Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Det går utför

När jag tittar på handlingarna inför Släktforskardagarna i Malmö, släktforskarförbundets årsmöte, som finns på Rötter och kallas Angeläget så slår det mig att det är mycket som går neråt. Antalet medlemmar i anslutna föreningar minskar med några tusen, prenumeranter på det ena efter det andra går ner, aktiviteter på Anbytarforum och Wiki-Rötter minskar. Men det är fler som kollar på Rötter och där finns det ju mycket intressant, om både det ena och det andra. Man kan undra vad det beror på, jag tycker att det är allt fler som jag ser släktforskar och jag upplever att antalet frågor som syns bara ökar. Men det är kanske i fel forum som det ökar, det är inte populärt att hänga i facebookgrupper, verkar det som, men det kanske är där svaren finns.

Men även om det känns som att det går utför så finns det alltid en möjlighet att landa, förhoppningsvis mjukt, och sedan ta fart igen. Det gäller att hitta det som förenar och de platser och områden där intresserade finns och att då få kontakt på rätt sätt. Allt är inte som förr och de källor som fanns tillgängliga förr har inte samma betydelse som då, nu finns det nya vägar och nya metoder som kompletterar det gamla och det gäller att hänga med i svängarna.

Bild i författarens egendom, tagen 1970

Ska vi då vara ledsna och nedslagna, och sitta i ett hörn och gråta?  Knappast, det finns så mycket intressant att glädjas åt, det finns så många områden att arbeta vidare med. Jag har tidigare tyckt att hembygdsföreningarna varit lite udda. De samlar på gamla grejer och gömmer dem i lador och andra skjul. Fast det var förr, har jag kommit underfund, de finns och syns på många ställen, och det finns en stolthet i den rörelsen. Vi som håller på med släktforskning anses av vissa vara några udda nördar, men det är vi ju inte. Det finns hur mycket kraft som helst bland oss, nu ska vi bara få fart på oss själva, hitta nya vägar och sedan köra hårt.

Och jag kan inte låta bli att se tillbaka på den utveckling som vi haft på det som ligger mig varmt om hjärtat. DNA-forskningen, av många ansedd som en fluga när vi började och det förespåddes samma utveckling som fluga internet fick en stämpel som. En fördel med att skriva en blogg är att jag kan skriva om det som berör mig och utifrån mina referensramar, behöver inte hålla mig strikt inom ramarna, och det är därför som jag tar upp DNA ganska ofta. För finns det något mer intressant ämne just nu. Och eftersom det är jag som skriver så kan jag passa på att ondgöra mig över den nonchalans som finns i statsapparaten över det starka verktyg som DNA är.

En av de senaste dagarna så lästa jag om hur kvarlevor som hittades för 40 år sedan, nu fick sin rätta identitet. Lite intressant är att det var en svensk immigrant som var den som hittats. En gammal gåta som fick sitt svar.  Fast det var i Kalifornien, där kan man använda metoden på rätt sätt. Brottsoffer eller bara försvunna får en identitet och blir inte längre en Joe Doe utan koppling till den riktige människan. Men I Sverige går det trögt. Och kanske håller inte alla med mig om att det ska vara tillåtet, men låt oss i alla fall kunna öppet diskutera och ta lite snabba beslut så vi vet vad som gäller.

Å andra sidan kan jag/vi vara glada att det inte är som i Frankrike, där DNA i släktforskningssyfte är förbjudet. Man vill inte att okända fäder eller snedsprång ska bli kända, undrar om det skulle fälla landet 😊.  Så vi är inte sämst på området, men det finns förbättringspotentialer, och det tänker jag skriva om fler gånger, för kanske är det så att droppen till slut urholkar stenen. Och de som vill stoppa droppandet får mer än gärna göra sin röst hörd, det är genom dialog vi går framåt, både inom släktforskning och andra verksamheter.

Om ni undrar hur det gick för han på bilden, som dödsföraktande slänger sig ner för rutschkanan, så överlevde han, och det gick faktiskt upp lite grann senare i livet, vilket denna blogg är beviset på.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Domstolsarkiv från Sunnerbo härad
Johan och Ida Marklund
 

Kommentarer 3

Gäst
Gäst - Margareta den torsdag, 27 juni 2024 11:00


Fortsätt att ta upp om dna, helt rätt.

:D Fortsätt att ta upp om dna, helt rätt.
Eva Johansson den torsdag, 27 juni 2024 11:21

Den enskilda släktforskningen ökar på bekostnad av den kollektiva. I släktforskarföreningarna tappar vi medlemmar (med några få undantag), men så här är det väl allmänt inom föreningar i Sverige. Vi är ju vana vid att ha en hög anslutning till föreningar men det har minskat på senare tid. Kanske delvis pga sociala medier med de kontaktmöjligheter som finns där.
När släktforskarföreningarna bildades under senare delen av 1900-talet så var det en möjlighet att få hjälp med sin släktforskning, att göra den tillsammans med andra. Idag har vi ju tillgång till allt digitalt. Varför ska jag vara med i en förening när jag kan komma åt allt hemifrån och få hjälp genom Anbytarforum och Facebookgrupper?

