Uppdatering lördag eftermiddag: Nu med nya bilder från lördagen.

Pia Skoglund, Annika Kjellström och Viola Brattberg från Skövde släktforskarförening. Bakom dem sitter ordföranden Susanne Petersson. De berättade för mig att allt har gått bra hittills och att de är ungefär hundra funktionärer som jobbar under helgen. Jag frågade Susanne vad som är mest viktigt under ett sådant här arrangemang och hon svarade: "Logistiken". Tack för ett imponerande arbete! Eget foto.

Så här ser det ut inifrån Rötterbokhandeln på mässan. Eget foto.

Karin Bojs signerade sin nya bok. Den tog slut redan på förmiddagen. Eget foto.

Peter Sjölund svarade på frågor och talade om DNA i Rötterbokhandeln på förmiddagen. Rötters redaktör Maria Bratt ställde frågor som kommit in. Eget foto.

Cici från Arkiv Digital höll föredrag. Eget foto.

Invigningsmusiken spelades av Hemvärnets Musikkår Skaraborg. Eget foto.

Fredagens bilder:

Det ösregnar och ska visst göra så hela natten. Ändå är det himla roligt att vara i Skövde. Äntligen! Nu är det släktforskardagar igen, tre år sedan sist, efter två år med enbart digitala arrangemang.

När jag skriver detta är det fredagkväll. När du läser det är det lördag eller kanske senare. Lördag och söndag den här helgen 20-21 augusti pågår Släktforskardagarna i Skövde, en mässa som har allt som har med släktforskning att göra. Idag fredag har vi haft stämma i Släktforskarförbundet och dessutom har alla som är utställare på mässan satt upp sina montrar inför morgondagen.

Viktoria Jonasson. Eget foto.

Den stora nyheten från stämman är att förbundet nu fått en ny ordförande då Viktoria Jonasson valdes att efterträda Erland Ringborg. Välkommen som ordförande, Viktoria! Och tack Erland för dina år som ordförande! Mer om stämman kan ni läsa här på Rötter.

Vi var många ombud på stämman. Eget foto.

Talare som gjorde sina röster hörda under stämman: Daniel Berglund från DIS, Ulf Berggren från Storstockholms Släktforskarförening, Hans-Göran Nilsson från Skånes Släktforskarförbund och sist tackar Viktoria Jonasson för förtroendet sedan hon valts till ordförande. Bakom henne står valberedningens ordförande Rolf Lusth. Eget foto.

Jag tog tåget till Skövde tillsammans med två andra släktforskare från Västerås. De är ombud för Västerås Släktforskarklubb och jag är ombud för Tjust släktforskarförening. En årsstämma kan man kanske tro är ganska formell och korrekt (det stämmer) och förutsägbar (det stämmer inte). Alla beslut blir inte alltid som man tror, inte efter att flera av ombuden argumenterat för sin sak. Men det är det som är demokrati. Årsstämman är viktig, den är föreningarnas möjlighet att besluta om förbundets verksamhet.

Men det allra roligaste är att träffa så många andra släktforskare. Jag vet inte hur många jag stött på i eftermiddag och i kväll med utropet "Vad roligt att ses igen!". Släktforskare från alla håll och kanter i Sverige (även från Finland) samlas vid ett sådant här tillfälle.

Lördag och söndag ska jag arbeta i Rötterbokhandeln på mässan. Det är sjätte året för mig och det är lika roligt varje gång. Vi är ett gäng bestående av förbundskansliets personal och några volontärer, släktforskare som rycker in tillfälligt. Att ses och jobba ihop är en del av upplevelsen att vara med, men också att träffa alla möjliga släktforskare.

Lördag, eller kanske på söndag, ska jag uppdatera det här inlägget med lite fler bilder från helgen i Skövde.

Under fredagen byggdes montrarna i den stora utställningshallen i Arena Skövde. Eget foto.

Jag är säker på att alla släktforskare, kanske rentav alla författare, har samma känsla när budet har kommit med kartongen. När man rivit upp lådan och finner sin nya bok, så tror man först att det är någon annan som har skrivit den. 

Har jag verkligen gjort det här? 

Sedan drar det igång. Den enorma lättnaden: Tänk att jag hann den här gången också! Den nästan lite barnsliga stoltheten: Jag har gjort den här! Ingen annan, utan jag! Och förstås glädjen över att ha kunnat skapa ännu en gång. 

Jag minns att Stieg Trenters förläggare, som enligt egen utsago brukade komma på besök till författaren varje gång det var dags att avsluta en ny deckare, målande beskrev scenen i 'En bok om Stieg Trenter': Iklädd en gammal badrock knackade han till sist ner ordet 'SLUT' längst ner på sidan, rev ur pappret, skrattade och grät'... 

Sedan kommer ångesten. Glömde jag något? Tänk om jag missat något helt idiotiskt skrivfel, som alla kommer att skratta åt? Tänk om ingen vill köpa boken? Borde jag haft med en annan bild på sidan 21? 

Men det brukar lägga sig efter ett tag. För min del har jag nu packat ner ett antal exemplar av 'Det andra Västergötland' som bara precis hann anlända före Släktforskardagarna i Skövde. 

Jag ska vara så fräck, att jag skriver här i bloggen: den kommer att säljas till mässpris vid bord 202. Eller så erbjuder jag ett Västgötaklimax. 

Vad är nu det då? 

Det får ni se i Skövde. Vi ses där! 

Hilda Marklund och Svea Bergström. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. I Brutorp utanför Boliden bodde två kvinnor som skötte sina hemman utan hjälp från karlar. De hette Elin Vesterlund och Svea Bergström.

-De bort’ ha en guldmedalj, yttrade byborna i Brutorp. Elin Kristina Vesterlund var född 1901-09-29 samt uppvuxen i Granfors nära Finnforsberget i Skellefteå socken, dotter till Anders Vesterlund, barnfödd i Granfors och hans hustru Hulda Kristina Nygren, bördig från Norsjö socken. Elin var barn nummer tre i en syskonskara på sex. Elin hade en gård i Brutorp men arrenderade även en del av sitt föräldrahem i Granfors. Sommartid hade hon sina kreatur på det sistnämnda stället. Kreatursbesättningen bestod av tre kor och två grisar. Varje dag åkte hon tre kilometer morgon och kväll för att sköta korna. När hösten stundade, tog hon hem kritterna och skötte dem i den ladugård, som från början var en vedbod men som senare blev en fin liten ekonomibyggnad. Frånsett jorden i Granfors arrenderade hon även jord i Brutorp. I en gammal tidningsartikel sade Elin:
-Det där med korna och de två svinen, det är nästan som en hobby. Man var van vid djur från barndomen och det är nästan svårt att lämna dem. Fast någon vidare affär är det inte.

