"1831 4/12: Drängen Nils Persson Burström från Lövånger nu i Yttervik, och pigan Catharina Andersdotter ifrån Skråmträsk nu i Yttervik" .  Detta utdrag ur Skellefteå landsförsamlings vigselbok kom att bli avgörande på flera sätt för undertecknad, då fortfarande ganska grön släktforskare. Dels för att jag äntligen förstod varför Nils inte fanns med i Skellefteå landsförsamlings lätt sönderbrända födelseböcker, dels för att jag förstod hur hans och Catharinas vägar hade korsats. Dels markerade den här vigseln, fast det visste jag inte då, slutet på mina norrländska rötter. Året därpå, 1832, hittade jag nämligen Nils Burström på Söder i Stockholm, inflyttad i Göta Livgarde och 'övningskorpral' i Klerckers kompani.Den civila adressen var Maria församling, och där fann jag så småningom mormors mor i födelseboken år 1841. Jag tror att Charlotta, som hon hette, kom som en verklig överraskning för föräldrarna, Catharina Andersdotter var då redan 43 år gammal. Maken, nu färdigutbildade korpralen Nils, var däremot en bit yngre, född 1811 som han var. Jag hade sett  Nils några gånger i de militära rullorna innan inflyttningsboken, och få av mina anor har fått så många felaktiga födelsedatum som han. Han ska vara född 1800, 1805, 1808 och 1811 enligt de militära husförhörslängderna. Och datum är inte heller detsamma, allt från januari fram till det riktiga, 23 oktober, har förekommit. Och någonstans dök det fatala misstaget med Skellefteå landsförsamling upp i böckerna. Inte så konstigt kanske, det var ju där Nils hade bott, och där han gifte sig med Catharina Andersdotter. Men jag drog en lättnadens suck över att slutligen hitta honom i Lövångers födelsebok och husförhörslängd. Där finns han, prydligt inskriven med föräldrar och en rad syskon i husförhörslängden. 

Men när Nils och Catharina drog iväg till Stockholm, vilket de alltså gjorde 1832, så blev det slut med norrlandsrötterna. Charlotta, deras enda gemensamma överlevande barn, föddes som sagt i Stockholm, och hennes enda överlevande barn, min mormors mor, hamnade i Södermanland. 

Nu är kanske inte slutet så fullkomligt ändå. Både Nils och Catharina hade ett flertal syskon, och det finns säkert ättlingar till dessa i södra Västerbotten idag. Sedan fann jag också att Catharina i yngre dagar fått en son utom äktenskapet. Denne son placerades tidigt hemma hos hennes föräldrar i Skråmträsk, och jag ska förstås försöka ta reda på om denne halvbror till mormors mor bildade familj. 

Ett annat frågetecken finns också. Catharina Andersdotter dör i Stockholm 1853, i en av de sista koleravågor som sveper genom staden. Maken Nils, numera före detta korpral, finns i längderna på Ladugårdsland fram till 1859, men sedan försvinner han utan att vare sig ha dött eller flyttat. Charlotta hade då för länge sedan flyttat hemifrån. Jag har börjat fundera på om Nils möjligen for tillbaka till Norrland...? 

Vad tror ni? 

Bilden: Byske älv, som dock brusar fram lite längre norrut än paret Burströms jaktmarker.... Foto: författaren

Som det heter i visan: Det är den där tiden på året igen. Julen närmar sig med stormsteg. I brist på någon verkligt rafflande eller lärorik släkthistoria med julanknytning, bidrar jag till stämningen med lite blandade karameller.  En del av uppgifterna kommer från Wikipedia, andra från lite blandat värdelöst vetande som undertecknad samlat på sig genom åren.

JULSTATISTIK: År 2010 beräknades att var femte julgran i Sverige var stulen. (Hur 17 räknar man ut sån't?)

JULHISTORIA: Julklappar finns belagt på 1600-talet, men då tillgick det så att man smög sig fram till gåvomottagarens ytterdörr, klappade på porten (därav ordet 'julklappar'), pytsade in paketet, och läste upp någon fyndig, ibland lite elak vers innan man raskt smet iväg. Påminner onekligen lite om senare tiders busringningar på dörrarna... 

JULMUSIK 1: Visste ni att den vackra julpsalmen 'Stilla natt' ursprungligen tonsattes för gitarr? Kantor Franz Gruber i S:t Nikolauskyrkan strax utanför Salzburg i Österrike, hade skrivit en vacker melodi till Joseph Mohrs dikt, men orgeln i kyrkan råkade vara sönder... Så på julafton 1818 uruppfördes psalmen spelad på gitarr... 

JULMUSIK 2: En modernare historia. The Beatles spelade under åren 1962-1969 varje år in en julhälsning till sina fans. Det var roliga historier, parodier på egna och andras låtar, julsånger och diverse annat. Dessa gavs ut som flexidiscar till fansen, men fanns inte att köpa. År 1970, när Beatles saga var över, samlade bolaget alla julhälsningarna på en mycket eftertraktad LP. Inte heller den såldes kommersiellt, utan bara till fanclubsmedlemmar. Den går dock ibland att finna på skivauktioner. 

JULSPORT: Annandag jul spelar svenska bandyserier full omgång, en tradition tydligen... 

JULPOLITIK: År 1772 beslutade man att avskaffa tredjedag och fjärdedag jul. Det firades alltså jul inte i tre utan fem dagar tidigare!  

Och avslutningsvis

GOD JUL 

och

GOTT NYTT ÅR !

och tack till alla som läst min blogg under året. Nu tar jag lite jullov, åter efter helgerna!

Bilden: Min enda julgran i år står utomhus. Visserligen har den sina helt egna tider då den lyser, men i alla fall... Foto: författaren

ANDERS BERCH, Sveriges förste nationalekonom
Anders Berch föddes år 1711 på Larsbo bruk i Söderbärke, Dalarna. Fadern hette också Anders i förnamn och var e. o. kammarskrivare i Kammarkollegium. Modern var Regina Catharina Tersmeden.
Unge Anders inskrevs vid Uppsala universitet 1726. Redan 1731 disputerade han i ekonomi. Han studerade också matematik. 1732 blev han auskultant vid Kommerskollegium, senare vice notarie, och 1738 kanslist där.

Under 1700-talet, när stormaktstiden i Sverige definitivt var slut, inriktade sig de styrande mindre på krigiska erövringar och mer på handel, ekonomi och vetenskap. Vid riksdagen 1738-39 beslöts att en professur i ekonomi och handel skulle inrättas vid Uppsala universitet. Och 1741 utnämndes Sveriges förste professor i ekonomi, lagfarenhet och statsekonomi.
Det blev Anders Berch.

Det var nog inte så lätt i början för den unge professorn. De äldre professorerna i Uppsala tyckte inte att 'hushållning, som hörer var bonde till' var någon riktig vetenskap, och ogillade att detta skulle jämställas med de äldre vetenskaperna. Anders Berch var dock väl förberedd. Hans barndomsvän Edvard Carleson hade presenterat honom för flera namnkunniga ekonomer. Och eftersom Anders var så ung, hade han sina egna studieår i gott minne, och kunde utnyttja de erfarenheterna när han skulle föreläsa.

Den nyutnämnde professorn hade också fått direktiv uppifrån att han borde utreda Sveriges politiska ekonomi, med tonvikt på näringslivet. För att kunna göra detta, såg vår man tilll att skaffa det så kallade Rommelska stenhuset vid gamla torget i Uppsala till professuren. Där inrättade han ett industrimuseum med modeller och varuprov på skilda svenska näringsgrenar.

Anders Berchs storhet var dock inte som lärare eller forskare, utan som systematiker. 1747 utkom hans bok 'Inledning till almänna hushålningen'. Det var den första svenska boken i ämnet, och innehållet gick i stora drag ut på att ordningen var det viktigaste inom den svenska statshushållningen; att indela befolkningen i yrkesgrupper och reglera dessa. Dessutom tyckte han att importen av utländska varor borde begränsas med tullar och förordningar.

