Idag den 1 oktober 2022 är det precis 180 år sedan Navigationsskolan i Kalmar startade. Numera heter den Sjöfartshögskolan och ingår i Linnéuniversitetet och där firas detta idag.

Så idag blir det ännu ett blogginlägg på temat sjöfart.

Har du en släkting som studerat på Navigationsskolan i Kalmar så kanske du, liksom jag, tycker att detta är intressant. Jag läste där 1974–1975, när jag utbildade mig till telegrafist, och då hette skolan Sjöbefälsskolan. Då var den en del av Lars Kaggskolan i Kalmar men flyttades sedan till Linnéuniversitetets lokaler i hamnområdet.

Till vänster: Från telegrafistubildningen i Kalmar 1975. Till höger: Från mitt arbete ombord på M/S Atrizona 1975. (Det är jag på båda bilderna).

2017 skrev jag en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk, tack vare min erfarenhet från mina år till sjöss på 1970-talet. När jag gjorde efterforskning för boken tog jag reda på var navigationsskolornas arkiv finns och nästan alla finns på landsarkiven. Utom arkivet från skolan i Kalmar, som jag fick besked om att det finns på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Nu ser jag på Linneuniversitetets hemsida att dessa arkivhandlingar ska finnas i Kalmars kommunarkiv.

Den som ville bli styrman eller sjökapten behövde utbildas på en navigationsskola. När ångfartygen kom och maskinister anställdes fick även de utbildning på navigationsskolorna, och så småningom även vi som blev telegrafister. Telegrafistutbildningen är numera nedlagd.

Lars Kaggskolan i Kalmar med sitt navigationstorn från tiden då sjöbefälsutbildningen skedde här. Det var i den här skolan jag studerade 1974–1975. Foto: Johannes Scherman. Bildkälla: Wikipedia.

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”

Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

Signe och Bror Karlsson vid Signes 50-årsdag 1953. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Borrförman Bror Bernhard Karlsson föddes 1902-08-11 i Risingbo, Norrbärke, Dalarna, som yngst av tio syskon, son till kolaren Karl Erik Karlsson och hans hustru Susanna Matilda Andersson. Sin första anställning hade Bror hos Bergslagernas järnväg, där han var lokeldare i två år. Sina första lärospån som diamantborrare gjorde han hos AB Gröndals Patent i Ludvika. Han reste till Västerbotten 1923 och anställdes som diamantborrare hos Centralgruppens emissionsaktiebolag (sedermera Bolidens Gruvaktiebolag), vilka påbörjat borrningar i Mensträsk, Norsjö. Hösten 1924 flyttade Karlsson till Boliden och kunde därför med fog räkna sig som en av pionjärerna inom gruvsamhället. 1926 befordrades han till borrförman. Han var med i den första grupp inom Bolidens gruvförvaltning som tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för (minst) 25 års anställning hos företaget.

Bror Karlsson hade tillhört styrelsen för avd. 225 Boliden av SAF. 1930 gifte han sig med Signe Ragnhild Paulina Bergmark född 1903-05-24 i Ersmark, Skellefteå som dotter till byggmästare Moses Bergmark och hans hustru Nina Lovisa Persson. Signe, som var näst yngst av fyra syskon, utbildade sig till lärarinna och examinerades vid 20 års ålder 1923. Sin första tjänstgöring hade hon vid Bjurvattnets skola inom Skellefteå socken. Där skötte hon ensam undervisningen under femton läsår. Många av hennes tidigare elever mindes säkert med tacksamhet den gedigna undervisning, som de, trots den otillfredställande skolformen fick, av sin energiska och plikttrogna "fröken". 1939 flyttade Bror och Signe till Boliden efter att skolan i Bjurvattnet dragits in året innan. Makarna skaffade sig en fin villa vid Ringen i Boliden. I deras hem fostrades tre barn. Äldste sonen levde dock endast en dag. Signe erhöll anställning som småskollärarinna vid skolan i Boliden samma år. Även där vann hon målsmännens förtroende och kollegornas entydiga uppskattning. I Bolidens husmodersförening var hon mycket aktiv under flera år och tillhörde styrelsen, bland annat som sekreterare.

Signe var glad, öppen, försynt, hjälpsam och hon hade ett hjärta, som klappade varmt för alla. Tack vare dessa egenskaper hade fru Karlsson skaffat sig en stor skara vänner som ofta besökte henne och maken i deras gästfria hem i Boliden.

Omkring år 1952 drabbades Signe av en svår sjukdom som sakta men säkert bröt ner hennes hälsa. Största delen av sin långa och prövande sjukdomstid, som hon genomled utan klagan samt med största tålamod, tillbringade hon i hemmet. Hon blev dock så illa däran att hon togs in på Skellefteå lasarett där hon vårdades i ett antal veckor. Hennes tillstånd försämrades och hon avled tisdagen 7 augusti 1956.

Personligen var Bror gladlynt och skämtsam. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och bekanta. Hjälpsamhet och ett gott hjärta var också utmärkande för hans väsen. I yngre dagar ägnade sig Bror gärna åt skytte och fiolspel. Som pensionär bosatte han sig i Vika, där han hade förvärvat en fastighet vid sjön Runn i Dalarna. Bror Karlsson somnade in lördagen 23 september 1967.

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. För tre år sedan var jag där och på fredagkvällen var jag inbjuden på en middag i ett mycket anrikt hus, den s k Broströmska Villan. En imponerande byggnad. Sällskapet och middagen var naturligtvis det viktigaste men huset gjorde också intryck på mig.

Det kallas Broströmska Villan eftersom det köptes av redarparet Dan och Ann-Ida Broström 1922. De var föräldrar till den mycket omsusade redaren Dan-Axel Broström, en man som var mycket omtalad i media under min uppväxt på 1960-talet, inte minst på grund av sitt äktenskap med nattklubbsdansösen Annabell Lee från England (som egentligen hette Jane Ann Haycock). Det är ingen hemlighet att han hade alkoholproblem. Nu fick jag alltså se huset där han växt upp.

Det var kväll och mörkt när jag var där men så här ser det ut:

Det var svårfotograferat för det ligger på en höjd mitt i Göteborg, intill Konstmuseet. Eget foto.

Och inuti är det också prakfullt och påkostat (eget foto):

Ann-Idas make och Dan-Axels far Dan Broström dog redan 1925 i en trafikolycka, tre år efter husköpet. Änkan och barnen stannade kvar men 1956 donerade hon fastigheten till Redareföreningen. Numera ägs huset av The Royal Bachelors Club.