Vad kan vi göra för att vända trenden? Som aktiv i flera släktforskarföreningar tror jag att vi behöver satsa på mer utåtriktade aktiviteter och visa hur trevligt det är att träffa andra släktforskare inom föreningen. För det är det verkligen, det tycker jag.
Här i Västerås, liksom i många andra släktforskarföreningar, satsar vi mycket på släktforskarjourer på biblioteken och på släktforskarkaféer där släktforskare kan mötas. Vi har regelbundet släktforskarjour både på huvudbiblioteket och på ett stadsdelsbibliotek, där många människor bor. Det är fantastiskt roligt att kunna hjälpa andra släktforskare med att lösa problem, att få dela med mig av det jag har lärt mig under mina år som släktforskare. Det ger så väldigt mycket mer att sitta ner och pratas vid om släktforskarproblem, oavsett om det gäller hur jag ska tolka mina DNA-träffar eller svårigheterna med att tyda prästens gamla handskrift. Släktforskarjourerna ger oss också nya medlemmar.

Du nämner hembygdsföreningarna och jag tror att vi skulle kunna ha ett mycket större samarbete med dessa, till fromma för oss båda. Till stor del går ju våra intressen ihop, det lokalhistoriska intresset för både människor och platser. Så mycket nytta jag haft av information från hembygdsföreningar i min släktforskning! Och vi som släktforskar kan bidraga med vår kunskap till hembygdsföreningarna, t ex i olika publikationer.
Två mycket goda exempel från min egen hembygd i Halland är Ullareds hembygdsförenings bok "Ullared - Folk och bebyggelse" och grannsocknen Gällareds hembygdsförenings bok "Gällared - Folk och bosättningar". I böckerna berättas om alla byar och gårdar i respektive socken och människorna som bott där. Böckerna är ett resultat av både släktforskares och hembygdsforskares arbete.
Det känns naturligt, tycker jag, att engagera mig i både hembygdsföreningar (både där jag bor nu och där jag bott tidigare), det går hand i hand med släktforskarintresset. Där tror jag finns stora möjligheter till mer samarbete.

Den enskilda släktforskningen ökar på bekostnad av den kollektiva. I släktforskarföreningarna tappar vi medlemmar (med några få undantag), men så här är det väl allmänt inom föreningar i Sverige. Vi är ju vana vid att ha en hög anslutning till föreningar men det har minskat på senare tid. Kanske delvis pga sociala medier med de kontaktmöjligheter som finns där. När släktforskarföreningarna bildades under senare delen av 1900-talet så var det en möjlighet att få hjälp med sin släktforskning, att göra den tillsammans med andra. Idag har vi ju tillgång till allt digitalt. Varför ska jag vara med i en förening när jag kan komma åt allt hemifrån och få hjälp genom Anbytarforum och Facebookgrupper? Vad kan vi göra för att vända trenden? Som aktiv i flera släktforskarföreningar tror jag att vi behöver satsa på mer utåtriktade aktiviteter och visa hur trevligt det är att träffa andra släktforskare inom föreningen. För det är det verkligen, det tycker jag. Här i Västerås, liksom i många andra släktforskarföreningar, satsar vi mycket på släktforskarjourer på biblioteken och på släktforskarkaféer där släktforskare kan mötas. Vi har regelbundet släktforskarjour både på huvudbiblioteket och på ett stadsdelsbibliotek, där många människor bor. Det är fantastiskt roligt att kunna hjälpa andra släktforskare med att lösa problem, att få dela med mig av det jag har lärt mig under mina år som släktforskare. Det ger så väldigt mycket mer att sitta ner och pratas vid om släktforskarproblem, oavsett om det gäller hur jag ska tolka mina DNA-träffar eller svårigheterna med att tyda prästens gamla handskrift. Släktforskarjourerna ger oss också nya medlemmar. Du nämner hembygdsföreningarna och jag tror att vi skulle kunna ha ett mycket större samarbete med dessa, till fromma för oss båda. Till stor del går ju våra intressen ihop, det lokalhistoriska intresset för både människor och platser. Så mycket nytta jag haft av information från hembygdsföreningar i min släktforskning! Och vi som släktforskar kan bidraga med vår kunskap till hembygdsföreningarna, t ex i olika publikationer. Två mycket goda exempel från min egen hembygd i Halland är Ullareds hembygdsförenings bok "Ullared - Folk och bebyggelse" och grannsocknen Gällareds hembygdsförenings bok "Gällared - Folk och bosättningar". I böckerna berättas om alla byar och gårdar i respektive socken och människorna som bott där. Böckerna är ett resultat av både släktforskares och hembygdsforskares arbete. Det känns naturligt, tycker jag, att engagera mig i både hembygdsföreningar (både där jag bor nu och där jag bott tidigare), det går hand i hand med släktforskarintresset. Där tror jag finns stora möjligheter till mer samarbete.
Släktingar Vincent den fredag, 28 juni 2024 17:59

En annan viktig aspekt är att för varje ny generation så får vi dubbelt så stor släkt och det blir allt fler som har släkt över stora geografiska områden och till och med flera länder eller världsdelar. Eftersom de flesta föreningar har en lokal anknytning så blir det dyrt att vara med i många och svårt att välja någon enskild.

En annan viktig aspekt är att för varje ny generation så får vi dubbelt så stor släkt och det blir allt fler som har släkt över stora geografiska områden och till och med flera länder eller världsdelar. Eftersom de flesta föreningar har en lokal anknytning så blir det dyrt att vara med i många och svårt att välja någon enskild.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 juni 2024

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
501 inlägg
Mats Ahlgren
312 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
242 inlägg
Anton Rosendahl
241 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser