Bland det första en släktforskare (efter att ha 'städat vinden', se tidigare blogg) stöter på i sin forskning är Församlingen. Församlingen hade präster eller komministrar som antecknade när anan föddes, vigdes och dog, när barnen döptes och när folk tog nattvarden. I husförhörslängden står kanske födelseort eller, om man har tur, någon kommentar om vandel eller tidigare yrke. En del präster är väldigt knapphändiga när de skriver in sina församlingsbor i böckerna, andra verkar haft gott om tid, och har gjort hela noveller, särskilt vid dödsfall. 

Ja, allt det där kan ni väl. Men sedan är församlingen också en komplex historia. Församlingar växer, delar sig, försvinner eller byter till och med namn i vissa fall. När jag började släktforska, var 'rosa boken' bibel nummer ett i det avseendet. I denna bok, som också är känd under namnet 'Sveriges församlingar genom tiderna' kan man hitta både befintliga och försvunna församlingar med just uppgifter om sammanslagningar, uppdelningar och annat. Numera finns uppgifterna på nätet, om jag förstått det hela rätt. Rekommenderar ändå inköp av rosa boken, om ni hittar den. Alltid bra att ha. 

Mer konkret, när det gäller församlingar och släktforskare, så säger jag som jag sagt förut: kyrkvaktmästare! Detta fantastiska skrå har inte bara nycklar till kyrkor och kapell; de brukar i regel veta allt om sina kyrkor och kyrkogårdar också. Eller så vet de någon som kan, och är villig att berätta. Vissa kyrkvaktmästare har bil och är viliga att skjutsa en förvirrad släktforskare till intressanta sevärdheter dessutom! Och detta är alltså gratis! Men en liten peng till kyrkans framtida underhåll eller underhållning skadar ju inte... 

Och så är det kyrkogårdarna. Min vän Kristina, som tillhör kyrkvaktmästarnas ädla skrå, påpekade en intressant sak: om kyrkogårdsgruset är nykrattat, ser man genast om en kollega är på besök. Vanliga besökare traskar på grusgången. Kyrkvaktmästare undviker gruset, och håller sig till gräsmattan... 

Vissa församlingar är 'plus' för släktforskaren. Min bloggkollega Eva Johansson skrev om halländska Vinbergs gravförteckning. I Toarps kyrka, Västergötland,  får släktforskaren titta i 'pärmen'. Densamma innehåller i stort sett allt om kyrkans historia från 1500-talet och framåt. Protokoll, ombyggnader och gåvor. Med personnamn och årtal.  

Jag funderade i en tidigare blogg på hur församlingsbiträden, pastorsadjunkter och andra såg på släktforskare förr i tiden, när de kom inklampande och ville sträckläsa församlingsboken från 1700-talet och framåt. Själv har jag noterat att jag väcker ett visst uppseende ute på landsbygden när jag berättar att jag är från Stockholm. I en församling, hörde jag rentav kyrkvaktmästaren viska till en assistent att man hade fått besök av 'en släktforskare från Stockholm'. Jodå, assistenten kom förbi och sneglade diskret på mig där jag var sysselsatt med att fotografera. På ett annat ställe, hade ryktet spridit sig på bygden. Hembygdsgården hade öppnat, jag fick tips om flera personer som 'kunde berätta', och som uppenbarligen var redo att göra detta. 

Har sagt det förut, säger det igen: jag kan aldrig tacka er nog! 

Bilden: Stora Tuna kyrka, Dalarna, får vara 'församling' till den här bloggen. Foto: författaren

Per och Svea Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Per Johan Pettersson föddes 1885-04-12 i Hökmark, Lövånger som barn nummer fyra i en syskonskara på tolv. Fadern var Johan Pettersson "Jan Pers", bördig från nämnda by. Modern hette Anna Margareta Andersdotter, också härstammade från Hökmark.

Per lärde sig till snickare. Framför allt möbler tillverkade han, stolar var hans specialitet. Inom detta område hade han skaffat sig ett namn långt utanför Lövångers sockengräns. Otaliga var de alster av träslöjd som han förfärdigat i sin snickarverkstad. Allt han tillverkade präglades av hög kvalité.

1927 gifte sig Per med min farmors kusin SVEA Sofia Rönnkvist född 1900-12-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist, härstammande från Hökmark och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Svea hade tio syskon. Hon utbildade sig till mejerska och arbetade på mejeriet i Ljusvattnet, Burträsk under åren 1920-1923. Det sistnämnda året erhöll hon tjänst vid mejeriet i Hökmark. Det var så hon träffade sin blivande make Per.

Svea och Per byggde upp en gård i Hökmark på Pers föräldrars mark. Familjen bodde på övervåningen i huset medan Per hade sin snickeriverkstad på nedre våningen. Dessutom drev makarna ett litet jordbruk. Fem barn, fyra söner och en dotter, fostrades i deras hem.

Som person var Per lugn och försynt. Han var redbarheten personifierad och väldigt omtyckt i sin omgivning. Petterssons hälsa sviktade de sista åren, dödsbudet kom därför inte helt oväntat. Han avled i sitt hem den 12 februari 1961 vid 75 års ålder.

Svea fostrade barnen och skötte hemmet efter att hon hade ingått äktenskap med Per. Hon var kristligt intresserad, gästvänlig och hjälpsam. När tiden medgav ägnade hon sig gärna åt vävning. Det hon skapade med hjälp av vävstolen väckte alltid befogad uppskattning. 1973 flyttade hon till ålderdomshemmet Hemgården i Lövånger. Där bodde hon fram till sin bortgång 1981-10-12. Vid sin bortgång vårdades hon dock på Skellefteå lasarett. Hon blev 80 år.

Ibland är det extra intressant att läsa gamla arkivhandlingar.

Anders Peter Alvin var präst i Blackstad socken 1820 och lämnade uppgifter till mantalslängden. De uppgifterna berättar en del om honom själ, genom de förhållanden som efterfrågades för beskattningen. Vi får veta att han drack kaffe och vin, men hustrun Inga Regnell drack bara kaffe och te, inget vin. Å andra sidan nyttjade hon "större siden". Hon hade förmodligen flera sidenklänningar och sidensjalar. Prästen skrev att han spelade kort (det måste alltså ha varit skatt på det). Han anmälde också att han sysslade med brännvinsbränning och hade en vanlig "lyftkanna om 22 kannors rymd". Om torparen Jöns Jonsson skrev han att denne "afsäger tobak". Kan det betyda att torparen avstod från tobak? Torparens hustru Anna Andersdotter nyttjade mindre siden.

Bildkälla: Riksarkivet.

För mig är det här ett arkivfynd som jag gläder mig åt, även om jag inte alls är släkt med prästen Alvin eller någon i hans hushåll eller på hans ägor. Bläddrar man i den här mantalslängden så är det så här bönderna redovisar vad de ska beskattas på. Att de nyttjar kaffe, tobak och siden och hur stora brännvinskannor de hade.

Mantalslängderna kan ibland vara väldigt knapphändiga med information, framför allt personinformation. Oftast får vi bara veta namnen på husbonden, drängar och pigor och vuxna hemmavarande barn men inte hustrun. Födelseuppgifter finns sällan, men i Blackstad 1820 finns dessa med.

En annan mantalslängd som gett mig en del extra information är 1793 års längd från Fors socken i Älvsborgs län (och kringliggande socknar). Där har skrivaren gjort en hel del anteckningar, sådant som oftast inte är med i mantalslängderna. T ex en som flyttat till Sörby Storegård och en till Sörby Norregård, en som dött i februari, en som är allmosehjon och en som är utfattig, en annan är "utgammal änkeman" (och skulle alltså inte betala skatt). Om änkan Ingeborg Olofsdotter med egen gård i Strömmen i Lagmansereds socken får vi veta att hon är gift med sin dräng. Förmodligen nygift eftersom hon fortfarande kallas änka. Korta anteckningar, men saknas husförhörslängd så kan det ge mer än inget alls.

