Sommar och sol och då kommer snuvan och hostan. Kan den komma mindre lämpligt. Och kroppen känns lite varm, är det vädret eller är det rentav feber. Feber nu, tänk om det är något annat är en sommarförkylning. Fast det finns ju en fördel, nu kan jag sitta inne utan att känna samvetskval för att jag inte tar tillvara på bad och natur. Men tänk om det är något värre som spökar, fram med febertermometer och kolla.  Och tänk om det som jag klarat mig från hittills, det som många haft senaste åren, slagit till. Ta ett test och kolla, men det blev bara ett streck på när det ska vara två om pandemisjukdomen slagit till. Och febertermometern lugnar, lite högre igår, normalt idag.  Jag klarar mig nog och kan snart gå ut igen. Blev ingen större grej av detta.

Vallmo, egen bild

När jag sitter och kurerar mig så dyker tankarna upp på hur det var för de som jag ser i min släktforskning, hur var det att få en släng av något som kanske inte kändes så mycket.  Inte fanns det tid till att stanna upp och fundera utan det var nog bara att kämpa på, det blev nog bättre av sig själv. Att det inte fanns febertermometrar eller tester säger sig själv, men hur gjorde man. En vanlig förkylning var en sak men det fanns ju andra saker som var mycket värre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var under de olika perioder rödsoten, det som vi idag kallar dysenteri, härjade i olika delar av Sverige.

Det finns berättelser om epidemier från 1700-talets mitt, från början på 1800-talet och från mitten på 1800-talet.  Alla visar på olika utfall i Sverige, att det fanns stora lokala skillnader och att det många gånger var barnen som drabbades. Det syns säkert i mångas släktforskning och det syns definitivt i min egen när det gäller Skaraborgsgrenen, ett område som var hårt drabbat under vissa tidsperioder. I min släkt finns historier som gör att jag funderar på hur man klarade av att leva vidare efter en period av rödsot. Ett par som har sju friska pojkar vid årets början har inga barn alls vid nästkommande nyår. De dör en efter en, ibland flera på en gång. Vid midsommar står det två kistor i kyrkan, i den ena en mellanpojk, i den andra äldste sonen och tillsammans med honom den yngste, som inte skulle behöva göra resan vidare ensam.

Hur upplevdes det att se hela sin barnaskara utplånas? Att man inte borde återanvända samma sängkläder när det första barnet dog, visste man inte. Krasst kan man säga att det blev lite bättre plats att sova på och så fortsatte det. Att kasta något var inte att tänka på, men det kanske hade ändrat lite på historien om man fått veta detta.

Det vi vet idag, hade säkert hjälpt om någon kunnat berätta det för de drabbade, men så var det inte. Och tänk om någon berättat lite mer om hur man kunde bota infektioner, ett stort gissel tidigare. Jag har fått lära mig att kunskapen fanns bland egyptier för länge sedan, men det tog ända till 1944 innan den första behandlingen med mögelbaserat medel skedde i Sverige, det vi idag kallar penicillin. Det var nog inte så lätt att övertyga folk om att det var bra med mögel, men i det här fallet hade det kanske hjälp om man varit mindre renlig. Å andra sidan finns det ju uppenbara risker med mögliga bandage och liknande så det var en naturlig reaktion att håll rent.

Efter några dagars snuva så går jag nu vidare mot en härlig sommar, något jag hoppas alla får uppleva.

Är det någon mer än jag som brukar titta på 'Skrik från förr' på TV? Igår kväll handlade det om det bestialiska mordet på mamsell Laurell i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. Visst sa han att rättsläkaren hette Blachét? 

Då gick minnet genast tillbaka till en historia som började med en fransk perukmakare.... 

I slutet av 1700-talet var allt franskt 'inne' i Sverige. Vid hovet talades huvudsakligen franska. Och till detta franskvänliga land kom på 1760-talet två förhoppningsfulla franska bröder resande. 

Den ene hette Jacques  Nicolas/Jakob Niklas Blachét. Han försörjde sig som fransklärare i Stockholm, gifte sig med Hedvig Sofia Leuk och fick sonen Johan Ernst Blachét. Johan Ernst blev fältläkare vid Södermanlands regemente, senare lasarettsläkare i Karlstad. Hans levnadshistoria blev inte lång, han tjänstgjorde som sjukhusläkare under kriget 1808-09, och dog i fältfeber 1809. 

Men nu var det ju den franske perukmakaren. Det var den andre brodern, Louis Nicholas/Ludvig Niklas Blachét.  Och denne Louis var inte vilken perukmakare som helst, han var 'artistisk perukmakare', vilket innebar att han försåg skådespelare och sångare med fantasifulla kreationer till olika föreställningar. 

Louis gifte sig med Ulrika Littbom, bodde i Maria på Söder i Stockholm, och fick sonen Johan Ludvig. Sonen var tydligen inte intresserad av några peruker, utan blev istället kronobokhållare vid Stockhkolms Metallvåg. Han gifte sig med Sofia Magdalena Bodell, och fick två söner med henne. 

Carl Johan (1813-1876) följde i sin pappas kusins fotspår och blev andre stadsläkare i Stockholm. Han var gift med Fredrika Haeggström, och de hade en dotter Adolfina Johanna, som blev gift Nordenberg och fick tre barn. Jag misstänker att det är denne Carl Johan som fick det inte särskilt trevliga uppdraget att undersöka kvarlevorna av stackars mamsell Laurell efter det hemska mordet. 

Carl Johans bror Gustaf Vilhelm blev registrator hos Stockholms Magistrat. I sitt äktenskap med Emma Charlotta Stenberg fick han tre barn, varav ett hette Per Gustaf Ludvig Blachét. Den sistnämnde blev också han läkare i Stockholm. 

Och varför är nu jag intresserad av den här franskfödda släkten? Jo, denne sistnämnde Per Gustaf Ludvig Blachét, hade i sitt äktenskap med Hilda Matilda Jensen två döttrar. Den yngsta av dessa, Elsa Charlotta Blachét, kom så småningom att gifta sig med en viss Ernst Anderson Fuhr, som var min farfars morbror.... 

Detta är en nedkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4 

Bilden: En gammal TV... foto: Pixabay

Nils Nilsson den yngre med tredje hustrun Vendla. Flickan är okänd. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Nilsson den yngre föddes 19 maj 1872 i Loberg, nära Finnforsfallet i Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Nils Nilsson den äldre, bördig från nämnda by och hans hustru Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark inom Skellefteå socken.
1895 vigdes Nils med Emma Fredrika Strömberg född 1/5 1873 i Svansele, Norsjö, dotter till pigan Hedda Gustava Strömberg. Nils och Emma övertog hälften av Nils faders hemman i Loberg. De uppförde i samband med övertagandet en ny mangårdsbyggnad, vilken de bebodde. I deras äktenskap föddes tre barn, det yngsta dog i späd ålder. 29 mars 1901 avled Emma i sviterna av ryggmärgslidande. Nils gifte om sig året efter med Ida Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark 30 september 1875, dotter till Carl Eric Degerfeldt, bördig från Rönnberget och hans hustru Carolina Samuelsdotter, född i Ersmark, Skellefteå. Ida Lovisa hade från år 1900 varit piga hos familjen Boman i Loberg. I deras äktenskap föddes nio barn. Än en gång kom dock sorgen att drabba Nils. Hustrun Ida Lovisa somnade in i sviterna av magsår 17 augusti 1929.
Nils gifte sig för tredje gången 1933 med Vendla Vilhelmina Kihlström född 1894-10-02 i Helsingfors, Finland som dotter till avlidne Nils Kihlström och hans hustru Edla Maria Louhiainen. Det tredje äktenskapet blev barnlöst.
1943 fanns på gården i Loberg en häst, fyra kor, två ungdjur samt grisar till husbehov. 1945 hade Nils och Vendla sålt hemmanet i Loberg. De flyttade då till ett nybyggt hus i samma by.
Trots flera motgångar i livet bibehöll Nils alltid sitt goda humör. Han var en kärnkarl av den gamla stammen. 75 år gammal var han fortfarande pigg för sin ålder. Att ingen av barnen ville överta föräldrahemmanet var nog inte så konstigt, eftersom det är fem kilometer till närmaste landsväg. Dessutom var byvägen vissa tider på året oframkomlig.
Förutom arbete med det egna jordbruket hade Nils ägnat sig åt flottnings- och skogsarbete.
I april 1954 flyttade Nils och Vendla till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där avled han tisdagen 20/7 samma år och hon somnade in tisdagen 8 mars 1955.

Hoppas ni har en riktigt fin midsommarhelg! Det har jag, tillsammans med make, barn, barnbarn och andra släktingar. Någon tid för släktforskning blir det inte, men prat om släkten i alla fall.

I onsdags följde jag med maken på ett ärende i Sala, mest för att det är trevligt att lära känna vår nya hembygd här i Västmanland. Vi var där för ett par år sedan och kollade läget och det är en fin liten stad. Silvergruvan väntar vi med ett tag till, nu blev det en promenad i stadskvarteren efter uträttat ärende. Dagen innan hade jag berättat för en granne att vi skulle åka till Sala. "Då ska ni väl äta på Måns Ols" sa hon. Givetvis googlade jag det och det verkade ju intressant.

Måns Ols precis väster om Sala är en restaurang som har sitt namn efter en gammal dammvaktare som hette Måns Olsson Ruwall. På restaurangens hemsida kan man läsa om dammvaktaren som hade servering här. Som släktforskare glädjer jag mig åt att en person som levde på 1700-talet har fått ge namn åt ett etablissemang idag. På en skylt i området och i en bok kan man läsa om denne Måns Olsson. Nu ska ni få veta vem han var.

Enligt Sala stadsförsamlings dödbok var Måns Olsson Ruwall 89 år när han dog av ålderdom den 16 februari 1751 och född i Västergötland 1662. Han hade varit dammvaktare i 39 år, tidigare varit handelsman, gift två gånger men var vid sin död utan arvingar och hade varit änkling i 4 år. I sin bok om om Måns Olsson skriver Mats G. Beckman att den gamle dammvaktaren i stället var född 1665, eftersom han själv uppgett i april 1748 att han då var 83 år, när han ville slippa dammvaktssysslan pga sjuklighet. Dessutom står det i husförhörslängden att han är född 1665. Så 1665 stämmer nog som födelseår.

Dödboken 1751, bildkälla: Arkiv Digital.

Husförhörslängden vid tiden för Måns Olssons död, bildkälla: Arkiv Digital.

Mats G. Beckman har inte bara läst i kyrkböckerna utan också i en hel del andra handlingar. Måns Olsson var dammvaktare vid Långforsen, den lilla sjö som ligger i västra utkanten av Sala stadsbebyggelse. Den sysslan fick han 1709 och i tjänsten ingick också bostaden, en stuga med två rum, belägen vid sjön. Båda rummen hade spis. Han fick då ett något större hus än förre dammvaktaren som bara haft ett rum. När hustrun Margareta Larsdotter dog 1747 står det att hon kom från Måns Olstorp, så stugan hade fått dammvaktarens namn.

Vi får också veta att Måns Olsson hade en bisyssla som vedgillare, alltså den som tog emot den ved som bönderna levererade till gruvan. När han på ålderns höst blev sjuklig och sängliggande fick han hjälp av sin gode vän Jacob Finne, som flyttade in hos den gamle mannen. Mer om detta, om Måns Olsson, om hans efterträdare och vad som hände med dammvaktarhusen finns att läsa i boken.

Han ska ha haft en enda dotter, som hette Kerstin, och som alltså var död 1751. Om hon fick egna barn och har efterlevande vet jag inte. Har du familjen i ditt släktträd så berätta gärna om det i en kommentar.

Långforsen är, så vitt jag förstår, både namnet på den anlagda sjön och på platsen för dammvaktarbostället där dagens restaurang nu ligger. Dammen Långforsen ska ha anlagts under tidigt 1500-tal som vattenmagasin för den vattenkraft som behövdes vid gruvdriften i Sala silvergruva.

Det är ett fint område kring Måns Olstorpet, vars byggnader är borta sedan länge. Idag är det strövområde med gångvägar, badplats i sjön och ett nyuppfört kallbadhus. På flera platser finns skyltar som berättar om platserna och om de som bott här. Några riktigt gamla byggnader finns inte kvar. I en informationsbroshyr från Måns Ols Sällskapet står det att den äldsta byggnaden är gruvarbetaren Fredrik Söderstedts gruvtorp, uppfört i början av 1900-talet. Det borde vara Adolf Fredrik Söderstedt, född 1886 i Sala, gift 1911 med Anna Hermina Andersson. Vi gick förbi torphuset, som är under renovering.

Fredrik Söderstedts gruvtorp under renovering.

Även om Måns Olsson en gång i tiden hade servering här så är dagens restaurang en helt vanlig modern anläggning. Och den verkar vara populär, det var nästan fullsatt i onsdags. Inte så konstigt med tanke på den fina utsikten från verandan. Om man uppskattade utsikten över sjön för 300 år sedan, det vet vi inte.

Samtliga fotografier är mina egna, tagna i onsdags. Då var det ganska dramatisk himmel, men trots mörka moln undslapp vi regn.

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.

Anna och Helmer Holmqvist. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Helmer Holmqvist föddes 1894-02-20 i Ljusvattnet inom Skellefteå socken som barn nummer sju av tio till Jonas Olofsson Holmqvist, barnfödd i nämnda by och hans hustru Margareta Karolina "Lina" Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger.

Helmer övertog föräldrahemmet i samband med sitt giftermål och ägnade sig åt jordbruket på gården. Han vigdes 1917 med Anna Alice Andersson född 1891-05-14 (enligt henne själv var hon dock född 13/6) i Bureå, dotter till Anders Andersson, bördig från nämnda by och hans andra hustru Maria Persdotter Lundgren, härstammande från Östra Falmark. Anna var näst yngst av sju syskon.

Helmer och Anna blev föräldrar till nio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Den gamla gården brann en natt 1935. Makarna byggde sig därför ett nytt hus på samma tomt, ett stenkast från E4:an och inte långt från den natursköna sjön Ljusvattnet, Burebornas sommarparadis.

Vid sidan av jordbruksarbetet på den egna gården hade Helmer även arbetat en tid inom industrin och i timmerskogen, där fick man leta efter starkare karlar. 1952 bestod djurbeståndet på gården av en ko och en häst.

På äldre dagar drabbades Helmer av en besvärande värk vilket gjorde honom rullstolsbunden de sista 10 åren av livet. Han blev helt oförmögen till tyngre arbete och helt beroende av andras hjälp för att kunna förflytta sig. För många skulle en sådan tillvaro bli ett inferno men Helmer besatt det goda humör som kännetecknade "Holmqvistarna" från Ljusvattnet. Han hade även stort stöd av sin hustru Anna som inte tappade tålamodet i första taget. Dessutom råkade han ut för ett benbrott. Anna skötte honom tålmodigt i hemmet under sjukdomstiden.

Helmer var i yngre dagar en riktig kraftkarl och hade väl aldrig tänkt sig att bli så isolerad på ålderns höst. Han bar dock sitt tuffa öde med lovordat lugn och hans fridsamma humor lyste fram ibland trots motgångarna. Holmqvist hade en ljus livssyn.

Helmer somnade in i hemmet på onsdagsförmiddagen den 13 maj 1964. Året efter makens bortgång flyttade Anna till äldreboendet Bureborg i Bureå. Hon var en snäll och glad person. Duktig och idog var två utmärkande egenskaper för henne. Anna avled på Skellefteå lasarett måndagen 8 december 1975.

Vi som släktforskar är glada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Kanske unikt, jag misstänker att få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning. Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.

Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var nog ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.

Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från lång tid tillbaka. Här bokfördes de som var skattskyldiga.

Den här kontrollen utvecklades, så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.

Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle. Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna "på socknen" eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort.

De obefintaliga i Flisby socken vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Idag har vi ett annat, digitalt, kontrollsamhälle.

Att släktforska är som att resa, man upplever nya vyer, man upptäcker nya seder och vanor och man träffar hela tiden nya personer.  En del av dessa personer är döda och begravda sedan lång tid tillbaka, men andra är i allra högsta grad hur levande som helst. Att gå tillbaka i tiden och följa en släktgren och sedan vända vid någon ana och gå framåt bland de som tillhör den linjen leder ju oftast, men inte alltid till att det kommer fram levande personer. Det är nästan som att de frigör sig från skuggorna och blir till verkliga personer.

Häromdagen kom det ett meddelande från en person som undrade om vi kunde göra en gemensam ansträngning för att se om det är möjligt att hitta en gemensam ana. Han hade försökt att gå tillbaka och sedan framåt, men hittade inte rätt bland alla linjer. Det kan ju bero på förväxlingar, ett felaktigt val vid något hopp bland böcker eller det som av vissa kallas NPE, non paternal event, också känt som fel pappa.

Jag hittade inte de uppgifter som avsändaren skrev om, det verkade lite konstigt på mer än ett sätt. Var det någon som drev med mig eller vad var det hände. Nåja, det var inte så konstigt visade det sig, det var ett kit som jag administrerar, som avser en släkting till min fru, och då kan jag passa på att stoppa in en liten uppmaning, tala alltid om vem som anges som den testade när du söker kontakt. Det finns en del som har ett kit under det att andra kan hantera flera hundra.

Det blir lite lättare när man kan titta på rätt person och försöka följa tankegångar. Fast allt var inte solklart, delvis beroende på att det var en fransman som skrev, och använde något översättningsprogram som inte fungerade mer än så där när det skulle bli engelska. Samtidigt fanns det en del uttryck som jag inte kände igen så kanske det var mitt fel delvis. Men att det fanns en dna-träff gjorde ju att det borde gå att spåra något i alla fall. Men vid närmare eftertanke och kontroll av vad det stod så började det gå upp att det fanns lite mycket önsketänkande hos den som frågade, kanske kombinerat med okunskap också.

Y-träd i Folkeslunda , eget foto

Det finns ju tre olika typer av dna-tester. Det autosomala som visar släkten i alla led 4-6 generationer bakåt. Det som är kopplat till den raka pappalinje, Y-dna och så det som visar den raka mammalinjen, det som kallas mtDNA. När det blir klart att personen berättar om ett Y-test och där han plockat med vissa uppgifter om vad som står om den äldst kända anan, som är uppgiven av den som testar, så kan det bli lite fel. Lika fel som de som påstår att det räcker med ett autosomalt test, men när det gäller Y så måste man köpa två, ser du det så bry dig inte om sådana tokigheter.

Nu började det närma sig en upplösning på frågan om släktskap. Testerna låg närmast varandra på det träd som företaget Yfull presenterar, så tittade man bara på det så såg det ut att gå att lösa. Men det finns lite mer uppgifter i det trädet som kan vara bra att titta på. Exempelvis föreslås det hur långt ett test kan ha till närmste ana, och i det här fallet talades det om cirka 4 000 år.  Det ger en viss dimension till svårigheten att hitta en koppling, att det kit jag administrerar har en pappalinje som just nu slutar 1828 med födseln av en pojke som inte har någon angiven far gör det inte bättre.

Vi kan konstatera att bara för att det står på raderna under varandra så kan avståndet vara stort. På linjen bakåt hamnar de båda hos Cheddar Man, en släkting som man hittat i England, men där är det ändå svårare att veta kopplingen, för där har vi inte bara de första 4 000 åren att leta rätt på, vi behöver hitta ungefär 5 000 år till, och då blir det svårt kan man säga.

Jag har i en tidigare blogg berättat om min anfader, prästen Sven Eriksson Ausenius, som 'extraknäckte' som spion åt Karl XI under dansk-svenska kriget 1675-79. Senare upptäckte jag att Sven inte var ensam om denna intressanta bisyssla till prästyrket.

Min anmoder Maren Nilsdatter Kjerrulf, gift med Andreas Alberti Lichtenberg, präst i Sibbarp, Halland, hade en bror Martin Nilsson Kjerrulf. Även Martin var präst till yrket.

Martin Nilsson Kjerrulf var född 1634, hade varit regementspastor vid greve Aschebergs regemente, kanske också kyrkoherde för Ljungby församling, men bytte till sig Vessige församling istället. Allt i Halland. Martin var gift med Elisabeth Block, möjligen från Hellerup i Ljungby.

År 1675 bröt så kriget mot Danmark ut. Martin Nilsson Kjerrulf skaffade på egen bekostnad proviant åt de svenska trupperna i området. Dessutom fick han ofta besök i prästgården av danskar, och kunde då 'utleta' eller 'utspana' deras hemliga planer (spioneri, med andra ord). Uppgifterna vidarebefordrades sedan 'i tysthet' till fältmarskalk Sperling...

Tyvärr blev Martin förråd av en mer dansksinnad granne, tillfångatogs och fördes till Köpenhamn. Där fördes han inför danske kungen och tillfrågades hur han kunnat vara så förrädisk mot hans (kungens) folk. Vår präst svarade då att 'om konungen varit hans lagliga överhet, hade han visat honom samma trohet'. Detta ansågs av samtiden vara ett mycket coolt svar. Danske kungen var dock inte imponerad, och Martin Nilsson Kjerrulf återfördes till fängelsecellen.

Men utanför fängelset, smiddes det planer. En vän till vår präst skickade in två pigor i fängelset, enligt uppgift med tvätt, och dessa två bar sedan ut Martin, inpackad i ett 'bykekar' (tvättbalja) ner till stranden. Där väntade en skånsk båt, som tog honom till Malmö.
Därifrån begav sig vår präst omedelbart till småländska Ljungby, där Karl XI fick rapport.
Under tiden som Martin varit på äventyr i Danmark, hade hustru Elisabeth och barnen varit tvungna att hålla sig gömda i skogen.
Nu var krigandet över för Martins och Elisabeths del, men fem av deras åtta söner stupade senare i Karl XII:s krig.

Martin Nilsson Kjerrulf dog troligen 1690. Hans sonson Mårten Fredrik Kjerrulf blev adlad Kjerrulf von Wolffen. Mårten var förresten gift med Maria Elisabeth Browald, dotter till en viss Ingela Hammar i hennes andra gifte... Ingelas förste man var känd som 'Lasse i Gatan'. Idel äventyrligheter i den här familjen, tydligen!

Nedkortad version av artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4

Bilden: försvann ut i cyberspace någonstans, så jag återanvänder en bild av dannebrogen.... Foto: pixabay

Tekla och Leonard Hedlund. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Tekla Viktoria Nyström föddes 1886-02-10 som utomäktenskaplig dotter till EMMA Fredrika Blylod Lindström, barnfödd i Bjurvattnet, Skellefteå socken och Erik "Långa-Erik" Nyström från Långheden, inom samma socken.

På nyårsdagen 1916 gifte hon sig med Martin Leonard Hedlund född 1888-08-06 i Lidlund, Jörn, son till Fredrik Hedlund, bördig från nämnda by och hans hustru Magdalena Albertina Grönborg, bördig från Åsen, Norsjö. Leonard var ett av åtta syskon. När han var 12 år gammal år 1900, avled fadern Fredrik i sviterna av hjärnsjukdom. Modern gifte om sig fem år senare med gårdfarihandlare Karl Villiam Bernhard Kullberg från Tammerfors, Finland. Dit flyttade familjen i december 1914, så även Leonard. I december året efter bosatte han sig dock i Hemliden (Lidlund), Jörn där han blev kronotorpare tillsammans med hustrun Tekla. På torpet fanns tre kor samt sju får och lamm.

