Berättelser om de döda

Nu ska ett stort antal likpredikningar från Skoklosers arkiv digitaliseras. Det handlar om drygt tusen sådana. Läs mer om det på Statens Historiska Museers hemsida.
Som ni förstår är en likpredikan den predikan som hölls vid en begravning. Då talade man väl om den döde men berättade också en hel del detaljer om hens liv. Har du turen att hitta en likpredikan över en gammal släkting från 1600-talet kan du alltså få veta betydligt mycket mer där än i kyrkböckerna.
Likpredikningar trycktes och kan finnas i arkiv och på bibliotek. En stor samling på 1100 likpredikningar finns t ex i Genealogiska Föreningens bibliotek.
En av de släktforskare som är kunniga på området är Markus Gunshaga, tidigare bloggare här på Rötter. 2016 skrev han ett blogginlägg i ämnet. Han har också skrivit en artikel i Släktforskarnas årsbok 2016 om likprediktningar, epitafier och begravningsvapen.

Det var förstås de välbeställda högreståndspersonerna som förärades en likpredikan. Har du mest allmoge i din släkt, som de allra flersta av oss har, får vi förlita oss på kyrkoarkivens dödböcker. Där kan det periodvis finnas långa berättelser om de döda, både bönder, torpare och andra. Men då ska vi ha tur.
Kyrkböcker med dessa längre livsberättelser brukar kallas personaliebok och det ser ut att vara den text som prästen läste upp i kyrkan vid begravningen. Dessa finns inte bevarade från alla församlingar och själv har jag stött på dem i några församlingar i Dalarna och i Skåne, vad jag nu minns. Personalieböcker finns mest från 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Till vänster omslaget till en likpredikan över Maria Mörck  i Simrishamn 1771, bild från Markus Gunshagas artikel i Släktforskarnas årsbok 2016.
Till höger ett uppslag i en personaliebok från Leksand 1824 (F:16, 1824-1830). Där har prästen skrivit om soldaten Anders Hammare, om bondesonen Olof som dog 3 år gammal och om bonden Carl Olsson (med en hel sida till på nästa uppslag), som alla dog på våren 1824. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del präster kunde ju skrivia lite livshistoria även i de vanliga dödböckerna, kanske var det präster med lite mer skrivklåda. Det har jag stött på desto mer i de olika kyrkoarkiven.
I dessa levnadsberättelser så står det oftast att den döde levt stilla, beskedligt och kristligt, med lite olika varianter. Och givevtis var begravningen inte läge för att tala om det som inte var så bra. Så omdömena får vi ta med en nypa salt.
Men en gång har jag sett en präst som skrivit i en personaliebok om en kvinna som dog någon gång på 1700-talet ungefär att "vi ska inte döma henne för Gud allena vet vilka prövningar hon gått igenom för att bli som hon blev". Ingen mer förklaring och givetvis har jag funderat mycket över vad som döljer sig bakom detta.
Även om alla säkert inte var så kristliga och goda som påstås så kan uppgifterna i dessa levnadsbeskrivningar berätta en hel del om deras liv och ge dig fakta att gå vidare på. T ex som i fallet med Carl Persson (se bilden nedan) som blivit faderlös när han var 15 år, vilket innebär att jag kunde få ett hum om när hans far dog. Det står också hur många år han först var gift, hur länge han var änkling och hur länge han hann vara gift igen före sin död. Så det går att räkna baklänges ungefär när de uppgifterna bör gå att hitta i kyrkböckerna.

Ett exempel på att prästerna ibland skrev lite mer än bara dödsdag, namn och andra fakta är denna från Ryssby socken i Kronobergs län. I högerspalten finns det en hel del att läsa om Carl Persson i Ranaboda som dog den 26 december 1715. Det står bl a att han blev faderlös 15 år gammal, om anställningar han haft som ung och om hans två äktenskap. Bildkälla: Arkiv Digital.