Ser du att det står "The Royal Bachelors Club"? Eget foto.

Vid Dan Broströms död 1925 var huset taxerat till 350 000 kronor, en mycket stor summa på den tiden. De ägde också flera andra fastigheter. Alla hans tillgångar summerades till den då hisnande summan av 15,4 miljoner kronor och skulderna uppgick till 2,3 miljoner kronor. Han dog den 24 juli 1925 men det dröjde till den 8 mars året därpå innan bouppteckningen gjordes.
Det finns faktiskt flera bouppteckningar, en i Göteborgs rådhusrätts arkiv och det är den där Broströmska Villan finns med:

Bildkälla: Arkiv Digital.

De andra är en Askims, Hisings och Sävedels häradsrätts arkiv, som verkar gälla bara vissa fastigheter. En i Fjäre häradsrätt gäller fastigheter i Särö och en i Kullings häradsrätt gäller en lång rad andra fastigheter. Dessa tre övriga bouppteckningar tar upp tillgångar på omkring en halv miljon kronor.
Ann-Ida kom från köpmanssläkter och ärvde säkert en hel del även från sina föräldrar. Dan Broströms far Axel hade dött 1906 och han efterlämnade en förmögenhet på 2,6 miljoner kronor så Dan hade verkligen förmerat sin förmögenhet genom sina affärer.
Paret Broström var alltså oerhört förmögna och Ann-Ida kallades Sveriges rikaste kvinna. Hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 83 år, den 26 november 1965. Samma dag var Broströmskoncernens stora 100-årsjubilumsfest planerad. Den genomfördes trots hennes död, men utan dans.

Mitt första jobb till sjöss 1974 var i en Broströmsbåt. Den hette M/S Vikingland och jag var telegrafistelev över sommaren. Göteborg är väl fortfarande Sveriges största hamnstad och där fanns flera stora rederier men Broströms var det största och det som var mest känt bland oss som bodde på västkusten. På 60-talet ska det ha varit den största arbetsgivaren i Göteborg. Rederiet startades 1865 av Axel Broström från Kristinehamn, far till den förolyckade Dan och farfar till Dan-Axel. Så vitt jag kan förstå finns rederiet inte kvar längre.

Det finns en myt om familjeföretag: "Förvärva, ärva och fördärva". Alltså att första generationen startar och bygger upp, andra generationer tar vid och fortsätter driva bolaget men att tredje generationen bidrar till företagets förfall. I det här fallet kanske man kan säga att det var så. Ann-Idas son Dan-Axel är ju känd för sitt festande men han utvecklade också rederiet. 1969 lämnade han över till Kristian von Sydow, när han inte längre klarade av sin uppgift.

Vill du veta mer om familjen Broström finns det en intressant radiodokumentär i fyra delar från 2020 (Sveriges Radio).

Källor:
Det gamla Göteborg: https://gamlagoteborg.se/2015/10/06/brostromska-villan/
Vårt Göteborg: https://vartgoteborg.se/gamla-goteborg/annida-brostrom/#
Sjöfartsmuseet: https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/samlingar/organisationer/

Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.

Rudolf och Henny Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Frans Rudolf Vikström föddes 1897-11-06 i Ragvaldsträsk inom Skellefteå socken som näst äldst av sju barn till Erik Anton Persson Vikström, barnfödd i Ragvaldsträsk och hans hustru Hulda Kristina Rask, bördig från Hedensbyn, Skellefteå.

När Rudolf var knappt 13 år (1910) fyllda avled hans mor i sviterna av tuberkulos. Året efter fick han se två av sina yngre bröder lämna jordelivet. Han fick därmed en tuff uppväxt, präglad av sorg. Han gav sig tidigt ut för att tjäna sitt levebröd.

10 april 1921 vigdes han med Henny Celina Lindahl född 1898-01-04 i Renbergsvattnet, Burträsk, dotter till Per Anton Lindahl, barnfödd i Högdal, Skellefteå socken och hans hustru Greta Kajsa Nyström, uppvuxen i Svanström, Skellefteå. Henny hade 11 syskon.

Rudolf hade sedan något år före vigseln arbetat på sulfitfabriken i Örviken. Han fortsatte att arbeta där även efter giftermålet. Till en början bodde han och Henny i Morön, Skellefteå. Där föddes deras första barn, en son. Lång och besvärlig blev vägen till arbetsplatsen för Rudolf. Detta avskräckte dock inte honom. Hans energi och framåtanda var stor. Henny och Rudolf flyttade 1923 till Sävenäs. 1927 dog Rudolfs far och året därpå övertog han tillsammans med sin hustru samt deras barn, det ”Vikströmska” jordbruket i Ragvaldsträsk. Trots detta fortsatte han sitt arbete vid Örvikens sulfitfabrik till dess nedläggning 1947, eftersom det lilla hemmet i Ragvaldsträsk inte var tillräckligt för att försörja en stor familj. Han bodde då i Örviken på vardagarna och åkte hem till familjen under helgerna.

Med tiden utökades familjen till att bestå av 11 barn. Det var med andra ord ingen lätt last som makarna Vikström hade att bära. Rudolf hade aldrig sparat sig vilket var ett samstämmigt vittnesbörd från samtliga arbetsgivare han haft anställning hos. Stillsam och försynt, som inte ville någon något illa, kännetecknade honom som person. Sanning och rätt åt alla var hans ledmotiv.

I unga år hade Henny arbetat några år som piga före hon gifte sig med Rudolf. Liksom sin make var hon lugn och sansad. Hon tröttnade aldrig på sina arbetsuppgifter, trots att barnaskaran var stor och arbetsbördan tung. Henny arbetade från tidig morgon till sen kväll för de sinas bästa. Som vän och granne hade hon de bästa vitsorden. Hon hörde till dem som ville ha frid och sammanhållning.

På sjukhemmet i Skellefteå avled Henny 6 april 1977, 79 år ung. Rudolf Vikström somnade in på Skellefteå lasarett 19 november 1981, i en ålder av 84 år.

Dagens blogginlägg blir svaret på förra veckans gåta. Johanna Matilda Tengström är funnen, tack vare er släktforskare som undersökt detta. Precis som jag trodde. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal om henne!

Av kommentarerna på förra blogginlägget framgår att hon måste vara den Johanna Matilda Frendberg som gifte sig 1891 med Per Alfred Tängström. De bodde på ön Elba i Mälaren och han var fiskare. Han hade varit gift tidigare och hade minst sex barn från första äktenskapet. Med Johanna Matilda fick han åtta barn.
Familjen var först skriven på ön Elba i Badelunda församling (församlingen där jag själv bor) men 1904 överfördes de till Västerås Domkyrkoförsamling. Men där var de fortfarande skrivna på Elba så jag antar att de inte flyttade utan att det var en administrativ förändring mellan församlingarna.