Det här är bara ett par exempel jag råkat på och jag tror säkert att det finns mantalaslängder där skrivarnas eller inlämnade uppgifter säger en del utöver husbondens namn och gårdens storlek. Dessutom varierar det över tid vad som beskattades, så periodvis skulle olika saker redovisas. T ex har jag för mig att det var en period som man skulle uppge hur många fönster husen hade.

Förr, när jag gick i skolan och även gjorde militärtjänst, så hände det ganska ofta att deltagare i olika aktiviteter skulle ställa upp sig i rad, i efternamnsordning. Det var ganska rörigt ibland, det gällde att kunna alfabetet och det var det väl si och så med första skolåren och så skulle man komma ihåg vad de andra hette, så man hittade sin plats. Naturligtvis blev det lättare och lättare med åren. För mig var det ganska lätt, gällde bara att hålla koll på om det fanns någon som platsade före mina Ah. Värre för andra, men sen fanns det ju de som hade det lika lätt, exempelvis Öman. Nästan alltid sist i raden, det var bara att gå så långt bort som möjligt från startpunkten så var det klart.

Men var det bra att stå först, eller sist, det kan man fråga sig. Gällde det något okänt som skulle hända så var det lite pirrigt att vara först, men ibland var det värre för den som stod sist. Tänk bara när alla skulle få en spruta och det blev mer och mer dramatiskt ju fler som svimmade eller ojade sig rejält. Att vara sist var då en plåga. Fast ibland hittade den som bestämde att det plötsligt skulle vändas på turordningen, och det tyckte jag alltid hände när man blev ledig efter utfört värv, och då fick jag kortast ledighet.

Det gällde alltså att ha rätt begynnelsebokstav i sitt efternamn, och det är ju inte så lätt att ändra på. Det var många gånger som det fanns funderingar på varför man bar just det namn man bar. Och visste man att någon förfader bytt namn, från ett där begynnelsebokstaven var mitt i alfabetet till en bokstav som gjorde att man hamnade först eller sist i raden, så hade det varit bra med en tidsmaskin. Behåll Johansson och ta inte ett namn på A, eller behåll Olofsson och strunta i Öman.

Bild i författarens ägo

Fast det kanske inte hade hjälpt, det fanns säkert minst en orsak till att namnet byttes. För min egen del så vet jag att nästan alla handlare hette Johansson när min farfar började sin karriär inom området. Så vad göra, hur hitta något som stack ut. Farfars farfars första fru var dotter till ryttaren Ahlgren, så det kanske kunde vara något. Att farfars far hade fru nummer två som sin mor hade ingen betydelse, det var ju bara att anmäla ändringen till prästen så var det fixat. Tror inte han förstod vad han utsatte mig för, nästan alltid först med alla hemskheter.

Likadant var det med kamraten Öman, det var farfars farfar som bytte från ett patronymikon till ett efternamn som han tyckte passade bra. Han brukade fastigheten Ö, så varför inte berätta att det var han som styrde och ställde på egendomen och då passade det bra med att vara mannen på Ö, Öman. Om han viste hur långt bak hans sonsonsonson skulle hamna så borde han ha tänkt sig för och hittat något bättre namn.

Men å andra sidan så fanns det säkert de som hamnade mitt i gruppen som önskat att någon anfader ändrat sitt namn så det stuckit ut lite mer, om inte annat för att själv kunna sticka ut litet. Kanske bli uppmärksammad för ett stiligt namn när man försökte uppvakta någon. Jag funderar på hur många som egentligen ångrat sin förfaders namnändring, och hur många som är riktigt tacksamma för ett bra efternamn (vad det nu är). 

Har du funderat på just ditt efternamn och vilken historia det har.

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark. Hon var dotter till prästen Anders Wallmark, sedermera pastor i Harplinge och Steninge, och Hedvig Sofia Revigin. Carolina Justina blev inte särskilt gammal, hon dog 36-årig i Skrea, gift med komministern där Johan Spångberg. 

Men även om min anmoder själv dog tidigt, så hade hon ett flertal syskon som levde betydligt längre. Per Adam Wallmark, äldste brodern, har jag berättat om i en tidigare blogg. Denna gång handlar det om en syster till de två.

Sabina Gustava Wallmark föddes 1790 3/4 i Källsjö församling, Fagereds pastorat, Halland. De flesta av barnen Wallmark är födda där, eftersom fadern då var komminister i Fagered. Om Sabinas uppväxt i Fagereds prästgård och sedermera i Harplinge vet vi inte mycket annat än att där sannolikt förekom mycket litteratur. Någon  gång i början av 1800-talet hamnade hon i Stockholm, troligen besökte hon sin vid det laget rätt celebre bror Per Adam. Där träffade hon, möjligen genom brodern, kamreren Carl Fredrik Holmberg. Så kallad ljuv musik uppstod, och paret gifte sig i Stockholm Jakob 1809 27/10. 

Carl Fredrik Holmberg var stockholmare, född 1777 17/8 i Katarina. Han var son till magasinsdrängen Johan Holmberg och Hedvig Fellman. Han måste ha beretts tillfälle att studera, eftersom han fick arbete som kontorist på Kammarkollegium. Där arbetade han sig upp till kamrer. 

År 1812 20/4 får Sabina och Carl Fredrik sitt enda barn, en son Otto Fredrik Holmberg. Familjen är bosatt i Klara församling i Stockholm ända till Carl Fredrik Holmberg avlider 1838 25/11. Vid det laget har sonen Otto Fredrik flyttat hemifrån, till Maria församling på Söder. Han har följt i sin pappas fotspår och arbetar som kanslist på Kammarkollegium. 

Tyvärr blir Otto Fredrik Holmberg inte så gammal. Lugsoten tar honom, och han avlider 1848 12/10 i Maria. Bouppteckningen visar att han bland annat är skyldig sin morbror  Per Adam Wallmark 801:20 riksdaler.  Han dör ogift, hans enda efterlevande är modern Sabina. 

Efter sonens död har Sabina Wallmark inte längre någon anledning att bo kvar i Stockholm. Dessutom lever hon i små omständigheter, och har inte råd med något eget hushåll. Brodern Per Adam har lämnat storstaden och flyttat till Kungsör med sin 'andra' familj. Dit flyttar också Sabina, och blir omtyckt 'faster Bina' i familjekretsen. Men Per Adam Wallmark dör 1858. Han hade i grunden en ganska god ekonomisk ställning, men tyvärr var han rätt godtrogen, och lånade ut pengar till alla som behövde. Efter hans död visade det sig att han skrivit på flera borgensförbindelser som låntagarna inte klarat att lösa, och nu krävdes dödsboet på pengarna. Summa summarum blev att när allt var betalat, stod änkan, Hedvig 'Hedda' Wallgren tämligen barskrapad. Hon fick sälja huset i Kungsör och flytta till en betydligt mindre fastighet i närheten. Det stora hushållet skingrades, och nu var Sabina hemlös vid 68 års ålder.

Hon tycks nu ha längtat hem till sina fäders jord, för nu flyttar hon 1858 från Kungsör till Halland, närmare bestämt till Ljungby, och vidare till grannförsamlingen Alfshög. Där bor hon på egendomen Katrineberg, och där avlider hon 1868 16/10 i sitt hem. Någon sjukdom finns inte uppgiven i dödboken. Hon blev 78 år gammal. 

Sammandrag av en artikel i min släkttidning An-Lunden hösten 2010.