Anders Berch hade stort inflytande på sin samtid. Hans lärobok användes vid flera utländska universitet, och han spred själv kunskap om utländska nationalekonomiska verk. När drottning Lovisa Ulrika instiftade Vitterhetsakademin 1753, blev Anders Berch medlem ganska omgående.

År 1770 inträffade något pinsamt vid Uppsala universitet. Akademiräntmästaren Julinsköld råkade 'på obestånd' och avslöjades ha stulit betydande summor ur universitetskassan. Anders Berch ryckte in som räntmästare istället 'och förstod att med redbarhet, affärsklokhet och mycken driftighet lyckligt lösa sin brydsamma uppgift'.

Anders Berch avled i Uppsala år 1774.

Några av hans modeller från museet finns bevarade i Gustavianum idag.

Varför är nu jag intresserad av Anders Berch? Ett rent genealogiskt intresse. Anders gifte sig 1734 i Tyska kyrkan i Stockholm med Johanna Hellbeck (1704-1771). Johanna är syster till min ff mm mm mm, Margareta Hellbeck. De är båda döttrar till körsnären Esaias Hellbeck från Strasbourg, och hans hustru Hedvig Thun.

Utdrag ur artikel i min släkttidning An-Lunden (2002 nr 1)

Bilden: Nattbild från Gamla stan, Stockholm, där Anders Berch vigdes i  Tyska kyrkan, och där hustrun Johanna Hellbeck växte upp. Foto: författaren

I vissa avseenden var samhällslivet förr i tiden väldigt annorlunda mot idag. De flesta människor bodde i små byar eller samhällen med kanske bara en handfull gårdar och torp omkring sig. Vi kan se i domböckerna att folket inte alltid kom så bra överens då heller, men i många fall fick man ta skeden i vacker hand, eftersom man var oerhört beroende av sina grannar. Man bytte varor och tjänster. Den som slaktat grisen delade med sig av skinka och fläsk till grannarna, och fick i gengäld kanske spannmål eller fisk tillbaka. Man hjälptes åt med gemensamma angelägenheter, såsom stängsel, brobyggen och liknande. Man var helt enkelt tvungna att hjälpa varandra, för allas överlevnad, och en så dräglig tillvaro som möjligt.

Fanns det då ingen stimulans utifrån? Jodå, marknaderna! Handel fick i normala fall endast idkas i städer, en propå som gällde långt in på 1800-talet. Istället hade då många byar eller små samhällen sin årliga marknad. Dit kom knallar och bondfolk från när och fjärran för att sälja sina varor i små marknadsstånd. Hantverk, matvaror, leksaker, redskap, karameller... och förstås också boskap.

Marknaden var dock inte enbart till för att köpa och sälja. Här träffade man släktingar eller vänner från grannbyarna och kunde utbyta nyheter, förhandla fram förlovning eller äktenskap, uppträda inför publik och helt enkelt roa sig. Kristina Nilsson, sångerskan, tog sina första stapplande musikaliska sångsteg på den lokala marknaden. Även nymodiga uppfinningar kunde visas upp för en misstroget beundrande publik. Smarta bedragare sålde 'mirakelmediciner' på liten flaska till godtrogna människor. Rörliga bilder fick den svenska publiken också stifta sin första bekantskap med på marknader. 

Sedan har vi marknadens 'kusinen från landet', alltså loppmarknaden! Dess ursprung är osäkert. Loppmarknader var vanliga i Paris i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Benämningen 'loppmarknad' tros komma från att vissa hävdade att de begagnade kläder och möbler som såldes där, var fulla med loppor.  Amerikanerna menar dock att det engelska 'flea market' är en förvrängning av 'vliey market' som i sin tur är förkortning av 'valley market', en loppmarknad som bedrevs vid East River på Manhattan redan på 1700-talet. 

Hursomhelst, på en loppmarknad är det som säljs begagnat. Det är varor som är för enkla och vanliga för att benämnas antikviteter eller hantverk, säger Wikipedia. Loppmarknader bedrivs ofta av välgörenhetsorganisationer som Röda korset, Stadsmissionen och liknande. 

Idag är loppmarknad enormt populärt i större delen av världen, och många lär sig snabbt att 'skilja agnarna från vetet' och gör stora fynd i utbudet. Själv älskar jag loppmarknader, men helst går jag på lite större sådana, där utbudet brukar vara mer varierat. 

Nej, än har jag inte gjort några storfynd, men det väntar säkert runt hörnet...!

Bilden: Marknadsdag i Las Palmas, Gran Canaria för några år sedan. Foto: författaren

Bindestrecket är avsiktligt. Vi lever idag i en väldigt fotogenisk tid. Språnget från lådkameror till mobila bilder i telefonen har gått fort. Idag tar vi kanske rentav för många bilder av allt och alla! Så har det förstås inte alltid varit. Före kamerans existens, var porträtt och teckningar oftast förbehållet det 'besuttna' skiktet i samhället. De som hade råd att betala en konstnär, eller en teckningslärare som lärde en själv eller någon i familjen att rita och måla. 

När jag var ny och grön som släktforskare, levde jag i tron att bara någon hade 'kommit upp sig' i samhället en smula, så skulle han/hon också finnas på bild. När jag hade hittat min borgmästare Nils Agrell i Varberg (han med egen stil, ni vet, se tidigare blogg) så ringde jag glatt ner till Varbergs dåvarande fästningsarkiv och frågade om man inte hade något porträtt av herr borgmästaren i sin ägo! Det blev mycket tyst i luren mycket länge, och jag blev kopplad till flera personer, och fick dessutom ett nytt nummer att ringa. Summan av kardemumman var att ingen kände till att det skulle finnas något porträtt av Nils Agrell. Förstås. Senare har jag lärt mig hur ovanligt det är att hitta just sina egna anor avporträtterade. Även om de kanske hade lyckats rätt hyfsat i tillvaron. Men jag har faktiskt haft lite tur också! Som här:

I oktober 2006 kör min goda vän Lisbeth Dahlin och jag från Borås i duggregn. När vi lämnat den asfalterade motorvägen, dörjer det inte länge förrän vi har civilisationen långt bakom oss, och är omgivna av ren landsbygd. Först vidsträckta åkrar och rödmålade lador, sedan smalnar vägen och vi omges av mörk, risig skog. Detta är alltså de marker där hejderidaren i Od, Börje Olofsson Knös, vandrade... eller nej, han var ju hejderidare! Förmodligen red han, enas vi om. 

Plötsligt välkomnas vi av en skylt: Vi är i Od. 

Lisbeth har ringt kyrkvaktmästare Ebbe Hallqvist, och vi ska få bli insläppta i kyrkan. Det är inte svårt att få syn på Ods kyrka; den ligger ganska pampigt på en liten åsrygg, omgiven av kyrkogård i terrasser. Kyrkvaktmästaren låser upp med en stor nyckel som ser gammaldags ut, och släpper in oss. 

Ods kyrka är från 1100-talet och det syns tydligt här inne. Det är klar medeltidsprägel både på de tjocka fönsternischerna med sina omålade rutor och de släta ljusgrå romanska kyrkväggarna med sina enkla rundningar. Trätaket bidrar också till känslan av gammalt, liksom stentrappstegen i vapenhuset. 

Vi har haft tur, fram till bara någon vecka före vårt besök, var kyrkan stängd för renovering. Men då har man i samband med denna renovering också passat på att tvätta det jag kommit för att se. 

