: Graham Coop.04bild2 num genetics vs genealogical ancs

Under försommaren har många personer fått ett brev om att de härstammar från kung Gustaf Eriksson (troligen 1496–1560). Om vi tar det som utgångspunkt och antar att varje generation är 30 år så levde Gustaf Eriksson för ungefär 15 generationer sedan. I den 15:e generationen finns (utan anförlust) 32 768 personer i en antavla. De datorsimuleringar som Bild 2 bygger på visar dock att vi bara ärvt DNA från 968 personer (i genomsnitt) i den generationen.

Vi ärver visserligen allt vårt DNA från våra förfäder, men när vi blickar allt längre tillbaka blir blodsbanden snabbt tunnare än antalet anor. Detta i den speciella meningen att vi troligen inte alls delar DNA med en slumpmässigt vald ana (säg) 10–15 generationer tillbaka.

Det blir alltså en smula paradoxalt: Det kan vara så att vi inte ärvt något DNA från en person i vår antavla, men om den personen inte hade existerat så hade inte heller vi gjort det.

Källhänvisning: Uppgifterna om mutationshastigheterna är hämtade från Peter Sjölunds bok Släktforska med DNA. Handbok 9, Sveriges släktforskarförbund, 2018. LIBRIS-ID: 18316025. ISBN: 9789188341006. Bilderna samt uppgifterna som baseras på dem kommer från Graham Copps vid Population and evolutionary genetics, University of California, Davis. Uppgifterna återfinns på hans blogg (https://gcbias.org/2013/11/11/how-does-your-number-of-genetic-ancestors-grow-back-over-time/ [besökt 2018-09-14]).

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  1591 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingrid Bergström
Nära 100%, men kan väl inte vara 100? Det man har måste komma från någon? Hur långt bort som helst.
onsdag, 19 september 2018 08:32
Jarmo Uusitalo
Kurvorna gäller den totala mängden DNA, för y-kromosomen och mitokondrie-dna gäller andra regler. De ärvs (i stort sett oförändrad... Läs mer
onsdag, 19 september 2018 13:49
Anders Klarbring
Att tillväxten av antalet genetiska anor är linjär (verkar inträffa efter ungefär 12 generationer) innebär att antalet sådana anor... Läs mer
fredag, 21 september 2018 10:02
1591 Träffar
3 Kommentarer

Tre systrar ...

Tre systrar

Det är snart tjugo år sedan detta hände, men jag har aldrig slutat att tänka på det. Damen som ringt upp mig presenterade sig som Lilly och lät mycket gammal på rösten. Hon undrade om det var jag som hade skrivit en bok om ätten Bernadotte, och visst var det så! Så började hon berätta om sin lillasyster Birgit, som nyligen avlidit, 88 år gammal. Själv var hon över 90. Hon och och Birgit hade bott i varsin etta i samma hus på Gärdet i Stockholm i över 60 år och arbetat på samma ställe, Kungl. Telegrafverket (Televerket), fram till pensioneringen vid 67 års ålder. 

Birgit hade haft ett enda stort intresse i livet: De kungliga! I alla år hade hon samlat på sig veckotidningar av olika slag, prenumrerat på några och hållt sig framme vid pappersinsamlingar och loppmarknader samt sprungit runt på antikvariat. Hennes kvällar och helger hade gått åt till att sitta vid köksbordet och klippa ut alla kungar och drottningar, prinsar och prinsessor hon kunde hitta i dessa tidningar samt klistra upp dem på vita ark. Samlingen växte och växte och det var ordning och reda. Olika kartonger för olika länder och släktgrenar. När hon gick bort kunde den lilla lägenheten liknas vid klipparkivet på en gammaldags tidningsredaktion.