Tekla, som var min mormors mors kusin, tyckte om att handarbeta och att baka. Hon sydde och vävde bland annat trasmattor. De sista tio åren av maken Leonards liv skötte hon om honom eftersom han på grund av sjukdom var oförmögen till arbete. Hon fick därför ensam sköta alla inom- och utomhussysslor. Man kan förundras över hur hon klarade av detta, att både sköta om sin make och alla åtaganden i hemmet. Hennes goda hälsa och arbetskapacitet hjälpte henne igenom den svåra tiden. Hennes vilja och duglighet att hjälpa sina grannar vid sjukdom samt andra svårigheter är också värt att nämna. Hon var hjälpsam som få.

Dessutom hade Tekla en, åtminstone för kvinnor, ovanlig förmåga. Hon var nämligen "slagrutekvinna", vilket ju innebar att hon med hjälp av en björkklyka som redskap kunde söka rätt på vattenkällor. Hon var välkänd för den förmågan och var mycket anlitad av folk som ville slippa att "ösa ur dåliga brunnar". Tekla hade aldrig i hela sitt liv behövt uppsöka läkare, vilket tyder på att hon var av kärnfriskt virke. Glad och god till sin läggning var hon.

Tekla och Leonard fick inga barn men det berättas att de ville ha ett av barnen i handlarfamiljen Björk i Kusfors som fosterbarn. Leonard ville ha en pojke, Tekla en flicka. De kom inte överens om detta, varför det inte blev något av det.

Leonard avled i sviterna av hjärnblödning 9 december 1937, 49 år ung. I sin ungdom arbetade han som bagare. Han var en gladlynt och sympatisk person som endast spred glädje samt trevnad omkring sig. I flera år tid kämpade han mot sjukdom och vårdades i hemmet av sin maka.

Tekla somnade in 16 april 1957, då bosatt på kronotorpet Flakaheden i Jörns socken.

Fridolf Jäderblom och hans hustru Sofia Fredrika Gustafsdotter var Badelunda kyrkas stora donatorer. Det fick jag veta i onsdags kväll när Badelunda hembygdsförenings vice ordförande Bengt Wallén berättade om kyrkan och kyrkogården. Västerås Släktforskarklubb (där jag är styrelseledamot) hade då ordnat en kyrkogårdsvandring i Badelunda för våra medlemmar. Efter Bengt Walléns föredrag berättade jag om fem av kyrkogårdens gravar, alltså om de personer som är begravda i dessa  fem gravar.
Numera är Badelunda min egen hemförsamling. Eller distrikt, så heter det ju nu.

Förra året hade vi en liknande kyrkogårdsvandring i centrum av Västerås. Det här gillar jag, att leta information om för mig helt okända människor och få berätta deras historia.
Gravarna hade jag valt ganska slumpmässigt. Hade någon annan hållit min del under medlemsmötet så hade det förmodligen blivit helt andra gravar. Jag som är inflyttad på senare år känner ju inte till vilka människor som kan vara kända och mer intressanta. Å andra sidan känns det bra att få lyfta fram de okändas historia. Det finns alltid något att berätta.
En av de fem gravar jag råkat välja ut är familjen Jäderbloms grav. Detta är en känd familj, men som var okänd för mig. Före Bengt Wallins föredrag visste jag inget om paret Jäderbloms donationer och stora betydelse för kyrkan.

Familjen Jäderbloms grav på Badelunda kyrkogård. Eget foto.

Vi tar det från början.
Fridolf Jäderblom var rusthållare, hemmansägare, nämndeman och gästgivare i Myrby i Badelunda församling. Där var han född 1822 och 1849 tog han över sin föräldragård. En ganska stor gård på ett och ett halvt mantal. Året innan hade han gift sig med Sofia Fredrika Gustafsdotter, född 1827 i Tillinge där hennes far vara häradsdomare. Det här var alltså välbärgat folk, vilket bouppteckningarna efter deras död visar. Ändå måste sorgen ha härskat i deras liv, för de fick tre söner som alla dog som barn:
- Carl Leonard föddes och dog 1849.
- Johan Herman föddes 1859 och dog 1866.
- Herman Fridolf föddes 1867 och dog 1874.
De två yngsta blev båda sex år gamla. Vid deras död satte föräldrarna in dödsannons i lokaltidningen, vilket inte var så vanligt för barn på den tiden.

Makarna Jäderblom var givmilda. I lokaltidningarna kunde man i februari 1877 läsa att de skänkt 5 kronor vardera till rusthållets två grenadjärers barn, till alla sina tjänare och till övriga "underhavares" barn. Slanten skulle sättas in på banken.
Men mest gav de till kyrkan, i en stor donation 1892. Den gav kyrkan en ny orgel. Dessutom donerade de 3000 kronor till Jäderblomska fonden, som skulle förvaltas av kyrkorådet och skolrådet. Pengarna skulle användas till att bekosta deras gravplats och räntan skulle varje år gå till att köpa läroböcker till socknens fattigaste skolbarn. Till jul skulle fattiga och flitiga skolbarn få skor och strumpor och orkeslösa och sjukliga sockenbor skulle få en julgåva på 10 kronor.

Fridolf Jäderblom dog i januari 1900 och hustrun Sofia Fredrika Gustafsdotter i november 1904. Makarna hade ett gemensamt testamente som innebar att den eftrerlevande skulle sitta kvar i orubbat bo.
Deras gård hade då ett taxeringsvärde på 46 000 kronor. De hade guld och silver, pengar på banken, aktier och obligationer och en hel del utestående fordringar. Totala behållningen var drygt 82 000 kronor.
Efter makens död hade änkan upprättat ett eget testamente där hon skänkte olika summor till flera trotjänare, till kyrkan och till en missionsförening. Kvar att fördela till arvingarna blev cirka 60 000 kronor.
Även om de inte hade bröstarvingar så fanns det en lång rad arvingar. Dessa var Fridolfs nio syskonbarn och omkring 30 kusinbarn på Sofia Fredrikas sida. Då hade vi alltså en långt mer utvidgad arvsrätt än idag.
Alla arvingarna räknas upp i bouppteckningen. Bland kusinbarnen fanns en som bodde på fattigstuga och fem som var statare. Om de cirka 60 000 kronorna fördelades jämnt på de omkring 40 arvingarna blev det 1500 kronor var. Troligen blev det mer, för gården som såldes ganska direkt efter änkans död, kan ha inbringat mer än taxeringsvärdet. Om det hölls offentlig auktion på lösöret kan det också ha gett mer. Men en rejäl slant var det nog för fattighjonet och för de fem statarfamiljerna, att få ärva runt 1500 kronor på den tiden.

Jag kommer att återkomma till Badelunda kyrka, det finns mycket att berätta, både om kyrkan och kyrkogården.

Badelunda kyrka. Eget foto.

Utan att gå alltför djupt i skrivregler så finns det en del funderingar, när vi ska försöka hålla ihop hur namn ska hanteras, ska det vara som det står i källan, alltså trohet till det som skrevs när det hände, ska vi tänka på alla de som söker efter en viss person och skriva liknande namn på likartat sätt, det som brukar kallas normering. Ja, inte är det lätt att veta vad som gäller, och ibland så tycker jag det beror vem man pratar med.  Att det kan kopplas till hur uppgifterna används är klart, är det för att skriva en släktkrönika, är det för att indexera ett fångregister eller något annat, det finns ju hur många olika tillfällen som helst.

I en grupp där det ställdes en fråga så kom det fram en del intressanta frågeställningar. Jag tänker inte gå in i detalj om vem det handlade, men det jag berättar har en sanning i botten, även om allt inte är exakt som det stod. Upprinnelsen var en fråga om en person, med angivet namn och födelsetid och en specifik händelse. Det första som händer är att det uppstår frågan om varför namnet skrevs som det gjorde, när det riktiga namnet var ett annat. Lite funderingar uppstår och det var då intressant att försöka ta reda på vad som egentligen var det som gällde.

Frågan gällde en person som kallades omväxlande Anna Lisa och Stina Lisa. Det fanns också uppfattningar om det som vi idag kallar efternamn, fast nu gällde det både patronymikon, att ett barn faderns (oftast) namn följt av son eller dotter, som flickan haft som ung och det namn som maken hade. Och börjar vi från början så står det ju inget annat än förnamn i födelsebok och de första åren i husförhörslängden, så då spelar det ingen roll. Man kan ju använda födelsedag som en uppgift när man kontrollerar att det är rätt familj.

Men redan här så kom det första lilla problemet, inte så stort men kan ju bli lite irriterande om det hamnar i en sidbrytning.  Uppgiften var att flickan var född första oktober, men där fanns hon inte. Nu fanns hon den 23 september, som född, och den 1 oktober som döpt. Och den tankspridde skrivaren angav naturligtvis 1 oktober i den första husförhörslängden. En inte ovanlig företeelse, men lika retlig. Första åren var det ju bara förnamn och det nu gällande födelsedatumet som stod som 1 oktober som behövdes.

Urklipp ur Arkiv Digital. Personerna har ingen direkt koppling till texten

När åren gått och flickan konfirmerats så skrevs det in ett namn till och eftersom pappan hette Petter så blev det naturligtvis Pettersdotter.  Åtminstone några år, för sedan kom en ny husförhörslängd och pappan namn skrevs som Peter och flickan kallades Petersdotter, ända tills hon, i samma bok, Flickan växer upp, gifter sig och familjen flyttar lite mellan några socknar.  Att det blir både Peter och Petter fortsätter, men förnamnet och födelsedatum, eller då dopdatum, hänger med.

Ända till en flyttning när flickan nu är en mogen kvinna, då tycker skrivaren att det räcker med ett slarvigt skriver A följt av ett kort streck och ett pyttelitet a. Kan ju tolkas som Anna, men när det gällde att överföra informationen till en ny bok, då blev den slarviga texten plötsligt Stina Lisa, och det fick det stå framöver. Så i den sista husförhörslängden finns Stina Lisa Pettersdotter, men naturligtvis ska det krånglas till igen. Dödboken anger Stina Lisa Andersson, för Andersson hette maken. Ska jag nu vara riktigt ärlig, så finns det en mindre text och, född Petersdotter, men det förstör ju nästan historien.

Egentligen inga större krångligheter, men hur ska jag nu skriva in henne i ett system. Med förnamn från födelsen och då hittas inte hennes död.  Med Peter eller Petter följt av dotter, och hoppas att ingen söker med exakt stavning. Visst finns det lite att fundera på, men allt ska ju inte vara lätt, eller hur.

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay

Josef Burlin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josef Severin Burlin föddes 1895-09-22 i Kattisträsk, Norsjö som son till Anders Olofsson Burlin, bördig från Ljusvattnet, Burträsk och tillhörande den så kallade "Zachris-släkten" därstädes samt hans hustru Hedda Juliana Andersdotter, barnfödd i Långträsk, Norsjö. Två år gammal flyttade Josef med sina föräldrar och syskon till "Fredriksberg", Träskliden, Bastuträsk. Familjen bestod, förutom föräldrarna, av åtta barn. De bodde i en timrad stuga, 25 kvadratmeter stor. 

Redan som sjuåring blev Josef vallpojke. Han hade 15 kor och en hel del småkreatur att ensam varje dag valla ute i skogen. Vid 11 års ålder började Josef, tillsammans med en broder, att arbeta i timmerskogen nära hemmet i Träskliden. I skolan gick Josef endast några veckor. Han erhöll anställning som körgosse mellan Jörn och Arvidsjaur. Det var flertalet hästlass, som drog fram den här vägen under dessa år. På vägen uppåt i landet forslade man varor och trätjära på vägen tillbaka. En resa tur och retur tog i regel en vecka. Josef tjänade vid detta arbete, två kronor per dag och fritt vivre.

16 år gammal kom han in på järnvägen och arbetade på en maskinavdelning innan han blev rallare vid Lyckselebanan. "Då tjänade vi ibland bra, upp emot fyra kronor i timmen", berättade han i en gammal tidningsartikel från 1976. Josef blev så småningom utan jobb. På tåget hem fick han höra talas om det fynd man hade gjort i Boliden. Josef beslöt sig för att resa direkt till Boliden och i maj 1926 anlände han till Finnforsfallets järnvägsstation. Någon landsväg från stationen till Boliden fanns inte vid denna tid utan det var bara en gångstig genom skogen. Från Bjurliden och fram till gruvan var det enbart blötmyrar. Burlin fick kasta ned ristullar där det var som blötast för att kunna ta sig fram. Gruvan var då endast ett schakt och såg ut som en brunn. Han fick inte anställning vid gruvan utan började att arbeta på en väg som bröts från Strömfors och till gruvan. Det arbetet räckte sommaren ut. Sedan var Josef med om att staka Finnforsvägen. När man hade hunnit med denna väg fram till Bjurliden såg han en vacker kulle alldeles bredvid landsvägen och tänkte för sig själv att där skulle han bygga sig en gård. En dröm som blev verklighet ett antal år senare. 

Den 13 augusti 1926 påbörjade han sin tjänst hos gruvbolaget som så kallad grovarbetare. 80 öre i timmen var hans lön när han började där. Första arbetsuppgiften blev att följa byggmästare till skogen där Burlin fick order att börja gräva för ett mycket stort husbygge. En order som han själv tyckte var mycket konstig eftersom det ju bara var skog runt omkring. Han började dock arbetet och dagen efter var arbetsstyrkan utökad så att det var totalt 13 man på arbetsplatsen. Det hus man på detta sätt handgrävde källarvåningen till fick 32 lägenheter och har sedan länge kallats för stora radhuset. Det är i dag mycket centralt i Boliden. Josef knegade ovan jord fram till 1928 när han hamnade i gruvan. Allting skulle göras med handkraft. Josef berättade vidare i tidningsartikeln:

-Det var ett fruktansvärt tungt jobb. Det minsta vi skulle lasta var 27 ton per man och dag. En del lastade ända upp till 35 ton. Men det här oerhörda slitet förkortade många liv. Det var många som lämnade handlastningen och försökte få annat jobb, jag var en av dem. Jag sökte mig till bolagets verkstad. Men de som stannade kvar under de hårda förhållandena klarade sig inte längre än tio-tolv år, då försvann de för alltid. Men det var kanske inte främst det hårda slitet som knäckte dem det var miljön, ventilationen var i det närmaste obefintlig. På 50-metersnivån stod vi och arbetade i vatten, skorna dåliga, fukten trängde nerom kläderna, många fick eksem.

Josef fortsatte: 

-På den tiden torrborrade vi i gruvan. Det gav stendammslunga eller silikos. Det kallades lungcancer, men det var silikos som tog en del av mina kamrater. I dag torrborra det inte, i dag är det bättre och i dag har maskinerna tagit över det omänskliga slitet. 

Man kan konstatera att det inte var bättre förr, åtminstone inte när det gäller att arbeta i en gruva. Burlin arbetade sedan 1929 som montör och reparatör i verkstaden fram till sin pensionering 1960. Han hade funnit sin plats i livet och blev alltså företaget troget i 34 år. Josef tyckte att hans liv hade varit händelserikt. Att ha fått vara med om att år efter år uppleva hur Boliden expanderat till dagens moderna samhälle ansåg han vara en stor glädje. Pålitlig och plikttrogen var två egenskaper som kännetecknade Josef Burlin. Han var en oförarglig och prima människa.