Elba är den gröna ön mellan de två vita öarna i Västeråsfjärden. Karta från www.kartbild.com

I en kommentar till förra blogginlägget berättas att Johanna Matilda finns med i databasen Begravda i Sverige (som jag inte har) men att maken inte ligger i samma grav. Jag undrar varför? Maken dog 1917 och Johanna Matilda levde till 1947 så kanske fanns inte hans grav kvar efter 30 år?
En annan teori var att eftersom han var fiskare så kanske han drunknade och kroppen inte återfanns. Men så var det inte, i dödboken (Västerås Domkyrkoförsamling (U) F:13 (1917-1925) Bild 350 / sid 30 (AID: v261132.b350.s30, NAD: SE/ULA/11727)) står det att han dog av "emollitio cerebri" och något som jag tolkar som "actesi cerebri". Att det har med hjärnan att göra begriper jag och på DDSS kan vi läsa att "emollitio cerebri" betyder hjärnuppmjukning och det ska innebära hjärninfarkt. Medicinska termer är inte min starka sida men det verkar ju rimligt att han kan ha dött av en hjärninfarkt, som förr kallades slaganfall. (Läs om hjärnuppmjukning.)
Enligt Begravda i Sverige ligger tre av de gemensamma barnen (Karl Erik, John Georg och Knut Otto) i graven plus två personer som inte är namngivna men begravda 1919. Den ene av dessa är troligen sonen Ernst Robert som dog 1919, 14 år gammal.

Johanna Matilda Frendberg var född 1861 i Tillberga. Hennes far Carl Reinhold Frendberg var skomakare och hennes mor hette Hedvig Lovisa Ersdotter. När Johanna föddes bodde de på Hedensberg i Tillberga socken, dit de kommit 1860. Tidigare var de statare. Innan hon gifte sig hade Johanna flera olika pigplatser, bland annat i Falun och Ovansjö. Sedan återvände hon till Västerås innan hon gifte sig.

Så var det. Nu är hon funnen i alla fall. Men hur hon såg ut vet jag inte. I Svenskt Porträttarkiv finns bilder på två av hennes söner:

Gåtan vem Johanna Matilda Tengström var är bara något jag råkade på när jag gick på Östra kyrkogården en dag. Som släktforskare är det så lätt att börja fundera över sådant här, av ren nyfikenhet. Eftersom jag arbetar som släktforskare sedan tio år så har jag nog tittat i tusentals kyrkböcker och andra arkivhandlingar och ibland stöter jag på mysterier. De senaste veckorna har jag funderat över tre gåtor: ett par försvunna barn på 1890-talet, en man som verkar ha varit gift två gånger men ena familjen bara försvann, och så en familj där det verkar oklart vem som är far till vem och barn till vem. Säkert blir det fler blogginlägg om dessa framöver. Och jag tror att jag kommer att få svar då också, tack vare er släktforskare som liksom jag drivs av viljan att få veta.

Många gånger ser vi uttrycket ”från ax till limpa” , det används vid olika tillfällen, men att följa något från början till en färdig produkt, eller ibland till slutet, är väl det som det oftast avser. Att så ett vetekorn, se det växa, skördas, malas och sedan bli ett riktigt gott surdegsbröd, eller vilket bröd som helst, är något att eftersträva.

Men som släktforskare går vi många gånger åt andra hållet, vi börjar med en person och går bakåt i tid och rum för att se vad som döljs i de allt äldre källorna. Vad är det som gjort att någon blivit vad den blev, kan man också säga. En del letar sig långt bak, andra letar sig åt sidorna, och för all del, en del vänder och letar sig framåt när de hittat något intressant.

Vad är det som väcker intresset för just den sökning som pågår nu, hos dig? Är det någon du hittat, är det något du söker eller vad kan det vara. Just precis nu så tänker jag berätta om en liten annorlunda ingång, åtminstone sett ur min horisont. Och för att då anspela på rubriken så började det hela faktiskt med en limpa, eller kanske ska vi kalla det ett bröd.  Brödet har namnet Nyborg, och det är ju inget speciellt, men det har fått sitt namn efter det som idag är Folkets Hus i Borgholm. Och det är bakat i Stenugnsbageriet Olof, som finns i samma stad.

Ett bröd som vilket som helst kan man tycka, men det finns en koppling mellan Nyborg och Olof, för det var han som byggde upp Nyborg och skapade ett fint lantbruk. Idag är det som förr var Nyborg det som syns från gatan och kallas Folkets Hus.  Det fick jag höra i bageriet, när jag frågade om tavlan med den gamle mannen på väggen. Sen var det inte mer med det, andra kunder pockade på intresset och jag vandrade iväg med min papperskasse med lite olika godsaker i. Men min nyfikenhet var väckt.

Fritt foto av Mae Mu på Unsplash

Att det går att hitta innehavarens namn på nätet vet alla och med ett namn och födelsetid kommer man långt. Inte var det någon direkt Ölandsträff, mer från västkusten tycktes det, men visst hette pappan Olof, men han stämde inte in på mannen kortet, och så hade han ett namn till så vad kallades han. Och Göteborg var födelseort. Vi går ett steg bakåt till nästa pappa och bland de tre namnen var ett Olof, och han var född i Köpings församling, det Köping som finns på Öland, men vad kallades han. Det blir att gå ett steg till och där fanns Olof igen, boende på rätt ställe, för det stod lantbrukare boende i Nyborg i kyrkböckerna. Rätt person, eller använde han Carl istället som också fanns på namnraden.

Jag kollade Ölandsbladet, via Kungliga Bibliotekets tidningar, och där finns Carl/Karl nämnd och det blir helt säkert när jag läser hans pappas dödsruna. Så Carl var det, sonen var inte känd som Olof. Men det var det namn som stod i dödsrunan, där fanns han Olof, den som torde vara Stenugnsbageriet Olofs namngivare. En kontroll i kyrkböckerna berättar att han inte var ölänning, kom från en annan ö, Ven, men hustrun var öländska. Att följa honom i böckerna ger upphov till små leenden, i Köpings församling fanns staden Borgholm och där bodde Olof hos Påven, fast det var i kvarteret Påven om vi ska vara noga. Sedan flyttade han till Sverige enligt boken, fast det visade sig vara ett annat kvarter, som låg nära Norge och Ryssland, andra kvartersnamn. 1879 bröts Borgholm ut som egen församling och Olof stannade då kvar i Köpings församling för att därefter flytta till Månen. Ja, inte uppe på himlavalvet men ett annat kvarter i Borgholm.