När Elin började sin bana i Brutorp hade hon ett kapital på 400 kr. Hon fick dock skuldsätta sig för en gård på 4000 kr. Den summan betalade hon av med tiden och gården förbättrades så att den var värd lånesumman flera gånger om. 1958 moderniserades gården. Hon installerade avlopp, byggde badrum, satte in elektisk spis samt toalett med mera.
-En liten skuld har jag väl, men jag tror värdet täcker denna, förklarade Elin försynt i en tidningsartikel från 1958. Arbete och åter arbete var hennes signum. I över 25 års tid arbetade Elin som städerska i Finnforsfallets skola. Den sysslan skötte hon samtidigt som hon tog hand om sin gamla mor och sina två invalidiserade systrar. Den ena var så sjuk att hon var sängliggande och inte kunde vistas uppe. Lägg därtill skötseln av jordbruket. Som extrasyssla bakade Elin, när tiden medgav, ljusugnsbröd och tunnbröd. I unga år hade hon, under fem års tid, haft anställning vid ett bageri i Skellefteå. Hon startade senare eget tunnbrödsbageri i Brutorp som hon drev under många år. I Elins bageri hade Svea Bergström, som också bodde i Brutorp, under några år ”gått i lära” hos henne. Där lärde Svea sig att baka både ljusugns- och tunnbröd.

Svea Margareta Bergström föddes 1904-02-23 i Brännfors, Skellefteå socken som näst yngst av fyra barn till Johan Valfrid ”J.V.” Bergström, bördig från Bjurån, Skellefteå socken och hans hustru Magdalena Fredrika Forsell, barnfödd i Holmfors inom samma församling. Vid fjorton års ålder förlorade Svea sin mor. Åren 1940-1945 var Svea hushållerska i Bjurliden, Boliden. 1950 var hon hembiträde hos sin syster Frida i Brutorp. Frida hade gift sig 1923 och blivit änka 1947. 1953 köpte Svea sin systers och svågers jordbruk i Brutorp. Sveas skötebarn var skogen. Hon gick fram i skogen som en hel karl. Hennes hemman var ett av de mest välskötta i Brutorp.
-A’Sveas skog ser nästan ut som en park, sa en Brutorpare. Det var ingen överdrift. En mer välgallrad skog än hennes fick man leta efter. I en tidningsartikel sade hon:
-Jag har väl int’ gjort allt själv, urskuldade hon sig. Jag har lejt några dagsverken också. Men mens man får vara frisk och slippa värk så går det bra. Att arbeta i skogen är nättopp det roligaste som finns, yttrade fröken Bergström och svängde med yxan lika kvickt som skidåkarna i Eriksbergskojan i närheten. Fyra kor och smådjur hade hon i sin ladugård. Det tog så klart en hel del tid för henne att sköta denna, men alltid fick hon någon dag ledigt. Då satte hon fart på tunnbrödsugnen och beredde storbak. Tagen från bageriet satt fortfarande i. Dessutom hann hon göra något dagsarbete hos grannarna.

Elin räckte gärna en hjälpande hand där så behövdes. Vid religiösa tillställningar i trakten hjälpte hon villigt till såsom kaffekokerska. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning tisdagen 3 mars 1981. Svea flyttade till Skellefteå 1980. Där avled hon också på lasarettet lördagen 30 juni 1984.

-A’Elin och a’Svea är en prydnad för bygden, sade man i Brutorp. Det var så sant som det var sagt. De hade stått för en enastående arbetsgärning. Två kvinnor som visat att det svaga könet emellanåt med skäl kan kallas för det starka. 

Du vet nog att fältskär är en tidig benämning på en kirurg. De utbildades av Kirurgiska Societeten, bildad 1685 men som hade sin grund i Bardskärareämbetet från 1571. Kirurgiska Societeten fungerade som ett skrå, med särskilda privilegier, och utförde examinationer av fältskärer. En fältskär kunde vara lärling, gesäll eller mästare, precis som inom andra hantverksskrån. 1813 upplöstes organisationen.

Kirurgiska Societetens arkiv finns bevarat hos Riksarkivet och har till stor del digitaliserats av Arkiv Digital.

På Riksarkivets hemsida finns en historik och en guide till arkivet. I boken "Kirurgernas historia" (Uppsala Universitet, 2017) skriver läkaren och medicinhistorikern Bo S. Lindberg om fältskärer och på sidan 55 (den finns som pdf-fil) kommer han in på Kirurgiska Societeten.

Det digitaliserade arkivet är ett lite udda och förmodligen ganska okänt arkiv. Av oss släktforskare är det förstås förhållandevis få som berörs av innehållet i handlingarna men för den som har en fältskär i sin släkt kan det nog ge lite kött på benen.

Examensprotokoll finns från 1689 till 1812 och en matrikel över inskrivna och utskrivna lärgossar sträcker sig från 1754 till 1797. Dessutom finns det en del andra handlingar. Matrikeln över lärgossarna har ett alfabetiskt register i början, så där kan du se om din släkting finns med. Så verkar inte vara fallet i volymerna med examenprotokoll.

En av dem som var med vid bildandet av Kirurgiska Societeten var kungahusets livkirurg Baltzar Salinus. Hans far var hovkirurgen med samma namn, Baltzar Salinus, som arbetade för drottning Kristina. Han var född i Marienburg i Preussen och hade kommit till Stockholm 1611. Sonen Baltzar blev ålderman i den nya societeten när den bildades. I det äldsta bevarade examensprotokollet från den 7 januari 1689 finna han med bland de närvarande:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Själv har jag ingen fältskär eller annan medicinskt utbildad i min släkt så långt tillbaka i tiden. Därför är detta bara ett litet tips på vad man kan hitta bland de digitaliserade arkiven.

Om det finns ett slut, det är en fråga som säkert många ställts sig.  Sedan är nästa fråga vad det är som ska slut. Att liv tar slut det ser vi alla de mängder av dödböcker som det finns i arkiven, men det finns många andra delar av frågan om slutet.

När det gäller släktforskning så kan man säkert önska sig ett slut på något av alla de problem som dyker upp.  Vart tog min släkting vägen, jag ser vägen fram till en given tidpunkt, sedan bara poff, så är personen som uppslukad. Letande i polisunderrättelser, om de finns för den angivna tiden, ger kanske inget. Inget spår av någon som liknar personen dyker upp i de socknar som kan vara aktuella. Allt tycks vara som upplagt att den bästa teorin är att det funnits utomjordiska besök för länge sedan. Fast den uppgiften är svår att föra in på ett källkritiskt godtagbart sätt.