Här följer några fler händelser ur Burlins liv. Han förlorade sin mor vid 17 års ålder och flyttade 1921 (samma år som hans far somnat in) till Persliden, Bastuträsk. Två år senare vigdes han med Astrid Viola Teresia Berg född 1903-04-27 i Luleå stad men uppvuxen i Granström, Bastuträsk och i Birka (Västra Nyliden), Skellefteå socken. Hennes föräldrar var kronotorpare Erik Ansgarius Persson Berg, barnfödd i Mensträsk, Norsjö och hans hustru Anna Evelina Nilsdotter, uppvuxen i Granström.

Josef och Astrid bodde i fem år i Persliden. Där föddes tre barn i rask takt, de två yngsta dog som små. 1926 flyttade makarna Burlin till Bjurliden, Boliden i samband med att Josef erhöll anställning vid gruvbolaget. Makarna Burlin blev då inneboende hos min mormors föräldrar. Burlins bodde till en början i kammaren i huset men fick senare flytta till "salen". Min mormor, hennes syskon och föräldrar bodde i köket. Vid denna tid, när samhället Boliden växte fram, uppstod en enorm bostadsbrist i de trakterna varför folk var inneboende hos olika familjer. Burlins byggde senare ett eget hus i Bjurliden och flyttade dit. Familjen utökades med tre telningar. 

Josef jobbade även en tid som anställd åt skogsbolaget Robertsfors AB. År 1923 sysslade han, jämte sin granne i Persliden, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark från Mullberg, Norsjö, med så kallad frostdikning av en myr i byn Fäbokälen, nära Kalvträsk. De skulle, för bolagets räkning, gräva en kanal för sjösänkning av Fäboträsket. Sjön som skulle sänkas var genom en mindre bäck i förbindelse med en skogstjärn 200 meter bort. De skulle följa bäcken och gräva en kanal fram till tjärnen. Kanalen skulle vara 11,9 m bred och 165 cm djup. Arbetet underlättades betydligt genom att de tre arbetarna utvidgade bäckens utflöde från sjön så att vattnet, som då forsade fram i bäckfåran, tog med sig en stor del av dyn. Burlin var sysselsatt med rensningsarbete av kanalens botten med hjälp av en jordyxa då han kände att han högg i något som var av trä. Han tänkte direkt att det var märkvärdigt att trä kunde finnas så djupt nere i myren och arbetade försiktigt vidare för att se vad det var. Så plötsligt blottades ett par gamla skidor. De låg bredvid varandra. Han hade råkat hugga bort en flisa ur brättet på ena skidan. Dessutom låg en stav intill. Skidorna var 12,7 cm breda och nästan två meter långa. Genom skidorna hade hål borrats för att kunna fästa flätade tågor av vide som öglor för fötterna. Alltså en typ av skidbindning. Staven var en rund käpp, spetsad i övre änden och skovelformad i den nedre. Den hade tillverkats med ett slött verktyg för den var mycket ojämn. Staven såg ut som att den skulle ha varit alldeles nygjord. Trävirket var vitt och rent, så bra hade det konserverats i myren. 

Burlin ställde skidorna samt staven på kanten av kanalen och fortsatte att arbeta. Några dagar senare kom skogsinspektör August Högdahl från Robertsforsbolaget för att inspektera arbetet. Burlin berättade då vad han hade hittat i myren. Högdahl blev mycket intresserad och frågade om han inte kunde få överlämna det upphittade till museet på Gammlia i Umeå. 

-Ta skidorna, svarade Josef, för inte ska jag ha dem. Så blev det. Skidorna lämnades in till museet i Umeå där de än i dag finns att beskåda. Skidorna har med hjälp av mätningar på senare år, visat sig vara ungefär 5200 år gamla. Äldre än Egyptens pyramider till exempel. Kalvträskskidan är också världens äldsta bevarade träföremål. 

1947 var nog ett år som Josef Burlin ville glömma. Då avled både hans hustru Astrid (12/3) och äldsta barnet Gurli (14/6). 1949 gifte Josef om sig med hushållerskan och änkan Emma Aurora Johansson f. Vallsten. Hon var född 1886-06-26 i Voutner, Arvidsjaur. 

Josef var en intresserad fiskare. Fortfarande vid 76 års ålder ägnade sig han åt att ställa i ordning och laga nät till sommarens fisketurer.

Den 29 juli 1968 somnade hans andra hustru Emma in. 1973 flyttade Josef in på Strandgården i Skellefteå där han bodde fram till sin död 3 juli 1982. Josef var kristligt intresserad och medlem i missionsförbundet.

Just nu funderar jag på en ryttare Rulle. Har du stött på en ryttare med namnet Nils Ersson Rulle? Han och hustrun Ingeborg Persdotter fick en son 1707. Sonen hette Olof Nilsson, gifte sig och bildade familj i Västra Skedvi socken i Västmanland.

Det är när Olof Nilsson dött 1772 som prästen i Västra Skedvi skrivit vad föräldrarna hette men också att Olof ska vara född i Fellingsbro församling 1707. Men jag har inte hittat honom i Fellingsbro födelsebok detta år. Finns han där och jag bara missat det? I sonens dödsnotis har prästen skrivit att platsen där han föddes hette något som ser ut som Uenby, men så kan ju inte en plats heta. I husförhörslängden AI:5 (1700-1707) och AI:6 (1708-1714) har jag kollat igenom ortregistren men hittar inget som på något sätt liknar detta, med en ändelse på -by.

Eller är det jag som är blind? Vad står det? Uneby? Ureby? Jag blir inte klok på det, men när det väl löser sig så kanske jag tänker "varför såg jag inte det?"

Bild från Arkiv Digital: Västra Skedvi (T, U) F:1 (1746-1774) Bild 43 (AID: v75005.b43, NAD: SE/ULA/11748). F:1 är en s k personaliebok. Det var böcker där prästen skrev vad han skulle läsa upp i kyrkan om den döde på nästkommande söndag.

Jag upptäckte detta sent i torsdags kväll och var då så trött i hjärnan så jag kunde inte riktigt tolka vad det står. Igår tog jag en titt igen men har inte blivit klokare för det. Jag har läst flera andra sådana nekrologer i samma bok, men det har alltså inte gett någon ledning.

Det här är inte i min släkt utan den döde Olof Nilsson ingår i en större släktutredning som jag gör åt en kund. Det finns mer släkt i Fellingsbro och förhoppningsvis kommer jag på vad det ska vara så småningom.

En väg att gå är ju att leta efter ryttare Rulle från Fellingsbro. Jag har inte fått någon träff på honom i Centrala Soldatregistret men en ryttare borde väl ingå i Livregementets husarer snarare än Västmanlands regemente? Livregementets husarer hette då Livregementet till häst och jag har hittat generalmönsterrullor från rätt tid men inte hittat honom i Fellingsbro kompani.

Vi får se om jag lyckas lösa det här framöver. Ett huvudbry är det, och ganska typiskt för släktforskning, att ett par–tre bokstäver gör att en inte kommer vidare. Ett vanligt släktforskningproblem, skulle jag snarare säga.

För övrigt vill jag säga att det är himla roligt att släktforska, att kunna arbeta med detta. Allt går inte alltid på räls, även efter år av träning att läsa olika prästers handstilar, och sådana här utmaningar gör det också lite spännande. Det spelar ingen roll att det inte är min släkt, det är lika intressant för det.

Det sägs att allt har ett slut och ibland så det uppenbart när någon lämnar det här livet. Men det som tar slut kan också fortsätta, hur konstigt det än låter. En människa lever nu och sedan upphör livet, men det finns så mycket kvar som minner om gärningar och händelser kopplat till personen. Det var kontentan av ett samtal jag deltog i häromdagen, och det finns många aspekter på ett sånt ämne.