Bilden: Steninge kyrka har medeltida ursprung. Här predikade Anders Wallmark, Sabinas far. Foto: författaren

Lars Vidmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Lars Ludvig Vidmark föddes 20 januari 1896 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju till Anders "Ant" Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå socken.

Redan som ung man ägnade sig Vidmark åt jord- och skogsbruksarbete. När han och brodern Oskar skaffade en byasåg med hyvleri, arbetade han otaliga timmar där. Tillsammans med ovannämnda bror övertog Lars Vidmark hemmanet i Bjurvattnet efter fadern. En tid knogade Lars dessutom, vid sidan av jordbruket, på gruvbolagets diamantsättarverkstad i Boliden.

Vidmark var en exemplarisk bonde, en intresserad och skicklig skogskarl. Som person var han snäll och präktig. En av hans hobbyer var fiolspel. Dessa färdigheter som allmogespelman, kom väl till pass bl. a. vid bröllop i bygden. Andra fritidsintressen som Lars Vidmark hade var skytte och jakt. Han var medlem i skytteföreningen och Bolidens hemvärn. Han hade erövrat flera medaljer inom skytterörelsen.

En vacker dag i juni 1940 fick Vidmark besök av handlaren i Boliden. Det var ju mitt under pågående världskrig. Frankrike var nästan besegrade av tyskarna och då förklarade Italien krig mot Frankrike. Vid nämnda besök kom kriget på tal varpå Vidmark, som var mycket arg över Italiens sätt att hantera situationen, yttrade: "Je ska få säj, n vacker dag kom bå n'Mussolini å katolska tjörka åk oppa aschår uti Medelhave." (Ni ska få se, en vacker dag kommer både Mussolini och katolska kyrkan åka på arslet uti Medelhavet.) Lars fick delvis rätt kan man nog säga. Mussolini arkebuserades i april 1945 men katolska kyrkan klarade sig genom kriget.

En annan gång, när Lars träffade samma handlare, pratade de om Sara Lidmans bok "Tjärdalen" som nyss hade utkommit (1953) och kostade tio kronor att köpa. Handlaren erbjöd Vidmark att köpa boken, varpå han replikerade: "Na, jig ha bränd se mang tjerdala å vait möitje mair om he än a'Sara Lidman, se jig skull kånna skriiv mang böcker för fem kroon stöitje." (Nej, jag har bränt så många tjärdalar och vet mycket mer om det än Sara Lidman, så jag skulle kunna skriva många böcker för fem kronor styck.)

Sedan 1965 vistades han på grund av sviktande hälsa, på ålderdomshemmet i Kusmark. Där slutade han också sina dagar söndagen 12 juli 1970.

Ingrid Jonasdotter och hennes man bodde i en jordkula och där föddes deras dotter 1870. Hur kunde de bo så här? Ingrid bodde här ända till sin död 1903, hon var då 73 år och hade fått lunginflammation. Det var i november och det var nog inte så konstigt att hon inte orkade igenom. Det måste ha varit kallt och fuktigt i stugan.

För oss som släktforskar är 1903 inte så långt bort. Ändå kunde folk bo i jordkulor då.

Bostaden finns kvar och har bevarats tack vare Lödöse hembygdsförening. Kojan ligger i Sankt Peders socken, där Lödöse norr om Göteborg ingår. I husförhörslängderna finns inget som antyder hur familjen bodde, de är bara skrivna med namn och som fattighjon på Tingberg Gossarsgård. Jordstugan ligger i Hede. Jag tog en titt på den i förra veckan, alla bilder är mina egna.

Ingrid kallades Bolla och kojan i skogen kallas Bollas. Den är utgrävd i en jordbacke och invändigt klädd med sten. Den har två gavlar med ett litet fönster vardera. Invändigt finns en öppen spis och skorstenen på taket finns kvar. Dörren saknas men vi gick inte in på grund av rasrisken, en del av taket har rasat in på senare år, kanske i vinter. Det är restaurerat, det syns att det är nya bjälkar inomhus och taket har reparerats. Bra gjort, tycker jag. Vi får inte glömma bort hur det en gång har varit att vara fattig och medellös.

Ingrid kom från grannsocknen Hålanda, där det står i husförhörslängderna att hon var född 1830, men inget datum och hon finns inte i Hålanda födelsebok det året. 1833 bodde familjen i Hålanda för där föddes Ingrids lillasyster Lovisa i augusti det året, på Sandåkers skattegård. I födelseboken står det att hennes far Jonas Jonsson var lösdrivare och jag hittar inte familjen i husförhörslängderna förrän 1838, då i en backstuga på Sandåkers frälsegård.

Ingrid hade också en äldre syster, hon hette Johanna, var född 1826 och dog 1843. Sedan var det bara dottern Ingrid kvar hemma, för 1841 hade lillasyster Lovisa placerats på Östad barnhus. Dit kom barn från fattiga föräldrar för att räddas ur fattigdomen, läser jag på Wikipedia. Barnhuset drevs mellan 1772 och 1945. Läs mer i NAD.

Ingrid var fortfarande skriven hos föräldrarna i deras backstuga när hennes far dog 1860, trots att hon då var 30 år gammal.

I maj 1862 fick hon en son som fick heta Johan Alfred men han dog när han var nyss fyllda ett år. Hans far var Henrik Abrahamsson, enligt födelseboken. Ett par dagar efter sonens födelse tog de ut lysning men gifte sig inte förrän i januari 1863. Men Ingrid bodde kvar hos sin mor, eller var åtminstone skriven där. 1865 föddes sonen Carl August men dog samma år.

1867 fick de en son till, han fick samma namn som sin döde storebror. Hans födelse är inskriven i Hålanda kyrkbok fast föräldrarna då bodde i Sankt Peders socken sedan 1866. Både Ingrid och sonen är strukna i Hålanda husförhörslängd men sonen finns inte med föräldrarna sedan och ingen anteckning om hans död. Ja, det är lite rörigt i den här familjen.

Första tiden i Sankt Peder var de skrivna "på obestämd ort i socknen" och från 1869 på Tingberg Gossargård, på vars mark kojan i skogen ligger. Henrik var uppväxt i en backstuga på samma gård, och från 1869 var de skrivna ihop med hans storebror Olof som var lösdrivare. Kanske bodde alla tre i jordkulan. Olof dog 1873.

1870 föddes Ingrids och Henriks fjärde barn, dottern Anna Lovisa. Hon överlevde barndomen och blev vuxen. 1879 dog Henrik men mor och dotter stannade kvar. Anna Lovisa flyttade 1887. Ingrid, som kallades Bolla, dog 1903.

Jag tänker mig att det måste ha varit ett eländigt liv där i skogskanten. Vad levde de av? Ingrid var fattighjon så hon fick förmodligen fattighjälp från socknen, men det räckte nog inte långt. Och vintrarna, kunde de hålla värmen då? Att hon klarade sig så länge...

De var förstås inte de enda som bodde så här förr i tiden, det finns flera exempel på det. Det finns berättelser om enstöringar som själva valde att bo på liknande sätt och vi vet inte vad som ligger bakom Henriks och Ingrids val. Om de ens hade något val.

De är inte ett dugg släkt med mig, så vitt jag vet. Jag blir bara så gripen när jag ser hur de bott för drygt hundra år sedan. Men är du släkt till dem och vet mer, så berätta gärna.

Fler bilder:

Jordkällaren.

Vi gick inte in i stugan för vi såg att taket rasat i den bortre delen. Precis innanför dörren finns eldstaden, men det är nog inte Bollas kastrull och kaffepanna som står här idag.

Det finns en skylt framför ingången med lite information, uppsatt av Lödöse hembygdsförening.

Tänk vad skönt när allt är raka spår, kyrkböckerna finns och alla kopplingar är prydligt noterade och det går lätt att göra ett släktträd. Då kam man till och med tävla i att snabbast göra ett släktträd ett antal generationer tillbaka, och vinnaren verkar knappast ha startat innan allt är färdigt. Det är fantastiskt vilken utveckling som det skett på bara ett decennium eller så. Borta är de flesta resor till arkiven, borta är vita handskar och lukten av damm eller molnet av saltkristaller. Numera så är det bara att trycka på några knappar, öppna några index och sedan är det klart.

Fast ibland så stämmer inte allt, det finns något litet hinder som gör att resultatet inte kommer upp på skärmen eller, när det kommer upp något, visar sig vara något verkligen konstigt. Så är det verkligen för delar av Gustavs träd. Det som såg ganska bra ut i början blir allt mer invecklat på vissa linjer. Fast ska vi nu vara riktigt sanningsenliga så öppnades många portar på andra delar av släkten, där det tidigare sagts att inget finns. Så kanske kan det gamla ordspråket med gungor och karuseller pass bra in på Gustavs släktforskning.

Att mamma var ute i svängen och inte satt stilla hemma vid spisen, det framgår klart i böckerna när Gustav föds. Det står lite olika uppgifter på olika ställen, fader okänd på ett ställe, som far anges på ett annat ställe, faderskap fastställt men kontrahenten vägrar och ytterligare en del tillkommande text. Men det finns ju i alla fall ett namn och det är alltid något. Och eftersom det också finns samma namn på några fall till, där den som angetts som Gustavs pappa, också figurerar i liknande situationer gör att det borde finnas lite halvsyskon.  Och det är ju bättre med ett namn än det mindre roliga fader okänd.

Fri bild av Guzz Alkala på Unsplash

Att den angivna pappan har tre syskon kan ju också vara bra men det är lite värre med att ingen av dem har någon far angiven, så där blir det lite stopp i maskineriet. Men den förmodade farmoderns namn finns i alla fall och hennes linje leder rakt in i de värmländska skogarna, de skogarna där nästan alla tycks vara släkt med varandra med släktskap som ser ut som ett garnnystan. Och alla män tycks heta Lars Larsson.  Det gäller att ha tungan rätt i mun när man bläddrar mellan böcker, speciellt i de församlingar där prästen tyckte att födelsemånad och dag bara var något onödigt och inte behövde skrivas in. Men bit för bit går det framåt.

På mammans sida verkar det lite lättare, även om det fortfarande är Värmland som gäller. Lite mer udda namn dyker upp och det är ju bra. Namn som tycks vara kopplade till annat än bönder och torpare. Visst blir det lättare när det blir Hjerpe, Schröder, Godet, Gevert och Stockhaus som dyker upp på lite olika ställen. Smedsdatabasen, från Föreningen för Smedsläktforskning, innehåller en hel del intressant material som gör det lättare att klättra lite upp och ner i träden. Visserligen ligger de namnen en bra bit bak i trädet, alla linjer förblev ju inte smeder men det finns ett antal godsaker att plocka från databasen som hjälp till trädbyggandet.

Så här sitter nu Gustav med ett träd som är i all högsta grad ojämnt, en del grenar har blivit hur långa som helst med ålderdomligt ursprung långt utanför Sverige, andra är så korta så de knappas syns. Men det finns ju något att bygga på och det känns bra när svaren på den nyligen genomförda DNA-testen kommer. Det blir säkert en del pusslande men strukturen finns och det måste gå att räta ut en del frågetecken. Och visst kom det information, nu när svaret anlänt, men det ställde nog till mer huvudbry än vad som förväntats. Inte många namn som känns igen och det kom en hel skrälldus med helt oväntade namn, en massa testade som bor i Finland.  Tillbaka till ritbordet sa man förr när man måste börja om, och det blir att försöka hitta nya kopplingar, för DNA-delarna ljuger inte om släktskapet, synd bara att det är så tyst om var släkten hänger ihop.

Kanske har du en liknande historia som Gustavs, för inte kan han vara ensam, eller hur.

För ett par dagar sedan anlände planskiss och bordsnummer till Släktforskardagarna i Skövde. Nu är det igång igen på riktigt! Efter två inställda evenemang, ska det äntligen ske igen. Hotell, folkmassor, montrar, dataskärmar och böcker. Svettigt, trångt, vattenflaskor, högljudda skratt, dånande speakerröst som försöker överrösta sorlet (och ibland lyckas), föreläsningar, lotterier och sälj, sälj, sälj! 

Det är inte utan att man känner sig lite vilsen. Det var på sätt och vis lättare när jag representerade en förening. Då var det bara att packa och sticka, så att säga. Nu när jag är ute på egen hand, är frågorna fler. Hittar folk mig vid det där bordet? Borde jag ändå ha bokat en elkontakt för dator? Men vad skulle jag ha visat på den, mina tidigare böcker? Apropå tidigare böcker, vilka ska egentligen med till Skövde? Prästergötland förstås, och böckerna om Halland. Ska jag ta med boken om Morden i Midsomer, som ju inte ens med bästa vilja i världen kan räknas som släktforskarlitteratur, men som har varit så poppis på tidigare släktforskardagar? Benombrottet kan jag ursäkta. Den handlar om mitt personliga benbrott, och jag är ju släktforskare! Logiskt, eller hur? 

Sedan är det årets nya 'bäbis'. Hinner den bli klar i tid? Hur stor upplaga ska jag ta? Finns tryckeriet fortfarande, eller har de som så många andra gått i  konkurs under pandemin? 

Sedan blir det Halmstad i oktober. 40-årsjubileum med tillhörande mässa. Och kanske blir det någon form av bokbord i Stockholm i år? Och sedan...

Ja, nu börjas det igen. Och det ska bli så otroligt roligt! Jag gläder mig enormt åt att få träffa alla som under de senaste två åren har reducerats till en pytteliten fotoruta i sociala medier. Jag tror också på stor publiktillströmning. Det uppdämda behovet av att få träffa andra släktforskare måste ha vuxit till enorma proportioner under de dystra pandemiåren! 

Hoppas få träffa er alla i Skövde! 

Bilden: Från Världens längsta bokbord i Stockholm 2012. Foto: författaren

Olof Hedqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Valfrid Hedqvist föddes 1873-10-12 i Grannäs, Skellefteå socken som son till Carl Gustafsson Hedqvist, bördig från Fisktjärnliden, Burträsk och hans hustru Maria Kristina Andersdotter, barnfödd i Kattisträsk, Norsjö. Olof var näst äldst i en syskonskara på åtta.

Cirka 1897 utbildade sig Olof till skräddare. Han flyttade till Nyhem, Skråmträsk och slog sig ner där. 1905 flyttade O. V, som han kallades, till Lycksele. Där gifte han sig med Selma Maria Hällgren född 1887-05-23 i Fårträsk, Malå, dotter till Salomon Hällgren och hans andra hustru Sara Sofia Renström, båda bördiga från Arvidsjaurs socken. Selma hade åtta helsyskon och dessutom några halvsyskon.

1908 flyttade O.V. och Selma till Hällnäs, Degerfors (Vindeln). Där föddes också makarnas första barn innan flyttlasset gick vidare till KvSelma Hedkvist född Hällgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. arnriset, Burträsk året efter. 1910 flyttade familjen till Klutmark, Skellefteå där O.V. startade en handelsrörelse som han drev fram till 1920. Därefter blev han försäljare för framstående maskinfirmor. Familjen utökades med sex barn. 1924 bosatte sig Hedqvists i Bastuträsk. I Bastuträsk föddes ytterligare en son i familjen.

1934 lämnade familjen Bastuträsk för att slå sig ner i Bjurliden utanför Boliden. Där byggde familjen en gård tillsammans med äldste sonen. Han slutade som försäljare vid uppnådd pensionsålder.

O.V. Hedqvist hade många vänner i norra Västerbotten där han kuskat runt, oftast på cykel, för att göra affärer. Den som en gång mött honom, den blev hans vän. Samvetsgrant och ärligt behandlade han alla och delade med sig av sin humor. Hans liv och leverne präglades av en stark gudstro. Under åren i Bastuträsk och Boliden var hans plats vid missionsförsamlingens möten sällan tom.

På juldagskvällen 1946 insomnade Selma på Skellefteå lasarett. Det var det tredje dödsfallet på fem dagar i byn Bjurliden. Olof var pigg för sin ålder. 70 år gammal hjälpte han sonen med dennes trädgårdsodling. 80 år ung var han fortfarande livskraftig trots avsevärt nedsatt syn. Efter en tids sjukdom avled Olof på Sturebys sjukhem i Stockholm den 19 april 1961, vid en ålder av 88 år. De sista åren av sitt liv hade han vistats hos en dotter i Stockholm.

Bouppteckningar har jag kommit att uppskatta allt mer. De ger inte bara ekonomisk information, vilket är nog så intressant, utan kan också säga oss mycket annat. Det här har jag bloggat om förut men det finns mer att säga om detta.

Här om dagen blev jag lite extra glad just på grund av en bouppteckning. I min uppdragsforskning läser jag ofta bouppteckningar. Nyss var det en kund som beställde en personutredning om sin morfars far. I familjen kände man inte till så mycket om honom för morfaderns föräldrar hade inte varit gifta men mannen hade erkänt faderskapet. Hur som helst så visade det sig att det i bouppteckningen efter hans död fanns både piano och violin. När kunden sedan läst om detta fick jag veta att det måste vara därifrån som den musikaliska ådran hos både kunden och kundens mor kommer. Musikinstrumenten i bouppteckningen blev en länk till den sedan länge döde förfadern. Av sådant gläds mitt hjärta.

Det fick mig också att tänka på en annan kund där en bouppteckning kom att ge lite mer personlig krydda åt släktberättelsen. I en släktutredning för några år sedan visade det sig att i ett par generationers bouppteckningar återfanns tre silverbägare. De nämndes i bouppteckningar efter både fadern och sonen, jag tror det var under första halvan av 1800-talet. För nästa generation tror jag inte bouppteckningen då fanns digitaliserad. Jag nämnde det i alla fall i släktberättelsen och sedan berättade kunden att "en av de tre bägarna har jag kvar". Kunden visste att det var en släktklenod hon hade och att det skulle ha funnits tre från början.

Så kan det gå när en läser bouppteckningar.

I min egen släkt har jag inte hittat så mycket sådant men det kan ju finnas andra i min släkt som har arvegods som finns med bland uppräkningarna i bouppteckningarna.

Jag är glad att Arkiv Digital uppdaterat sitt bouppteckningsregister på senare, det är mycket användbart.

Jag undrar om det är någon i Johanna Matilda Gustafssons släkt som har kvar chiffonjén som nämns i hennes bouppteckning. Det var nog en rejäl och fin möbel, värderad till 20 kronor. Johanna Matilda Gustafsson dog den 9 februari 1896, familjen bodde i 4e kvarteret nr 67 i Hudiksvall. Bildkälla: Arkiv Digital.

Provinsialläkaren Johan Sannfrid Alvinzi i Karlstad dog den 2 juni 1930 och ägde vid sin död både fickur och en manschettknapp i guld. Fickur var ganska vanliga och många har sparats av efterlevande.  Bildkälla: Arkiv Digital.

Besticken efter min farmors föräldrar har vid arvskiften delats upp inom släkten och nu har jag bara en kniv och gaffel, som min pappa ärvt. Eget foto.

Vad kan vi använda släktforskning till?  En fråga som vi kanske ställer oss då och då när timmarna rinner iväg vid letandet efter små spår av försvunna människor eller när det visar att de uppgifter som fanns i trädet inte riktigt stämmer, bara att koppla bort en gren eller två. Kan det visa sig att vårt stora intresse för det som hänt tidigare inte är värt något, ett trevligt tidsfördriv, men inte mer.

Naturligtvis finns det mycket i släktforskningen som är användbart. Genom vår historia får vi en egen plats och kan utvecklas på många olika sätt. En ökad förståelse ger oss möjligheter att sätta in skeenden i historiska perspektiv, och det ger många ringar på vattnet. Och visst är vi många som drömmer om att hitta riktigt långt tillbaka i tiden, förbi okända förfäder, förbi brunna kyrkböcker och andra hinder. För en del betyder riktigt långt tillbaka bara någon eller några generationer, för andra hundratals år. Tänk om farfars farfars far visar sig vara den engelsman som skrönan säger. Eller om det är sant att min linje har en koppling till föräldrarna till gamle Olof i Buresläkten, att det finns en synlig koppling till hans bror.

En hel del av dessa funderingar förblir säkert bara drömmar eftersom det saknas källor, och de går inte att uppfinna på nytt. Men visst kan det vara spännande att försöka. Och då kommer jag in på nya ”källor”, kanske finns det annat än de som vi brukar använda som kan ge svar.  Och visst finns det nya vägar, inte minst genom DNA-forskningen, där nya framsteg görs varje dag. Vi hoppas och tror att vi med teknikens hjälp ska kunna spränga de hinder som hittills gjort det omöjligt att passera vissa tidsgränser.

fri bild från Unsplash av Dzianis Sukhavarau

Och nog finns det möjligheter, tidigare okända kopplingar kommer i dagen och vi lär oss nytt. Men det finns också begränsningar, som inte alltid syns. Jag har gjort ett så kallat Y-test, har låtit ett företag titta på hur min Y-kromosom, som jag ärvt från min pappa, som ärvt den från sin pappa och så vidare bakåt genom många, många generationer. Utan att gå in för djupt i det hela så blir resultatet av den största undersökningen en liten kvist längst ut på träd som avser alla män och deras bakgrund. Eftersom alla inte testats så finns det fortfarande ännu mindre grenar och till slut löv som kan ritas till på min lilla kvist, men det som jag finner intressant är att på min närmaste kvist sitter VK279.

VK279 låter ju inte som en person som kan hittas i kyrkböcker, och det kan vi inte, men det är benämning på en man som bodde utanför Odense i Danmark, som på 900-talet begravdes på ett sådant sätt att forskarna misstänker att han varit inblandad i någon form av aktivitet som karaktäriserar av våld.  Kanske var han ute på vikingatåg, kanske var det en slagskämpe av annat slag. Men visst är det spännande att ha som sin närmaste en sådan man, känns nästan som en nära släkting. Fast mitt i all denna extas så framgår det att vi två troligen har en gemensam anna för 1900 år sedan, så det kanske inte är så nära släkt, att hitta en gemensam ana som levde 900 år innan min danska släkting föddes. Det får nog vänta med slutsatser om vår relation.

Men det finns andra som tycker att det är intressant med vikingar. Företaget LivingDNA, som sysslar med släktforskning genom att använda DNA, har kommit på den ljusa idén att skapa en typisk viking utifrån 440 testade fynd som sträcker sig över en period av några tusen år och som på olika sätt kan kopplas till förtida, samtida och sentida vikingarelaterade beteenden. För 200 kronor kan sedan den hugade få svar på frågan om sin egen vikingakoppling. Det sker genom att företaget svarar med ett vikingaindex, exempelvis 80%, som säger att ditt DNA liknar Viking-DNA mer än 80 % av alla företagets kunder. Inte ett ord om vad det innebär och totalt värdelös information.

Så om du ser erbjudanden om att få fram något som kopplas till vikingar, tänk på att det inte syns i ditt DNA om någon var viking, det var ju ett sätt att vara, inte något genetiskt. I det här fallet med Living DNA som jag beskriver är det bara ett sätt att göra en vinst på människor okunnighet och det vill nog ingen vara en del av.

De som känner mig lite närmare, och de som följt den här bloggen länge, vet att jag är väldigt svag för runstenar. Dessa oftast vikingatida sms med namn, berättelser och släktled tycker jag är helt fantastiska. 

Men långt tidigare, redan på bronsåldern, började framsynta personer skicka meddelanden till framtiden, men då inte i skrift utan i bilder. En bild säger ju mer än tusen ord, heter det, och visst har vi lärt oss mycket om bronsåldern och dess befolkning via hällristningarna. Ändå ligger vi i lä med våra bronsåldershällar, långt tidigare hade sumerer med kilskrift och bilder hört av sig, liksom egyptierna med sina pergament... Grekerna målade amforor, golv och väggar med berättelser ur sina liv, och romarna var inte sena att haka på när de erövrade områdena runt Medelhavet. Gudar och människor blandades med mat, dryck, djur och växter, allt värdefullt för oss sentida historienördar. 

När kristendomen segrat i det vi idag kallar Sverige, började man bygga kyrkor, gärna på någon gammal hednisk offerplats. De flesta människor var på den tiden analfabeter och kunde inte läsa, allra minst bibeln, som dessutom var på latin. Dessutom predikade prästerna på latin. Då kom måleriet till god nytta. På väggarna och i kyrkvalven målades bibliska scener, helgon och syndare, för att förklara vad det hela gick ut på. Dessa personer kläddes i samtida kläder och frisyrer, samt hade ibland husdjur med sig, allt för att underlätta förståelsen. Vi sentida betraktare får således en god bild av hur folk levde och klädde sig i Sverige på den tiden. 

Sedan kom reformationen, bibeln och prästerna blev svenskspråkiga. Kyrkväggarna behövde inte längre tas i anspråk för bibelberättelser. Men konsten florerade desto mer på andra håll. Skulptörer och stora målare som da Vinci, Michelangelo och Botticelli florerade ymnigt runt Medelhavet. Strömningarna nådde Sverige med stormaktstiden, svenska dekoratörer knutna till palats och kyrkor studerade dem och lärde sig. Magnus Gabriel de la Gardie enrollerade mängder med artister och hantverkare till Läckö slott, varifrån 'Läcköskolan' blev ett begrepp. 

Sedan var det inte alls bara förmögna adelsmän som hade tillgång till konst. I sydligare delar av Sverige fanns 'gåramålare' som gick från gård till gård och målade bonader, längre norrut har vi de vackra hälsingegårdarna, ännu nordligare hade samisk slöjdkonst blivit ett begrepp redan då. 

Sedan har det fortsatt med diverse olika stilriktningar, färgskalor och materialval, nu kanske inte på samma sätt för att skicka meddelanden in i framtiden eller till omvärlden, men fantasin och färgerna råder det ingen brist på! 

Bilden: Sigurdsristningen i norra Södermanland, ett vackert konstverk...   Foto: författaren 

Jag har fått önskemål om att skriva ett inlägg och berätta lite grand om vilka källor jag använder till mina blogginlägg. Jag gör ett försök här. Tidningsnotiser, byaböcker, övrig lokalhistorisk litteratur och muntliga uppgifter från släktingar är framför allt de källor jag använder mig av, förutom kyrkböcker så klart. Svenskt porträttarkiv (portrattarkiv.se) innehåller också mycket användbar information liksom protokoll både från föreningar och kommun. Dessa har jag använt mig av när jag har bloggat om vissa individer. 

Tidningsnotis om Johan Granlund i Önnesmark, Lövånger som fyllde 60 år 1948. Från tidningen Skelleftebladet.

Förr var det vanligt att när någon fyllde år, att en text ofta skrevs om jubilaren. Texten skickades in till lokaltidningen. Ett exempel är denna tidningsnotis om Johan Granlund (se urklippet till vänster). Detta är en gångbar källa till ett blogginlägg.

Böcker om byar eller orter finns ju från alla delar av landet menBoken om min hemby Holmsvattnet var jag med och skrev. Den gavs ut 2015. Så här kan en byabok se ut. Eget foto av bokens framsida. kanske är det vanligast i Västerbotten och i norra delarna av länet. Här har genom åren cirka 100 olika byaböcke givits ut om jag inte är felinformerad. Lokalbefolkningen har dokumenterat sin by eller sin trakts historia i en bok. Sådana böcker kan vara en guldgruva för släktforskare. De kan innehålla mycket värdefull och intressant information om ens släktingar. Ett tips från mig är att kolla upp om det finns någon bok skriven om den plats där era anor har bott. Byaböcker finns ofta att låna på bibliotek. 

Genom åren har jag intervjuat flera släktingar och antecknat, ibland spelat in, vad de har berättat. Deras uppgifter har jag också använt som källa i mina blogginlägg. Anekdoter om personer, fakta eller andra upplysningar man kan få av släktingar, kan man inte alltid hitta någon annanstans. Därför kan deras berättelser vara ovärdeliga för en släktforskare. Passa på att intervjua era anhöriga innan det är för sent. Även om inte ni har någon mor- eller farförälder i livet kan exempelvis deras eventuella syskon eller kusiner vara värda att ta kontakt med. De kan ha intressanta saker att berätta om släkten, det vet jag av egen erfarenhet. 

Det var några exempel på de källor jag använder mig av till mina blogginlägg. Säkert har jag glömt någon källa men de huvudsakliga har jag nämnt. Hoppas att ni läsare har fått lite inspiration att själva börja skriva om era släktingar i någon form. Det tycker jag att ni ska göra. 

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok "Vävarnas barn" om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

 Nedanstående bilder kommer från boken "Arbetets söner" från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Det vanligaste uttrycket bland släktforskare måste vara: Jag borde ha frågat.  Jag tycker jag hör det vid de nästan alla de tillfällen då några stycken samlas och talar om släktutmaningar. Tänk så mycket kunskap som går förlorad när någon som visste inte längre kan berätta. Och ibland ska kanske uttrycket förändras lite grann: Jag borde ha lyssnat.  Berättelser som hörts, men som inte skrivits ner eller dokumenterats på annat sätt försvinner lätt och när de behövs så vet vi kanske att svaret fanns, men hur var det nu, vem sa vad. Jag vet inte, men är det ett typiskt drag för släktforskare att fastna i tankarna om allt som borde ha gjorts?

Ibland finns andra faktorer som spelar in. Jag sitter med lite uppgifter om min farfars bror, Klas som föddes 1866 i västgötska Long, och som 1884 flyttade till Brålanda i Dalsland. Det verkar som hela släkten på farfars mors sida lämnade Västergötland och köpte nytt Dalsland. Men det är egentligen ovidkommande för mina funderingar, för 1888 så tar Klas ut flyttningsbetyg till Amerika. Han gör det tillsammans med sin bror Alfred och två kusiner, även de från Brålanda. Jag vet inte, men kanske var Klas och Alfred lockade av storebror Johans utresa tre år tidigare. Att ha utvandrare i släkten är inget speciellt, det har nog de flesta, och rör vi oss vid den här tiden så finns det en del information att hämta från olika källor.

Bodde man i Brålanda så var det naturligt att ta de cirka 10 milen till Göteborg och gå ombord på en båt där. Och passagerarlistor fördes med noggrannhet och sparades av Göteborgs poliskammare. Ordning och reda skulle det vara. Och även om det ibland blir lite olika uppgifter från flyttningsbetyg till passagerarlistor så är det till mycket stor del spårbart. På flyttningsbetyget stod det, för farfars bror Alfred att efternamnet var Johansson, men när jag hittar honom på passagerarlistan så står det ett nytt namn, Levander.  När och varför han bytte får jag nog aldrig veta, men det skedde i alla fall någon gång på vägen från Brålanda till Göteborgs hamn.  Kusinerna Albin och August finns med efter de två bröderna i utflyttningslängden och finns också med direkt under Alfred på passagerarlistan.