Eller Kerstin, som dök upp för 10 år sedan och sedan dess poppat upp med viss oregelbundenhet. Att hon funnits vet vi, att hon gifte sig och fick barn vet vi men vem var hon? Var kom hon ifrån och hur såg hennes uppväxt ut. Olika uppgifter om ålder, olika uppgifter var hon  föddes eller var hon bottt, dyker upp, men ger ingen lösning. Olika landsändar pekas ut men inga svar. Med hjälp av DNA från ättlingar så syns små spår men ingen träff.  Att maken också var från Sverige stökar till sökningen en del, är de små träffarna från den ena eller den andra sidan. mtDNA pekar faktiskt till viss del mot norra Sverige och det gör ju att träffarna på släktingar blir svårare, alla är ju släkt med alla i de trakterna.

Fritt foto av Mohammed Rishfaan på Unsplash

Och efternamnet verkar tas av var och varannan person i vissa områden utan att släktskap föreligger.
Senaste är en tidigare okänd notis i en bok, som anger ett födelsedatum som stämmer med vissa uppgifter och att Kerstin är född i Luleå. Ska vi tro på det, speciellt som uppgifterna om maken visar att han blivit tre år yngre än vad han egentligen var. Har Kerstin fått fel födelseår också och hur är det med födelseplatsen. Oj vad jag önskar att letandet ska ta slut, att lösningen plötsligt finns där och att vi kan säga att fallet är löst.

Och på tal om att ta slut, nu är snart väntan på att kunna träffas öga mot öga på släktforskardagarna slut. Tänk att återigen få stå i en monter och svettas över alla frågor, glädjas över all återseenden och sedan när stängningsdags närmar sig fundera på hur benen ska kännas nästa dag. Får nog ta med en stol på hjul så jag kan åka runt utan att göra helt slut på mig. Men det finns ju ett slut på dessa dagar också, men det är inget att se fram mot, nu gäller det att njuta så mycket som möjligt.

Är du i Skövde, kom gärna till FamilyTreeDNA:s monter så kan vi ta ett snack och kanske kan du få reda på lite nyheter och överraskningar.  Ser fram mot att träffas!

Från vänster: Unos syster Helena Sjöström, samt Selma och Uno Sjöström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Fredrik Uno Sjöström föddes 7 augusti 1872 i Umeå som son till poststationsföreståndaren Karl Johan Sjöström och hans hustru Augusta Vilhelmina Nilsdotter.

Uno erhöll tjänst som extra kronojägare i Lycksele 1897. Den befattningen innehade han till och med år 1901 när han flyttade till Skellefteå. Under vistelsen i Lycksele träffade han sin blivande hustru. Hon hette Selma Olivia Åberg och var dotter till fjärdingsman Johan Alfred Åberg samt hans hustru Margareta Johanna Stenlund. Selma föddes 1878-08-09 och utbildade sig till småskolelärarinna. Hon gifte sig 1901 med Uno i Lycksele och flyttade till honom i Skellefteå 1902.

Sin bana inom köpmannayrket började Sjöström som handelsresande. 1910 öppnade han egen herrekiperingsaffär på Stationsgatan i Skellefteå. Affären hade han fram till 1922. Därefter var han under en period knuten till Umeå glas och porslin. Han arbetade för firman tills han började med egen agenturaffär.

I det "Sjöströmska" hemmet fostrades tre barn, en son och två döttrar. En stor sorg för Uno och Selma var när deras ende son avled i spanska sjukan 1918. 1930 bodde familjen på Storgatan 67 i Skellefteå. En tid bodde dessutom tre brorsbarn till Uno hos dem.

Uno Sjöström hade under sina handelsresor i övre Norrland grundligt lärt känna dess folk och bygd. Han var en stor naturälskare, som gärna strövade omkring i skog och mark. Trädgårdsodling var ett annat av hans intressen. 1949 flyttade Uno och Selma till Morön i Skellefteå. Efter en längre tids sjukdom slutade Uno sina dagar den 24 februari 1955. Han hade då länge vårdats i hemmet av sin hustru. När Sjöström gick ur tiden hade även en omtyckt vän, granne och familjefar lämnat jordelivet.

Selmas stora intresse var hemmet och det hade hon skött på ett föredömligt sätt. Hon hade även varit en aktiv medlem i Vita bandet i Skellefteå samt dess kassör. Stilla och försynt vandrade hon sin väg genom livet, avhållen av sina vänner. Hos en av sina döttrar i Skellefteå somnade Selma in 2 mars 1959. Hon hade då varit sjuk under sitt sista levnadsår.

Nu måste jag bara berätta vad som hände mig här om dagen. I veckan som gick var jag i Gamleby och höll två föreläsningar under den då pågående veckokursen för släktforskare. I onsdags handlade det om att skriva släktbok och i torsdags om mindre kända arkiv.

Mindre kända arkiv, det innebär att jag visade en del arkivhandlingar som är intressanta för släktforskare men som kanske inte är så välkända. För varje arkiv hade jag tagit fram lokala exempel med anknytning till Gamleby och Tjust.

Allra först berättade jag om värnpliktskort, som finns digitaliserade av Arkiv Digital. Jag hade hittat ett helt slumpvis exempel på en ung man född 1919 i Gamleby och boende i Dalhem när han skrivs in i militärtjänsten 1940. Sökträffen på honom var den första bilden jag visade för kursdeltagarna och då utbrast en av dem: "Det är ju min pappa!" Först trodde jag att jag hört fel men när jag frågat om bekräftade hon detta, att jag hade råkat välja hennes pappas värnpliktskort! Tala om sammanträffande... Hur stor chans är det att det händer?

Jag hade inte fått veta i förväg vilka kursdeltagarna var, jag skulle ju bara dit och hålla två lektioner. Så det var en stor överraskning, både för kursdeltagaren och för mig. Dottern kände inte till värnpliktskorten så nu fick hon veta lite mer om hennes pappas tid i militärtjänsten. En del visste hon redan, det hade hennes pappa berättat, bland annat att han varit motorcykelordonans.

Givetvis frågade jag sedan för alla andra exempel jag visade om det var någon av kurseltagarna som var släkt med personen, men det var det inte.