Det finns många delar i ett sådant resonemang och vi kom in på hur det blir framöver, vilka källor kommer det att ösas ur när någon i en framtid vill veta mer om mig eller en av mina nutida medmänniskor.  När vi idag tittar bakåt så kanske vi hittar brev, dagböcker, omnämnande i någon skrift, en gravsten eller andra nertecknade uppgifter. Men hur blir det i morgon. 

Vi skickar inga brev längre, på papper alltså, utan det är elektronisk kommunikation, och hur sparas sådant och om det sparas, kan det återges i framtiden.  Tidningar försvinner mer och mer och snart finns det bara talböcker.  Kanske inte helt sant, men nästan i alla fall. Det finns en del som säger att idag kan vi inte längre skriva ner våra upplevelser på ett papper, vi har glömt hur använda en penna. Allt ska ske via tangenter eller pekskärmar, med stöd av någon inbyggd artificiell intelligens. Vi får till och med hjälp av rättstavningsprogram.

För de som släktforskar finns ju fortfarande möjligheter att se och läsa många av de sparade dokumenten när de nu lagts in i datorn, det finns möjligheter till tidsresor genom läsande av snirkligt skrivna dokument, fast ibland är snirkligheten kanske väl tilltagen, eller om det är resultatet av en skumögd prästs darrande hand i skenet av en ljusstump som vi ser. Men uppgifterna finns där, men det som produceras idag sparas bara som ettor och nollor någonstans utan det minsta avvikande utseende

Min pappas kusiner, egen bild

Men det finns ju sådant som består, en gravsten är lite svårare att lägga in i datorn. Minnen av promenader på en kyrkogård dyker upp.  Hemmansägaren Sven Johansson ger en viss information, lite mindre får vi veta om den andra parten, hon som kallas Hans hustru, ibland med ett förnamn, ibland är inte ens det utskrivet. Familjekonstellationer framgår när det står Familjegrav på stenen, även om det finns många olika sätt att beskriva vad just en sådan kan innehålla.

Men hur blir det i framtiden, det är ju inte bara så att stenarna får stå kvar kortare och kortare tid, alla har ju inte en sten. Det finns allt från anonyma minneslunder till olika former av mer eller mindre innehållsrika plaketter som används. Kommer det att gå att hitta information om föregångare på andra sätt, kommer uppgifterna att sparas på ett läsbart sätt eller blir vi mer och mer anonymiserade.

Det finns en del initiativ som kan kännas kopplade till att spara information om olika händelser. Vi försöker lägga in uppgifter i olika dokument som sparas, men blir de läsbara om ett eller ett par hundra år. Eller blir det som för de som var framsynta och sparade ner sina uppgifter på ett magnetband eller på smidiga floppydiskar, något som var bra då, men där det är svårare att hitta något att ta fram uppgifterna på nu.

En del initiativ är bra, det kan gälla att samla uppgifter om gravstenar, ett exempel är Gravstensinventeringen som finns, med bild och text. Det gäller att framtidssäkra att det går att se och läsa långt fram. Ett annat sätt är att lägga information in någon stor databas, som på världsvid basis försöker samla in så mycket som möjligt. Ett exempel är Find a Grave, en jättestor databas med bilder och text. Just den databasen är för närvarande uppe till diskussion av tråkiga skäl. För att uppmuntra personer att lägga in uppgifter så belönas volontärerna som lägger upp nya så kallade memorials, som inte behöver innebära att det finns en grav, genom en form av poängssystem.

Kan ju vara bra att uppmuntra, men det har lett till en otrevlig tävling, där det finns grupperingar som gör allt för få poäng. De lusläser dödsannonser, de kontrollerar myndighetsrapporter om dödsfall och på senare tid tar de fram uppgifter ur nyhetsrapporteringen. Ett exempel är från den skolskjutning som skedde i Uvalde, Texas, den 24 maj. Redan den 25 maj fanns det uppgifter, med bild och kommentarer, på Find a Grave om de omkomna, och någon fick poäng för detta upplägg. Skrämmande och hemsk utveckling. Nu kommer det säkert aktiviteter från ägaren, men beteendet är skrämmande och helt utan aktning.

Vill du läsa mer om Find a Grave och senaste dagarnas händelser så finns det några bloggar på engelska.  Några av länkarna är  https://www.legalgenealogist.com/2022/05/31/ancestry-this-ones-on-you/ och https://dna-explained.com/2022/06/02/find-a-grave-owned-by-ancestry-seriously-just-stop-incentivizing-the-creation-of-memorials-of-the-recently-deceased/

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren

Erika och Anselm Norström. Fotograf: Helmer Harnesk, Norsjö. Privat bildsamling. På juldagen 1879 föddes i byn Maursele inom Norsjö socken en pojke som vid dopet erhöll namnen Johan Anselm. De lyckliga föräldrarna var bonden Erik Olofsson Norström och hans hustru Eva Lena Fredriksdotter. Anselm var yngst av fyra syskon.

Anselm gifte sig 1906 med Marta Erika Eriksdotter född 1877-10-26 i Mensträsk, Norsjö, dotter till Erik Nilsson och hans hustru Julina Westermark. Knappt fyllda nio år (1886) förlorade Erika sin far i cancer. Modern gifte dock om sig året efter. Erika hade tio syskon. Hon bodde kvar i Mensträsk fram till vigseln med Anselm. De övertog Anselms föräldrars jordbruk 1911. I deras hem fostrades sju barn, fyra flickor och tre pojkar. En pojke dog som liten. 1929 dog två av döttrarna.

Anselm Norström var en duktig och driftig karl. Under ett tjugotal år tjänstgjorde han som brevbärare på Sträckan Norsjö-Mensträsk-Grundträsk. Hur han färdades dessa långa sträckor är obekant men 1923 skaffade han sig bil och sågs då ofta i Norsjö där han utförde beställningar åt ortsborna. Under hans första tid som brevbärare fanns ingen bilväg mellan Mensträsk och Maursele. Norström fick därför lämna bilen vid Skellefteåbron på militärvägen och traska den fyra km långa vägen hem med posten. När vägen byggdes blev läget dock annorlunda. Cirka 1935 slutade Anselm att köra ut post, då den sysslan övertogs av Rackejaurbussen. Dessutom var Norström vägvakt under ett antal år.

En stor sorg för Anselm och Erika var när äldsta dottern Astrid avled 1944-06-23 i sviterna av struma. Hon var då gift och bosatt i Grundträsk, Malå. Hon efterlämnade make samt två små barn. 

Anselm var en mycket skicklig jordbrukare. Han brukade sina föräldrars jordbruk fram till 1947 när han överlät det till sönerna. Anselm ägde även en motorsåg, vilket inte var så vanligt på den tiden. I byn Grundträsk hade han uppfört två byggnader. Den ena uthyrdes till skolhus, den andra inrymde bageri.

Anselm Norström var en präktig och redbar människa. Han slutade sina dagar 9 oktober 1948, i sviterna av en hjärtsjukdom. Han hade insjuknat ett år före sin bortgång och förutom under sommaren, då han vistades i hemmet var han på Skellefteå lasarett en kortare period, därtill på Norsjö sjukstuga, där han, när tillståndet försämrades, togs in två veckor före sin död.

Erika var en exceptionellt duktig husmor. Hon ägde en god hälsa samt var väldigt idog och företagsam. I sina yngre dagar hände det ofta att hon trots det betydande arbetet för familjen, tog emot skogsfolk, jägmästare, kronojägare samt andra i sitt hem med både mat och husrum. Hon var som en gästgivarmor i trakten. Efter makens bortgång bodde hon i en egen lägenhet hemma på gården i Maursele som sonen hade tagit över. Fru Norström var med om en cykelolycka. Det var också i sviterna av denna som hon avled på Norsjö sjukstuga den 12 november 1958 efter att ha vårdats där sedan slutet av september samma år.

