En bok jag läst...

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av 1900-talshistoria, inte ens andra världskriget, med all den dramatik det förde med sig också i Sverige, fastän vi inte deltog i striderna. Däremot hade jag en god vän, som tyvärr inte finns bland oss längre, med ett brinnande intresse för kriget, beredskapen och villkoren för svenskarna under krigsåren.

Det var från henne, eller snarare hennes far, som jag fick överta boken. Det var förstås Halland som lockade, även om jag visste att mina anor hade lämnat landskapet långt tidigare.

Boken heter ’Flygdramatik i Halland under andra världskriget’, och sådan var det uppenbarligen betydligt mer av än vi idag kanske föreställer oss. Här beskrivs i detalj nio nödlandningar eller störtanden av britter, amerikaner och faktiskt också en tysk i Halland under kriget. Vi får veta mer om hur framför allt brittiskt stridsflyg var organiserat, vilka flygrutter som gick över södra Sverige, och hur det kom sig att planen blev träffade av tyskarnas eld och därför antingen störtade eller kunde nödlanda.

Det som verkligen griper tag i läsaren är de personliga skildringar som både hallänningar och flygare lämnat. Vi ska ta ett litet exempel: ”LL 947 BH-W slog ner i skogen två hundra meter söder om den östliga utskjutande delen av Hjörneredssjön, en smal vik några hundra meter bred. Det trettio meter vingbreda planet kanade först på kronorna av den åldriga bokskog som växte här. Sedan plöjde det nedåt och åstadkom en bred gata i skogen. Halvmetertjocka bokstammar bröts av som tändstickor innan LL 947 BH-W slog i marken. ”

Man förstår att kraschen väckte stor uppmärksamhet på det lugna bondlandet!

Men hur gick det då för flygarna ombord?

Två hoppade fallskärm tillsammans, och blev, lätt skadade, omhändertagna i Kårarp. En tredje hamnade lite längre bort, vid Erlandsbygget. Han hette Stephen McFarlane, och hade haft turen eller oturen, hur man ser det, att landa mitt i en pytteliten sjö, Råsjön. Han lyckades befria sig från fallskärmen, och ta sig i land. ”Sjön ligger omgärdad av skog och mossmarker, och det är naturligt om McFarlane inte hade någon vetskap om hur han skulle gå för att träffa på bebyggda trakter”.

Det avslöjas nu att brittiska flygares overaller verkligen innehöll diverse. McFarlane föredrog att vänta till gryningen, eftersom han inte såg så värst mycket i villande skogen mitt i natten. Under tiden kunde han från en specialficka tillgodogöra sig kex, choklad och karameller. I en annan ficka hade han, lite otippat, rakutrustning! Det ansågs viktigt att en flygare vid nödlandning i främmande land skulle se proper ut, annars kunde han väcka fel sorts uppmärksamhet…

I gryningen gav sig flygaren iväg, hittade en bäck från Råsjön, som han följde, hamnade i bebyggda trakter, och blev så småningom upphämtad.

I slutet av boken berättar några ’tornsvalor’ om tiden i beredskapen. Det var unga lottor som höll utkik i speciella torn efter flygplan, eventuellt anfallande sådana. En av dem berättar hur hon i de ransoneringstider som rådde, fick lära sig att röka pipa istället för cigarretter. Det sparade tobak!

Inte alla nödlandningar slutade lyckligt. Hallänningarna fick hjälpa till att begrava flera utländska flygare som inte överlevt.

Även om boken tilldrar sig i Halland, och på så sätt också ger en bild av hur folket där hade det under kriget, så tror jag att liknande dramatik rådde vid nödlandningar på andra håll i Sverige. Så även den som inte har släkt eller anor i Halland, kan säkert fängslas av flygdramatiken!

Flygdramatik i Halland under andra världskriget

Av Sven Martinson, Jan-Olof Nilsson och Lars Wikander

Redaktör: Uno Larsson

Förlag Utsikten 1995

Bild: Omslaget. Foto: författaren