Till sjöss - ingen romantisk resa

Att bli sjöman förr var ju ett sätt för en fattig pojke att få komma ut och se världen. Men troligtvis var det inte äventyrslystnad som fick en pojke att mönstra på sitt första fartyg. Kanske hade han ärvt yrket efter sin far, vilket var vanligt. Eller så hade han ingen annan möjlighet att få mat och husrum. Många pojkar var bara 12-13 år när de gick till sjöss som jungmän.

Livet som sjöman var inte särskilt romantiskt. Dygnet delades in i olika vaktpass, där ’hundvakten’ mellan midnatt och 04 på morgonen ansågs vara det sämsta. Var och en hade sina uppgifter att sköta. Från att som jungman varit ’lärling’ och fått skura och tvätta det mesta, alternativt jobbat som kock, gick man vidare till lättmatros och sedan ordinarie matros.

Arbetet som sjöman var tungt och farligt. Att klättra i masterna för att beslå eller lossa segel när det blåste kuling eller var isigt och kallt, var direkt livsfarligt.

Att som 12-13 år gammal jungman bli utsedd till kock, var nog ingen tacksam uppgift heller. Råvarorna ombord var sällan i särskilt gott skick. Mask i mjölet, härsket smör, surt kött och ruttna grönsaker var vad den unge kocken hade att försöka göra mat av. Till råga på eländet var det vanligt att kostnaden för mat och dryck ingick i kaptenens lön, så en snål kapten köpte redan från början de billigaste råvaror han kunde få tag i, och det var förstås det allra sämsta. Ofta hade man med några höns och kanske en gris ombord, för att kunna hålla med färskt kött åtminstone.

Hos många rederier var det kaptenens ansvar att se till att last skeppades tillbaka. Det innebar, att när fartyget nått sin destination och lossats, skulle han se till att skeppet fick en ny last tillbaka. Att ’gå lätte’ tillbaka till ursprungshamnen var mycket olönsamt. Detta kunde innebära, om man hade otur, att skeppet kunde bli liggande i lossningshamnen i flera veckor, rentav månader. Sjömännen ombord kunde i bästa fall bli friställda, och sålunda söka nytt jobb, men i de allra flesta fall, fick de helt enkelt vänta. Och även om en sjömans fartyg hade lossats i en hamn nära hans hem och sedan fick vänta på ny last, så ansågs sjömannen ha rymt om han passade på att besöka hemmet under väntetiden. På det sättet blev sjömännen närmast livegna.

Kaptenen hade ofta ’kapplak’ på lasten, vilket betyder att han fick procent på priset vid försäljningen. Därför var han förstås angelägen om att skeppet skulle ha med sig en last tillbaka, och minst lika angelägen om att besättningen skulle finnas tillgänglig och beredd att avsegla hela tiden.

Det var kanske inte så konstigt att många sjömän rymde. De flesta passade väl på när fartyget låg vid kaj i Nordamerika eller möjligen Australien. Där var det lätt att försvinna i mängden.

Man undrar ju hur det sedan gick för de förrymda sjömännen. Kom de någonsin tillbaka till Sverige? Eller slog de sig helt enkelt ner i sina nya länder, ägnade sig åt jordbruk eller hantverk och blev en del av kolonisationen? Hur gick det för deras familjer där hemma?

En del märkliga levnadsöden har jag läst om; många har väl hört talas om ’kung Calle av Söderhavet’? Han som hamnade på en söderhavsö efter ett skeppsbrott och gifte sig med hövdingens dotter, för att sedan själv bli kung på ön. Han var säkert inte den ende svensk med en historia av det slaget. Fast en del hade säkerligen oturen att bli dödade av ursprungsbefolkningen istället för kungar över dem.

Undrar hur många ättlingar till svenska sjömän som lever på små okända öar i tropiska farvatten idag?

Källa: En del uppgifter ovan kommer från www.sjohistoriska.se ’Hur blev man sjöman i början av 1900-talet’?

Bilden: Fullriggaren af Chapman gick ofta med last till Australien innan hon blev skolfartyg och vandrarhem. Foto: författaren .