Så gjorde släktforskningen upp med myterna om svenska resandes rötter

Resandefamiljen Vilhelmsson Brandin på ett fotografi av bygdefotografen Jakob Lindwall i Nås i Dalarna. Läs mer om bilden, som gjorts tillgänglig av Nås hembygdsförening, via länken längst ned i artikeln.
Årets mottagare av Victor Örnbergs hederspris, Sebastian Casinge, har med sin forskning bland annat kunnat motbevisa teorier om de svenska resandefolkets ursprung. Men vad är det egentligen som har motbevisats, och hur? I den här intervjun får du veta mer.

Men till att börja med: varför är det viktigt att reda ut resandegruppens ursprung? I samband med sensommarens släktforskardagar i Malmö har vi ett spännande samtal med Sebastian Casinge.

– Själva ursprungsfrågan har dominerat väldigt mycket av historieskrivningen om de resande. Under tidigt nittonhundratal, då rasbiologin dominerade, kunde de resande eller de så kallade tattarna beskrivas som en olycklig rasblandning, säger han.

Sebastian Casinge. Foto: Olle Söderström.Men efter andra världskriget slog pendeln helt åt andra hållet och en sociologisk förklaringsmodell tog över.

– Då sade man i stället att de resande var personer som blivit utstötta ur bondesamhället och som hade formerat sig till en egen grupp, utan att egentligen ha någon gemensam bakgrund. Att fördomar och annat skulle ha pushat samman de här människorna i något slags utanförskap.

– Den sistnämnda förklaringsmodellen ville motverka den uppenbara rasism som funnits, men har bidragit till att osynliggöra de resande som grupp.

Känt bland släktforskare

Enligt Sebastian Casinge har det inom släktforskargruppen länge funnits en djupare kunskap om de resandes ursprung. Från det att bland andra släktforskarna Bo Lindvall och Håkan Skogsjö började gräva i frågan för mer än 40 år sedan har det varit uppenbart att resandesläkterna har rötter i den tidiga romska invandringen till Norden på 1600-talet, ja kanske så tidigt som på 1500-talet.

– Idag vet vi genom pappersforskning att flera av de centrala resandesläkterna går att följa ned till slutet av 1600-talet och människor som i den tidens källor kallas ”tattare” och ”zigenare”. De tillhörde en tidig våg av romsk invandring och var bland de första som tilläts leva lagligt i landet. Fram till 1600-talets andra hälft var statsmaktens vilja att alla ”tattare” skulle köras ut ur landet. Gruppen har sedan dess påverkats av nordiska förhållanden, ingiften har skett, det är en sammanflätad historia, som historier ofta är, säger Sebastian Casinge.

– Men eftersom den här forskningen bedrivits utanför universiteten har den varit ganska lätt att bortse från. Det som kan betecknas som släktforskning har inte samma tyngd, trots att det verkligen inte råder någon brist på skriftliga källor.

Dna slog spiken i kistan

Vi kommer in på samarbetet med de spanska dna-forskarna vid Universitat Pompeu Fabra i Barcelona. Det var genom Karin Bojs som Sebastian Casinge kom i kontakt med forskarteamet och kunde, tillsammans med resandeorganisationen Frantzwagner Sällskapet, hjälpa till att hitta nu levande personer av resandesläkt som var villiga att ingå i en studie.

Resultatet publicerades i artikeln ”Genomic Insights into the Population History of the Resande or Swedish Travelers” i den vetenskapliga tidskriften Genome Biology and Evolution.

Studien är liten, men samtliga svenska resande som ingick hade tydliga matchningar mot en referensgrupp av spanska romer. Resultatet av studien visar att de resande har rötter i en romsk population som till en början hållit sig separat, men sedan 1700-talets mitt i varierande omfattning börjat gifta sig med majoritetsbefolkningen.

På så vis kunde dna bekräfta det arkiven redan berättat.

– Med hjälp av den här tunga tekniken, som är svår att snacka bort, kunde vi med ett nytt verktyg definitivt slå hål på myten att de resande var utstötta ur majoritetsbefolkningen.

Enligt Sebastian Casinge kan de genetiska banden också sprida ljus över gruppens komplexa historia.

– Ser man på resande ur ett svenskt perspektiv blir gruppen ganska svår att förstå, men höjer man blicken och ser ut över hela Västeuropa så ser man att det finns liknande grupper i till exempel Holland, Tyskland, Frankrike och Spanien. Det finns historiska band mellan de här grupperna, som alla har ursprung i den romska vandringen under medeltiden. Dna-tekniken är kraftfull för att belägga historisk migration och kan ge information om en tid som föregår de skriftliga källorna.

En av de tidigaste avbildningarna som kan knytas till den nationella minoriteten romer är denna pennteckning från 1844-47 av militären och konstnären J. G. Arsenius. Den har titeln "Zigenare", ett ord som fortfarande kunde användas om resande vid tiden. Bildkälla: Krigsarkivet, J. G. Arsenius arkiv.

De äldre har inte velat berätta

Sebastian Casinge är själv av resandesläkt på fädernet, något som tidigt väckte intresse.

– Det var något jag kände till, men inte visste så mycket om. De äldre som visste ville helt enkelt inte prata om det och den officiella historieskrivningen om gruppen var motsägelsefull. Så jag började tala med mer avlägsna släktingar och besöka arkiv för att förstå varför det blivit så känsligt att prata om de här sakerna.

Sedan dess har intresset växt till att omfatta hela resandehisorien. Han har lett ett flertal projekt, skriver och håller föredrag om de resandes roll i historien, deras yrken och näringar. För det är hur de resande har levt, deras berättelser, som är hans egentliga intresse, inte ursprungsfrågan. Sedan en tid tillbaka är han anställd på Hälsinglands museum.

Så var hittar man information om sina anfäder och anmödrar av resandesläkt?

Sebastian Casinge berättar om sin forskningsmetod som bland annat bestått i ett ändlöst plöjande av myndigheternas korrespondens och dokumentation. Det rör sig om ”kilometervis” med handlingar i alla ämnen, där resande och andra rörliga människor förekommer titt som tätt.

– Metoden består i att ganska förutsättningslöst gå igenom arkiven. Jag är ju intresserad av fenomenet i sin helhet och ofta hittar jag något, även om det inte är specifikt det jag letar efter just nu. Det handlar om att över tid bygga upp ett material som man kan återvända och ställa nya frågor till.

Minoritetsforskare gör gemensam sak

Ganska snart upptäckte han att det fanns många andra berättelser i arkiven som var intressanta och okända, men som inte hade med de resande att göra.

– Även den judiska och den samiska gruppen förekommer i det här källmaterialet, liksom rörliga människor och yrkesgrupper inom majoritetsbefolkningen. Genom mitt arbete på Hälsinglands museum ingår jag i ett nätverk med väldigt duktiga forskare inom de här områdena.

Planer finns på gemensamma projekt för att komplettera och nyansera bilden av vår historia, så förhoppningsvis kan grävandet fortsätta framöver.

Enligt Sebastian Casinge är bilden långt ifrån fullständig idag.

– Arkiven är oändliga och det finns så finns så fruktansvärt mycket kvar att upptäcka!

Läs mer om familjen på bilden i artikelns inledning på Hälsinglands museums webbplats: Ett uppehåll på familjen Vilhelmssons resa (halsinglandsmuseum.se)