Kungligt kollage

Efter Birgits död var det storasyster Lilly som fick ta hand om allt det praktiska, bouppteckningen där hon själv var enda arvinge, röjning och städning, försäljning och bortforslande av Birgit möbler och personliga tillhörigheter. Det mesta fick gå till Myrorna, men vad skulle hon ta sig till med alla de kungliga kartongerna, Birgits livsverk? Hon hade inte hjärta att bara skicka dem på tippen. Hon började ringa runt till olika antikvariat, bibliotek och arkiv, men ingen ville ta emot, ingen var intresserad. Så kom då jag in i bilden. Lilly hade staplat upp alla kartongerna i den lilla hallen - över en kubikmeter - och det var knappt att det gick att ta sig in i lägenheten.   

Innan jag satte igång med att bära ned Birgits samling till bilen, bjöd Lilly på té och småkakor och berättade om sitt och systrarnas liv. Det framkom att det hade funnits en lillasyster till, Anna-Greta, som också hon arbetade på Kungl. Telegrafverket. Där träffade hon så småningom Harald och tycke uppstod. Efter något år friade han och Anna-Greta svarade ja. Men vad skulle de leva av? Lönerna var låga och Anna-Greta visste att hon inte skulle få ha kvar sin anställning den dag hon gifte sig. Sådana var reglerna. Telegrafverkets kvinnliga anställda förutsattes vara ogifta, så att de helt kunde fokusera på sina arbetsuppgifter. Precis som för lärarinnor och sjuksköterskor. Den regeln upphävdes inte förrän 1939. 

Anna-Greta bestämde sig för att gå till chefen, Herr Berggren, och berätta om sin situation. Herr Berggren mottog nyheten med en missbelåten min. Irritation och harm kunde läsas in i hans anletsdrag. "Inte en till ..." Anna-Greta stod tyst och väntade på den dom hon visste skulle komma. Efter en liten stunds funderande lyste Herr Berggren upp, tittade nästan fryntligt på sin underlydande och presenterade sedan den perfekta kompromissen:

Nåja, fröken är ju en duktig och pålitlig anställd och jag vet att jag kan lita på fröken. Jag är beredd att göra ett undantag och låta fröken behålla sin anställning om fröken i sin tur kan lova mig att det inte blir några barn!

Detta var 1930-tal och det gällde att överleva. Anna-Greta tackade sin chef och lovade att uppföra sig. Några veckor senare gifte hon sig med sin Harald. Det blev ett mycket lyckligt, om än barnlöst äktenskap, som varade i över 50 år.

Familj final

Vi var så ledsna över detta allesammans, berättade Lilly, både Birgit och jag, för att inte tala om Harald och Anna-Greta som var så barnkära ...

 

Ingressbilden är hämtad från Stockholmskällan och har inget samband med de tre systrarna i dagens blogg.

Fortsätt läs mer
  6887 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
Det är glädjande att tiderna har förändrats. Synd bara att Anna-Greta och Harald inte fick uppleva det innan det blev för sent.... Läs mer
måndag, 17 september 2018 14:51
6887 Träffar
1 Kommentar

Företagare i släkten

Nu ska jag berätta om några till synes slumpmässiga sammanträffanden som har med min släkt att göra.

keps katalog

Ser ni kepsen och reklamkatalogen? Båda två representerar företag i min släkt. Det ena har jag känt till sedan jag var liten, det andra visste jag inte om förrän jag fick en DNA-träff för några år sedan. Men det finns faktiskt en knorr till, för båda har med mina grannar att göra, trots att jag bor på ostkusten och företagen finns på västkusten.

Ibland känns det som att livet snarare är en cirkel än en linje och att det knyter ihop sig själv på något sätt.

Ïgår eftermiddag skulle jag ta in posten åt en granne som är borta tillfälligt och när jag öppnade grannens brevlåda såg jag katalogen från Engelsons i Falkenberg. Kul, eftersom det är ett företag i min släkt men att katalogen var till grannen.

