Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
- Du är här:
- Start
- Rötterbloggen
- Gift två gånger
Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.
Gift två gånger
När en make eller maka dog i förtid gifte den efterlevande oftast om sig. Det var mycket vanligt förr i tiden, framför allt om familjen hade en gård eller ett torp och dessutom hade mindre barn. Det har jag sett många gånger under alla de år jag släktforskat.
Men hur vanligt var det att folk dog i en sådan ålder att änkan eller änklingen gifte om sig? I sommar har jag hållit på med en släkt där det visat sig att i alla generationer i en släktgren har en eller flera blivit änka eller änkling och därefter ingått nytt äktenskap.
I de flesta av familjerna finns det både helsyskon och halvsyskon.
Så här det det ut i den släkten. Alla som är markerade med fetstil är personer som varit gifta minst två gånger. En av dem var gift tre gånger.
Omständigheterna varierar. Bonden har dött och en ung dräng på gården har gift sig med änkan. När han själv blivit änkling fann han en ny hustru på granngården.
Två av de markerade dog inom tre år efter den andra vigseln. En av dem var Anna som först var gift med Anders. De hade ganska små barn, yngsta dottern var bara ett år när hennes far dog. Fyra år senare dog hennes mor, som då var omgift. Samma år dog deras mormor, som också var omgift.
Två av de omgifta gifte om sig innan sorgeåret var slut. Hur vanligt var det? Jag har sett att många änklingar gifte om sig med pigan ganska snabbt, ofta inom ett år, och sedan kom ett nytt barn. Men färre änkor gifte om sig så snabbt, om inte ett nytt barn var på väg.
Jag tycker att det är intressant att se sådana här mönster och försöka förstå dem. Jag tolkar det jag funnit som att dödligheten var ganska stor och att man troligen gifte om sig av praktiska skäl, för att två vuxna behövdes i hushållet.
De jag släktforskat om nu levde i Skåne, både i västra och mellersta delarna men i många olika socknar. Kanske var det mer vanligt där att änkor och änklingar gifte om sig än på andra håll? De flesta var arrendebönder. Kanske hade det betydelse om man var gift för att få behålla arrendet, det var ju ärftligt då.
Har du upptäckt liknande förhållanden, eller annat som du stannat upp inför och funderat på?
Håll dig informerad
När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.
Om författaren
Bloggare
Eva Johansson
519 inlägg
Mats Ahlgren
324 inlägg
Ted Rosvall
267 inlägg
Anton Rosendahl
250 inlägg
Helena Nordbäck
249 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
28 inlägg
Michael Lundholm
12 inlägg
Stefan Simander
2 inlägg
Annonser
Kommentarer 12
Nog finns det många slika fall av omgifte även i norra Uppland under sjutton- och artonhundratal. Mannen får en duktig ny hustru som själv får en funktion och plats där hon trivs. Må det sedan vara en piga på gården eller en lämnad med ett oäkta barn, eller en översiggiven änka med eller utan medförda egna barn. Romantiska skäl har jag aldrig sett uttalat under mina fler än sextio års grävande i kyrkböckerna. För mig har ordningarna sett fullkomligt naturliga ut och jag har aldrig funderat mer över detta.
Per-Ulf: Visst är det ett mycket vanligt mönster, men det är sällan jag sett så många fall i en och samma släktgren.
På södra Gotland har jag stött på en väldigt lång kedja av giftermål mellan olika gamla makar där den äldre dör och den yngre gifter sig med en ännu yngre som sedan i sin tur gifter sig med en ännu yngre!!!
Stefan: Det har jag också sett. Något fall där det kunde skilja nästan hundra år mellan första äldste maken och sista yngste.
Ett hyfsat vanligt mönster i ett samhälle utan sociala skyddsnät.
Men undantag fanns rätt sent, undantag med andra lösningar. Har ett foto taget för 60 år sedan på tre ”ampra” fruntimmer som alla blev änkor tidigt. Som förväntades sköte sin barnkull och sina hemman samt förutsattes gifta om sig. Strävsamma personer. Men några omgiften skedde ej; de tycks redan ha varit bästa vänner som höll ihop och hjälpte varandra hela livet!
Bengt: Ja, de hade det nog bra på egen hand. Många kvinnor avstod nog från omgifte för att slippa förlora sin myndighet, alltså att vara myndig. Långt in på 1900-talet var ju gifta kvinnor underställda makens myndighet. Det var väl en orsak till det som kallades Stockholmsäktenskap kring tiden för förra sekelskiftet.
Det var nog vanligt att den som blev kvar gifte omsig,ja träffa på en torpare som gifte om sig med sin styvdotter och fick barn med henne,det blir rörigt i släktträden i bland
Roger: Ja, så kunde det bli. Det var inte heller så ovanligt att en änkling gifte om sig med sin döda hustrus syster. De kände ju varandra, hon kände barnen och hon ryckte nog in som extramamma när systern dött.
Har många gånger funnit familjer där hustruns yngre syster arbetat som piga, och när hustrun avled, ofta i samband med förlossning med även i "sot" och annat, så gifter mannen om sig med pigan/hustruns syster. Men många gånger också om maken varit betydligt äldre än sin fru, när han avlider gifter hon om sig med en dräng, eller en änkeman från en närliggande gård. Praktiskt, men låter inte så kärleksfullt, dock kan såklart kärlek växa fram så det behöver inte betyda att det [senare] äktenskapet var dåligt.
Detta gäller i mina upptäckter, bondefolk från Blekinge, Småland, Sörmland, Dalarna och Västernorrland dvs de ställen där jag mest forskat.
Maria: Ja precis, dessa mönster har jag också sett på många håll. På en gård behövdes både man och kvinna eftersom arbetet var så uppdelat mellan könen. Vi får hoppas att de flesta äktenskap blev lyckliga, men tyvärr finns det ju många vittnesmål om motsatsen. Fast man säger ju att "hälsan tiger still", dvs att det som är bra inte uppmärksammas, bara det som är dåligt.
Som motpol - en av min farfars systrar (född 1871 i Ösmo, uppvuxen på Dalarö), gifte sig 1902, fick två barn med maken, och skiljde sig 1921. Familjen bodde då i Stockholm, han var bokhållare och hon givetvis hemmafru, eller bodbiträde då innan barnen föddes. Det var hennes initiativ att skiljas (har jag hört, av mina sysslingar) och hon gifte om sig med en annan bokhållare (1922), som blev revisor, och förblev gifta till han avled 1945.
Men helt klart, och det gäller det mesta, så är det klagomålen som hörs och de som är nöjda säger inte mycket.
Maria: Det var ganska ovanligt med skilsmässor för hundra år sedan men det förekom ju.