På ena långväggen i kyrkan hänger det en tavla, med följande behändiga lilla vers påskriven: "Se här par eckta folk i Swijnåhsa the de bodde. Gudsfrucktan redlighet i deras hiertan grodde. Twå söner lefwa än, twå döttrar lika så, som med sin far och mor afbildade här stå. Åhr 1744 då detta monument insattes af sonen Olof Knös"

På tavlan ser man en rak man med grönaktig rock och ena handen napoleonskt (fast det var långt före Napoleons tid) instucken i rocken. Det är min anfader, hejderidaren Börje Olofsson Knös. Bakom honom står en svartklädd, ståtlig kvinna. Det är hustrun, Gunnur Lechander. Bakom Gunnur står äldsta dottern, min anmoder Christina Knös, gift Bergendahl. Längst till höger står lillasyster Britta Knös. Framför Börje står den frodige, pipskäggige prästen Olof Knös himself, och längst till vänster en smärt militär, Peter Knös. Tavlan hänger högt, jag får tillstånd att kliva upp på kyrkbänken, givetvis efter att först ha sparkat av mig skorna. Det syns ändå på fotot att jag nätt och jämnt nådde upp... 

Ebbe Hallqvist beskriver sedan hur vi ska åka för att komma till Svinåsa, där famijen Knös alltså bodde. Vi tar av till vänster från huvudvägen, och hamnar i tät, mörkgrön skog. Plötsligt glesnar träden, det ligger en stor gul trävilla till vänster om oss. Lisbeth får syn på en man i blåställ, ropar och frågar om detta är Svinåsa. Jo, bekräftar mannen, vi har kommit rätt. Däremot är vår informatör inte säker på om det finns några minnen från äldre tid på området. Vi kör en liten bit framåt, tills vägen smalnar av till en stig. 

Jag kliver ur bilen och ser mig omkring. 

Den smala grusvägen med sin lilla gröna sträng i mitten omges helt av yviga granar och några få lövträd, med långsamt höstgulnande blad. Alldeles bredvid vägen ligger en enorm stenbumling, täckt med mossa. Förmodligen låg den här på 1600-talet också. Egentligen finns det ingenting i mitt synfält som påminner om vår egen tid. Regnet gör konturerna lite disiga, det är inte svårt att tänka sig hejderidaren Börje Knös sprängandes fram på sin häst mellan träden, på väg hem till sitt Svinåsa. 

Sedan återvände vi till vår egen tid. Och vad vi sedan fick skåda, kanske jag återkommer till någon annan gång. 

Detta är en förkortad och lite omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Borås Släktblad nr 72 september 2007, och i utförligare version i min släkttidning An-Lunden 2006:4

Bilden: Hela familjen Knös i Ods kyrka. Foto: författaren. 

Många är vi som med papper och penna i högsta hugg jagat kändisar för att få dem att skriva sitt namn på pappret, gärna med en liten personlig hälsning till oss. Själva ordet 'autograf' är sammansatt av två grekiska ord: 'autos' som betyder 'själv' och 'grafein' som betyder 'skriva', alltså originalhandskrift. Ibland ett helt dokument, ibland bara själva namnteckningen. 

Redan på romersk tid fanns det folk, bl. a. Plinius den äldre, som hade en stor autografsamling. Den persiska drottningen Atossa samlade också på kändisars autografer. Sedan blir det dock lite tyst på autograffronten. Bönder, torpare och drängar kunde ju oftast inte läsa och skriva, utan var det något papper som skulle undertecknas, ritade de dit sitt bomärke istället. De bättre bemedlade klämde dit ett sigill längst ner på pappret för att befästa att det var ordentligt undertecknat. 

Den moderna autografen och autografsamlingen såg dagens ljus i Frankrike på 1500-talet, läser jag på Wikipedia. Fast då handlade det inte så mycket om att jaga kändisar, utan man samlade av historiska skäl. Senare kom psykologiska aspekter med i bilden. Man försökte läsa ut karaktärsegenskaper ur namnteckningarna. Det förekommer ju ännu i vår tid. 

Filmstjärnor skriver sina namn i cement borta i Hollywood, här i Sverige tycks vi ha en viss tendens att låta våra kungligheter rista i sten. Vid Husaby källa i Västergötland, har vår nuvarande kung och kronprinsessan Victoria ristat in sina namnteckningar i klippan. I Trollhättan är man ännu värre; där har kungligheter ända sedan 1700-talet ristat sina namn i en liten klippsänka alldeles intill kraftstationen. Kungens farfar, Gustaf VI Adolf, passerade tydligen Stora Tuna i Dalarna vid något tillfälle, när någon framsynt dalmas fick honom att skriva sin namnteckning i en välplacerad sten på vägen till... ja, nu vet jag inte om det var ett café redan då, men idag är det, alldeles nära kyrkan. Sedermera har namnskriften förgyllts, till allmän sevärdhet för cafégäster och andra förbipasserande. 

För egen del har jag lyckats med konststycket att få en autograf av Little Gerhard vid ett framträdande han gjorde på en marknadsdag i köpcentrat Arninge. Jag bodde då i Täby fortfarande, och hade planerat 'kuppen' i detalj. Från busstider till minuter innan föreställningen skulle börja. Nu var det kanske inte någon galaföreställning direkt; det var snarare frågan om en busskursliknande låda till scen framför ett femtontal tappra åhörare i regnet, men jag gjorde min framstöt, och singeln med omslaget som Gerhard skrev sitt namn på, har jag kvar i skivhyllan. Kanske inte extremt värdefullt, men ett roligt minne! 

Bilden: Gustaf VI Adolf i guld på en sten i Dalarna... Foto: författaren

För några år sedan, besökte jag Tullgarns slott med mor och syster. Bland annat fick vi se slottsköket, moderniserat senaste gången 1937. Vi såg på gjutjärnsspisen, kopparkärlen och de övriga attiraljerna och tänkte att detta vore en riktig skattkammare för experterna i Antikrundan. Men som vi konstaterade alla tre; 1937 ansågs köket förmodligen 'ultramodernt'. 

Kök är ju ett område som utvecklats närmast explosionsartat under 1900-talet. Från den öppna elden, där man ställde en stor gryta eller hängde upp ett vildsvin på spett, flyttade man så småningom inomhus till en mindre eldstad. Vanliga människor fick behålla den enkla eldstaden länge. I mer burgna hem, slott och herrgårdar, hade köket ofta en egen byggnad, exempelvis Nyköpings slott. Inte helt utan orsak, de öppna eldstäderna krävde sin tribut i eldsvådor. Och då var det väl bättre att 'bara' köksbyggnaden brann ner än hela slottet. Fast det var ju inte alltid det hjälpte. Bageriet på Pudding Lane lyckades ju med konststycket att bränna ner en stor del av centrala London år 1666. 

Hur var det med köksredskap förr? Att visthusboden och potatiskällaren blev till kylskåp ganska sent vet vi. Isladan blev frysbox ännu senare. Knivar fanns däremot tidigt, även om de i första hand användes till att stycka med, inte som bordsredskap. På medeltiden fanns dock bordsknivar, men inte gafflar. Detta blev jag själv rent fysiskt varse en kväll under Stockholms 750-årsjubileum, då jag hamnat på medeltidsrestaurang och fick in en mattallrik med bara en (visserligen väldigt vackert gjuten) kniv på. Jag frågade efter en gaffel.

- Det hade man inga på medeltiden. Då åt man med fingrarna, upplyste servitrisen. 

Jaha. Jag hade beställt in kyckling med grönsaker och ingefärsdipp. Äta kyckling med händerna är ju fortfarande kutym åtminstone när det gäller  vissa rätter, men rödlöksringar och salladsblad kändes onekligen lite märkligt att plocka med händerna...

Servitrisen hade för övrigt fullständigt rätt. Gaffeln dök inte upp i de nordiska länderna förrän på 1500-talet. De första bordsgafflarna hade dessutom bara två 'tänder'. Som så ofta, var det de burgna klasserna som blev först ut med nymodigheten. Det hörde till att var och en hade sin egen, personliga gaffel med sig vart man än gick och var man än åt. 

Skeden är tveklöst det äldsta matbesticket. Redan på stenåldern förekom skedar i ben, av fynd att döma. 