Fri bild Unsplash av Evan Dennis

Men Klas, hans namn står så tydligt och klart i utflyttningslängden men syns inte till på passagerarlistan. Konstigt att han inte finns bland de andra tre.  Kanske bytte han också namn, men det finns ingen Klas med annat efternamn på listan, och ingen mer från Brålanda som åkte den dagen heller. Kunde han ha ändrat allt, och i så fall varför?  Lämnade han Brålanda med de tre andra och kom bort på vägen, kanske han ångrade sig och stannade kvar i Sverige. Gjorde han det så borde han dyka upp, men jag hittar ingen kandidat.

Spårlöst försvunnen, det kan jag konstatera och när jag letat och letat så tog jag med mig frågan till min faster, den sista i generationen ovanför mig på farssidan. Vet du vad som hände med Klas, en ganska enkel fråga kan man tycka men svaret blev inte det jag förväntat mig. Det pratar vi inte om, det finns något hemskt i den frågan, var det svar jag fick. Det var så det hade sagts under många år. Vi talar inte om det, undrar om de trodde att det konstiga då försvann. Min faster hade en fundering om vad som skulle kunna ha hänt, men det ville hon inte dela med mig. Kanske gör jag det senare sa hon.  Men det blev inget senare, det var inte så lång tid efter vårt samtal som stroken kom, och samtalen handlade sedan om andra saker, minnet från förr var borta.

Jag får leva med att inte veta, allt kan inte få ett svar. Eftersom de tre andra reste, och de efterlevande på andra sidan atlanten inte hört något om Klas, så blir det spekulationer. Föll Klas offer för någon som ville åt pengar, kom han i vägen för en hästskjuts, ramlade han i sjön eller vad hände?

Har du liknande försvinnande eller har du tips på var jag söka.  Berätta gärna

Redan under mina år som storstadsbo, förundrades jag över lokaltidningarnas iver att regna in i brevlådan. Jag har till och med skrivit ett litet kåseri om förvirringen som lätt uppstår, då man i flera olika tidningar kan läsa om 'ett föredrag på tisdag' utan datum. Kommande tisdag eller den som inträffade igår? ( ur Stockholm från Örnet 2009) 

Fenomenet har följt efter ända hit till norra Roslagen, där jag numera bor. Först regnade det in tidningar. Sedan kom det under en dryg månad inga alls. Numera kommer det minst två olika lokaltidningar i veckan. 

Men lokaltidningarna må vara lite förvirrande i sin nyhetsrapportering, det är inte sällsynt med mer djuplodande hembygdsartiklar. Och de är guld värda för en nybo. För någon tid sedan läste jag en artikel om 'hatten i Grisslehamn' som fängslade mig så till den milda grad att jag rivit ur artikeln och sparat den. Om jag får tid, ska jag ta kontakt med författaren och höra om jag får återge delar av texten här i bloggen. 

Idag hittar jag en annan lokal släkt- och hembygdshistoria, som har med det upp-och-nervända ankaret att göra. Ett sådant ankare är Norrtälje kommuns symbol.  Flera inslag med historik om byggnader och platser i Roslagen har också förekommit. Visst är det mycket kungar, härförare och andra 'kändisar', men även lokala bönder och fiskare nämns ibland vid namn och plats. Jag misstänker att ungefär samma typ av artiklar förekommer i alla lokaltidningar i vårt avlånga land. Tyvärr har jag själv inte särskilt mycket släkt i Roslagen, men bor man kvar i något område där ens släkt härjat i århundraden, bör lokaltidningarna vara en möjlig källa till vidare forskning. Kanske kan man kontakta artikelförfattaren och få tips om nya källor. 

Det är förstås massor av annonser i tidningarna, men även dessa kan för en nyinflyttad vara av ett visst intresse. Man vill ju veta vad som finns av service och butiker på bygden! Visserligen är inte undertecknad, som varken har bil eller körkort, så värst beroende av däckservice, men det kan ju finnas andra i ens närhet som är intresserade. 

Dessutom annonseras diverse evenemang i lokaltidningen, och att gå på sådana är ju ett bra sätt att bli bekant med folk. Kanske har man då tur och hittar någon verklig 'inföding' med stora kunskaper om folk och fälador i trakten! 

Lokaltidningen är alltså definitivt värd att bläddra igenom även i nutid. Att gamla lokaltidningar är guld värda, vet de flesta av er redan om. Eller hur? 

Bilden: En bunt lokala lokaltidningar. Foto: författaren 

Isak Lundmark 1961. Foto: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Den 14 december 1898 föddes i byn Illvädersträsk inom Burträsk socken, en liten gosse som vid dopet fick namnet Isak Hjalmar. Föräldrarna var Johan Petter Johansson Lundmark, bördig från Sävar och hans hustru Magdalena Eufrosyna Isaksdotter, barnfödd i Burträsk.

Isak växte upp i en stor syskonskara, bestående av tio barn. 1902 flyttade familjen till Västra Blisterliden där de arrenderade en gård som ägdes av Domänverket. Utan vidare orsak brann gården ner till grunden en sommar. Anblicken av stora och vackra vidder smekte Isaks blick under uppväxtåren i Västra Blisterliden. Han upplevde gemenskapen med föräldrar och syskon, i en atmosfär där den yttre knappheten inte förmådde att kuva vördnaden för Gud samt belåtenhet. På ålderns höst mindes han ofta tillbaka till den tiden, särskilt till sin fromma mor, vilket för honom innebar en ljus och rik tacksamhet.

Redan i tidiga tonåren gav sig Isak ut i förvärvslivet. Han arbetade en tid i skogen men insåg snabbt att hans håg stod till snickeribranschen. Lundmark blev kompanjon med sin granne från barndomstiden, snickaren Viktor Dahlqvist. De båda startade 1918 en mindre snickerirörelse i Storliden, Burträsk. 1921 bar det av till Burträsk eller Gammelbyn som samhället hette då. Där byggde Isak och Viktor tillsammans med ytterligare en kamrat, en snickeriverkstad. 1925 brann denna verkstad ner. Under den tiden hade dessutom Isak lämnat firman. Tidigare hade Isak också haft tjänst vid möbelsnickerier i Umeå och Vännäs. Isak gifte sig samma år med Elin Josefina Morén född 3 september 1900 i Mora, Burträsk, dotter till Nikanor Morén och hans hustru Margareta Eufrosyna Asplund, bägge härstammande från Burträsk socken. Elin hade, liksom Isak, nio syskon.

Isak hade bestämt sig för att starta en snickerifabrik i Åsträsks stationssamhälle. Dit flyttade han med sin nyblivna hustru och deras nyfödde son 1925. Drivkällan till fabriken var en stor lokomobil, en slags ångmaskin. Det var en mindre anläggning men cirka tio personer hade nog arbete vid fabriken. Vad som skulle tillverkas vid industrianläggningen är inte känt men likkistor och byggnadssnickerier har nämnts som objekt. Redan 1929 brann fabriken ned och året efter lämnade Isak med sin familj Åsträsk. Flyttlasset bar av till Bygdsiljum där Isak hyrde B. Åströms snickerifabrik under cirka ett års tid. Familjen Lundmark bestod nu av fyra barn och två vuxna. 1931 övertog Isak sin svärfaders jordbruk i Mora, Burträsk och Lundmarks slog sig ner där. 1936 erhöll Isak anställning vid Bertil Lindgrens snickerifabrik i Bodbysund, 1944 blev han verkmästare där. Samma år föddes Isak och Elins åttonde barn, som också blev deras sista.