Det här är min pappas värnpliktskort. Han var placerad på I 16 i Halmstad och fick handräckningstjänst, det som kallades att vara malaj. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett minneskort för min pappa från militärtiden (tyvärr lite oskarp bild). Eget foto.

Varje sommar sedan över 20 år tillbaka (utom under pandemin så klart) ordnar Tjust Släktforskarförening en veckokurs för släktforskare tillsammans med Gamleby Folkhögskola. Jag har varit med som föreläsare en eller två gånger tidigare och det är väldigt trevligt. Gamleby ligger ett par mil norr om Västervik där jag bodde i 38 år så för mig var det att komma till de gamla hemtrakterna igen. Och väldigt roligt att träffa de släktforskarkamrater jag lärt känna under mina år som aktiv i föreningen. Det är jag fortfarande, men numera på distans.

Från det ena till det andra, kan man nog lugnt säga, när jag gör några små besök på olika ställen på Öland. Man kan titta på både det ena och det andra på ön och ibland så hittas det kopplingar som nog ingen trodde skulle gå att hitta. Lite bläddrande i olika skrifter och ibland en känsla av att det här låter intressant, kan det finnas lite mer bakom texterna månntro.

I Köpingsvik, en halvmil norr om Borgholm, så finns det en lång historia. Ett handelscentrum, av vissa påstått större än Birka, fanns under vikingatiden och det berättas fortfarande anekdoter om detta. Men det finns mer att läsa om samhället, en del av det kan dyka upp på de mest underliga platser. När man står i kö på konditoriet, ett konditori med så fantastiska bakverk att många vill handla, kan det vara skoj att ta del av historien. Den börjar 1938 på granntomten, där det redan fanns en bilverkstad och bensinmack, men det fick plats ett litet hus till och två systrar startade ett enkelt bageri.

Efter ett tag kom de över granntomten och där byggde de källare och drog sedan över det befintliga huset på det.  En ganska smart lösning kan man säga, det gäller att ta tillvara på det som redan finns. Kanske fanns den klurigheten i släkten för det verkar som flera i familjen var lite kluriga. När tankarna på hur de gjorde snurrade som mest blev jag störd av att de tjatade på mig att beställa mina godsaker. Och därmed kunde det ha tagit slut.

By Taxelson - Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10654641

Fast på tal om klurigheter, så det dök upp en annan fundering vid ett besök i en kyrka, Högsrums kyrka, som ligger ungefär 1,5 mil söder om Borgholm. Där fanns en beskrivning om hur det först fanns en enkel träkyrka som sedan ersattes av stenkyrka på 1100-talet. Under många år levde man med den kyrkan, det var ganska många härjningar som störde livet och inte var socknen rik heller. Men i början på 1800-talet så blev det lugnare och socknen växte. Alla fick inte plats i kyrkan så något måste göras och då kallade man in en häradsmurmästare, som fick några ritningar till sin hjälp.

Vad som betecknar en häradsmurmästare har jag inte tagit reda på, men det låter som en bra titel. Och namnet Leonard Lindman låter inte så vanligt, så han kan man kanske hitta något om. Och lite klurig var han, om man bara byggde på det gamla kyrktornet lite grann så kunde man använda det till nya kyrkan, precis som en av gavelväggarna. Om han fick bättre betalt genom att spara framgår inte, men vem vet. Klurigheten kanske finns i vissa gener vem vet, även om man nog inte kan se det med en DNA-test.
 
Och följer jag bageriflickorna bakåt, genom att slå lite i kyrkböckerna hos Arkiv Digital, så kommer jag så småningom fram till deras morfars farfar, född 1770, med titeln häradsmurmästare och namnet Leonard Lindman.  Så nu återstår bara att ta reda på lite mer vad en häradsmurmästare gjorde och vad som krävdes för att bli det, sen kan jag gå tillbaka och köpa lite fler godsaker.

Man kan ju inte bara ta ledigt på sommaren, lite släktforskning skadar inte och det håller igång tankarna.  Ha det bra!

Vilka minnen av barndomen och uppväxten har du och hur stämmer de med verkligheten? Det kan det finnas anledning för en släktforskare att fundera på. Vilket jag gjort, av två skäl. Det ena är ett mail jag fick i förra veckan, det andra är en poddsändning jag lyssnade på igår.

1. Mailet
I min ungdom var jag au pair i England. När jag var 18 år gammal åkte jag dit, det var i augusti 1972, och blev barnflicka i en familj. Där trivdes jag inte så bra så efter några månader tog jag i stället arbete som servitris på en pub i en gammal herrgård på engelska landsbygden och det jobbet hade jag lite längre.
I förra veckan fick jag mail från en medlem (Hazel) i den lokala hembygdsföreningen där puben låg. Hazel håller på att skriva en bok om herrgårdens historia och hade hittat mig genom min privata hemsida där jag skriver om min tid i England. Nu ville hon ställa några frågor och få med lite i boken om herrgårdens tid som pub (och hotell) från oss som arbetade där då.
Sådant här gillar jag och har full förståelse för att hon frågar. Så klart jag hjälper till med det. På den tiden skrev jag dagbok och har sparat dem.
Först skrev jag ner lite av det jag spontant kom att tänka på och sedan läste jag i dagböckerna från 1972 och 1973. Allt stämde inte. Minnet har bleknat, jag blandade ihop detaljer och personer. Så här tror jag det är för de flesta av oss.
Det fick mig också att göra en djupdykning i min ungdomstid och att reflektera över den jag var då, för 50 år sedan, i förhållande till den jag är idag. Same, same but different.
Det jag till slut svarade Hazel kommer jag att även ta med i en bok jag ska göra till mina barn och barnbarn om mitt eget liv. För dem är ju detta historia, precis som mina föräldrars och mina mor- och farföräldrars liv är historia för mig.

I mitt fotoalbum har jag bilder kvar från tiden på herrgården med puben på engelska landsbygden. Arbetskamrater, ägarens dotter med katten, det stora huset mm.

2. Poddsändningen
Igår lyssnade jag på ett avsnitt av programmet Kropp och själ (P1) som handlar om vikten av barndomsminnen och att det kan finnas flera perspektiv på minnen, inte bara en sanning. Det jag minns som sant kanske inte stämmer utan är min upplevelse av något som hände. Någon annans upplevelse av samma händelse kan vara annorlunda.
Ett mycket intressant program, tycker jag. Lyssna på det!
Det här har jag tänkt på ibland. När mina bröder och jag talar om vår barndom och uppväxt känner jag ibland det som om vi växt upp i olika familjer. Vi har delvis ganska olika minnen och uppfattningar. Det beror förstås på dels var i syskonskaran vi befinner oss och att de är pojkar (jag har bara bröder) och jag är flicka. Pojkar och flickor fick inte samma uppfostran, inte i vår familj.