Tallrikar då? Enligt wikipedia kommer namnet från italienska 'taglia' som betyder 'skära', alltså en typ av skärbräda. I Sverige och andra länder förekom under medeltiden ofta en hyvlad träbräda, avsedd för två ätande, där man alltså hade sin mat. Så småningom minskade träbrädet i storlek, rundades av, och blev efterhand i ben, porslin eller metall istället för trä. Redan de gamla romarna hade faktiskt tallrikar, men då handlade det oftast om rundade djupa skålar snarare än platta tallrikar av den typ vi ser idag.

Idag ska tydligen ett nytt kök se ut som en fabrik. Men med tanke på den omfattande maskinpark som oftast finns i köket av idag, är det kanske logiskt. Det är skal- och pressmaskiner, sodastreamers, bryggare, automatiska kvarnar och hackmaskiner...

Det är kanske bara en tidsfråga innan vi slipper tugga maten själva också! 

Bilden: Tullgarns slottskök. Foto: författaren

Under mina år på Genealogiska Föreningen, hade vi ofta studiebesök av olika slag. Sällskapsföreningar, där tydligen djungeltelegrafen var effektiv; föreningen '1942 års män' kom på besök efter att ha hört av föreningen '1940 års män' att GF var ett lämpligt utflyktsmål, och så vidare. Andra släktforskarföreningar kom resande från lite olika håll. Och så hände det ibland att någon lärare kom med sin skolklass. 

Skolklasser var intressanta studieobjekt för undertecknad, som oftast var guide. Från oerhört intresserade elever som kom med ideliga frågor, till de som enbart var intresserade av närvaroplikten och i stort sett halvsov under rundvandringen. 

Jag minns speciellt en skolklass, där eleverna efter rundturen samlades i vår forskarsal. Dit fick de ut hängmappar ur hängmappsarkivet med de efternamn de var intresserade av. Naturligtvis hette de flesta ganska vanliga saker, typ Johansson, Lindberg och Ekström. Trots mina påpekanden om hur vanliga dessa namn var, ville de förstås kika. Någon hade väl också, vad jag minns, ett vallonnamn, och kände igen någon som 'farfars kusin' eller liknande. Så var det då en söt flicka som kvittrade: 'Jag har en förfader som hette Pettersson på 1700-talet'... 'Ludvig Filip Pettersson' (Obs! Förnamnen är påhittade av undertecknad, jag har glömt de riktiga namnen).  Jag kontrollerade att vi hade en mapp inne i arkivet och sa helt ärligt: 'Pettersson var redan då ett mycket vanligt namn. Du ska få mappen, men bli inte alltför besviken bara'. Det lovade hon att inte bli, och jag plockade upp en ganska tjock mapp märkt 'Pettersson'. Jag sneglade ner i den, och hajade till. En tjock, hophäftad pappbunt hade rubriken ''brukspatron Ludvig Filip Petterssons (1730-1795) anor och ättlingar". Det var väl ändå inte....?! Lätt vimmelkantig ropade jag ut till tjejen: 'Vet du vad din anfader hade för yrke?'. 'Ja, han ägde visst ett bruk' blev det glada svaret. 

Hon var glad innan, och ännu gladare blev hon. Mappen innehöll Ludvid Filip Petterssons anor ner till 1500-talet och hans ättlingar till slutet av 1800-talet. Tiden räckte inte till, utan hon fick lov att komma tillbaka några dagar senare för att läsa färdigt. 

Jag själv skakade lagom klentroget på huvudet, och kunde inte låta bli att säga till den unga damen att 'Sådär mycket nybörjartur får man inte ha, då blir personalen avundsjuk'.

Min bloggkollega, släktforskarlegendaren Ted Rosvall, älskar denna historia, och i mer än ett sammanhang där vi haft gemensamma aktiviteter, har han bett mig 'berätta om Pettersson'. 

Detta hände för nu ganska många år sedan, och jag funderar på vad det blev av skolflickans släktforskarintresse. Släktforskar hon fortfarande, det finns ju fler grenar i hennes släkt än tur-Pettersson? Om du läser detta och känner igen dig, så hör gärna av dig och berätta! 

Bilden: Ett skolexempel: Radcliffe Camera i Oxford. Foto: författaren.

För bara några veckor sedan, bloggade jag om taxi och andra publika transportmedel. Men det går väl inte att komma ifrån att de flesta människor har fått transportera sig själva genom historien. För det mesta till fots, i lyckosamma fall till häst. 

Detta gällde ju även forna tiders budbärare. Kurirer som red med viktiga meddelanden till sina herrar eller damer, och som sprängde fram i rasande fart dag som natt för att hinna leverera det viktiga budskapet i tid. 

Den mest kände som fått använda fotsulorna i det avseendet är väl den tappre atenaren Feidippides, som spurtade de nästan 40 kilometrarna från Marathon till Aten för att meddela att man slagit perserna just vid Marathon. 'Vi har segrat' lär han ha hunnit yppa innan han störtade död till marken. Han skulle nog ha känt sig i alla fall lite hedrad om han vetat att vi idag springer långlopp på tävlingsbanor och har uppkallat detta lopp efter platsen han sprang från... marathon. 

Lite längre fram i historien lyckades Magnus Stenbock besegra danskarna i slaget vid Helsingborg, varvid han raskt skickade sin adjutant Henrik Hammarberg till hovet i Stockholm för att meddela den glada nyheten. Långt senare skrev Carl Snoilsky en berömd, dramatisk dikt om denna händelse.  'Är det den vilde jägarn som sätter av i sträck? Ur stugan tittar bonden med undran och med skräck' och så vidare. Tydligen väldigt vanligt att man läste denna i skolan, jag har sett de där första raderna många gånger i olika sammanhang, men nu läste jag hela dikten på wikipedia. Hade missat den där lilla knorren på slutet: när Hammarberg kommer instapplande vid hovet, heter det, är han så slut att änkdedrottningen Hedvig Eleonora, riksföreståndare i sin sonsons frånvaro, reser sig från stolen och säger åt honom att sätta sig. Och hovet får bevittna något oerhört. Att sätta sig medan ett kungligt majestät står var ett grovt brott mot både det ena och det andra på den tiden. Det finns till och med en mycket senare målad tavla, där den utpumpade kuriren sitter på drottningens stol, medan hon själv står bredvid. Tyvärr är ju verkligheten inte alltid lik sagan. Hammarberg red inte till Stockholm, han åkte vagn. Säkert bekvämare, men inte lika dramatiskt. Inte föll han död ner som föregångaren heller. Han fick många fina tjänster, en fin gård och levde länge. 

En annan litterär kurir är ju tsarens kurir i Jules Vernes bok. Mikael Strogoff rider iväg från S:t Petersburg mot Irkutsk för att lämna viktiga nyheter till tsarens bror. Och Strogoff råkar ut för en väldig massa äventyr under resans gång, en del livsfarliga, och en del riktigt romantiska. Att händelserna som föregick och orsakade kurir-ritten inte ägt rum i verkligheten, gör inte historien mindre rafflande. 

Idag när man besöker storstaden, riskerar man i varje gathörn att bli påkörd av något jehu till matbud på cykel eller minimoped. Vår tids kurirer, så att säga. Även om de har thaimat och pizza istället för viktiga meddelanden i bagaget. 

Verkligheten är som sagt sällan lik sagan. Och vår tid har löst forntidens budbäraruppdrag så att det går snabbare, bekvämare och smartare till. 

Men kanske lite tråkigare. Eller...?

Bilden: Modernare kurir. Foto: Pixabay

'Jolly Bob från Aberdeen', 'Oh boy, oh boy, oh boy' för att inte tala om 'Dans på Brännö brygga' har man väl hört emellanåt på radio. Och för min del hade jag väl också sett någon bild på Lasse Dahlquist i pipa och vegamössa innan jag på diverse krokvägar insåg att jag är släkt med honom. 