Nu torde det vara slut på berättelsen, men det är det inte, inte riktigt än. Jag hade fått höra att Olof inte var så tätt kopplad till bagerirörelsen, men det visar sig inte vara riktigt sant.  Att han började sin bana som vagnmakare ser vi och att slutade som före detta lantbrukare är också klart, men i dödsnotisen står det också att han varit framgångsrik mjölnare och gästgivare. Så även om han inte var direkt bagare, så malde han kornen till mjöl och använde sedan brödet när han förplägade sina gäster. Vad kan då vara naturligare att det några generationer senare känns rätt att fylla hålet mellan mjölnaren och gästgivaren. Så där har vi en koppling som visar på hur generna påverkar.

Men nu är det slut på berättelsen, men vill du, så titta gärna in i stenugnsbageriet och hälsa på Olof, han på väggen, för nu vet du lite vem han är.

För nu ganska många år sedan, läste jag en artikel i någon populärvetenskaplig tidskrift. Den handlade om Sutton Hoo i Suffolk, England, och de fantastiska fynd som gjordes i högarna där. En utställning med föremål därifrån var på besök i Sverige, därav artikeln. Framför allt skrevs det mycket om de förvånansvärda likheterna mellan framför allt ett hjälmfynd men också andra saker från England, och fynd som gjorts i  Uppland, Sverige. 

År 1990 besökte jag för första gången British Museum i London, och hittade då bland annat avdelningen med fynd från Sutton Hoo, och en stor skylt som bland annat förkunnade just likheten mellan dessa fynd och fynd från 'the Upland region of Sweden'.  Som den anglofil jag är, blev jag oerhört stolt, minns jag. 

I somras blev det äntligen av att besöka Vendel i Uppland. I slutet av 1800-talet ville man bygga ut kyrkogården runt den välbevarade medeltidskyrkan i Vendel, och det var då man stötte på ett stort antal båtgravar som efterhand har daterats till före vikingatid, cirka 5-600-talet. En del av gravarna hade plundrats, förmodligen redan när kyrkan byggdes på 1300-talet, men några var relativt intakta. Fynden var så rikhaltiga att tidsperioden, som utrikes brukar kallas merovingertiden, i Sverige döptes till just vendeltid, efter denna lilla ort i Uppland! 

Gravarna är sorgfälligt igenskottade idag, men ett stenmonument upplyser om var de var belägna. I ett av porthusen kan man se ett galleri med foton från utgrävningarna, och en sidobyggnad innehåller en liten utställning om vendeltiden. 

På andra sidan landsvägen från kyrkan sett, brer åkerlandet ut sig nästan i oändlighet. Förmodligen såg det likadant ut när vendeltidens folk jordade sina storbönder eller kungar i båtgravarna. 

Inte långt från kyrkan, ligger den stora Ottarshögen, daterad till just vendeltid. Sägnen gör gällande att där jordats en kung vid namn Ottar Vendelkråka. Om Ottar Vendelkråka (han fick sitt tillnamn efter att ha stupat i strid i Vendsyssel på Jylland, varefter danskarna gjorde en kråka i trä som de skickade med liket tillbaka till Sverige, förebärande att det var vad kungen var värd) överhuvudtaget har existerat är tveksamt. 

Men någon vendeltidsmänniska är i alla fall begravd i högen. Inte långt ifrån Vendel och Ottarshögen, ligger  Valsgärde, där man också funnit vendeltida båtgravar. Och från Valsgärde, kan man skymta Uppsala högar... 

Som ni märker, är jag väldigt inne i vendeltiden just nu. Lite före släktforskningens ädla tidevarv. Men jag fortsätter också jakten på min trädgårdsmästare Tullbom med familj, i deras cirklande mellan Spånga, Täby och Stockholm. 

Och om ett par veckor, den 1 och 2 oktober, är det SLÄKTFORSKARMÄSSA i Halmstad! Ett antal föredrag, utställare och annat lajbans för er som har vägarna förbi Halmstad då. Välkomna! 

Bilden: Ottarshögen. Foto: författaren 

Vem var Johanna Matilda Tengström? Vet du det så berätta gärna, för jag är väldigt nyfiken på svaret.

Anledningen till frågan är att jag här om dagen tog en promenad på Västerås östra kyrkogård. Där såg jag en ovanlig gravsten:

På gravstenen står det "Johanna Matilda Tengström familjegrav". Jag kan inte tolka texten till något annat, men någon Johanna Matilda Tengström kan jag inte hitta, varken i Västerås eller någon annanstans.

Det som gör graven ovanlig är att det är en kvinnas familjegrav. Det tror jag att jag aldrig sett förut. Det brukar vara bara efternamn eller ett mansnamn på familjegravarna.

Enligt Gravstensinventeringen finns det två Tengströmska familjegravar på samma kyrkogård men den jag såg är ingen av dessa två. Gravstenarna ser annorlunda ut och ingen Johanna Matilda Tengström är begravd i någon av dem.

Jag har sökt efter henne i folkräkningar, Sveriges dödbok och Arkiv Digitals register, men ingen träff. Jag har även sökt på Tengström med Johanna Matilda som hushållsmedlem, ifall hon var gift och inte egentligen tagit sin makes efternamn. Men samma resultat. Det är ju inte säkert att hon bodde i Västerås, hon kan ha bott någon annanstans men valt att bli begravd här, så jag har sökt i hela landet. Östra kyrkogården togs i bruk 1875 så hon måste alltså ha begravts då eller senare. Och för att ha en familjegrav borde hon väl ha haft familj, alltså barn och andra efterlevande?

En förklaring måste naturligtvis finnas, men vilken?

Jag hör ibland uttalanden som att ett yrke satt nog i generna, eftersom den ena generationen efter den andra valde samma yrkesbana. Eller att musikaliteten gick i arv och hela släkten visade upp strålande exempel på underbarn. Jag undrar hur en lite större undersökning skulle ge svar, kan man hitta musikgener i sitt släktforskningsDNA eller är det miljön som är svaret.

Jag brukar skoja lite om mina egna erfarenheter av detta med hur drag ärvs, om det är så att vissa saker stärks eller om de gener som finns tar slut eftersom de tas hand om av andra släktgrenar än min egen. Fanns det en pott med skrivargener, humorgener eller kanske gener som gör att man blir duktig in en sportgren, någonstans i begynnelsen och när de delats ut och använts av tillräckligt många i släkten så får inte resterande medlemmar något av den varan.