Mitt fotoalbum och några lösa fotografier. När jag ser bilderna minns jag mer. Till vänster skolfoto (troligen 1965). Ett par bilder från 1956 när jag var två år, ett med dockan och ett med min mamma. Hos skolkamraten Lena 1966 och hos farmor 1967. Det här är ju svartvita fotografier men jag minns exakt färgen på den rutiga blusen (turkosblå/vit) och på den rutiga klänningen (ljusgrön/rosa). Klänningen hade mamma sytt.

Det som får mig att koppla detta till släktforskning är att de flesta av oss nog utgår från våra egna och äldre släktingars egna minnen när vi börjar släktforska. Själv har jag framför allt frågat ut min pappa så länge han levde (han gick bort 2017) men också hans och mammas syskon. Jag har också läst minnen som min morfar skrivit ner på ålderns höst på 50- eller 60-talet. Det finns detaljer i deras berättelser som ibland inte helt stämmer om jag jämför med fakta i kyrkböckerna. T ex när en flyttning skedde.
Det behöver inte betyda att pappa t ex mindes fel. Ett exempel är att han berättade att han flyttade till en gård på sommaren 1945 för att bli dräng där, men i församlingsboken står det att han var inflyttad i oktober. Min mamma var piga där och hon har skrivit i sin dagbok att de träffades första gången just den sommaren, och det minnet är så klart sant. Förklaringen är att pappa inte gick till prästen med flyttbetyget förrän efter några månader.
Sådant här kan ha betydelse om en t ex letar efter en okänd far, en man som fanns i närheten av där modern befann sig vid tiden för tillblivelsen. Det kanske inte alltid stämmer, det som står i kyrkböckerna.

Tidigare har jag varit inne på lite olika synpunkter på vad släktforskning är, den del där vissa påstår att det bara avser blodsband under det att andra menar att det kan i princip avse allt som har med någon form av släktskap, egen eller andras, att göra.  Att jag själv anser att det är den andra uppfattningen som är rätt kommer nog de flesta att förstå.

En del som jag uppskattar är att följa olika emigranter och försöka se varför de lämnade Sverige och vad det blev av dem i det nya landet. En del spännande, andra mindre roliga beskrivningar dyker upp. Och när jag tittar på deras historier så händer det lätt för mig att jag ”försvinner” iväg åt lite olika håll, beroende på vad som dyker upp. Bara nöjet att följa för mig tidigare oupptrampade stigar, och kanske stöta på en historia eller en bok som bara ligger där och väntas på att bli hörd eller läst.

Två av min farfars bröder lämnar sin pappa och sinasyskon i Brålanda 1888 för att bege sig till Amerika. Den ena kommer på båten, men den andra syns det inte ett spår av efter att han och hans bror lämnat socknen. Den sistnämnda är ett kapitel för sig och honom lämnar vi därhän just nu. Alfred, som kom iväg med båten och kom fram till USA. Han hamnade i Pennsylvania och fick bruk för de snickerikunskaper han skaffat sig hemma på gården. Med en ordnad inkomst så var det inte spå svårt att leta levnadskamrat och det fanns en del flickor som flyttat till samma plats.

Vad var då naturligare än att söka bland de som kom från ungefär samma trakt, var nog lite lättare då att skapa kontakt. Hur Alfred hittade Anna Carolina, eller om det var tvärtom, vet jag inte. Men att de blev ett par det vet jag, och Anna Carolina hade rest ut ett halvår tidigare och hon kom från Torps socken i Dalsland och det var bara runt tre mil från Alfreds hem. Och här hade jag kunnat sluta, de två levde och fick det bra, fem av deras barn skapade egna familjer och blev riktigt gamla. Det var bara sonen Carl Raymond som bara blev sex år.

Men vem var då Anna Carolina, flickan som jag inte är direkt släkt med, men som blev mor till min fars kusiner. Visst måste jag kolla lite om hennes familj. Pappa Hans Olsson och mamma Sara flyttade runt lite grann, med Anna Carolina föddes när familjen bodde i Nätjebacka, står det i kyrkboken fast jag har fått veta att det ska stå Nättjebacka. Och av Ingemar Lindhe i Färgelanda har jag fått veta att namnet kommer från det dialektala nöcka, som betyder att nyttja eller hänga upp nät. Så att det fanns en sjö i närheten är ju klart.

Kopia av framsida, bok

Det kan ju vara intressant att få lite kunskap om sådant som inte hänger ihop med kyrkböckerna. Och ännu bättre blir det när det står att pappa Hans var född i Ödeborg, en socken med alla möjliga trevliga saker, sägs det. Men det viktigaste med Ödeborg är inte orten eller dess historia, inte för mig i alla fall, utan det är boken vars första sida syns på bilden, som jag tillgång till tack vare Ingemar. Visserligen på norska, men ändå, för boken tar med den gård i Ödeborg där Hans föddes, Bråten.

Genom boken kan jag följa farfars brors frus hela släkt på hennes pappas sida. Den tidigaste noteringen om släkten i Bråten, är från 1627 och avser ett arv så de fanns där tidigare. Och går vi vidare bakåt så hamnar vi hos Anders i Ekeskär nämnd 1574. Ekeskär ligger i Lane-Ryr (nära Uddevalla). Om Hans Olssons farfar, han hette också Hans, finns det en hel del berättat, om hans driftighet och att han blev utnämnd till nämndeman. Sidorna är fyllda med personhistorier, med uppgifter om hur farfar Hans köper upp den ena delen efter den andra av sina syskon och grannar för att bygga ut gården. Det finns många historier om släktleden bakåt och när jag kan läsa mig till hur det ena livet efter det andra var är det som släktforskningen verkligen blir som bäst.

Den där sena julinatten för 13 år sedan, när maken och jag upptäckte att vi kunde hitta hans farföräldrar i kyrkboken från 1890-talet, den känns fortfarande lite magisk. Den förändrade mitt liv.

Så här var det:
Maken hade många år tidigare (innan vi kände varandra) börjat fundera på sin fars släkt och att släktforska om den. Han hade samlat lite information och visste en del. Det var bra för hans far, min svärfar, gick bort 2001 och kunde inte längre berätta om sin släkt.
På den tiden, för 13 år sedan, kostade det att använda Riksarkivets digitaliserade kyrkböcker. Vi hade tagit ett tretimmars abonnemang för 50 kronor ganska sent på kvällen, efter nio i alla fall för klockan var över midnatt innan det tog slut.
Tillsammans kunde vi följa min svärfars föräldrar i kyrkböckerna. Båda är födda 1867, fadern i Ryssby och modern i Berga i västra Småland. Ryssby kände vi till, det var i stort sett allt, plus var de bott i Västrum sedan de flyttat till ostkusten.