Det var faktiskt när jag var och hälsade på Hallands Släktforskarförening 2002 som jag kom underfund med att släktskap borde föreligga. Jag hade ganska kort innan dess fått del av en annan släktforskares uppgifter angående släkterna Revigin och Beürman, och hade tillräckligt mycket av uppgifterna i minnet för att känna igen några av namnen. 

I mycket stora drag ligger det till så här:

Det var en gång en präst som hette Petrus Svenonis Revigius. Han var bördig från Halland och verksam i Morup. Han var gift åtminstone två, möjligen tre gånger. Hans andra (första?) hustru hette Lucia Svensdotter (Holmer), och jag härstammar från en av deras söner, Petrus Revigius, löjtnant som hamnade i Skåne. 

Nästa fru hette Cecilia Berg, och med henne hade Petrus Revigius den äldre en dotter som hette Lucia (1701-1741).  Hon gifte sig med en invandrad karolinerofficer,  Otto Philip Beürman, och de hade en dotter:

Hedvig Catharina Beürman, död 1787, gift med en Lars Jönsson. De bodde på Dahlsgård i Alfshög och hade bland flera barn sonen:

Gustaf Jacob Larsson. Han var gift med Beata Möller och förblev hemgården trogen. De fick en son Christopher Jacobsson 1791. Fortfarande på Dahlsgård gifte sig Christopher med Gunnil Matsdotter. De fick också en son:

Sven Ludvig, som tog sig namnet Dahlqvist efter släktgården Dahlsgård. Efter honom följde sonen Otto Natanael Dahlqvist, som däremot gav sig av på en ganska lång resa och hamnade på Lidingö i Stockholm. Med Elin Lange fick Otto Natanael slutligen sonen

Lasse (egentligen Lars-Erik) Dahlquist. Han föddes faktiskt i Örgryte 1910, och dog på Brännö 1979, men han delade sin uppväxt mellan Lidingö och Göteborgs skärgård. I unga år gick han till sjöss, och seglade bland annat två gånger till Australien. Det var där han började komponera, ombord på fartyget 'Beatrice' skrev han 'Beatricevalsen'. När han kom hem till Sverige, hade han fått den utgiven. 

En sak som förvånade mig när jag läste på Wikipedia om Lasse D, var att han också skrivit 'Kalle på Spången'. Inte precis en visa jag skulle förknippat med västkustkompositören! Numera finns det ett Lasse Dahlquist-sällskap som man kan bli medlem i för den som så önskar. För min del noterar jag att min släktskap med honom går ihop på 1600-talet, så direkt nära släkt är vi väl inte. Men lite kul ändå. 

Oh boy! kanske man kan kosta på sig att säga... 

Texten bygger i stort på en artikel från min släkttidning An-Lunden, nr 1 2003. 

Bilden: Inte precis Brännö, men utsikt över Marstrand från Carlstens fästning, ganska nära ändå... Foto: författaren

Hästar som tamdjur har alltid varit ett tecken på relativt välstånd. Det 'fina folket' alltså adel, präster, borgare och de mer välbeställda bönderna, hade råd att ha hästar. Fattiga torpare hade möjligen en oxe att dra plogen med, de allra fattigaste fick dra själva. Och dessutom gå till fots vart de än skulle. Ja, kanske hade man tur och fick lift med någon hästskjuts åtminstone någon del av sträckan. 

Jag nämnde i en tidigare blogg att häststölder var förvånansvärt vanliga ute på landsbygden förr i Sverige. Och i amerikanska Vilda Väster straffades häststölder hårt. I beridna regementens rullor, hittar släktforskaren oftast mer information om hästen än soldaten. Särskilt om soldaten dött eller begärt avsked, naturligt nog, hästen skulle ju vidare till nästa soldat, och det var viktigt att den var frisk och i god form. 

För egen del har jag, som de flesta småflickor, haft en hästperiod när jag gick och red en gång i veckan. Men jag slutade när jag insåg att jag var mer höjdrädd än uppskattade ridningen. Särskilt om hästen var slugare än jag, och snabbt räknade ut att den fått en räddhare på ryggen...  Värst var emellertid när hästskötaren eller någon annan förståsigpåare skulle inspektera inför lektionen, och envisades med att 'rätta till sadelgjorden'. Det är den som håller fast sadeln på hästen, och när någon tar ett krafttag i den för att 'rätta till' hela utstyrseln, blir man snabbt påmind om sitt utsatta läge. Så min hästperiod blev ganska kort. Men jag tittar fortfarande gärna på TV när det är hästhoppning på gång. 

En lite lugnare variant av häst är den berömda dalahästen. Dalahästen tros ha sina rötter på 1600-talet, då den ofta täljdes som biprodukt till möbelsnickeri, eller såldes som leksak på lokala marknader. 'Krusningen', det kurbitsliknande måleriet,  tillkom efterhand, och har funnits i många varianter.  Men det var först till världsutställningen i New York 1939 som dalahästen på allvar hårdlanserades som svensk nationalprodukt. Trenden har suttit i, än idag är en dalahäst ofta det första en amerikansk eller japansk turist köper vid besök i Sverige. 

Sista lördagen i juli i år, körde vi in på parkeringen utanför Nils Olsson Dalahästar AB. Det var förstås mycket folk i butiken, men däremot tomt i verkstäderna. Där fanns verkligen otroligt många dalahästar i nästan alla färger som kan tänkas, men hu! vad de var dyra! Uppfinningsrikedomen gick dock inte att klaga på; man kunde köpa sig en mössa med dalahästar på, eller en bricka. Eller varför inte ett paraply?

Efter grundlig genomgång, styrde vi istället stegen tvärs över parkeringen till Grannas. Nog tyckte vi det var underligt med två stycken dalahästfabriker på samma plats, men det visade sig vara tre bröder ur samma familj som låg bakom. Nils och Janne Olsson på ena sidan, storebror Grannas Anders Olsson på den andra. Inne på Grannas satt det faktiskt en kvinna och målade dalahästar, så då fick vi se lite av tillverkningen. Min syster, som samlar på dalahästar, köpte en häst i en utgående färg, själv investerade jag i en mörkgrön sak, som numera pryder fönsterbrädan i mitt nya vardagsrum.

Mina närmaste grannar är fyra hästar. Hästar är perfekta grannar! De spelar inte dunka-dunka på nätterna, dräller omkring fulla och skrålar eller sprider en massa äcklig cigarrettrök omkring sig. Överhuvudtaget har jag sett åtskilliga hästar i hagar runtomkring i området. 

Kanske inte dragdjur längre. Men människan är fortfarande beroende av hästen, det märks!

Bilden:  Mycket dalahästar e're.. Foto: författaren

Jag har läst ett stort antal släktforskartidskrifter på sistone. Det har lagrats en liten bunt som jag på grund av flytten inte hunnit med förrän nu. I många av dem läser jag goda råd till nyblivna släktforskare om att 'börja med födelseboken' eller 'välj vilken släkting du vill börja med'. Sedan är det enligt de flesta bara att klicka igång på datorn. 

Jag har skrivit om detta förr, till och med i bokform, men vill gärna i denna överdigitaliserade tid påminna igen: Glöm inte att först och främst städa vinden eller källaren! Om inte din egen så din mammas, eller din farfars vind eller källare. Och ta tillvara alla gamla fotoalbum, gamla handskrivna brev, lagfarter på köp av hus och mark, miltära inskrivningsböcker, skolbetyg med mera. Där finns mycket värdefull information, varav en del kanske inte alls har nått de offentliga arkiven. 

Punkt två på dagordningen för dig som vill börja släktforska: Vänta inte tills du har blivit pensionär och 'fått bättre tid'! Utan du som är yngre, passa på att ta med dig laptop och gärna någon form av inspelningsapparat (jag analoga person vill gärna skriva 'bandspelare' men då blir man väl utskrattad), och intervjua alla eventuellt kvarlevande gamla mostrar, farbröder, föräldrar eller rentav far- och morföräldrar som du har. Be dem berätta allt de kommer ihåg från sin barndom och uppväxt. Hur bodde de? Vad åt de? Hur långt var det till skolan? Hade de någon fritid? Kommer de ihåg något av sina egna far- och morföräldrar? Hur var de klädda till vardag eller fest? 

