En blå bok...

Sjöfartsmiljöer

Av Maria Bergman

112 sidor. Inbunden, illustrerad.

Riksantikvarieämbetet 2005.

Det första som slår emot mig när jag öppnar boken, är fantastiska, fräsande bränningar hav. När jag väl slitit mig från dessa på innerpärmarna, kastar jag mig istället över förordet. Redan på första sidan finns en imponerande bild från Göteborgs hamn, där tre stycken imposanta Amerikabåtar ligger vid kaj samtidigt. Gripsholm, Kungsholm och Drottningholm. Som blivande amerikaresenär, måste man ha känt sig tämligen liten och ensam bredvid de här tre giganterna! Man konstaterar att de forna sjönära lägena numera inte har särskilt mycket med sjöfart att göra, snarare gynnsamma lägen för nya bostäder, vilket ibland har medfört att både stationära och flytande sjöfartsminnen blivit ganska omilt flyttade på.

I den följande inledningen inleder en färgbild av Malmö hamns torrdocka anno 1874, men man ser också modernare delar, såsom Frihamnskajens två hamnkranar i bakgrunden.

Sedan följer en välbehövlig genomgång av sjöfartens utveckling under 1800-talet, då Sverige gick från ett agrart till ett industriellt samhälle. Stora förändringar krävdes nu för att lossa och lasta de varor Sverige började exportera (trä och järn) eller importera (kaffe, bananer). Från början lastades de stora fartygslasterna om i mindre pråmar, som tog varorna iland. Men nu började utbyggnaden av hamnar på allvar, med kajskoningar som kunde ta emot de stora fartygen direkt, och stora kranar som kunde lyfta tunga laster.

En del mänskliga vittnesmål finns också med i boken. Maskinist Arthur Andersson berättar om arbetspassen på en av Svenska Afrikalinjens båtar.

Den 1912 specialbyggda Wilhelm Tham var både last- och passagerarfartyg och särskilt designad för att kunna gå längs Göta kanal. 1965 undergick fartyget en lätt ombyggnad, och trafikerar fortfarande kanalen, men nu enbart som passagerarfartyg.

Från vikingatiden och fram till idag har varven haft sin betydelse. Från utsirningarna på vikingaskeppens ’halsar’ till de gediget ihopsvetsade plåtmassorna i dagens tunga kolosser till fartyg. I kapitlet ’Varv’ får vi följa med i utvecklingen, via ett antal färgbilder och intierade berättelser om hur fartygen sakta förändrades för att möta den nya tidens krav.

Det är onekligen mängder av industrifakta som presenteras i boken, men mot slutet kommer kapitlet ’Kust och hav’ där vi får vila ögonen på fyrar, lotsstationer och sjömärken. Nidingen, Örskär och Understen är några platser som hedrats med färgfotografier. Avslutningsvis får vi också se lite udda byggnader, exempelvis karantänsstationen på Känsö och Ärholmens gasstation, som tillverkade acetylengas.

För min del följer boken just den epok då min farfars farfar och hans far före honom var kofferdikaptener. De bör båda ha tagit del av den stora utveckling som skedde inom sjöfarten på 1800-talet. Det är onekligen mycket och tunga fakta som presenteras i boken, men man behöver kanske inte sträckläsa den.

Men du som släktforskar bland sjökaptener, maskinister, hamnarbetare och andra med koppling till sjöfart under 1800-talet och början av 1900-talet har en intressant och innehållsrik ’kuliss’ till dina anor i denna bok!