För några år sedan fick jag en DNA-träff på en person vars svärdotter administrerar testet. Hon ringde mig och efter en liten stund hade hon förklarat hur släktskapet låg till. Och så frågade hon om jag känner till Engelsons i Falkenberg. Jo, det gör jag ju, jag har handlat där när jag varit hemma hos min far på besök. Nu fick jag veta att Engelssons startats av en släkting, närmare bestämt en tremänning till min mor och att det nu är en fyrmänning (kanske flera fyrmänningar) till mig som driver företaget. Våra gemensamma anor levde i mitten av 1800-talet i Gunnarps socken i Halland. Givetvis har jag handlat där flera gånger. Precis som jag vid mina besök i hemtrakten brukar gå in på Gekås i Ullared, startat av en annan fyrmänning men på min fars sida. (Läs om Engelsons historia.)

Det här hade jag aldrig fått veta om jag inte hade släktforskat och tagit DNA-test.

Toghult
Från Tåghult i Gunnarps socken har både jag och Engelssons grundare våra anor. Eget foto.

På kepsen står det Okome Trä. Det företaget startade min morfar 1928 och det var då både kvarn och såg. Så småningom togs det över av några av min mammas syskon och senare av deras barn, alltså mina kusiner. För något år sedan såldes familjeföretaget till ett större företag. Men sågen finns kvar mitt i Okome, där den legat sedan morfar startade företaget, även om det numera är utbyggt och förändrat. Kepsen är några år gammal, från den tiden när mina kusiner fortfarande ägde företaget, och jag är glad att jag har den. I sommar har jag mest använt den de få gånger jag klippt gräset, som jag gjorde i går eftermiddag. Okome ligger mellan Falkenberg och Ullared, och det vet ni nog att det är i Halland.

Helgerum där jag bor är en liten by i anslutning till Helgerums slott utanför Västervik på ostkusten. Jag tror att vi är åtta familjer som bor här permanent, eller snarare hushåll. En av grannfamiljerna är ett yngre par som flyttade hit för ett par år sedan. Jag kände till dem innan för de har släkt i trakten, men det visade sig att de kom från Okome och att mannen i familjen hade arbetat på sågen som då drevs av mina kusiner. Världen är allt bra liten ibland!

 Okome
Okome såg och kvarn som det såg ut någon gång på 1960-talet, förmodligen i slutet av decenniet. Min mamma och hennes syskon växte upp i boningshuset mitt i bilden men då var det åkermark på den sidan vägen. Idag är det än mer utbyggt. Den ursprungliga sågen och kvarnen är byggnaderna på den hitre sidan om landsvägen.

Fortsätt läs mer
  507 Träffar
  0 Kommentarer
507 Träffar
0 Kommentarer

"Går det att forska på mitt namn?"

20180914-143735

En gång skrämde jag slag på en oskyldig fastighetsmäklare. Han skulle sälja min gamla lägenhet, och han råkade ha ett ganska ovanligt efternamn. Nyfiken som jag är, bläddrade jag förstås i befolkningsskivor och annat, och hittade honom mycket riktigt där.

Vid ett tillfälle ringde han upp mig, och ursäktade sig för att samtalet hade dröjt någon dag extra. Han hade varit på familjeangelägenheter, förklarade han sig.

- Jag vet. Din mamma, som heter XX fyllde år igår, svarade jag. Har du varit hemma hos henne och din pappa XX och firat där de bor i XX? Och var dina två syskon X och Y med?

Det blev tyst i luren. Ganska lång stund. Till slut svarade en mycket matt röst:

-Du... du har järnkoll.....

Förmodligen trodde han att han fått en 'stalker' på halsen eller något liknande. Han lät lite rädd.

Jag insåg att han förmodligen inte tagit min kommentar på riktigt rätt sätt,  och avslöjade därför raskt att jag var släktforskare. Då blev det genast annat ljud i skällan!

- Så intressant! Går det att forska på mitt efternamn, se var det kommer ifrån, vem som tog det och varför?

Och där har vi den ena av de två standardfraser en ickesläktforskare brukar fälla vid mötet med en släktforskare (den andra är 'hur långt bakåt har du kommit?').

Det tråkiga är, att om efternamnet togs före namnlagarna kom i början av 1900-talet är det ju ganska svårt att forska fram var namnet har kommit ifrån. Har man tur har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden om drängen Gustaf Andersson: 'kallar sig nu Löfblad'. Så får man i alla fall en ungefärlig antydan om när namnet togs. Varför Gustaf Andersson plötsligt vill heta Löfblad brukar vara svårare att utröna.

Det kan ju ofta vara så enkelt att platsen där man föddes eller bodde är ursprung till det nya namnet.  Min ingifte ansläkting på vägskylten ovan skulle egentligen ha hetat Pehr Hansson, men eftersom han var född på torpet Oset i Hålanda i Västergötland, tyckte han väl det lät häftigare med Osbeck.

Ofta var det nog så att bondsöner som kom till universitetet för att studera, tyckte det lät lite genant bonnigt att heta Persson eller Larsson. Kanske blev de rentav retade för 'bondkaniner' av de andra studenterna. Många nya namn bildades i samband med studier.

Man ska dock inte vara för säker. Min anfader Niklas Pettersson från Koppungen i Svanskog i Värmland tog sig plötsligt namnet Svanström. Jag var först övertygad om att det var orten Svanskog han ville relatera till. Men sedan upptäckte jag, att ungefär samtidigt med Niklas ungdomsår, verkade en präst med efternamnet Svanström på orten. Han var känd för sin stora bildning och allmänna beläsenhet. Kanske Niklas ville hedra honom med att ta hans efternamn? Såvitt jag kunnat se, har de ingen släktskap med varandra.

Sedan har vi det här med soldatnamn, vilket ibland kan virra till saker ordentligt. Om soldaten Anders Persson fick namnet Björklund efter soldattorpet Björklunda, så kunde det ju slumpa sig så olyckligt, att näste soldat också hette Anders Persson och fick namnet Björklund. Om någon av dessa fick en son med namnet Per Andersson, som också han fick blev soldat på samma ställe med namnet Björklund, är förvirringen total.

Sedan finns det ju soldatnamn som inte alls relaterar till något soldattorp. Namn som Lustig, Snabb, Kniv och liknande. Och så finns det då namn som man funderar mycket på hur de har uppstått.

Min mentor berättade att en av hans anfäder, en man vid namn Persson, hade blivit indelt soldat. Ett elakt befäl hade tilldelat honom soldatnamnet Flaggstake! När soldaten så småningom sökte avsked ur tjänsten, återtog han namnet Persson, föga överraskande.

Visst kan det vara tråkigt att heta Persson bland dussintals andra personer som också gör det, men det finns ju gränser för vad man kan heta istället!

Eller...?

Fortsätt läs mer
  1892 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Comérus
Jag har släkt från Svanskog på mormors sida - en man som tog namnet Svanér. Det går att hitta på vackra namn med den förstavelsen... Läs mer
fredag, 21 september 2018 17:34
Helena Nordbäck
Ja, det finns många fina svan-namn.... var någonstans i Svanskog kom din anfader ifrån? Niklas Svanström, som senare blev byggmäst... Läs mer
lördag, 22 september 2018 14:10
1892 Träffar
2 Kommentarer

Att tillhöra en släkt

En släkt kan alltså definieras som en grupp av personer som härstammar från en viss person, en förfader eller förmoder. Jag har tidigare diskuterat fallet när släktskapet räknas genom både män och kvinnor. Då återstår att studera den rena manslinjen (agnatisk eller patrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom män) och den rena kvinnolinjen (matrilinjär släkt där släktskap räknas endast genom kvinnor).

Definitionerna med en manslinje eller en kvinnolinje delar en intressant egenskap. Det är att varje person tillhör endast en släkt, sin pappas eller sin mammas. Det beror på att det i varje generation i en persons antavla bara finns en person från vilken släktskap kan räknas, pappan eller mamman till nästkommande generations person. Efter säg fem eller tio generationer finns det fortfarande bara en man eller en kvinna från vilken släktskapen räknas.