När du ändå är i farten, prata gärna också med dina kusiner eller sysslingar. De kan ha minnen av er gemensamma släkt som du inte har, eller kanske fotoalbum med liknande foton som dina, men kusinens kanske har den där anteckningen på baksidan om vem eller vilka fotot föreställer som du själv saknar! 

För det är ju så här: arkiv finns (förhoppningsvis) kvar, men gamla mostrar har en tendens att försvinna runt hörnet eller in i dimman när man minst anar det. Att farfars far älskade att tälja i trä, och att mormors mor tyckte särskilt mycket om stekta äpplen, står INTE i något arkiv! Varken digitalt eller fysiskt. Så det så. 

Gör sedan gärna en liten sammanställning av vad du har fått veta på vinden och av släkten. 

Nu kan det vara läge att slå på datorn och välja vilken sida av släkten du vill börja med. Och att börja med födelseboken... 

Bilden: En källare som inte behövde städas, men bär på många minnen ändå. Svartbrödraklostrets källare i Gamla stan i Stockholm Foto: författaren 

Idag har jag, nybliven husägare som jag är, haft det kära och ovanliga nöjet att plocka ner äpplen från eget äppelträd! Historienörden inom mig växlar snabbt in på forna tiders skörd, framför allt slåttern. Vilket slit, men också på sitt sätt en stor folkfest! Karlarna slog, kvinnorna räfsade, man lastade höet på stora skrindor, och ungarna slogs om att få åka på hölasset. Men sedan fick de förstås hjälpa till att lasta av höet i ladan också.... Alla hjälpte till på sitt sätt. 

Vid matrasten kom så någon eller några pigor från gården med det älskade kaffet. Smörgåsar, kanske rentav vetebullar, vankades oftast till, ibland något bastantare, som sill eller gröt. 

Men många av dem som hjälpte till med höslåttern var torpare som efter skördefesten och dansen på logen fick åka hem till sina egna magra tegar. Där kom äpplen och annan frukt eller bär väl till pass!

Jag har tyvärr inte själv deltagit i någon torpinventering ännu, men jag vet att ett säkert sätt att ana ruinerna av ett rivet torp, är om man hittar fruktträd och bärbuskar i samma närområde. Då kanske den skarpögde inventeraren också hittar resterna av en stengrund eller liknande. Näst efter vatten, måste egna fruktträd och bärbuskar varit en otroligt värdefull tillgång för att mätta den oftast stora familjen. Äpplen går ju dessutom att konservera och spara ganska länge, om man gör det rätt. 

Även de som hade det lite bättre ställt, odlade med förkärlek både frukt och grönsaker i sin köksträdgård. Här blev äpplena kanske äppelpaj och cider snarare än de åts naturella. 

Äpplet symboliserar kunskap, men också frestelse eller odödlighet. Det förknippas också med skördetid, och, skriver wikipedia, därmed också med rikedom och makt. 

Från att ha bott i Stockholms innerstad, och balanserat på gränsen mellan Sörmland och Uppland, har jag i och med flytten till Roslagen definitivt kommit till Uppland. Passar ju bra att Upplands landskapssymbol är - ett äpple! 

Bilden: del av dagens skörd... Foto: författaren

Seniorerna bland oss minns eller har säkert hört Carl-Gustaf Lindstedts förtvivlade rop i slutet av den klassiska monologen 'Bilskolläraren'. Som nybliven glesbygdsbo, har jag insett att taxi är något helt annat ute på landsbygden än inne i staden. Här ute på landet är taxi en realitet på ett helt annat sätt. När jag bodde inne i Stockholm, skulle det knappast ha fallit mig in att åka taxi utom i något extremt undantagsfall. Här ute kan taxi faktiskt vara det enda alternativ som finns tillgängligt. 

Jag har absolut inte läst någon statistik i ämnet, men tror definitivt att taxi var betydligt mer allmänt som transportmedel under 1900-talets början och mitt. Bilägande var inte riktigt lika vanligt då, även om det ständigt ökade. Taxan var heller inte lika avskräckande på den tiden. Taxi förekommer flitigt i detektivromaner från förr, både i svensk och utländsk litteratur. Man förföljer någon i taxi, eller ser någon kliva in i en taxi, och vips kan polisen eller detektiven få reda på vart personen åkte. Eller så 'kastar man sig in i en taxi' och följer efter någon som håller på att försvinna i fjärran. Stieg Trenter, en av mina favoritförfattare i genren, med stark förkärlek för Stockholm, skildrar många taxiresor genom staden. Fast i hans böcker kallas det ofta för en 'droska'. Liksom av många andra på den tiden.

Droska, ja. Ordet 'droska' kommer förresten från ryskans 'drozjkij' som betyder just 'hyrd vagn'. Hästdragna droskor förekom allmänt under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Det var ofta stora svarta, eleganta vagnar som drogs av två lika eleganta körhästar. På kuskbocken högt upp satt kusken och körde. Många droskor var också övertäckta med sufflett för att skydda mot väder och vind. Sittbänkarna var klädda med stoppat läder för att lindra stötarna på de ojämna gatorna.  Allra mest klassiska är väl de stora svarta droskor som drogs över Londons gator, särskilt Conan Doyle skildrade dem med  stor förkärlek i sina Sherlock Holmesnoveller. Hur ofta har inte en droska stannat utanför Baker Street 221B, och ut har det klivit en beslöjad dam eller en maskerad herre i frack, som försökt vara anonym. Men som alltid avslöjats av Sherlock någon sida längre fram i boken... 

Dilligensen var mindre och snabbare, förekom redan på 1700-talet, men kom inte till Sverige förrän på 1830-talet. De användes i regel för längre resor, men utkonkurrerades hos oss ganska snart av järnvägen. Dessutom var dilligenserna inte särskilt bekväma som färdmedel. Med sina oisolerade hjul och hårda sittbänkar, for passagerarna rätt illa på våra skumpiga landsvägar. 

Nej, i Sverige var det i det längsta vattenvägen som var bästa resvägen. Enkla 'färjor' som man kunde veva sig över vattendrag med, förekom redan på medeltiden. Gustav Vasa använde en sådan när han skulle fly till Dalarna via Södermanland. När han själv hade färjat sig och sin häst halvvägs över, såg han i ögonvrån hur hans tjänare red i sporrsträck åt andra hållet, medförande det mesta av packningen. Tjänaren hade helt enkelt fått 'kalla fötter'. Jag vet inte vad Gustav sa när han såg det, men det var säkert inga vackra ord.... 

I Stockholm hade vi stadiga roddarmadammer som fraktade passagerare över vattnet. Dessa förekom så tidigt som på 1400-talet. Det var i regel kvinnor, många hade män som var för klena för att kunna försörja familjen. Så småningom överglänstes de dock av de flinka dalkullor, som arbetsvandrat till Stockholm och använde så kallade 'vevslupar', alltså vevade båten över vattnet. Till skillnad från roddarmadammerna, som var kända för sitt burdusa språk, var dalkullorna mycket omtyckta och tog snart över, tills ångbåtarna tog över från dem. 

Liknande vattentransporter har förekommit i de flesta städer med vatten som huvudelement. I Venedig finns ju gondoljärerna fortfarande kvar! Även om de numera mest transporterar romantiska turister... 

Personligen tycker jag såsom född och uppvuxen i och strax utanför Stockholm, att det är heltokigt att vi inte använder våra vattenvägar bättre. När det står ilsket tutande bilköer på Munkbroleden eller borta vid Bergshamra, tittar jag ut på de stora öppna vattenytorna och funderar på att starta en flotta med båttaxi. En nutida kullbåt, så att säga... 