Ibland är det bra med en extra helgdag och en klämdag. Igår och i förrgår har jag ägnat det mesta av tiden åt att färdigställa två släktböcker. En om min mammas släkt och en om min pappas. Det är nog över tio år sedan jag började skriva på dem men först nu är det dags för tryckning. Jag har släktforskat och skrivit parallellt.

Tidigare i vår har jag gjort klart och tryckt en provbok för vardera boken. Det är först när jag har en tryckt bok i handen som jag verkligen ser vad som behöver ändras. Det är ju inte bara fel som ska rättas, det är också sådant jag efter hand ser kan bli bättre om jag gör på ett annat sätt.

Jag har lovat mina släktingar att böckerna ska bli klara i sommar, så att de som vill ha respektive bok då ska kunna beställa. Men allt måste vara kontrollerat och rätt, och jag vill vara nöjd innan jag släpper iväg böckerna till andra. Att släppa taget om sin bok kan vara svårt, det finns alltid mer att förbättra.

De båda böckerna är sinsemellan lite olika. Min pappas släktbok (till vänster) handlar till stor del om hans familj, alltså mina farföräldrar och deras barn (min pappa och hans sju syskon). Flera av mina kusiner har t ex bidragit med berättelser om sina föräldrar. Därför ska den boken bara spridas inom vår egen släkt eftersom den handlar om personer som lever idag (vi kusiner och våra barn). Dessutom ingår förstås vår släkthistoria, så långt den gått att hitta.

Båda böckerna innehåller berättelser om släkten. Det är inte kataloger över släktingar, med ansedlar och uppställda fakta om olika familjer. I stället har jag utsnitt från släktträdet ihop med texten, och hela släktträdet längst bak, uppdelat i lagom bitar så att det är läsligt.

I den första versionen blev pappas släktbok en alldeles för tjock bok, 340 sidor. Alldeles för dyr att trycka och tung att hålla i. Därför gör jag nu om den. Jag har ändrat layouten så att mer text får plats på varje sida, några få bilder har tagits bort och ytterligare några har jag minskat i storlek. Då har jag fått ner antalet sidor till 280 i stället, vilket i alla fall är mer rimligt även om det fortfarande är en tjock bok.

Min mammas släktbok har jag nu gjort i en första del. En del 2 ska bli klar inom några år. Först hade jag tänkt att ha med hela släkten i boken, men då blir den också alldeles för tjock. Så ganska snart bestämde jag mig för att dela upp det. I denna del 1 berättar jag om mina morföräldrar och de närmaste generationerna före dem, men med nedslag i vissa släktgrenar ända till 1500-talet. Del 2 kommer att handla om en hel del av de släktingar som levde på 1600- och 1700-talet. Min mamma har en väldokumenterad och stor släkt och det finns mycket att berätta.

En anledning till denna uppdelning av mammas släktbok är att fem av min mammas syskon ännu lever. I del 1 kommer de att företrädesvis kunna läsa om människor de själva känner till och har hört talas om, som t ex sina mor- och farföräldrar och dessas syskon. Alltså de som är mer nära dem än min generation.

I boken om min mammas släkt skriver jag inte om min mamma och hennes syskon, för det har redan en av mina mostrar gjort i en bok från 2015. Därför handlar denna bok nästan uteslutande om folk längre tillbaka, i stort sett alla är döda, och därför kommer jag också att sprida den boken till fler utomstående. Den ska vem som helst som är intresserad kunna köpa.

Det här har jag funderat en hel del på under arbetets gång, och kommit fram till detta. Jag ska också dela upp mammas släktbok så att det blir en del om min morfars släkt och en del om min mormors, för dem som bara är intresserade av den ena eller den andra delen. Alltså olika delversioner av samma bok. Under årens lopp har jag haft många kontakter med mer eller mindre avslägsna släktingar som jag tror är nyfikna på hur boken blivit, t ex de som bidragit med bilder eller annan hjälp.

Det är mycket att fundera på när man gör släktbok.

Parallellt med arbetet arbetet med min mammas och pappas släktböcker har jag också hållit på med en bok om mina barns farmors släkt. Den släkten kommer dels från Gotland, dels från Småland, Blekinge och Västmanland. I vår gjorde jag en provbok av den, men bara fastlandsdelen (Gotlandsdelen är inte klar än) i en billigare variant med mjuka pärmar. När den är helt klar ska den också ha hårda pärmar och kommer att bli på omkring 200 sidor.

Att kunna göra böcker om släkten är verkligen roligt. Tidigare har jag gjort en om min ena svärdotters släkt, en första version om min pappas släkt till min farbrors hundraårsdag 1919 och en släktbok till en svägerska. Plus släktböcker åt kunder. Det är lika roligt varje gång en färdig bok anländer från tryckeriet.

Något dök upp på Rötter. Det var ett inslag om att det öppnats en ny databas för godkända patentansökningar, och det finns en hel del sökmöjligheter som gör den intressant och samtidigt öppnar möjligheter att hitta okända inslag i släkten.

Fast kan patentansökningar ha något med släktforskning att göra, frågar sig säkert någon. Ja, det beror naturligtvis på vad man vill ha ut av sin släktforskning, det finns knappas uppgifter om födslar, vigslar och dödsfall, men kanske någon uppgift om var en person bodde när ansökan ingavs. Men det finns ju i andra källor också, så det finns kanske inte så mycket att hämta i den här nyöppnade databasen.

Så kanske en del tycker, men jag funderade lite och sökte sen på en plats i Dalsland, Brålanda. Varför det kan man undra, men där fanns en del av min släkt under en period och vem vet, kanske finns det någon släkting med i registret. Tänk om så vore, visst kan det vara trevligt att stoppa in lite patentinformation i släktforskningsprogrammet.

Vid sökningen dyker det upp två svar. Det första jag tittade på var från 1932, hemmansägare Hjalmar Jansson lämnar in en ansökan om att få patentera en papperskrusningsapparat. En apparat som krusar eller viker omslagspapper till karameller, som ett exempel. Det tar två år, sedan finns ett godkänt patent, nummer 81612.  Kan ju vara intressant, men jag hittar ingen Hjalmar Jansson i min släkt.

Tittar vidare på det andra svaret, och det är tio år äldre, och det finns ingen titel på personen ifråga. Men namnet kan kanske säga något, S J Johanson, och eftersom jag sökte på Brålanda så är han ju därifrån. Kanske kan jag hitta en koppling mellan patent 56458 och en historia som jag hört för länge sedan. Det fanns en person i Brålanda som kallades råttfällemakaren, och det var min farfars bror, Sven Johan. Och den som läste min blogg förra veckan vet att hans far hette Johannes, och det kan ju bli Johanson, även om det oftast är två s i det namnet.  Men tillsaken hör att denne Sven Johan varit över i USA flera gånger, så han kanske amerikaniserade efternamnet.

Patentansökan från min farfars bror. Finns på Svenska historiska patent

Patent 56458 avser en snillrikt gillrad råttfälla. Kanske inte det lättaste att förstå hur den egentligen fungerade, men den var tillräckligt unik för att kunna få ett patent. Sedan blev det tillverkning av denna råttfälla och därav benämningen, som jag då hört innan. Att det sedan blev en mekanisk verkstad som tillverkade annat också är en annan historia, där hittar jag inga patent så det var nog någon annans uppfinning som var grunden till det han tillverkade.

Så, nu har jag svart på vitt att han var ansvarig för sin råttfälla och att epitetet råttfällemakaren inte bara var något man hittat på, utan det fanns en verklig bakgrund till detta.

Har du letat efter patent och hittat något som kan kopplas till din släkt?