Det går utför

När jag tittar på handlingarna inför Släktforskardagarna i Malmö, släktforskarförbundets årsmöte, som finns på Rötter och kallas Angeläget så slår det mig att det är mycket som går neråt. Antalet medlemmar i anslutna föreningar minskar med några tusen, prenumeranter på det ena efter det andra går ner, aktiviteter på Anbytarforum och Wiki-Rötter minskar. Men det är fler som kollar på Rötter och där finns det ju mycket intressant, om både det ena och det andra. Man kan undra vad det beror på, jag tycker att det är allt fler som jag ser släktforskar och jag upplever att antalet frågor som syns bara ökar. Men det är kanske i fel forum som det ökar, det är inte populärt att hänga i facebookgrupper, verkar det som, men det kanske är där svaren finns.

Men även om det känns som att det går utför så finns det alltid en möjlighet att landa, förhoppningsvis mjukt, och sedan ta fart igen. Det gäller att hitta det som förenar och de platser och områden där intresserade finns och att då få kontakt på rätt sätt. Allt är inte som förr och de källor som fanns tillgängliga förr har inte samma betydelse som då, nu finns det nya vägar och nya metoder som kompletterar det gamla och det gäller att hänga med i svängarna.

Bild i författarens egendom, tagen 1970

Ska vi då vara ledsna och nedslagna, och sitta i ett hörn och gråta?  Knappast, det finns så mycket intressant att glädjas åt, det finns så många områden att arbeta vidare med. Jag har tidigare tyckt att hembygdsföreningarna varit lite udda. De samlar på gamla grejer och gömmer dem i lador och andra skjul. Fast det var förr, har jag kommit underfund, de finns och syns på många ställen, och det finns en stolthet i den rörelsen. Vi som håller på med släktforskning anses av vissa vara några udda nördar, men det är vi ju inte. Det finns hur mycket kraft som helst bland oss, nu ska vi bara få fart på oss själva, hitta nya vägar och sedan köra hårt.

Och jag kan inte låta bli att se tillbaka på den utveckling som vi haft på det som ligger mig varmt om hjärtat. DNA-forskningen, av många ansedd som en fluga när vi började och det förespåddes samma utveckling som fluga internet fick en stämpel som. En fördel med att skriva en blogg är att jag kan skriva om det som berör mig och utifrån mina referensramar, behöver inte hålla mig strikt inom ramarna, och det är därför som jag tar upp DNA ganska ofta. För finns det något mer intressant ämne just nu. Och eftersom det är jag som skriver så kan jag passa på att ondgöra mig över den nonchalans som finns i statsapparaten över det starka verktyg som DNA är.

En av de senaste dagarna så lästa jag om hur kvarlevor som hittades för 40 år sedan, nu fick sin rätta identitet. Lite intressant är att det var en svensk immigrant som var den som hittats. En gammal gåta som fick sitt svar.  Fast det var i Kalifornien, där kan man använda metoden på rätt sätt. Brottsoffer eller bara försvunna får en identitet och blir inte längre en Joe Doe utan koppling till den riktige människan. Men I Sverige går det trögt. Och kanske håller inte alla med mig om att det ska vara tillåtet, men låt oss i alla fall kunna öppet diskutera och ta lite snabba beslut så vi vet vad som gäller.

Å andra sidan kan jag/vi vara glada att det inte är som i Frankrike, där DNA i släktforskningssyfte är förbjudet. Man vill inte att okända fäder eller snedsprång ska bli kända, undrar om det skulle fälla landet 😊.  Så vi är inte sämst på området, men det finns förbättringspotentialer, och det tänker jag skriva om fler gånger, för kanske är det så att droppen till slut urholkar stenen. Och de som vill stoppa droppandet får mer än gärna göra sin röst hörd, det är genom dialog vi går framåt, både inom släktforskning och andra verksamheter.

Om ni undrar hur det gick för han på bilden, som dödsföraktande slänger sig ner för rutschkanan, så överlevde han, och det gick faktiskt upp lite grann senare i livet, vilket denna blogg är beviset på.