Bilden: Inne i gränden bakom landstingshuset kurar en liten gul taxi... Foto: författaren

Att man kan uttrycka sig på många olika sätt för att meddela en och samma sak, är vi väl alla medvetna om. Vi som släktforskar, stöter ju på en mängd intressanta formuleringar i kyrkböcker, husförhörslängder och annat. Alla präster formulerade sig ju inte likadant. 

Första gången det slog mig var när jag i tjänsten letade efter en vigsel i Stockholms församlingar, någonstans i mitten av 1800-talet. Efter att ha betat av alla de stora församlingarna utan att ha hittat det vigda paret, gick jag så över på de mindre församlingarna, som vissa år inte hade några vigda par alls. Två blanka sidor hittade jag i följd, den första var i finska församlingen, den andra en militärförsamling, Svea artilleriregemente, tror jag. 

I den finska boken läste jag: 'Härmed får undertecknad intyga att inget par i denna församlings kyrka sammanvigts har under det gångna året'. I militärförsamlingen läste jag: 'Inga'. 

Några år senare satt jag på Krigsarkivet, också denna gång i tjänsteärende, och läste stamkort i pappersform. Bläddrade metodiskt igenom de gulnade bladen, ögnade igenom ifyllda vitsord, och, om soldaten begärt avsked, kompanichefens kortfattade: 'Beviljat'. Men vid ett ställe, studsade jag till, och läste en extra gång. Kompanichefen hade plötsligt skrivit: 'Det är med glädje jag hälsar XX beslut att lämna roten eftersom han varit soldat enbart till namnet'. När jag vände upp den aktuelle soldatens vitsord, förstod jag bättre varför kompanichefen plötsligt blivit så mångordig. Listan på bestraffningar var lång: 'fylleri', 'fylleri', 'rymning', 'fylleri', 'olovligt tillgrepp', 'fylleri'.... Jag fick en känsla av att kompanichefen kunde ha skrivit många rader till om detta rötägg till soldat, om han bara haft möjlighet... 

Sedan vet vi ju alla hur krångligt det kan vara rent fysiskt att läsa prästernas krumelurer i kyrkboken! Jag fastnade en kväll på Stockholms Stadsarkiv, och bad tjänstgörande om hjälp med att tolka födelseorten i en husförhörslängd. Hon satt länge och tittade på texten, men sedan suckade hon och sa: 'Antingen står det Norrtälje eller också står det Finland'. Vilket ju tyvärr inte var så användbart. 

Vid min allra första resa till Släktforskarnas Hus i Leksand, satt jag och läste en kyrkbok som i och för sig var hyfsat skriven, men med ett bläck som blev allt svagare och svagare. Till slut suckade jag: 'kan någon ge min präst en penna, den här är slut?'. Faktiskt, några sidor senare, hade han fått bläck påfyllt! 

Vid ett helt annat tillfälle satt jag på Göteborgs Landsarkiv och läste svartvita mikrokort på Stora Lundby församling. Men till slut var det inte bara kluddigt skrivet, det hade också gått igeom text från baksidan, vilket gjorde det hela nästintill oläsligt. Så jag gick ut i receptionen och frågade om jag möjligen kunde få upp originalboken. Jag hade hört att detta kunde gå för sig i särskilt ömmande fall. 

Tjänstgörande var inte pigg på detta, naturligt nog. Han frågade om jag försökt med att förstora texten, vilket jag hade. Han föreslog mer ljus, och att jag skulle försöka med den läsare han hade i receptionen. Jag gick och hämtade det aktuella kortet, och stoppade in det i läsaren ute i receptionen. Tjänstemannen satte sig och tittade. Han tittade under tystnad i någon minut, sedan sa han: 'Vilket bordsnummer har du? Jag kommer med originalboken om en liten stund'. 

Outgrundliga äro släktforskningens vägar! Ibland åtminstone...

PS För den som undrar: det visade sig faktiskt stå 'Finland' i husförhörslängden... DS

Bilden: En penna kan skriva mycket... Foto: Pixabay

När man börjat med släktforskning, uppstår med tiden ett ganska naturligt behov av att få kontakt med andra släktforskare. Man söker kompletteringar till sin släktforskning, man vill ha bollplank för någon teori eller möjlig sökväg när det gäller svårfångade anor, eller helt enkelt kommunicera med någon eller några som forskar på samma släkter eller områden som man själv för att det är trevligt. Därför presenterar man sig gärna på ställen som Rötter, olika släktforskarföreningars medlemssidor eller tidningar, efterlyser bortsprungna anor, eller frågar om konstiga ord man stött på. 

Då brukar det dyka upp förfrågningar från andra släktforskare. Ett brev, ett e-postmeddelande eller telefon. Då kommer frågan: vad svarar man? Du kanske själv har suttit i månader och tröskat igenom husförhörslängder, svårlästa kyrkböcker och annat, och så ringer det en person och ber att få kopia på allt du har gjort. Ska man verkligen lämna ut allt material rakt av då? 

För min del har jag nästan enbart fått kontakt med trevliga, seriösa eller åtminstone ambitiösa släktforskare. Ett sätt att avgöra det hela kan vara om personen som kontaktar dig erbjuder dig något material i utbyte, exempelvis sin egen härstamning från en viss släkt eller någon gårdsgenealogi forskaren gjort. Och det är nästan enbart sådana jag har haft turen att bli kontaktad av. Fast en gång fick jag ett brev från en person som skrev att 'jag har hört att du forskar på släkten XX. Jag vill ha reda på allting om XX och hans anor bakåt'. Personen ifråga erbjöd ingenting i gengäld,  skrev inte ens hur vederbörande själv härstammade från släkten. Det brevet svarade jag aldrig på. 

Ett lite sorgligt sidospår är när någon skickat en stor släktutredning och vill att du kompletterar denna med din härstamning från släkten ifråga. Och du ser ganska omgående att det inte alls är samma släkt, trots att det kanske är samma släktnamn. Då får man svara och beklaga, samt sitter där med kopior på en stor men för din del helt onödig släktutredning. 

Sedan ska jag till sist erkänna en sak. Jag är en slarver när det gäller att svara på trevliga brev från andra släktforskare. Oavsett om det är rätt släkt eller inte. Jag tänker att det där får jag titta på lite senare, just nu hinner jag inte. Sedan glömmer jag bort det. Kommer på det, men hinner åter inte just då. Och glömmer det igen. 

Så är det någon som skickat mail eller brev till mig med släktförfrågningar (jag minns Lethenström!) så hör gärna av er igen. Om några månader. Det mesta av mina släktuppgifter ligger fortfarande i flyttkartonger... 

Bilden: Ett brev betyder så mycket. Foto: pixabay

Den första januari 1925 förändrades svenska folkets liv för alltid. Det var då det nybildade Radiotjänst startade sina sändningar. Och snart var radion om inte var mans egendom så i alla fall ett allmänt känt och sensationellt fenomen. 

Nu hade det ju förstås experimenterats med radio i flera år innan detta. Marconi sände ett 's' från England till New Foundland 1901, 1911 fastslogs det för svensk del att ville man sända ut radiovågor fick kungen lämna tillstånd till detta. 1922 började diverse privata aktörer att sända radio kors och tvärs i Sverige, sedan bildades alltså Radiotjänst.

Med hörlurar och kristallmottagare, kunde nu både gammelmor och drängen, som kanske aldrig varit utanför socknens gränser i levande livet, höra reportage och program från helt andra delar av Sverige, kanske till och med utomlands ifrån. Och från att bara ha hört lokala spelmän på danser och fester i bygden, kunde man nu plötsligt höra klassisk musik framförd av stora symfoniorkestrar. Radion blev en samlingsplats, det föreslogs till och med olika typer av mat och dryck som var lämpliga vid 'radiokalas'. Bananen ansågs särskilt lämplig, då den kunde skalas tyst, och inte krävde någon form av porslin eller verktyg, som kunde slamra, för att ätas. 