Och visst verkar det vara så, oavsett vad olika forskargrupper kommer fram till som motsäger den tesen. Det är bara att titta på hur den egna släkten ser ut.  Varje vecka ska det skrivas en blogg men det tar emot, det flyter inte på som det gör för vissa och det finns en naturlig förklaring till det, Dan Andersson finns en bit bak i mitt träd och jag kan bara konstatera att han tog nog tillräckligt stor del av potten med skrivargener så det blev inga kvar till mig. Jag klarar ju knappt att få ihop några hundra ord innan det börjar sina.

Dan Andersson Unknown photographers, Public domain, via Wikimedia Commons

Hur många av er har upplevt pinsamma ögonblick när ni försöker, ofta i ett lite större sammanhang, berätta en rolig historia och när poängen är uttalad så sitter där åhörarna och bara stirrar tomt på er. En pinsam tystnad lägrar sig och det blir att försöka göra sig liten och smyga ut utan att bli sedd. Så kan det gå om humorgenen getts till någon annan, någon som kunde få vad som helst att låta roligt. Att jag har Tage Danielsson på en bits avstånd förklarar i alla fall för mig varför det blir så där konstigt tyst ibland.

Ytterligare bevis kommer det när jag funderar på varför det delades ut en såsslev som pris till den som kom sist i skidtävlingen på Lugnets skidstadion, när det var obligatoriskt skolmästerskap. Att sistaplatsen kan bero på att de gamla bindningarnas läderremmar sprack eller att vallaren blandat ihop färgerna på de vallaburkar som man hade då, är inte tillräcklig ursäkt.  Det fanns säkert någon skidåkargen som saknades. Undrar var den sitter, den genen, är det i Y eller mtDNA, eller är det på kromosom 15, den som brukar strula för ett av testbolagen. Fast det kan ju inte påverka om det är strul med ett test, den måste ju saknas ändå för att påverka resultatet. Jag får nog ta och jämföra mitt DNA-test med Gunde Svan, han fick nog alla de som jag skulle haft från den delen av släkten som fanns i Uppsälje, Dala-Järna.

Naturligtvis kan vi fundera på fördelningen, men slumpen spelar en stor roll och sedan finns ju en miljöpåverkan som vi inte får glömma. Men visst kan det vara skoj en stund att fundera på vilka egenskaper som hamnat på fel ställe i släkten, och med fel är det ju självklart att det vore bäst om de hamnade hos mig och inte hos de andra, som får ära och berömmelse för att de stulit de gener som jag borde haft.

Ser du mönster i din egen släkt, har du ärvt musikalitetsgener eller några av de träsniderigener som du kanske ville ha.

Hildur och Gunnar Åström. Vigda 1919. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Gunnar Åström föddes 1897-01-03 i Klutmark, Skellefteå som näst äldst av sex barn till bonden Per Andersson Åström, bördig från Gråberg inom Skellefteå socken och hans hustru Kristina Lovisa Lundström, barnfödd i Klutmark.

1919 gifte sig Gunnar med Hildur Viktoria Viklund född 1899-10-04 i Östra Falmark, som den äldsta av två döttrar till Johan August Viklund, barnfödd i Östra Falmark och hans hustru Anna Gustava Stenmark, bördig från Sjöbotten inom Skellefteå socken. Gunnar och Hildur bosatte sig i Östra Falmark. Under flera års tid arbetade Gunnar med diverse olika yrken, främst diknings- och vägarbeten. Han och hustrun Hildur köpte 1930 hennes föräldrars lilla jordbruk i Östra Falmark. I deras hem fostrades nio barn, åtta söner och en dotter. Det lilla jordbruket räckte dock inte till att försörja en stor familj varför Gunnar köpte en personbil innan bilväg fanns i byn. Han hade därför sin bil i grannbyn Långviken. Dit färdades han antingen till fots eller på skidor. När vägen hade byggts 1932 kunde han köra bilen ända hem till gården. Gunnar använde sin personbil till att ploga vägen på vintern. Så småningom skaffade han sig en lastbil och fick därmed ett kraftigare fordon. På vintern när han skulle sanda vägen använde han en granbuske som släpades efter bilen. Själv stod han på flaket och skottade ner sanden. Den som körde bilen var en av sönerna som satt på en margarinlåda för att nå upp och för att kunna se genom vindrutan samt att hålla i ratten.

På våren 1940 deltog åkare Karl Gunnar Åström med en lastbil av märket Chevrolet årsmodell 1934 under finska vinterkriget. Han transporterade i huvudsak ammunition över Kvarkenisen från Umeå till Finland. Transporterna skedde nattetid. Bilarna var målade kritvita. Två vändor kördes, sedan ansågs inte isarna längre vara hållbara.

Gunnar var också med vid evakueringen av folk tillbaka från Rovaniemi och Sodankylä i norra Finland. Vid slutskedet av kriget befann de sig vid Sallafronten och fick där se hur det såg ut i spåren efter kriget. Vid plogningen av vägarna kom stupade soldater fram ur snömassorna. I vägkorsningen till Salla var en rysk soldat uppställd i plogkanten med ena armen pekande mot Sallafronten. De evakuerade bestod mest av äldre kvinnor och barn. Det var dåligt med hygienen, och utslitna kläder kännetecknade dem alla.

Lastbilsrörelsen övertogs cirka 1945 av ena sonen. Några år innan Gunnar fyllde 50 år drabbades han av sjukdom och blev sängliggande. Före sjukdomen var Åström en arbetskarl som få. Driftig hade han alltid varit. 1953 sålde Gunnar och Hildur jordbruket till en av sönerna men de bodde kvar i en egen lägenhet på gården. Som person var Gunnar Åström präktig och hederlig. Han avled på Bureå sjukhem tisdagen 13 juli 1965.

Hildurs största intresse var hemmets skötsel och omsorgen av barnen. Hon hade en oövervinnelig energi och ett glatt humör. Missionen låg henne varmt om hjärtat. Hon var en flitig besökare på gudstjänster i Östra Falmarks bönhus. Hon slutade sina dagar på Skellefteå lasarett tisdagen 25 januari 1972.

"Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar" brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.

Vid släktforskning så dyker det ibland upp intressanta uppgifter om de som gått före oss. En del har lyckats med både det ena och det andra, en del tycks ha haft hur mycket otur som helst. Fast ofta är det ju en blandning både tur och otur.  Jag letade efter en person för ett tag sedan och det fanns inte så många uppgifter, inte mycket mer än att personen hade ett bra uttryck. Mina, dina och våra. Vad nu det kan stå för?  Fanns lite mer att gå på, men det var det uttrycket som kännetecknade personen ifråga.