Det innebär att definitionerna gör sig ganska bra för släktpresentationer eftersom de genom sin definition avgränsar vilka och därmed också antalet personer som tillhör släkten. En släktredovisning blir då mer behändig och att fler generationer kan presenteras. Jag tycker det helt rimligt att man inför en prestation av sina forskningsresultat definierar en släkt på det sättet. I andra sammanhang kan andra definitioner vara att föredra.

Den agnatiska släktdefinitionen är kanske den vanligaste och har och har haft genomslag på många områden. Historiskt försökte exempelvis kungamakten definiera adelskap som något som ärvs agnatiskt. Om sambandet mellan det agnatiska släktbegreppet och ättebegreppet på Riddarhuset tänker jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Kungamakten försökte också styra upp arvsrätten bland adeln i agnatisk riktning. Då var man dock tvungen att ändra lagen vilket inte var helt enkelt. Det man enklare kunde förfoga över var hur vissa förläningar av skatteintäkter till adelsmän kunde ärvas. Det normala var att sådana förläningar var med full äganderätt (termen som används är allodial) och att de ärvdes de i enlighet med landslagens bestämmelser som annan egendom.

Karl IX rundade denna begränsning genom att 1604 få Riksdagen i Norrköping, som han helt kontrollerade efter segern vid Stångebro 1598, att införa en förläningsform som gått till historien som »Norrköpingsbeslutsgods«. Dessa förläningar gavs bl.a. med begränsad arvsrätt så att bara söner som huvudregel kunde ärva. Förläningarna försvann dock vid den stora reduktionen i slutet av 1600-talet.

1600-talet såg dessutom introduktion i rättssystemet av den för Sverige ganska främmande »primogenitur«-principen: inte bara var det söner som ärvde allt utan bara den förstfödde av dem. D.v.s. den agnatiska linjen begränsades till bara vissa män. Detta skedde genom den s.k. »fideikommissen« som lagfästes 1686. Genom fideikommissen kunde en person avskärma egendom som inte fick delas upp eller förminskas. Den som fick egendomen i arv kunde bara använda avkastningen och var tvungen att ge den odelad till nästa generation. Nya fideikommisser kan idag inte inrättas men befintliga måste ha Regeringens tillstånd för att överföras till nästa generation. I båda dessa fall handlade om att statsmakten ville stärka den agnatiska släkten.

I princip kunde fideikommissen i och för sig följa kvinnolinjen men det var mer ett undantag som liknar »kognatisk tronföljd« till skillnad från »full kognatisk tonföljd«. Med kognatisk tronföljd kan döttrar ärva tronen men bara om det inte finns några söner. Sverige har sedan 1980 full kognatisk tronföljd då den agnatiska tronföljden (kvinnor saknar arvsrätt) avskaffades. På så sätt ärvdes fideikommisserna från äldsta son till äldsta son, och om endast om söner saknades via döttrar.

Den matrilinjära släktdefinitionen har inte haft så stor spridning genom historien. Inte heller ser man den ofta använd bland släktforskare. Senaste veckan har vi dock att få se ett intressant undantag då 2018 års utgåva av Svenska släktkalendern släpptes. Där ingår en matrilinjärt definierad släkt utgående från »Stormor i Dalom«, prästhustrun Margareta Hansdotter (1594–1657). Hennes person och hennes mors släkt (då kognatiskt definierad) har också blivit uppmärksammade med två artiklar i under augusti månad publicerade Släkt och Hävd 2018:3.

lundholm beskuren blogg2Michael Lundholm. Foto: Petter Karlberg/RiksbankenMichael Lundholm är professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och har släktforskat av och till sedan 1971. Han är född 1959, bor i Vällingby i Stockholms Västerort, har tre vuxna barn och är särbo med två bonusbarn. Genom åren har han haft ett flertal uppdrag inom släktforskarrörelsen, bland annat som ordförande i Svenska Genealogiska Samfundet och styrelsemedlem i Genealogiska Föreningen och Sveriges släktforskarförbund. Michael Lundholm är dessutom årets mottagare av Viktor Örnbergs hederspris. Nu har vi glädjen att få presentera honom som gästbloggare under en tid här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  596 Träffar
  0 Kommentarer
596 Träffar
0 Kommentarer

