Familjen Hellbeck i Leijoncronas hus

Det var en gång en ung man som lämnade sin hemstad Strasbourg i Elsass/Alsace för att söka sin lycka i stormakten Sverige. Vi befinner oss i slutet av 1600-talet, och då var Sverige ett löftets land för många av Esaias Hellbecks sort.

Den unge mannen hamnade i Stockholm. Troligen hade han redan kommit i kontakt med skinnhantering, som kom att bli hans födkrok. Förmodligen blev han gesäll hos någon etablerad körsnär i huvudstaden, kanske rentav hos sin blivande svärfar, Anders Thun…

Så småningom fick Esaias fart på sin egen verksamhet som körsnär, och Anders Thuns dotter Hedvig gav honom sitt ’ja’ i Tyska kyrkan. Esaias Hellbeck fick burskap som körsnär i oktober 1698. Vid det laget var han redan far till en dotter, troligen den som hette Judita.

Tyvärr vet jag inte exakt när familjen Hellbeck hamnade i det så kallade Leijoncronas hus, men 1720 finns de i alla fall där.

Johan Holm, 1653 adlad Leijoncrona av drottning Christina, blev kammarräntmästare 1652 och dog 1689. Han ’stod i öfvermåttan stor nåd’ hos drottningen och lät troligen under 1650-talet uppföra det hus som idag totalt förändrat ligger på Skomakaregatan 30 i Gamla stan i Stockholm.Det enda som idag antyder att detta är ett äldre hus, är ankarslutarna på fasaden. Huset renoverades senaste gången 1937, och hyser idag förskolan Nicolaigården i bottenvåningen. I övrigt är det lägenheter.

Men… om vi går ner i källaren, som finns kvar i stort sett oförändrad… Och flyttar oss tillbaka till år 1720. Då hör vi att det sjuder av liv och rörelse över våra huvuden. Mäster Esaias arbetar i sitt buntmakeri och ryter order till gesällen Jonas. Kanske är det någon riktigt förnäm person som beställt ett pälsverk av körsnär Hellbeck? Uppför den lilla baktrappan ut mot Prästgatan, kommer andregesällen klampande.

Nu förflyttar vi oss genom två salar med grägolv och stenvalv bort till köket. Kanske står pigan Annika Johansdotter och bakar bröd vid den stora ugnen. Eller har matmor Hedvig skickat ner henne till källaren vi just lämnade för att hämta upp ett lispund smör eller en stånka öl till middagen?

Vi fortsätter ytterligare en stentrappa upp. Den stora salen med sitt trägolv och sitt vackra gipstak, säkert husets finaste rum, står tom för tillfället. I kamrarna bakom leker kanske de tre yngsta barnen: Anna Maria 9 år, Margareta 5, och Samuel 4. Deras äldsta storasyster Judita har redan fyllt 24, och måste tjänstgöra som vakt hos Tredje Compagniet. Åtminstone är det vad Esaias själv uppger i mantalslängden för 1720. Men han behöver inte bekymra sig över Judita länge till, snart är hon ordentligt gift, och får eget hushåll. Kanske välver Esaias planer för att få henne bortgift med skräddare Johan Forsberg, kanske har Judita själv fått välja sin tillkommande.

Vi går nedför trapporna igen, och på vägen ut, beundrar vi de två rikt snidade träskåpen som står vid varsin vägg i förstugan. Kanske är de rentav ett arv efter husets ursprungliga ägarfamilj, Leijoncrona?

När vi väl kommit ut på gatan igen, dunstar bilderna från förr långsamt bort. Träffar vi inte på en grupp tysktalande turister med t-shirts inhandlade på någon turistfälla, så låter det från någons mobil, eller något liknande som för en tillbaka till nuet. Vi kan i alla fall trösta oss med att gatorna i Gamla stan numera är mycket trevligare och hälsosammare att promenera på, sedan befolkningen i stadsdelen slutat tömma latriner och sopor rakt ut på gatan!

Denna något nedkortade text är hämtad ur min släkttidning An-Lunden 2007:3. En av källorna till ovanstående är en brandsyn som i alla fall då fanns på Stadsmuseets Faktarum. Ska kanske också tillägga att Esaias och Hedvigs dotter Margareta är min ff mm mm mm.

Bilden: Kåkbrinken. Skomakargatan ligger lite längre upp till höger. Foto: författaren.