Vid sidan om sitt yrke hade Lundmark ägnat mycket tid och energi åt det kommunala livet. Han hade varit ordförande i Burträskkretsen av SAP, vice ordförande i kyrkofullmäktige, kyrkorådet samt i fattigvårdsstyrelsen. Ledamot i skolstyrelsen och ekonominämnden samt ordförande i socialnämnden var han också. I fem års tid innehade han posten som kyrkvärd. Isak var därtill medlem i Träindustriarbetarförbundet, Bodbysunds Arbetarekommun, hantverksförening samt blomsterfonden, med flera uppdrag.

När byggnadskontoret i Burträsk sökte efter en man i branschen föll valet på Isak Lundmark. Den platsen passade honom som hand i handske och där tjänstgjorde han ofta som arbetsledare. Under denna tid skedde en stor expansion på byggnadsfronten i socknen. På byggnadskontoret kombinerade han kontorsjobb med fältarbete. Han tjänstgjorde även som lärare vid kurser i byggnadsteknik. Tack vare denna befattning kom han i kontakt med invånarna i socknen och deras levnadsförhållanden. Detta hade han nytta av, eftersom han i egenskap av socialnämndens ordförande hade i uppgift att med samhällets omsorg ta hand om alla dem som hade behov därav. Därvid besjälades han av en stor lidelse, som på inget sätt grumlades av smicker eller sentimentalitet. När den nya kyrkan i Burträsk skulle uppföras invaldes Lundmark i byggnadskommittén. Det förtroendet var tveklöst det bästa han hade varit med om i offentliga sammanhang, sade han själv när församlingens nya katedral stod klar 1949.

Som person var Isak Lundmark lugn och försynt. Han var aktad och avhållen av alla han kommit i kontakt med. En stor vänskara hade han skaffat sig.

Sedan pensioneringen 1964 var han inte sysslolös. I hemmet hade han en mindre snickeriverkstad där han tillverkade fina saker. Den 9 juni 1970 slutade Isak sina dagar på jorden, han blev 71 år.

Om hustrun Elin kan berättas att hon var anspråkslös och trevlig till sin läggning. Hon var allmänt omtyckt i sin omgivning. Bredvid kallet som husmor hade hon ägnat tid åt den kristliga ungdomsverksamheten i trakten. Hon var också söndagsskollärarinna i Bodbysund i flera års tid. Därutöver kan nämnas att hon var ledare för syföreningen i Mora, Burträsk. Hon somnade in 1 maj 1989, 88 år ung. Då bosatt i Skellefteå.

Idag blir det ett kort och snabbt tips om förkortningar m m. Riksarkivet har en pdf-fil på nätet med förkortningar som användes i folkräkningarna och förmodligen också i kyrkböcker. Länk.

Dessutom vill jag tipsa om Riksarkivets många guider och vägledningar som är tillgängliga på hemsidan. De är bra hjälpmedel när du letar i andra arkivhandlingar än kyrkböckerna.

Vägledningar berättar om vilken information arkivhandlingarna innehåller och hur det är organiserat. De är gjorda av Landsarkivet i Uppsala. Länk.

Guiderna är lite mer kortfattade. Det finns bl a en guide till domböcker men i övrigt är det kanske lite mer ovanliga arkiv. Länk.

En sida med vägledningar enbart till krigsarkivets bestånd. Länk.

Det här är nog mitt kortaste blogginlägg hittills, misstänker jag. Just nu räcker tiden inte riktigt till allt jag har planerat och vill göra men det här hoppas jag kan vara till någon hjälp för andra släktforskare.

Det finns så många arkivhandlingar att läsa i och ibland kan vi behöva hjälp att hitta i arkiven. Eget foto.

Jag har en liten del att leta efter hur det egentligen hänger ihop mellan min morfars bror och hans fru. Det hela utspelar sig i Massachusetts och Rhode Island, två stater på östra kusten av Nordamerika. Det är inte alltid så lätt att hitta uppgifter men för varje gång jag försöker så kommer det fram någon ny liten uppgift. Jag vet inte alltid om det beror på att det läggs ut nytt eller om det funnits där hela tiden och jag missat det. Men så är det väl med all forskning, det kan ju finnas svar precis bakom hörnet, men man tittar inte där.

Jag vet i alla fall när morfars bror Karl August är född och det är alltid en tröst, även om det ibland verkar som om han själv inte alltid vet det eftersom det blir lite fel år på en del dokument. Men det får man vänja sig vid. Han reser över det stora havet till ”svenskstaden” Worcester där han redan har sin mormor, som vid 51 års ålder tyckte det fick vara nog i Sverige och drog västerut. Han finns som inneboende hos henne vid folkräkningen 1900, och det var bra för då blev det lättare att hitta både mormor och Carl August, som han benämns där. Sedan verkar det bli svårare att följa honom ett tag.

Längre fram i letandet så dyker Tekla Asp upp, och då som Carl Augusts hustru. Det har gått femton år sedan den dagen han bodde hos mormor och ingenstans hittar jag deras vigsel. Men i ett dokument från Rhode Island finns de två med en elvaårig pojke. Kan de ha gift sig någonstans, fått en son och flyttat till den nya staten, eller var ska jag leta. Vid närmare titt på originalet till dokumentet framgår det att pojken är ”stepson”, så då fanns han hos henne innan de blev ett par. Kanske inte vad jag hoppats på, men det är ju ingenting att göra något åt.  Behöver inte fungera på hur jag skulle kunna låta DNA vara en del av eftersökningen.

I författarens ägo

Tre år efter att de dykt upp i Rhode Island så kommer det sista dokumentet om Carl August.  Spanska sjukan härjar och den 3 oktober 1918 så avlider Carl August och hans relativt korta liv tar en ände. Vad jag kan se så finns inga dokumenterade genetiska ättlingar. Ett par år senare så tar tuberkulosen Teklas liv och hon hamnar i samma grav som sin make.  Pojken, Carl Bernhard, är nu 18 år och får klara sig själv.  Jag vet att hans familj faktiskt såg min morfars bror som hans pappa, så kontakten finns och vi kan dela historier som släktingar.

Men var kom nu Tekla ifrån, det blev nästa lilla undersökning, och då dök det upp nya ledtrådar. En kontakt i en facebookgrupp frågade efter ursprunget till några medlemmar i sin familj.  Vissa spår ledde till en bödelsfamilj i södra Sverige, som jag nämnt om i en tidigare blogg. Men det fanns också en linje till en Grundström, som det fanns lite olika platser kopplade till, Älvdalen, Regna, Åseda nämndes av den som frågade. Det var inte så svårt att hitta Jan Gustaf Grundström med hustru Emma Kristina Horn. Han var liesmed och hade flyttat runt till olika bruk i Sverige efter att ha först emigrerat och sedan återvänt.

Det kunde ha slutat där om det inte dykt upp lite nya namn som fanns både i USA och Sverige. Fast nu var det en annan liesmed, Carl Olof Horn med hustru Emma Josefina Grundström, som kom på tapeten. En Grundström till, kopplad till en annan Horn, och båda männen var liesmeder. Jodå, det var två syskon som gift sig med två andra.  Och när vi tillsammans försökte reda ut härvan av linjer hit och dit så tittade vi på Carl Olof Horns äldsta dotter, Tekla Horn. Och för att göra en lång historia kort, så småningom gick det att koppla släkten Grundström/Horn till min morfars bror, för visst var det Carl August fru som vi hittade.  Och här skulle jag kunna skriva mer om vad hon varit med om, men det sparar vi till en annan gång