På 1960-talet blev det stor dramatik i radions historia. Jazzen hade i nåder släppts in i etern, men rock'n' roll och pop förfasade sig det statliga bolaget, numera omdöpt till Sveriges Radio över. Det var olagligt att sända program som inte var producerade av statliga Sveriges Radio, men bara inom landets gränser. Några skickliga och idérika personer lyckades kringgå detta genom att sända från fartyg placerade utanför territorialgränsen. Först ut var Skånes Radio Mercuri, senare under den legendariska Britt Wadner omdöpt till Radio Syd. Radio Syd ansågs dock främst vara ett lokalt 'problem' nere i Skåne. Annat ljud i skällan blev det när Jack Kotschack startade Radio Nord, som låg utanför Upplandskusten, inte långt från huvudstaden Stockholm. Nu blev det stor kalabalik, Radio Nord tvingades sluta, men istället lättade de statliga kanalerna lite på restriktionerna, främst genom att starta melodiradion, vilket lockade tillbaka en del av de unga lyssnarna. 

I början av 1990-talet blev det fritt fram att starta radiostationer. En formlig explosion av radiokanaler skedde, med diverse olika musikalisk inriktning. Några av dem finns fortfarande kvar.

Nu när jag själv som nyinflyttad saknar TV, inser jag vilken enorm skillnad i människors liv radion måste ha inneburit. Som allmänbildare, musikaliskt alternativ och inte minst sällskap ensamma stugkvkällar. 

Som släktforskare gläds jag rent allmänt åt att radion numera producerar Släktband och andra program som behandlar släktforskning och historia. Det fick de gärna göra oftare! 

Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin

Bilden: En modern radio i Las Palmas, dock med lite underlig tidsuppfattning... Foto: författaren 

Det är bara att inse - sommaren lider mot sitt slut. Men då kan man ju alltid sätta igång att blogga igen. Hoppas alla är tillbaka pigga och friska efter semestrarna!

Min rätt så kaotiska sommar lystes upp av en liten resa till Dalarna. I Grangärde lotsade vår outtröttliga ciceron Barbro oss till många av de platser där mammas anor levde framför allt under åren 1700-1850. Även om de flesta av byarna och gårdarna nu var försvunna eller ombyggda till oigenkännlighet, kändes det ändå bra att ha fått se de ställen man antecknat från kyrkböcker och annat under åren. 

Men den mest sällsamma upplevelsen var kanske ändå Skattlösberg och Luossa. Stugan där Dan Andersson föddes och senare återflyttade till. 

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag troligen inte är släkt med Dan Andersson, trots ganska djupa rötter i samma område. Jag skulle troligen inte heller dela skaldens politiska eller religiösa värderingar. Men ända sedan jag hörde hans dikter i toner framför allt av Hootenanny Singers i början av 1970-talet, har jag fascinerats av Dan Anderssons fantastiska förmåga att förvandla orden till bilder. Vackra bilder, till och med när innehållet var mörkt eller sorgset. 

Det var ganska mulet, men regnet höll upp när vi lämnade bilarna och svängde in på den bredklippta gångvägen mot Luossastugan. Det sluttade brant utför, för att så småningom vända uppåt igen. Bara ett par äldre stugor fanns längs vägen. Det dröjde inte länge förrän jag skådade ut över 'Luossas ljunghed' och insåg att där kanske Dan lekte med sin lillasyster och många år senare skrev 'Till min syster' med frodiga beskrivningar av naturen där de växte upp. Nästan framme vid Luossastugan vände jag mig om och såg skogarna och de blånande bergen långt borta. Och förstod plötsligt meningen 'Det är något bortom bergen' ur 'Omkring tiggarn från Luossa' på ett mycket mer konkret sätt än tidigare. 

Vi hann få en halv guidning av Luossastugan, och vi var inne och tittade, förstås, men vi hade en tid att passa, och var tvungna att återvända. Tillbaka längs de djupa backarna, en sista blick över Luossas ljunghed.

Sedan tillbaka till bilarna och vår egen tid igen. 

Ett starkt minne, men jag har flera. .Forts kan absolut följa!

Bilden: 'Det är något bortom bergen...' Utsikt från Luossa. Foto: författaren

Finns det några som sitter och släktforskar trots den här närmast tropiska hettan som dragit in över landet? Ni är beundransvärda i så fall, men jag hoppas verkligen att ni har en vattenflaska eller liknande i närheten! Själv befinner jag mig just nu ungefär mitt emellan två bostäder, med i stort sett all släktforskning nerpackad i de kära flyttkartongerna (se förra veckans blogg). Om någon till äventyrs skulle känna för att titta på någon annans släkt som omväxling, så har jag två damer som kommit bort och som jag inte lyckats få tag i:

I Trosastugan, Julia, Sörmland, avlider 1803 i november en Britta Stina Linman (möjligen Lindman). Hon var gift med skomakaren Erik Blom, som avled i januari samma år och samma plats. Paret har flera barn, bland annat min anfader Per Lennart Blom, som följde i sin fars fotspår. Men... trots flitigt bläddrande och letande så har jag inte lyckats hitta Britta Stina Linman, vare sig i Julita eller någon av grannsocknarna. Är det någon som vet var hon kom ifrån? Tyvärr står det ingenting i husförhörslängderna om den saken. Om inte jag har missat något förstås. 

Den andra damen finns betydligt längre söderut. Hon heter Maja/Maria Mårtensdotter Malmström, och gifter sig 1713 i Malmö Sankt Petri med Petrus Revigius. Maja dör enligt obekräftad uppgift som änka i Starby, Skåne år 1743. Hon var mor till åtminstone sex barn, och levde i många år på Mardal i Höja. Men trots patronymikon och allt, har jag aldrig lyckats få upp minsta spår på hennes ursprung. Hennes man var kornett, och det är väl inte omöjligt att också Majas far var militär, men det är ren spekulation från min sida. 

För övrigt ämnar jag själv nu också bli en dam på vift under några veckor. Jag tar lite semester, så bloggas vi igen i augusti någon gång. Trevlig sommar alla!

Bilden: Trosastugan idag, lite om- och tillbyggd, men kvar på plats i Julita. Foto: författaren (2016)

Undertecknad befinner sig just nu mitt i en flytt, och konstaterar som så många före och efter mig, att det var värst vad mycket mitt enkla hushåll består av. Höga skyskrapor av kartonger, möbler, diverse påsar och säckar tornar upp sig som värsta bastionen, och man får bygga små gångar för att överhuvudtaget kunna röra sig bland allt. 

Medan jag packade, gick mina tankar många gånger till forna tiders statare, som ju brukade använda 'slankvickan' på hösten till att flytta från en statarlänga till nästa. Deras hushåll rymdes i regel på en enda hästskjuts. 

Å andra sidan var det ett fasligt bestyr i de mer bemedlade hemmen, när man skulle flytta ut till sitt sommarviste eller sin malmgård. Det var lass efter lass med allt man trodde sig behöva för sommaren. Å andra sidan höll sig rika människor med tjänstefolk, och behövde väl på sin höjd göra upp en lista på vilka saker som skulle med. 

Ute på Sturehof, fick jag mig berättat, att när kung Karl XIV Johan for runt på besök i riket, medförde han alltid sitt eget personliga badkar. Han hade också en speciell tjänare som fick kånka på det där badkaret... 

Som tur är, finns sådana saker oftast redan installerade i våra moderna hem. Det räcker så bra ändå med soffor, bokhyllor, sängar och allt det andra. 

Sedan upptäcker man, som jag gjort, att man packat ner en del ganska dagsnödvändiga utensilier i någon för tillfället oåtkomlig flyttkartong... 

Kort sagt: om ni undrar varför det inte blev någon blogg från mig förra tisdagen, så anar ni antagligen svaret här.... 

Bilden: En ensam flyttkartong ger en skenbart idyllisk bild av det hela... Foto: pixabay