En Kaukasier i Kaukasien

Kaukasien

Totalt utmattad efter nattens nagelbitande valvaka, kommer denna lilla betraktelse sent, mycket sent! Och inte heller får den handla om politik eller mandatfördelningar. Nej, idag är ämnet KAUKASIEN, ett område på vår jord som vi väl alla har hört talas om, men som vi kanske inte riktigt vet exakt var det ligger eller vilka länder och provinser som kan sägas ingå i begreppet.

Själv har jag en särskild relation till denna del av vår värld, eftersom det var dit min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) en gång utvandrade (1859). Efter några år i Astrachan hamnade han i början av 1860-talet i Baku, där bröderna Nobel som bäst höll på att etablera sig som oljebaroner och industrumagnater. I Baku gjorde han karriär, gifte sig och fick barn, och så bra gick det för honom att ett dussin syskonbarn kom att följa i hans spår. Till sist blev det en handfull olika grenar av släkten, som under många decennier kom att bo och verka i dessa exotiska trakter. De sista av mina ryska släktingar lämnade Baku 1990, det skedde i samband med frigörelsen från Sovjetoket och de därpå följande etniska motsättningarna med grannfolken.

I över femtio år har jag gått och drömt om att en gång få följa i min morfars fars fotspår, se de städer och platser han så målande beskriver i sina memoarer, uppleva allt det "exotiska" first hand, men så har livet kommit emellan och det har aldrig blivit av.

Nu blir det av!

I slutet av september reser jag med en temaresa till KAUKASUS. I det intensiva programmet ingår besök i tre olika länder, Azerbaidjan - det är där Baku ligger - Georgien och Armenien. Reseledare är Malcolm Dixelius, känd svensk utrikeskorrespondent i Moskva under flera decennier. Han kommer att föreläsa om och guida i dessa för mig relativt okända länder; historia, religion, natur, kultur och människor. Särskilt ser jag särskilt fram emot den dag som ägnas Bröderna Nobel och deras Nafta-imperium i Baku, men även Tblisi och Jerevan verkar vara väl värda ett besök. Räkna med ett antal resebrev i denna blogg framöver ...! Många är de svenskar som har anknytning till just Baku. Under mer än femtio år fanns det en betydande svensk-koloni där nere vid Kaspiska Havet. Man undrar hur de tog sig dit. Fågelvägen är det omkring 305 svenska mil mellan Stockholm och Baku, med bil ca 372 och med tåg ca 562 mil. Imponerande avstånd ...

Ni som ser på amerikanska deckare har säkert noterat uttrycket "Caucasian" - ett samlingsnamn för personer som inte är "Afro-Americans", "Asians" eller "Native Americans". Du och jag alltså. Vi är Kaukasier - de flesta av oss - och om några veckor skall jag ta mig till vårt eget urhem, Kaukasus! Hittade en förfärlig bild i en gammal uppslagsbok, som under rubriken "De vita raserna i Europa" ger exempel på olika undergrupper, greker, ryssar, tyskar, judar, irländare och italienare.   

NIEdot322

Undrar just vilka av dessa som, apropå ett aktuellt citat, skulle "passa in" i det svenska samhället?

 

Ps: Vad kan våra DNA-expert bidra med när det gäller vårt kaukasiska arv?

 

Fortsätt läs mer
  3562 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Det låter jättespännande, Ted! Lycklig resa, och jag ser fram emot dina kommande 'resebrev' här. Även den gode James Bond har anvä... Läs mer
måndag, 10 september 2018 22:09
3562 Träffar
3 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Sävsjö

Carina

Utloggad
Strängnäs

Thomas

Utloggad
Göteborg
Stockholm

Jan Nyberg

Utloggad
Växjö