Min svärfar Holger Karlsson fotograferad för precis hundra år sedan, sommaren 1922. Det är han som är den yngste gossen, han var sladdbarn i familjen och född 1914. Han står alldeles till vänster om sina föräldrar Emilia och Axel Karlsson en sommardag i trädgården i Helgerum. Längst till höger sitter hans mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839 och död 1929. Sex av Holgers syskon är med plus en svägerska. Vi har fotografiet både som svartvitt och som kolorerat. Jag fick möjlighet att lära känna Holger på hans ålders höst, något år innan han gick bort.

Nu ska jag inte berätta deras historia utan bara att det här var avgörande för mig. En livsavgörande händelse. Jag blev så gripen av letandet i kyrkböckerna, att kunna läsa om människor som sedan länge var döda. Jag kunde inte släppa det. Sedan dess har en stor del av mitt liv handlat om släktforskning.

Det här tänker jag på idag, när jag nu skriver mitt 400:e inlägg i Rötterbloggen. Den startades 2014 och jag blev inbjuden att vara en av flera bloggare. Det är jag verkligen glad för. Mitt första inlägg skrev jag också om hur det kom sig att jag började släktforska.
För mig är Rötterbloggen en viktig kontaktyta mot er andra släktforskare. Jag får dela med mig av mina funderingar, av de kunskaper jag tillskansat mig under 13 år med släktforskning och få ny kunskap genom kommentarer från er läsare. Tack!
Varje lördag bloggar jag här och kommer att fortsätta med det så länge jag får. Om jag lever och har förståndet i behåll om två år blir det ett inlägg nummer 500 och då får jag nog fira ordentligt och slå på stort.

Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar.  Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.

Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.

Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.

Egen bild. Min farmors far

Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat. 

Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet?  Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna  😊

Av en slump öppnade jag kyrkböckerna igår - det var ett tag sedan. Jag upptäckte att jag inte haft död på ett anpar på min mammas sida. Sagt och gjort. Trädgårdsmästare Tullbom med hustru, född Nyström, avhördes senast på Lövsättra gård år 1818. Stället hörde då till angränsande Vallentuna församling, men räknas numera in i Täby. 

Det är en lite säregen upplevelse att bläddra igenom husförhörslängder och skåda ortnamn som är en välbekanta sedan uppväxten, och inse att där förmodligen såg helt annorlunda ut för tvåhundra år sedan. Mitt anpar flyttade visserligen 1818 till Hägerstalund i Spånga församling, men redan året efter kom de tillbaka till Täby, denna gång till Skålhamra, där de blir kvar några år. Skålhamra upptar flera sidor i husförhörslängden. Det var tydligen en stor egendom. Idag, när man åkt världens krokigaste väg åt Arlanda till, ser man golfklubbens gula hus omgiven av hängivna golfare på grön bana. 

Grindtorp, där tillbringade jag mina första år. En sida i husförhöret. Förmodligen ett vanligt torp. Numera riksbekant för sina halvcirklar till hus. Har till och med varit med i TV! 'Skarpängen', jodå, där har jag också bott. Båtmanstorpen 'Wismar' och 'Rostock' låg någonstans i närheten, tror jag. Åtminstone hade vi både Wismarsvägen och Rostockvägen i närheten när området fortfarande var lantligt i min spädaste barndom. Inte heller det området är att känna igen idag. Min nästa boendeort, Erikslund, fanns inte alls på 1820-talet. Området hörde, gissar jag, till 'Wisinge' ägor. Det nuvarande parhusområdet stod klart 1972, vi hörde till 'nybyggarna'. Jag minns hur man energiskt satte igång att bilda olika frivilliggrupper som skulle ansvara för ditt och datt. Undrar om man gjorde liknande som nybyggare på 1800-talet? 

'Wiggebyholm' var stort redan på den tiden. Ja, gården finns ju kvar fortfarande, faktiskt. Däremot är Hästängen nuförtiden förvandlad till villaområde med pastellfärgade hus. Man har dock pietetsfullt bevarat det mintgröna hus med originell lutning som kallades 'Templet' där Carl Jonas Love Almqvist och andra litterära gäster spankulerade i trädgården, funderande på nästa alster. Och den charmanta värdinnan, Laura Grubb, är ihågkommen med en väg i området. 

Åkerby har jag också bott i. Ute vid huvudvägen halvlåg ett urgammalt äppelträd i ett dike. Jag funderade mycket på om det var ett minne från den tiden då Åkerby var en gård och inte ett trevåningshusområde. 

1822 fick jag dock en överraskning. Mitt anpar, som nu utökat familjen med en liten dotter, flyttar till Torslunda. Finns det faktiskt en plats i Täby som heter så? Jo, säger wikipedia, det gör det faktiskt. Inte långt från Skålhamra. Det har jag missat efter att ha tillbringat mina första fyrtio levnadsår i kommunen! 

1823 flyttar man igen, nu in till Stockholm. Flyttlängd finns, men inga närmare upplysningar. Slut på det roliga... 

Jag tänker nu göra ett litet semesteruppehåll med bloggandet. Trevlig sommar alla! 

Bilden: Jarlabankes bro i Täby kyrkby, äldsta delen av kommunen. Foto: författaren

Fanns det en gård som hette Afrikagården i Kopparbergs socken i Dalarna på 1500-talet? Bilden ovan kommer från Älvsborgs lösen 1571 och skattelängden gäller för Västerbergslagen och Kopparbergs socken.

Jag såg det här för ett bra tag sedan, när jag arbetade med ett släktforskningsuppdrag åt en kund med släkt i socknen, men på en helt annan gård. Men jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på denna hustru Elin på Afrikagården (stavat med två f, Affrika) på 1500-talet. Visste hon vad Afrika var? Kanske, kanske inte.

Förresten, står det verkligen Affrikagården? Eller hette hennes gård något annat? Jag vet att ni är många erfarna släktforskare där ute som är bra på att läsa så här gammal handstil. Har jag tolkat namnet rätt? Jag kan inte få det till något annat.