Uttrycket kan ju tolkas på flera sätt, men det pekade åt ett håll, barn, och när vi gick tillbaka i släktleden så blev det klart att det inte var namn på barn, även om släkten hade både Mina och Dina som namn.  Men när vi hittade Nils så blev det lite lättare att förstå vad som avsågs. Han berättade tydligen ganska ofta, med stolthet i rösten, om hur det såg ut hemma hos honom. På gården fanns han och hans andra hustru och till det kom de sju barnen från hans första äktenskap, hustruns tre från hennes första och så de fyra gemensamma barnen.  Att mina, dina och våra avsåg alla de barn som samsades med föräldrarna på gården visste inte alla, men det blev svaret på släktforskningsfrågan.

Föräldrar som fått barnbarnsbarn. I författarens ägo
Och på tal om barn, så kom frågan upp om hur många barn en familj kunde få. I fallet ovan så var det ju inte ett och samma par som var upphov till alla, men det blev ganska många trådar att följa till nutid i vilket fall som helst.  Att göra ett släktträd efter det ryska paret Fjodor Vasiljev och Valentina Vasiljevova innebär en större utmaning. Det finns uppgift i Guinness rekordbok om detta par. Om det är exakt sant vet jag inte men det står i vilket fall som helst att Valentina ska ha fött 69 barn vid 27 tillfällen från 1725 och fyrtio år framåt.  Eftersom det är färre tillfällen än barn så kan vi räkna ut att det kom fler än ett barn vid en del tillfällen. De räknar upp 16 tvillingfödslar, vid  sju tillfällen kom det trillingar och fyrlingar födde hon fyra gånger.

Som sagt, sanningshalten vet jag inte, men om det är sant så undrar nog fler än jag hur den kyrkboken såg ut. Kanske hade familjen en egen, så att alla uppgifter fick plats. Förutsättningen är ju att det fanns kyrkböcker i Shuya, platsen där de uppges ha bott. En bra skrivare behövs också när man ska skriva ut släktträdet, två personer och sedan 69 rutor därunder, eller tvärtom om man går åt andra hållet. Och en liten allvarligare fundering är nog hur Valentina egentligen mådde, hennes kropp torde vara ganska utsliten efter det 69 barnets födelse. Och hur ammar man fyrlingar, fanns nog inte bröstmjölksersättning vid den tiden. Kanske hade paret anställda ammor, vem vet.

Och går vi från det ryska paret, som förmodligen fick många barnbarn och barnbarnsbarn till Sverige så kom det i somras en intressant rapport från Stockholms Universitet som studerat familjebildningar i Skellefteåtrakten. De tittade på de som fötts mellan 1885 och 1899 och följde dem sedan för att se hur många som fick barnbarnsbarn. Svaret, som förvånade dem, var att trots stora barnkullar och en minskad barnadödlighet så var det nästan hälften av männen och kvinnorna där generna inte fördes vidare till generationen med barnbarnsbarn.  Av olika anledningar så dog deras linjer ut.

Vi kan, med hjälp av Skellefteåstudien, börja fundera på hur det påverkar vår släkt och släktforskning. Det blir många grenar i trädet som slutar växa och de som letar via kanaler som DNA hittar inte så många träffar som man kan tro. Det blir också uppenbart när vi tittar på de delar som följer raka pappa och mammalinjer. Det kommer inga träffar efter många. Ibland, när det gäller Y-DNA, talar man om att linjer döttrar ut. Kanske lite konstigt, men får en man bara döttrar så finns det ingen som för Y-kromosomen vidare.  Naturligtvis blir det samma effekt om en man inte får barn alls och det visar Skellefteåstudien att det inte alls är så ovanligt som vi tidigare trott. Så om bonden Fjodor fick många pojkar så vet vi inte om det var så jättemånga som man kunde se spåret av tre-fyra generationer senare.  Men chansen var större än för Nils som hade 11 med spår av honom eftersom de tre ”dina” inte kunde räknas in.

Hur många barn har du i ditt träds barnkullar och ser du spår av dem idag?

'David Lindström med sin andra hustru Ida född Renlund. Foto: Jonas Nordstrand, Skellefteå. Privat bildsamling. David Johansson Lindström föddes 19 maj 1870 i Bjurliden, Skellefteå socken som son till Johannes Olofsson Lindström, bördig från Bjurån och hans hustru Marta Greta Hällberg, barnfödd i Hällbergssvedjan, Skellefteå församling. Johannes och Marta Greta hade sex barn, varav tre dog i barnaåren. Ovannämnda David samt två systrar var de som levde till vuxen ålder och som även bildade familjer.
David gifte sig i Norsjö 1891 med Kristina Katarina Westermark född 1872-07-22 i Petiknäs, Norsjö, dotter till Nils Westermark och hans hustru Kajsa Erika Eriksdotter. David och Kristina Katarina köpte år 1895 en del av Davids föräldrars hemman i Bjurliden. De slog sig ner där och tre barn fostrades i hemmet. De två äldsta dog i barnaåren. När den överlevande sonen Nils Verner f. 1897 var två år avled Kristina Katarina. Som dödsorsak står "morbus Brighti", Bright's sjukdom, någon form av njuråkomma är det.
David gifte om sig med Ida Margreta Renlund född 18 augusti 1878 i Holmselet inom Skellefteå socken, dotter till Per Anton Renlund, bördig från Lund, Skellefteå och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, barnfödd i Holmselet. En dotter samt en son föddes i andra äktenskapet. David sålde hemmanet i Bjurliden till sin svåger Johannes Marklund, gift med Davids syster Emma. (Senare köpte min mormors mormor och hennes make hemmanet av Johannes men det är en annan historia). David med familj flyttade 1904 till Kiruna i Jukkasjärvi församling. Det är oklart vad familjen livnärde sig på där, David är endast noterad som "arbetare" i församlingsboken. En son som blev drygt ett år gammal kom till världen under familjen Lindströms tid i Kiruna. Efter fyra år i Lappland vände David och Ida hem till Skellefteåtrakten igen.
Familjen slog sig ner i Fallet, strax väster om Finnfors. Inom loppet av tre dagar avled både David och Ida. David somnade in 16 februari 1911, Ida 19 februari samma år. Som dödsorsak är antecknad "hjärtförlamning" för David och för Ida "Tuberkler i ena sidan och lungsot". De tre barnen som fanns i hemmet vid deras frånfälle blev nu föräldralösa. Äldst var Davids son från första äktenskapet, Nils Verner som då var 14 år. Sonen Bengt Valdemar, yngst av de tre syskonen (det fanns även en syster) skulle fylla 7 år under sommaren samma år som föräldrarna gick bort. Hur klarade sig barnen undrar jag?

Det är mycket Skövde nu. Förra helgen bloggade jag om Släktforskardagarna i Skövde, men jag måste nog fortsätta på den tråden, även om både Helena och Mats också skrivit om detta. Ni förstår nog hur mycket den här helgen betyder för oss. Och har ni tröttnat på att läsa om detta ämne så lovar jag att det blir något helt annat om en vecka.

När jag bloggade förra helgen var jag mitt uppe i det men nu har jag varit hemma och hunnit smälta upplevelsen. Det är verkligen annorlunda än den vanliga vardagen att vara bland så mycket folk, och så gott som alla är släktforskare. Jag tror att det är först efteråt som jag förstått hur mycket jag saknat det här under pandemiåren, alla möten med bekanta likasinnade.

Eftersom jag brukar jobba i Rötterbokhandeln och den är en av de största montrarna så syns den, och vi som står där syns. Så alla de vi känner ser ju oss, fast vi kanske inte alltid uppfattar det i folkvimlet. För oss i Rötterbokhandeln handlar det inte bara om att sälja böcker utan också om att diskutera släktforskning, ge tips och råd åt kunder och andra. En fråga om en bok kan utmynna i tips om arkivhandlingar. Det är intensiva dagar med många möten som alla handlar om släktforskning. Och det är så himla roligt.

Rötterbokhandeln sedd från ovan, dvs från läktarplats. Vår monter var placerad alldeles intill entrén till mässhallen. När jag tog bilden berättade Ted Rosvall om emigrantforskning. Eget foto.

Böcker och bjudgodis och släktforskare. Bild tagen inifrån från Rötterbokhandelsn monter. I övre delen ser ni läktarna i hallen, där kunde man sitta och pusta en liten stund. Eget foto.

Både i år och under tidigare års släktforskardagar har jag mött andra släktforskare som sökt upp mig och berättat att vi är släkt. Alltså det vi kallar DNA-kusiner, vi släktingar som finns i varandras träfflistor på DNA-testen. Tre av dessa mötte jag även i år. Och jag hejade på släktforskaren som jag träffade för snart tio år sedan vid ett besök där min farfar och farmor möttes som unga och anställda i samma hushåll. Och släktforskaren som liksom jag är uppdragsforskare. Vi samarbetar ibland och hade mycket att prata om över vår lunch på söndagen. Och föreningskollegan som jag har mycket mailkontakt med men bara träffat en gång tidigare, för flera år sedan. Dessutom var det trevligt att göra resan tillsammans med mina föreningskollegor här ifrån Västerås.

Lika roligt är det att få kontakt med helt okända släktforskare. En kvinna lovade jag skicka en länk till efter att vi pratat en bra stund om socknar där både hon och jag forskar. Hur vårt samtal började minns jag inte men det utmynnade i att vi diskuterade en speciell socken i Dalarna. Jag fick också flera frågor om sjömansforskning eftersom boken jag skrivit i ämnet fanns till salu. En släktforskare efterfrågade cd-skivorna med polisunderrättelser och när jag berättade att polisunderrättelser finns hos Arkiv Digital, som hon använder, så blev hon glad för det hade hon inte sett.

Så många trevliga samtal det blev.

Vi volontärer jobbade i Rötterbokhandelns monter från nio på morgonen till tre på eftermiddagen med avbrott för fika och lunchraster. Tiden gick så fort så på söndagen glömde jag gå på lunch när jag skulle och kom på det långt senare. Tiden går fort när man har roligt, det vet ni ju...

Jag kom hem, ganska trött men med mycket ny energi. Så är det, det är mänskliga möten som betyder mest även om vi oftast fokuserar mer på de döda än de levande. Nästa år möts vi i Östersund.

Här sitter jag med huvudet fullt av det som äntligen hände, det var Släktforskardagar med riktiga montrar och levande människor. Underbart när det är tre år sedan vi sist kunde vara med om detta.
Fast att skriva mer om det känns lite som att stapla bloggar på varandra, Eva hade sin blogg där det var bilder med olika underbara vyer och jag kan skryta med att jag finns med på en bild. Om det inte vore för risken med överbelastning på servern skulle jag fråga er var jag syns. 😊

Om Eva berättar om de stora dragen så är nästa blogg av Helena om de lite mindre händelserna på ”balkongen”, och då blir det inte så mycket kvar för mig. Men något vill jag ändå nämna, när det mitt i återseendet glädje plötsligt dyker upp ett orosmoln. Någon säger plötsligt, jag har blivit av med min pappa, och man kan undra om han gått vilse eller vad det är som hänt. Jaha, ytterligare en DNA-träff som fällde ena halvan av släktträdet, undrar hur många som har fel far, tar det aldrig slut. Lite senare, när det lugnat ner sig så kommer frågan om jag får köpa ett större antal kit, jag ska testa stora delar av min släkt, vi ser så olika ut. Visst går det att ordna, men jag undrar vad som kommer att berättas på släktforskardagarna i Östersund, hel släkt utraderad eller har de blivit som enda stor familj.

Karin Bojs premiär nya boken Skövde egen bild

Nog om de underbara dagarna i Skövde, även om det skulle vara roligt att berätta Norgehistorien om den stackars släktforskaren som skulle hålla ett föredrag för flera hundra personer, men högtalaren tog inte in det han sa utan det som hände på en annan plats i lokalerna, där Karin Bojs stod och berättade om sin nya bok. En bok som hade världspremiär i Skövde, med en specialsändning av sprillans nytryckta böcker. Kan väl bara säga att bokhandlaren som sålde var glad, men de som inte fick ett exemplar, eftersom boken såldes slut direkt, inte var riktigt glada.  Men Karin var nog glad att det inte var fler böcker, hon fick sitta en bra stund med signeringen, och det var fantastiskt att se den svenska köhanteringen. Kön svängde av och försvann nästan i fjärran, men alla stod lugnt och stilla och väntade på sin tur.  Kanske blir de böckerna en raritet så småningom, precis som en del andra böcker.

Hopplöst försök att lämna Skövde i den här bloggen, det dyker upp saker hela tiden. Boken som blir en raritet leder mig osökt in på mannen som stod där framför mig vid montern i Skövde. En av de som satt DNA-testning i system, men som också var med och skrev en bok. Inte om DNA, men om en av de som skodde sig på vårt kulturarv och stal från både den ena och den andra. Om jag säger Fallet Engeström så finns det säkert en del som har hört talas om den mannen, och då kan jag berätta att det är Stefan Simander som bara står där framför mig. Tänk att boken han skrev nu är slut på förlaget och det betalas ganska bra på bokbörsen och andra ställen för boken. Första tanken är att jag måste åka hem och kontrollera att boken står kvar i bokhyllan, den som inköptes när Stefan var hos Genealogiska Föreningen i mars 2017.

Tja, vad ska jag säga, texten som inte skulle handla om Skövde blev inte till utan det finns nu en till som handlar om den tilldragelsen. Och eftersom det inte finns så mycket plats kvar att skriva på så får jag väl bara tillägga att det hände en del på banketten också. Priser delades ut och själv fick jag ställa mig upp eftersom jag fick ett pris 2020 och det har ju inte varit någon bankett efter det. Och ska vi se på jämlikheten så fick den förre styrelsekamraten från GF, Erland Ringborg, nu lämna över ordförandestaffetpinnen till Viktoria Jonasson.  Och nu finns det inte mer plats att skriva något så jag önskar er alla ett gott år tills vi syns i Östersund, där nästa släktforskardagar ska vara.

Hemma igen efter en släktforskarhelg proppfull med intryck, avtryck och uttryck!  Jag hade en fullproppad men angenäm tågresa från Stockholm, fick mitt hotellrum meddetsamma i ett soligt men kvavt Skövde, och baxade en extremt överfull dragväska till mässhallen. 

Det var när jag skulle därifrån som det skar sig lite mellan mig och Skövde. Ett hejdundrade regn- och åskväder utbröt under bordsdukningen. Med paraply och en spräckt papperspåse lyckades jag villa bort mig från hotellet. När jag gått fel för tredje gången, var jag nära att hojta: 'Jag XXX i Skövde, jag åker hem!' Men eftersom jag ändå inte hittade till järnvägsstationen från där jag var, insåg jag det omöjliga i situationen. Till slut tryckte jag på första bästa dörr som råkade vara öppen. Det visade sig vara en herrfrisör. Men den vänlige unge mannen bakom disken,  skänkte mig inte bara två plastpåsar, han pekade dessutom ut exakt vart jag skulle gå för att hitta hotellet. Och då gick det bra! 

Resten av helgen försvann raskt i en värmedimma, men kantad av god mat och dryck, samt umgänge i nya och gamla vänners lag. Jag hälsade på personer jag inte sett på flera år, och försökte efter bästa förmåga att sälja mina medhavda häften. Stressigt, svettigt, roligt. 

Ett enda smolk i glädjebägaren: jag hade tillsammans med en annan författare samt en förening blivit placerad mycket undanskymt uppe på balkongen. Ingen såg oss där nerifrån. Till och med de som visste var jag stod, hade svårt att hitta mig. Det kom förvisso folk från föreläsningarna förbi. Men de flesta var mer intresserade av toaletterna och caféet, förståeligt nog. Vid förfrågan till funktionär om varför vi tre som hyrt bord måste stå i skymundan här uppe fastän det faktiskt FANNS plats där nere, fick jag svaret att det berodde på att vi inte hade beställt montrar! Förutom det här med resurser, skulle mina tolv utgivna häften se ganska patetiska ut i en stor monter.... Det var stundtals mycket ödsligt där uppe på balkongen, medan besökarna flockades runt utställarna nere på golvet. Det hade ju också varit trevligt att ha lite mer närkontakt med de övriga utställarna. Att utbyta råd, tips och idéer är ju en av grundtankarna med Släktforskardagarna. 

Men några hittade mig i alla fall. Extra kul att få träffa flera stycken som tydligen följer min blogg här regelbundet. Ni ska ha varmt tack för detta! 

Ja, sedan var det bara att samla ihop en nu faktiskt lättare bokväska, klädväska och handväska och embarkera tåget hem igen. Så skönt att äntligen få träffa folk ansikte mot ansikte, kunna prata och skratta utan vrångbilder och väsande telefoner.

Nästa gång blir det Östersund! 

Bilden: Så här såg mitt bord ut när det var färdigdukat på fredagen. Foto: författaren

Eva och Albin Söderström. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Per Albin Söderström föddes 1883-04-20 i Svarttjärn, Lövånger som äldst i en syskonskara på fem barn till föräldrarna Per August Söderström, bördig från nämnda by och hans hustru Josefina Lovisa Pettersson, barnfödd i Vallen, Lövånger.

I unga år utbildade sig Albin till skomakare. Enligt den tidens sed ambulerade han mellan gårdarna och tillverkade skor på beställning. Vid 75 års ålder kunde man fortfarande hitta honom sittandes vid skomakeribordet.

Sin hustru hittade Albin i Ytterbyn, Lövånger. Soldatdottern Eva Katarina Ström f. 1886-12-23, dotter till fältjägaren Samuel Ström, barnfödd i Vebomark och hans hustru Kristina Ulrika Olofsdotter, bördig från Hertsånger, Nysätra. Eva hade två syskon och dessutom en fostersyster. Albin och Eva vigdes 1916.

De då nyblivna makarna övertog hennes föräldrars jordbruk. I deras hem fostrades tre barn, två pojkar och en flicka. Efter giftermålet och övertagandet av gården hade makarna fullt upp att sköta densamma. Man kunde aldrig se Albin sitta med armarna i kors under lediga stunder, för då ägnade han sig istället åt skomakeriet.

Albin Söderström hade alltid agerat efter vad samvetet bjudit honom och han gav gärna en hjälpande hand till sina medmänniskor. Han var känd som en god granne och vän. En kristen livssyn hade alltid präglat honom. Söderström var en stor missionsvän.

Den 17 september 1956 slutade Eva sina dagar. Hon var en hemmets kvinna i ordets rätta bemärkelse. I det "Söderströmska hemmet" rådde alltid harmoni, arbetsglädje och god ordning. Med värme och hjälpsamhet mötte fru Söderström sina medmänniskor. Liksom sin make låg missionen henne varmt om hjärtat. Närmast sörjande vid hennes bortgång var förutom maken och barnen även hennes syskon, däribland missionär Anna Ström. 1963 överlät Albin jordbruket till ena sonen men han själv bodde alltjämt kvar på gården fram till sin bortgång 29 maj 1969, 86 år ung. Närmaste anhöriga var barnen, en broder samt syskonbarn.