An-tavlor del 2

I bloggen 23 november förra året, berättade jag om mötet med familjen Knös en regnig höstdag i Od. Här kommer den rafflande fortsättningen: 

I envist strilande regn kör vi från Od till Fristad. Nu blir miljön helt annorlunda. Vi har kört på asfaltsväg och parkerar på en helt nutida parkeringsplats utanför Fristads kyrka. Den ser vitspetsigt modern ut, och visar sig också vara byggd på 1850-talet. Finns där verkligen en gravhäll från 1630-talet, som mina källor påstår? 

Kyrkan är olåst, men tom på folk, så Lisbeth och jag får leta oss fram på egen hand. Enligt uppgift ska gravhällen över min prästerliga anmoder medd make finnas i sakristian. Detta rum är inte svårt att hitta, men har man sett! Där inne finns inte en, utan två gravhällar! Fast inte i golvet, utan upphängda på väggen, som en sorts tavlor bakom de tvärrandiga sofforna i rummet. 

Vilken av dem kan det vara? Den ena har en liten skylt bredvid sig, som upplyser om att epitafiet föreställer en Anders Pedersson. Fel gubbe, alltså fel tavla. Den andra har ingen beskrivning alls. Den tycks föreställa en man och en kvinna, båda i vida kläder och med fromt sammanförda händer. Ansiktena är så gott som helt konturlösa. Kan detta verkligen vara den gravhäll jag söker? Jag vet inte vad jag ska tro, men tar ett kort av den för säkerhets skull. Men... vänta nu! Enligt uppgift skulle ju 'min' gravhäll ha inskriptioner! Det finns det absolut inte på den här hällen. Men var är då mina anors gravhäll någonstans? 

Tänk att till och med anor som varit döda i drygt trehundrafemtio år lyckas rymma från en! Förbryllad och besviken är jag nästan på väg att lämna kyrkan, när Lisbeth tjoar till. Hon har hittat en bok om Fristads kyrka bland skrifterna. Kan vi hitta någon ledtråd där? Efter att ha konstaterat att den nuvarande kyrkan, som invigdes 1856, är byggd nästan exakt där den gamla var placerad, hittar vi faktiskt ett kapitel om gravhällarna, och då skingras dimmorna. Stenen jag letar efter finns inte i sakristian längre, utan i trappan upp till predikstolen! 

Vi lokaliserar raskt predikstolen och beger oss ut i det lilla valvet där trappan dit upp verkar ha sin början. Det har den, men gravhällen står inte i trappan, utan mitt emot densamma. Nu är det rätt! Tyvärr har någon okänslig person lutat en mycket tung löstagbar trappa mot gravhällen och trappan skymmer rätt mycket av den. Men med gemensamma ansträngningar lyckas Lisbeth och jag baxa undan eländet så pass att det går att se ordentligt. 

En skylt bredvid gravhällen berättar att den här hällen anses vara 'Västergötlands bäst bevarade ganravhäll' från den här tiden, dvs 1630-talet, och det kan jag gott tänka mig. På gravhällen är avbildade Kerstin Håkansdotter, död 1632, och hennes make, prästen Arvidus Haquini Hornius, som var staden Borås förste pastor, och som avled 1654. Omgivande paret är dessutom små bilder på alla deras barn. Två söner och nio döttrar, vilken av de sistnämnda är min anmoder Annika? 

Jag tittar länge på de uthuggna porträtten. Jo, det är faktiskt porträtt, inte bara uthuggna figurer. Man kan verkligen se hur Arvidus och Kerstin såg ut!  Det är en otrolig känsla att se sina egna anor blicka ut från stentavlan och faktiskt få en känsla för hur de kan ha sett ut när de levde. Däremot är texten på hällen ganska kraftigt bortnött. 

Jag kan knappt slita mig från gravhällen, men vill å andra sidan inte låta Lisbeth stå och hålla i den löstagbara trappan hela natten. Dessutom har jag gjort slut på filmen i kameran (detta var före digitalkamerans tid).  Trappan återbördas till sin tidigare plats, vi lämnar Fristads kyrka och återvänder till vår egen tid. 

En liten fotnot: Arvidus Haquini Hornius är, säger herdaminnet, inte begravd i Fristads kyrka. Det var nog meningen, men han råkade gifta om sig några år efter att Kerstin dött, och sedan överlevde han henne dessutom med över 20 år. Kanske var det därför? Eller så tyckte berörda instanser inte att han skulle begravas i en liten 'förortskyrka', utan inne i dåvarande nyuppförda flotta stadskyrkan, förste prästen där som han var. Vilket tyvärr innebär att hans gravplats idag är okänd och försvunnen med alla eldsvådor och ombyggnader som Borås Caroli har varit med om. Det hade varit bättre om han fått vila i Fristad, som det var tänkt! 

Bilden: Kerstin Håkansdotter och Arvidus  Haquini Hornius, gravhäll i Fristads kyrka, Västergötland. Foto: författaren