Skattelängden för Älvsborgs lösen 1571 visar vad folk ägde av metaller (silver, tenn, koppar) och boskap. De skulle betala en tiondedel av detta värde till kronan för att få ihop de 150 000 riksdaler silvermynt som danskarna krävde för att släppa Älvsborgs fästning till svenskarna. Så Elin var med och bidrog, precis som övriga sockenbor. Hon måste ha varit änka, annars skulle maken ha skattat för detta.

Så vitt jag kan förstå hade hon inget silver men 1 och 1/2 (skålpund? eller något penningvärde?) tenn och 15 koppar av motsvarande vikt eller värde. Plus 3 kor och 3 getter. Vad de två nedersta raderna säger har jag inte lyckats tolka men jag antar att det är summan vad hon skulle betala. Eller?

Det är egentligent två delar i detta som fascinerar mig. Dels att vi kan få en glimt av en allmogekvinna som levde på 1570-talet, vad hon hette och var hon bodde och vilka djur hon hade. Dels att det (om jag tolkat rätt?) fanns en gård på den här tiden som hette Afrikagården. Afrika som namn på en världsdel långt borta var förstås känt. Men att ge en gård ett sådant namn? Nu hoppas jag på att någon av er läsare ska kunna ge en förklaring, antingen att jag misstolkat eller berätta om varifrån namnet kommer. Fanns det ett ord då som var affrika men betydde något annat? Givetvis har jag googlat men någon gård med detta namn verkar inte finnas kvar idag.

Tänk så mycket man kan upptäcka i arkiven.

Tjugo sidor före Elin i skattelängden kan vi läsa att detta gäller "Skattningsregister effter mantalet och längden aff Kopparbergs sockn Anno 1571".

Kan man kombinera semester och släktforskning.  En fråga som jag tycker är lätt att besvara, men samtidigt innehåller det frågor om vad släktforskning är. Jag har i dagarna läst att om man tar in de som inte har blodsband så är det inte riktig släktforskning, fast de som man tar med har ju någon form av släkt, så det kanske klargör vad jag tycker. Men det är olika uppfattningar som vi lägger på hyllan just nu.

Att tala om släkt, kan ibland innebära att man får lite nya vinklar, och det ger ofta många nya intryck. Visst är det viktigt med fakta som födelse och död, men tänk vad mycket mer man kan lära sig om de personer som finns i träden.  Det kommer upp allt möjligt om de som funnits tidigare. En fråga om en Henrysson gav det korta svaret att det var Henry som var intressant, han körde skolskjutsen med häst och vagn och alla var fascinerade av att han saknade en tumme på ena handen. Fanns den från början eller hade något hänt någon gång under hans liv.  Diskussionen om hur man höll tömmarna fortsatte och det blev frågor som ingen av kunde besvara. Men en uppgift att lägga in, om Henry den ”tumlöse”.

Att man inte kan se det på bild kan vara förståeligt för vem tog kort där sådant syntes. Men historien levde bland de som bott nära. Om hans granne hamnat på kort vet jag inte, men då hade man sett det som gjorde honom unik, han som körde de första lastbilarna hade något som syntes och som gav honom det unika namnet, Lars den harmynte.  Det fanns ingen lyteskomik i det, men eftersom den andra som körde samtidigt också hette Lars så blev den en naturlig del av identifikationen.

Eget foto , hus på Öland

Att besöka något som håller ihop en by, en hembygdsgård, en kyrka eller en prästgård kan leda till nästan vilka upplevelser som helst, så ta chansen och ta samtalen, ingen vet vart de leder!

Elisabet och Helmer Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Knut Helmer Viklund föddes 1884-07-06 i Ostvik, Byske som son till Per Larsson Viklund, bördig från Drängsmark, Byske och hans hustru Sara Greta Lundström, barnfödd i Degerträsk, Jörn. Redan som fyraåring flyttade Helmer med sina föräldrar, en äldre samt en yngre bror, till Vågträsk, Malå. I Malåskogarna fick Helmer redan som 12-åring biträda sin far vid timmerkörslor. Under tiden i Vågträsk utökades syskonskaran till nio barn.

1904 flyttade familjen till Grånäs inom Skellefteå landsförsamling. 1917 vigdes Helmer med Maria Elisabet "Elise" Boman född 1895-07-12 i Loberg, Skellefteå, dotter till Greta Maglena Boman, barnfödd i Bodbacka, inom Skellefteå socken. Hon växte dock upp i Finnfors. Helmer och "Elise" bodde till en början i Grånäs, där föddes deras två första barn också, en son och en dotter. Sonen avled dock drygt ett år gammal. 1920 flyttade familjen till Långselet, Boliden. Vid sidan om det egna jordbruket, var Helmer med och uppförde bönhuset i Långselet. Han provade också på yrket som anläggningsarbetare vid Finnfors kraftstation.

Helmer och "Elise" fostrade 11 barn i sitt hem. 1943 såldes hemmanet i Långselet och den stora familjen flyttade till Norra Bergfors, nära Varuträsk där de hade köpt sig en gård.

"Tant Lisa" som Elisabet också kallades förutom Elise, utstrålade värme och förståelse. I det Viklundska hemmet fanns alltid en stor gästfrihet. Många såg därför upp till henne med stor vördnad och tacksamhet. Tant Lisa avled tyvärr redan 23 januari 1947.

Helmer var pigg långt upp i åren. Vid 75 års ålder hade han ännu en sprudlande livskraft. Godmodigheten var det inget fel på. 85 år ung promenerade han gärna. Han var stillsamheten personifierad och han gjorde inte mycket väsen av sig. De sista åren av livet vistades han på ålderdomshemmet på Sunnanå i Skellefteå. Han slutade sina dagar den 14 juni 1970, nästan 86 år ung.

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är "När byarna sprängdes", skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.

I dagarna presenterade FamilyTreeDNA en ny del som baseras på kopplingar av det som kommer fram när man testar sin raka faderslinje, Y-test.  Med stöd av den idag kända grupp som anges vid testet så har de tagit fram intressanta uppgifter om härstamning och andra uppgifter runt det. I samband med det så läste jag några diskussioner med personer från engelsktalande länder där de pekade på vikte av att kontrollera hur efternamnet följde med, eller inte, genom århundraden bakåt.
En diskussion som efter ett tag blev lite ointressant för mig eftersom i mitt träd så finns det inte så många som har samma efternamn två generationer i följd.

Användandet av patronymikon, där barnet oftast får pappans förnamn följt av son eller dotter gör ju att det är omöjligt att bara koncentrera sig på det som hamnar i rutan för efternamn i våra släktforskarregister. Det är ju lättare att följa genom att det pekar på föregående generations förnamn, men det vet jag inte om det finns systemstöd i någon produkt. När jag tittar bland det som finns i mina efternamnsfält, så kan man bli helt lurad om man inte är van med patronymikon. Jag har fått ett antal frågor om hur jag är släkt med det som de oinvigda tolkar som släktnamn, exempelvis alla mina Månsson.

