Att få veta

Varför sa de inget, de visste ju hur det var. Jag fick inget veta, men andra visste och tomrummet i mig blir bara större och större. Och nu är det för sent, linan som fanns, även om den inte syntes, är nu klippt för alltid. Borta är möjligheten att få se, att få känna, att få röra den som är upphov till åtminstone halva mig och den kommer aldrig tillbaka.

En fråga och samtidigt ett konstaterande som jag hört flera gånger, inte exakt ordagrant men med en underton som är densamma. Det känns att det kommer långt inifrån och har en styrka som är svår att greppa. Att efter många år få veta att den fråga som en person brottats med hade ett svar men ingen sa något.  Kanske fanns det ett löfte någonstans i bakgrunden, kanske är det missriktad omtänksamhet eller ibland verkar det vara så skambelagt att det är bäst att inget säga.

Att det rör sig om en för vissa känd relation men där huvudpersonen, eller åtminstone den ena huvudpersonen, inget får veta, är ju klart. En saknad pappa eller mamma, en saknad bror eller syster eller annan närstående, där det hela tiden funnits ett svar, men som dolts. Det är inte lätt att förstå de känslor som väller fram när svaren uppdagas och det blir känt att hon eller han faktiskt funnits i närheten någon gång under livet, men att inget sagts.

Visst är släktforskning en rolig och intressant sysselsättning, inte minst när knutar löses upp och nya samband blir synliga, när det som amerikanerna kallar brick walls kan rivas och det som varit fördolt bakom muren äntligen kan skönjas. Glädjen att hitta rätt kyrkbok, att hitta rätt samband eller kanske ett nytt dokument som bara dyker upp och visar på hur det egentligen var, den kan vara svår att beskriva. Och många är de lyckofyllda beskrivningarna av sådana händelser.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Men när vi sitter och försöker lägga pussel efter en okänd anförvant och det dyker upp en lösning som är oväntad, då kan det bli känslostormar. Det är ju inte alla som kunnat grotta ner sig i konstiga dokument eller nyttja nya verktyg som internetbaserade databaser eller ta en del DNA-tester av olika slag. Funderingarna har kanske inte konkretiserats så att det som kanske syntes till en mindre del blev klart. Längtan att få veta har funnits men hur har varit en aning svårt.

Jag satt med en person nyligen, vi hade talats vid helt kort i ett annan sammanhang och då kom en stilla fråga. Mamma berättade aldrig vem pappa var, och eftersom du håller på med sån där släktforskning, kan du hjälpa mig. För några år sedan, ja lite mer än några, men ändå, hade kanske svaret varit att det är svårt, men idag är det lättare, om det ”bara” är en pappa. Nu är farfars mor eller mormors farmor som är det svåra. Så vi började och det tog inte så lång tid innan svaret började skymmas. Ska inte säga att det var lätt, men det kom.

Under många år hade frågan ställts till mamman och vem pappan var. Hur såg han ut, liknande han frågeställaren, fanns det drag hos mig som påminde, varför blev han min pappa och varför försvann han. Den ena frågan efter den andra, och det enda svaret var egentligen. Bry dig inte, det har ingen betydelse. Det tyckte mamman men det tyckte inte den aktuella personen. Men till slut kom alltså svaret och det blev en reaktion som jag inte kunde föreställa mig, för allt syns ju inte i böckerna.

Grannen i våningen ovanför, när jag var liten, var den första kommentaren. Han som var snäll och gav mig godis ibland. Hans dotter var barnvakt till mig. Fast det var alltså min halvsyster, tror knappast att hon visste det. Och när de flyttade till en annan stadsdel så fortsatte kontakten, sporadiskt men ändå. Och nu finns han inte, och inte min halvsyster heller.

Kommentarerna fortsatte, minnen om olika händelser bara forsade fram. Positiva minnen, men sorgsenheten sken kraftigt igenom. Tänk om mamman sagt något, tänk att möjligheten att lära känna sin pappa bättre getts, vad hade det betytt. Och tänk om letandet startat lite tidigare, vad hade hänt då. Ja, många tankar och kommentarer kom det, och ibland undrar jag om det varit bättre att inte få svaret, att pappa fanns i närheten.  Att de som visste inget sa, det gjorde inte det hela lättare.

Nu vet jag att det till slut föll väl ut, att få kunskapen. Men det tog ett tag och det var en del tårar som föll, och det är ju också en del av släktforskningen, när vi kan knyta kontakter med det okända