Tänk vad spridda de var i Sverige, är en av kommentarerna när de på något sätt kollat i ett träd, men det verkar som de försvinner och dyker upp lite hur som helst. Och visst försvinner de när det inte är Måns Månsson som är inblandad, för då går de generation efter generation. Fast är någon av dem en soldat så blir det ibland ett tillägg som strular till det, heter han Månsson eller Trovärdig, både pappan och sonen heter ju Månsson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur vi tänkte när det gäller släktnamn och sådant bland våra förfäder här uppe i norr, när de från andra länder försöker förstå mitt träd.

Bild från DNA-Rötter

Men om jag berättar vilken haplogrupp, det begrepp som man delar upp Y-resultatet i, så är det lättare att följa den raka pappalinjen bakåt. Har man tur så finns det mycket uppgifter att titta på, har man en lite mer ovanlig grupp så kan det bli mindre.  I det senare fallet så kan det kanske stå att den testade personen verkar dela ursprung med någon som levde för 12 000 år sedan, och det är ju svårt att hitta information om en sådan person. Fast i det fallet så gäller det en person från Sydamerika så det kan vara en förklaring.

Men mycket intressant kan det komma fram. Fick se ett resultat från en lokal grupp som letade kopplingar i grannskapet och det var intressant. Inte lika mycket uppgifter som det berömda Bure-trädet, men med inslag som gör att det går att se släktskap som inte syns i kyrkböckerna, eftersom de i många fall har sina brister när det gäller uppgifter bakåt. Så jag tycker att det blir mer och mer intressant med att samla ihop uppgifter om både Y och mtDNA (den raka mammalinjen) för att sedan försöka hitta idag okända kopplingar tillbaka i historien.

Vill du veta mera, och kommer till Släktforskardagarna i Skövde, titta gärna in i FamilyTreeDNAs monter, där kommer det att talas en hel del om de här typerna av tester.

Magda och Signar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Signar Söderlund föddes 1904-10-12 i Istermyrliden inom Skellefteå socken som son till Johan Leonard Söderlund, bördig från Bureå och hans hustru Hulda Karolina Nilsson också barnfödd i Bureå. Signar föddes som barn nummer fem av åtta.

1925 flyttade Signar till Brattjärn, Lövånger där han gifte sig samma år med Magda Maria Dahl född 1900-07-22 i Holmsvattnet, Skellefteå socken, dotter till soldat Anders Persson Dahl, barnfödd i Bissjön och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, bördig från Vallen, Lövånger. Magda hade nio syskon. Före giftermålet hade Magda i november 1920 tjänat som piga i Vallen hos Karl och Hilma Markström. Den 14 november nämnda år hade Magda bevistat ett bröllop i Tjärn, Burträsk. På bröllopet hade hon träffat Frans Enok Frimodig från Vallen. Han hade dagen efter bröllopet besökt Magda hos Markströms i Vallen där hon tjänstgjorde som piga. Enok hade avlat henne med barn. Magda flyttade i augusti 1921 till sina föräldrar i Brattjärn, Lövånger där hon födde barnet, som var en dotter. En stor sorg för henne var nog när dottern ifråga avled vid 20 års ålder 2 november 1941. 

Magda hade under sin uppväxt bott på tre olika platser i tre olika socknar. Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund i Burträsk socken och slutligen Brattjärn inom Lövångers församling. När Magda gifte sig med Signar övertog de hennes föräldrars hemman i Brattjärn. I hemmet fostrades Magdas dotter före äktenskapet samt deras fyra gemensamma barn. Signar odlade och skötte hemmanet i Brattjärn jämte sitt arbete vid Bure AB:s såganläggning. Där arbetade han fram till 1943 när fastigheten i Brattjärn såldes och familjen flyttade till Stämningsgården i Skellefteå socken där de byggde upp en gård.

Efter flytten till Stämningsgården ägnade sig Signar åt träarbete vid Skelleftehus i Degerbyn. Som person var han fryntlig och redbar, varför han var omtyckt i sin omgivning.

Signar somnade in 25 mars 1969, 64 år ung. Magda var en skicklig husmor och en gästvänlig människa. Hon hade en hjärtegod personlighet och var allmänt avhållen. Hon hade en stor skara vänner. 1973 flyttade hon till Sjungande Dalen. Hemmet var hennes stora intresse i livet. Hon tyckte även om att koppla av med handarbete. Magda, som var en tremänning till min farmor, slutade sina dagar på sjukhemmet i Skellefteå 3 augusti 1983, 83 år ung.

Vill du veta mer om din släktgård ska du skaffa något som kallas Beskrivning till häradsekonomiska kartan. Där finns massor med fakta för varje gård. Dessa beskrivningar är inte digitaliserade, så vitt jag vet, utan finns utgivna som böcker. En hel del verkar finnas på Bokbörsen.

Häradsekonomiska kartan gjordes 1859-1934 och beskrivs på Lantmäteriets hemsida. De täcker bara 13 län i Götaland och Svealand, t ex Skåne, Halland, Västergötland, Värmland, Västmanland med flera län. De här kartorna är mycket detaljerade men tydliga och lätta att tolka. På www.kartbild.com ingår de häradsekonomiska kartorna.

Här är några bilder som visar övre delen av ett uppslag i en beskrivningsbok. Jag har delat upp bilderna för att de ska bli läsliga. Exemplet är från Götlunda socken i Vadsbo härad i Binnebergs tingslag i Skaraborgs län. Det kommer från släktforskaren Leif Lanninge. Tack för tipset och för bilderna!

Bild 1: Till vänster ser vi hur stor gården är i mantal och vilken jordnatur det är (kronogård, skattegård eller frälsegård) och om det finns soldattorp eller andra bebyggda lägenheter på gårdens mark.

Bild 2: Här ges storleken i hektar på de olika jordlotterna. Tomt, trädgård, åker, äng med och utan skog, annan duglig mark, ofruktbar mark, vägar och kala berg.

Bild 3: Storlekskolumnerna fortsätter med sjöar och vattendrag och summeringar. Därefter anges året för laga skifte och på hur många ställen gårdens jord är belägen. Anteckningarna kan nog ge en del extra information ibland.

Vill du veta mer om fastighetsforksning så har jag bloggat om det i höstas.